14. Den triumferande Parnassus.

Den gyllene tiden skall återkomma.

I midten af det stora, stormiga sjuttonde seklet öfverglänste drottning Kristinas namn som en strålande stjärna alla medtäflare. Hon syntes kallad att vara seklets lysande medelpunkt. Så mycken blodig fejd skulle dock slutligen nedlägga vapnen för hennes fötter. Så mycken vaknande, ännu omornad forskning, så mycken oklar längtan efter ett nytt och bättre tidehvarf, så många märkeliga tecken till att detta okända nya redan stod framför porten och ville in, det samlade sig allt kring hennes tron och utropade henne till den kommande världsålderns ärekrönta Sibylla. Hon stod på höjden af makt och ära. Westfaliska freden hade lyft henne, som på ett hyende af hafvets lugnande vågor, till Europas skiljedomarinna. Allt knäböjde, allt tillbad. Sveriges folk gick i ett rus af triumfer och segrar, dess vänner tiggde smulor af segerns landvinningar, dess ovänner dolde inom smickrande smålöjen sina sammanbitna tänder. Alla lyror strängades till latinska lofkväden, alla talarestolar förkunnade Minervas återuppståndelse, alla hof- och rådskamrar sände budskap om sin beundran. Och denna så högt prisade drottning, seklets medelpunkt, stod nu i sitt tjugufjärde år, i ungdomens rikaste blomstring, med en lång sommar af tillväxt framför sig och bortom sommaren en aflägsen höst för att skörda dess frukt. Hvad begärde en dödlig mera af lyckan?

Alldeles oblandad var ej triumfen. I Oktober 1649 hade Kristina, efter enträgna underhandlingar, lyckats tillegna sig samtidens störste tänkare Cartesius (René Descartes) och förmått honom att flytta till Stockholm. Svenskarne gapade på denne lille magre gubbe, som beständigt frös i sin tunna svarta kamlottskappa, och kunde icke förstå huru en jättesjäl kunde få rum i en så liten, bofällig kroppshydda. Kristina förstod det bättre; hon ansåg den dag förlorad, när hon ej fick suga vishet ur denna skenbart så förtorkade Mimerskälla. Klockan fyra och fem på vintermorgnarna måste den lille gubben huttrande krypa in i drottningens väntande vagn och åka till slottet. Där utbenades alla de hemlighetsfulla vinklarna i en människosjäl, alla tänkarens tvifvel, alla dunkla gåtor om en Gud, som dock måste finnas, efter han skapat oändlighetstanken i ändliga väsenden, men var ofattlig och fjärran som tanken själf. Här fanns ingen plats mera för tron, allt var tvifvel, allt, utom den egna tillvaron, som icke kunde betviflas. Och när de två filosoferat fem timmar i drottningens kalla rum, där brasan i kaminen mera lyste än värmde, skickades den utfrusne, nästan vanmäktige fransmannen åter till sin bostad klockan tio på förmiddagen, när han ej mer förmådde ens tänka, för att inbädda sig i yllefiltar och hämta krafter till nästa morgonséance.

I tjugu år hade den ryktbare filosofen suttit instängd i sin varma holländska studerkammare och stod ej länge ut med det svenska klimatet. I slutet af Januari 1650 väntade drottningens vagn förgäfves vid porten; den 11 Februari gick Cartesii mäktiga ande att uppsöka den Gud, som varit för honom ett matematiskt problem. Kristina var i två veckor otröstlig. Hvem hade kunnat tänka sig en så usel kropp kring en så väldig själ? Hon själf aktade ju en liten förkylning knappt mer än ett myggbett. Grundläggaren af den nyare filosofin begrofs i Stockholm. Senare flyttades hans kvarlefvor till Paris, men Sergel prydde Adolf Fredriks kyrka med hans vingade ande, som, belysande världsrymden med sin fackla, aflyfter täckelset från det beslöjade jordklotet.

Kom så, på sommaren 1650, den märkeliga riksdag, när de tre ofrälse stånden uppreste sig mot den öfvermäktiga adeln och förde ett språk, som utan drottningens bemedling skulle hafva ledt till ett inbördes krig. Dyningarna efter denna svallvåg gingo så långt, att ännu tvåhundrade år därefter Sveriges störste häfdatecknare råkade därom i häftig fejd. Dess skiften må öfverlämnas åt historien att skildra. För Kristina innebar striden en vändpunkt. Hon begynte den som en drottning, hon slöt som en kvinna. Hon började med att stöda sig på de ofrälse stånden mot adelns växande öfvermakt, som hotade att binda konung och folk. »Nu, sade hon, är tiden inne att afskaffa missbruken.» Men desse präster, borgare och bönder blefvo henne för närgångne. När missbruken röjde sig i hennes egen förvaltning, följde ett annat kungsord: »Man bör så klappa det hvita barnet, att det svarta icke förgätes». Hon klappade båda, och båda kände sig svikna. Det var Richelieus och Mazarins statskonst: hvarken folkmakt eller adelsmakt skulle frånrycka henne den enväldiga kronan. Hon satte sig ned mellan två stolar och blef där sittande. Vid beundrans höjdpunkt började tadlet. Johannes Rudbeck hade drömt sant: stjärnan begynte falla, men det märktes icke ännu; hon föll i en båge.

Vid denna riksdag utverkade drottningen åt sin tronföljare Carl Gustaf arfsrätten till kronan för hans barn, de kommande Carlarne. Hvad betydde bubblan af ett rykte mot det kungliga arf hon med tronföljden efterlämnade åt sitt rike!

Nu skulle Kristina krönas, och ryktet om dessa kröningsfester, som varade fyra månader, uppfyllde världen. Gång efter gång framskjutet, hölls det högtidliga intåget från Jakobsdal till Stockholm torsdagen den 17 Oktober 1650 i ständernas närvaro. Långt och lysande, gick det fram under äreportar, medan fyrtio örlogsskepp flaggade och saluterade på strömmen nedanför slottet. Söndagen den 20 Oktober förrättade ärkebiskop Lenæus kröningen i Storkyrkan. Intet ofall bådade ondt. Allt var lyckadt och praktfullt: kröningshästarna silfverskodda, kröningsoxen ståtade med förgyllda horn, vin rann i strömmar för folkhoparna, fyrverkeriet varade till midnatt och efterföljdes af slagsmål bland den rusiga mängden. Så kommo i lång rad de storas gästabud. Och därunder inträffade en liten episod, som hör till denna berättelse.

Bland de många ambassader, som från alla makter och hof framburo lyckönskningar till kröningshögtiden, var äfven ett tatariskt-turkiskt gesandtskap om tio underligt utstyrde österlänningar, som förärade drottningen ett praktfullt guldstickadt schabrak från sultanen Muhamed IV. En samtida berättar om tatarerne, att de voro »ett folk utaf ringa complimenter, och när någon af drottningens folk kom dem att besöka, sprungo de strax på bänken; däruti bestod deras civilitet. De hade ock en tänkvärdig person med sig, hvilken tjenade för präst, speleman och kock tillika.»

Tatarerne fingo företräde, nedkastade sig med pannorna mot golfmattan och öfverlämnade därefter en lyckönskningsskrifvelse. Drottningen lät räcka sig det i ett juvelprydt silfverskrin inlagda pergamentet, hvars hieroglyfer ingen af de närvarande kunde läsa, och hviskade leende åt den bakom henne uppvaktande Ebba Sparre: