— Rachel är en af dem, till hvilka Moses’ Gud sade: föröken eder och uppfyllen jorden! Man skall vara god mot de svaga, men man skall ej nedsjunka till deras svaghet. När de säga dig: fall! så svara dem: stig! Ty när de förökats och uppfyllt jorden, ha de fyllt sin bestämmelse, som plantan och djuret. Vi tre — du känner den tredje — ha fått en annan lott i skapelsen. Vi skola lyfta till oss det som kan upplyftas; det öfriga låta vi ligga, om vi ej nedtrampa det.
Krökande sig åter åt öster, hade Donau efter Theiss’ inflöde blifvit betydligt bredare och liknade nu ett sund mellan hafskuster. Levant passerade Belgrad, Orsova, Palanka, Viddin. De resande hade inkommit på turkiskt område: till höger Bulgarien, till vänster Valakiet. På båda stränderna vilda, grymma folk, hårdt trälande under roflystne paschar. Gång efter gång stängdes floden af fästen eller väpnade stora galerer. Tull utkräfdes vid hvarje fäste, hvarje af paschan utsänd galer. Därpå var Ruben Zevis beskickning förberedd, strödde ut guld och kom lyckligt igenom. Nattvakterna måste fördubblas. Åter två gånger angreps Levant i mörkret af lätta båtar. Här aflöpte det icke med skrämskott. Benjamin Zevi fick åter pröfva Urban Niemands förrostade huggvärja. Anfallen tillbakaslogos, de djärfvaste korsarerne störtades med blodig panna i floden. Levant uppnådde lyckligt, efter tre veckors resa, Svarta hafvets vida hafsspegel genom Sulinamynningen.
— Hagar — sade Benjamin en dag, när de, styrande söderut, befunno sig på öppna hafvet — läser du italienska? Jag har glömt allt hvad jag engång lärde af konstberidarne.
Hagar mottog ett afgnaget fårben, hvilket Sabina funnit bland lämningarna af morgonens måltid, och hopstafvade några i benet inristade italienska ord: I natt klockan 2. Den, för hvilka dessa ord voro ämnade, hade sannolikt icke märkt dem och bortkastat benet.
Assar Kaba rådfrågades. Hans folk var höjdt öfver alla misstankar, men bland roddarne och besättningen funnos åtta italienare, sexton tyskar och två spaniorer. Man lät ingenting märka, vakten gäspade på sin post, natten kom, allt syntes hvila i ro. Men man var förberedd. På det utsatta klockslaget höjde sig i mörkret först ett, så åter ett och åter ett hufvud öfver luckan till roddarnes fördäck. Tre skuggor smögo sig varsamt fram och begynte lösgöra storbåten. Samtidigt förmärktes en röklukt från lastrummet.
Assar Kaba hade inväntat detta ögonblick. Innan de tre skuggorna vid båten anade oråd, grepos de bakifrån och kastades i hafvet. Samtidigt inträngde eskorten under fördäcket, fann sex af roddarne sysselsatte att binda sina sofvande kamrater och vräkte, efter en kort strid, äfven de sex i hafvet. En sjunde, som anlagt eld i lastrummet, förpassades samma väg. Elden släcktes. Det var en af dessa korta processer, som voro så vanliga denna tid, när hvarje hand sökte byte och en fiendes lif icke ens aktades värdt en krigsrätt.
En man, den tionde af de sammansvurne och troligen anstiftaren till detta försåt att bränna Levant, hade undkommit genom att själf hoppa i hafvet och, försedd med en korkdyna, söka uppnå stranden. Det var den genuesiske lotsen. Han hade i brådskan glömt sin lifgördel, och i denna fanns en påbörjad rapport till tiomannarådet i Venedig. Detta råd var ett märkeligt kugghjul i sextonhundratalets inre urverk. Det kände allt, dess spejare funnos öfverallt. Det visste Levants afgång och destination; det skulle ej underlåta att anlägga sina kontraminor mot Ruben Zevi.
Lyckligtvis blåste vinden god, man hade blott tre dagsresor till Konstantinopel. När Levant efter nya tullar, prejerier och mutor en dag i början af Juli ankrade vid gjaurernes hamnbrygga utanför Gyllene hornet och första dufvan från Regensburg försvann i den blå sommarluften, hade galeren varit fyra veckor på vägen, en ovanligt snabb resa i dessa krångliga tider och farvatten. Dessa fyra veckor hade Hagar användt att med tolkens tillhjälp lära sig turkiska språket och göra sig underrättad om ställningen. Hon inträngde i allt med tankens snabbhet.
Forntidens Byzanz, grekernes Konstantinopel, nu mera osmanernes Stambul, var vid denna tid en stad af ruiner och kojor, mellan hvilka här och där sågs ett sällsamt prålande palats i urartad arabisk byggnadsstil eller det spetsiga tornet af en förgylld minaret. Ärevördig och jättestor, reste ännu den till moské förvandlade Sofiakyrkan — Aja Sofia — sin förfallna kupol öfver spåren af barbarernes ödeläggelser. Stora kvarter af staden lågo i aska efter den senaste blodiga striden om Muhamed IV:s tron, men i de kvarstående, trångt byggda stadsdelarna vimlade täta folkhopar af alla Västasiens och Europas tungomål. Trotsande alla ödeläggelser och alla oblida skiften, fortfor denna geografins underbara pärla ännu att vara sin världsdels förnämsta handelsstad, ett oumbärligt marknadstorg för öster- och västerland. Sultanerne voro inga föraktare af det snöda guldet; de öppnade villigt sin hamn för alla länders köpenskap, under förbehåll att taga åt sig hvad de funno för godt. Och sultanerne växlade om, men finanserna förblefvo alltid de samma, alltid lika bekväma. Pascharne sögo ut och urkramades som svampar.
Denna berättelse har icke antecknat alla de mutor, hemliga smygvägar och eunukers förord, hvarmed det slutligen lyckades Benjamin Zevi att bana sig väg till storvesiren Kuprili paschas mottagningsrum och, åtföljd af tolken, öfverlämna i hans egen hand det viktiga brefvet. Men när budbäraren kommit så långt, såg det ut som skulle han ej komma längre.