Det var icke lätt att finna ett rimligt sammanhang mellan detta styckes trettio lysande »inträden», hvilka en nyare tid skulle kalla tablåer, och där, utom kör och balett, åttio fantastiska gestalter uppträdde, hvar och en berättande hvilka de voro och hvad de hade att beställa för Kristinas ära. Olympens gudar och gudinnor, Trojas, Grekelands, Roms hjältar, sånggudinnor, gratier, dygder och laster uppträdde skiftevis med indianer och perser, krigsfolk, poeter, filosofer, urmakare, boktryckare. En praktfull ögonfägnad af dekoration och kostymer ersatte det tarfliga i kompositionen och höll i någon mån åskådarne varma i den oeldade rännarebanan, hvilken tjenstgjorde än som cirkus, än som teater under en köld, hvilken troligen skulle hafva visat tjugu grader, om termometern då varit uppfunnen.
Åskådareplatserna voro amfiteatraliskt uppförda i långa bänkrader bakom och ofvanom hvarandra. Nederst och närmast banan såg man det högre krigsbefälet och andre förnäme manlige åskådare. I midten af den med dyrbara mattor behängda andra raden sågos drottningen med sin hofstat, rikets råd, de utländske sändebuden och så många af adeln med fruar, som där fingo plats; bakom dem på tredje och fjärde raderna den öfriga adeln och de ofrälse stånden, en del med hustrur; på de bakom liggande raderna öfrige åskådare af ringare stånd i tätt packade leder. Belysningen var sådan den kunde vara med oljelampor; komforten därefter. Härolder och betjening gjorde sitt bästa att tysta det sorl, som icke ens drottningens närvaro kunde förekomma och som tidtals förvandlade talet på skådebanan till en ohörbar pantomim.
I drottningens omgifning saknades gunstlingen Magnus De la Gardie. Han var osynlig bakom kulisserna, i egenskap af drottningens andra jag, som arrangerade efter hennes föreskrift allt, där hennes värdighet ej tillät hennes höga person att synas. Bakom henne satt pfalzgrefven, tronföljaren, mulen och förströdd, knappt bevärdigad med ett ord. Än nådig, än missnöjd, gycklade Kristina med franske ambassadören öfver hvarje uppträde. Mercurius var henne för mager, Minerva för fet, muserna sågo ut som ladugårdspigor, filosofen som en stekvändare.
— Huru likar det ers högvördighet? inföll hon, vändande sig till ärkebiskop Lenæus, som hon låtit kalla till sin sida, troligen därför att han som kyrkans renläriga öfverhufvud innerligen afskydde dessa hedniska upptåg. — Hör ers högvördighet hvad karlen där understår sig att säga?
Den frommast är
hundhufvud bär
och är utaf det slaget,
som måst betala laget ...
— Han förtäljer oss världens sed, och han torde ej hafva så orätt, genmälde ärkebiskopen.
Bland riksrådets närvarande ledamöter saknades rikskanslern, som föreburit opasslighet. Presidenten Kurck och amiral Ryning delade sin uppmärksamhet mellan baletten och politiken. Det hängde nu på ett hår, om Mazarin skulle hålla stånd mot fronden i Frankrike. Ryning lät undfalla sig skarpa ord om drottningens egenmäktiga försök att ställa svenska trupper och skepp till kardinalens förfogande. Kurck log ett af sina diplomatiska löjen.