Terserus läste, smålog och svarade:
— Ers majestät, om detta är samma judiska hittebarn, som för tio år sedan läste grekiska för mig i Åbo, tilltror jag henne hvad som helst.
— Jag ock, sade drottningen. Ni ser, hon skrifver till mig som vore hon en jämlike, om ej något mer. Är det inte befängdt? Att vara så lärd och nedlåta sig till en barbars harem!
— Jag har hört sägas, att den nu regerande sultanen är nio år gammal.
— Hvad? Nio år? Men detta är ju ett mästerstycke af diplomati! Gif mig en gemål om nio år, och jag skall villfara ständernas önskan, jag skall förmäla mig i denna dag! ... Vänta, ni skall få höra hvad jag svarar min nådiga kusin på den ottomaniska purpurdivanen.
Drottningen satte sig vid sitt skrifbord, antecknande och uppläsande följande ord, hvilka sedan, prentade på siden, skulle som svar öfverlämnas åt de tatariska sändebuden:
»Drottning Kristina af Sverige hälsar Osmanernes Kalif, Muhamed, den fjärde af detta namn, med Gud Allsmäktig. Jag har med nöje mottagit din skrifvelse och önskar dig en lyckosam regering i fred med de kristne. Måtte ditt skägg en dag växa så långt, att det når öfver Bosporen från Pera till Galata» ...
— Icke sant, doktor Johannes, detta är äkta österländskt?
— Ja. Och pojkaktigt, ers majestät.
— Riktigt. Det är så man skrifver till en nioårig sultan. Men hör vidare: