— Hvad? utropade juden öfverraskad. Min dotter Hagar har lämnat sin post bland hedningarne?
— Din dotter har lydt, så länge hon kunde lyda utan vanära. Drottningen af Sverige har skymfat mig och vägrat upprättelse. Bestäm om mig; jag afvaktar dina befallningar.
Juden höjde föraktligt på axlarna.
— Den lilla Kristina har fått för mycken medvind. Hon vet icke hvem hon vågar förolämpa. Trösta dig, min dotter, din tid skall komma. Nämn mig den skymf, som icke vi underkastat oss! Men vi ha förstått tiga och vänta, och vi vänta icke förgäfves. Jag behöfver dig snart i Wien. Du är klok, modig och ihärdig. Den frisedel du förstod att aflocka hedningen Torstenson har två gånger räddat mitt hus vid de svenske ryttarnes genomtåg. Din bror har intet annat än mod. Jag tvekar om jag i morgon vågar sända honom med viktiga budskap till Konstantinopel. Hvarför är icke du en man?
— Därför — svarade Hagar småleende — därför att en kvinna stundom kan uträtta mer än en man. Fader, låt mig följa Benjamin till Konstantinopel! Jag känner nordlanden, jag känner midten af Europa; jag kan icke vara din dotter utan att känna österlandet. Låt mig åtfölja Benjamin!
Ruben Zevi betänkte sig några ögonblick.
— Du vet ej hvad du begär; din vettvillige bror har åstundat dig till sin följeslagarinna. Och jag skulle utsända mitt enda hopp, min ålderdoms glädje till Ismaels barns byte! Båda arftagarne till mitt folks stora framtid!
— Du har Rachel.
Juden log sorgset.
— Rachel är ett godt barn. Hon låter aldrig sin fars gamle farbror lida brist på kärlek och omvårdnad. Hon skall ock blifva Benjamins hustru och med honom dela mitt arf. Ären I vänner, ni två ... vänner i hjärtat, ej blott i orden?