Hvad selam betydde? Detta förklarades snart af första gemålen, hon som åtnjutit den oskattbara nåden att få höra den inlärda barnläxan. Hon framträdde till den förvånade Hagar, kastade sig för hennes fötter och lade hennes fot på sitt hufvud. Nu förstodo alla herskarens mening. I en nyare tid låter kalifen sin näsduk falla. I den mindre civiliserade tid, när osmanerne icke förstodo bruket af näsduk, betydde den mera poetiska sinnebilden af en narciss, att de trognes beherskare valt sin första gemål.
Innan Hagar ännu hunnit hämta sig från sin öfverraskning, inträdde två svarta slafvinnor, som stumma ledsagade henne till ett praktfullt gemak i det inre af harem. Slafvinnorna aflägsnade sig; hon var allena.
Var detta en dröm? Hagar hade ögonblick, när hon drömde vaken. Hon betraktade rummet; det doftade af nardus och hade varit förtjusande, om det ej alltför mycket liknat ett fängelse. Öfverallt persiska mattor, indiska divaner, tapeter från Samarkand. Hon upplyfte förhänget till höger: ett toilettrum; förhänget till vänster: ett badrum. Hon såg ut genom det låga, halfcirkelformiga fönstret: en förtrollande utsikt öfver staden, ruinerna, trädgårdarna, hafvet, tallösa segel och i blånande fjärran den asiatiska kusten. Men fönstret var högt beläget, djupt därunder glimmade vatten, och likasom hade detta ej erbjudit säkerhet nog, bar detta fönster ett förgylldt galler af järn.
En timme förgick. Väntan, obesvarade frågor, hemlig fruktan, suck efter frihet. En broderad klocksträng tycktes erbjuda sin tjenst. Hagar ringde. En af de svarta slafvinnorna inträdde.
— Hvart har man fört mig? Hvarför är jag här?
Slafvinnan öppnade läpparna och pekade på sin afskurna tunga. Detta svar var alltför begripligt.
— Men jag vill icke vänta längre. Ledsaga mig ut! Jag vill rida tillbaka till min galer vid hamnbryggan.
Slafvinnan öppnade dörren och pekade på två beväpnade svarta eunuker, som stodo i korridoren. Flykt omöjlig. Hagar blef åter allena. Hvartill allt detta? En tanke, hvilken på samma gång innebar förfäran och tjusning, öfverväldigade alla andra intryck. Narcissen!
Med möda beherskade hon sina upprörda känslor. Dörren öppnades. In trädde storvesiren Kuprili, ursäktande sig med skyldigheten att ledsaga sultanen tillbaka till hans palats. Den mäktige vesirens sätt och ton voro märkbart förändrade. Han förblef stående framför sin sittande fånge och visade henne det slags tillbedjan, som bildhuggaren visar en gudabild, hvilken han själf mejslat ut och ställt där han finner den bäst göra verkan.
— Dotter af en otrogen — sade storvesiren högtidligt på turkiska — tacka profeten, att du funnit nåd för min höge herres ögon! Värdigas förlåta din slaf, att han vid din första åsyn var nog dåraktig att tänka på en mindre upphöjd förbindelse. Profeten har upplyst mig bättre om dina höga egenskaper. Världens visaste stjärntydare, den helige dervischen Hussein Ben Ali, har i natt vakat vid Sulejmans kiosk, och stjärnorna hafva för honom förkunnat himmelens järtecken. Öfver den västra himlaranden har uppstigit ett tecken, bebådande seger och storhet åt de trognes kalif. Jag har däraf förstått, att du är den utkorade och att ingen annan plats är dig värdig, än den vid sidan af vår store profets skugga. Tillgif din tjenare, att han icke velat försumma en enda dag för att förvissa sig om stjärnornas profetia genom att framställa dig för sin höge herres ögon, hvilka Allah förläne solens glans, som befruktar jorden. Du har funnit nåd inför dessa höga ögon, som komma världen att darra, och jag är den förste, som vid dina fötter bringar dig min underdåniga hyllning.