I detsamma gick förhänget upp öfver Grekelands sju vise, allas ögon riktades ditåt, ingen vågade röra sig af fruktan att störa drottningens nöje. Ännu en kvart timme måste den bästa bland fostermödrar lida alla ovisshetens kval. O, denna ståt, dessa utstyrda masker, som kunna så tjusa de glada, de lyckliga, de lättsinniga, huru kunna de ej martera ett ångestfullt modershjärta; huru antaga de ej för hennes ögon gestalten af ett demoniskt hån, som gäckar och söndersliter hennes innersta!
Ändtligen föll åter förhänget. Riksrådinnan Ryning uppstod och hviskade sin man, riksrådet, något i örat. Han förde henne till presidenten Kurck, som kände Hagars öden bättre än han funnit för godt att anförtro sin nya gemål. Kurck dolde icke den omkastning i dessa öden, som så nära och så smärtsamt berört honom själf.
— Ers nåd, sade han, vi hafva funnit ett örnägg och sett därur framgå en stackars liten kyckling, hvilken vi trodde oss kunna uppfostra till en dufva. Vi sågo vingarna växa och skarpa ögon skåda ut öfver världen, men vi trodde oss kunna hålla denna ovanliga fågel i bur och klippa dess vingar. Vi hafva bedragit oss, ers nåd. Örnungen i dufvohamn har brutit sig ut genom gallret och flugit mot solen. Dit når hon ej, arma barn; förr eller senare skall hon träffas af jägarens pil. Men sådan var hennes medfödda art; vi kunna ej ändra, endast beklaga hennes öde. Gifve Gud, att ej detta afspeglar en annans, som står högre än hon!
Åter gick förhänget upp öfver de nio muserna och de tre gratierna, dragna i en försilfrad vagn, förspänd med lejon, som kördes af Amor. Ännu en kvart måste frun från Riseberga stänga inom sig suckar och hjärtesorg. Därefter frågade hon, om den tatariska beskickningen ännu var kvar, och fick veta, att vildarne ändtligen skulle resa i morgon. Rädd att bemärkas, smög hon sig bort för att tillbringa hela den följande natten i bön och mot morgonen skrifva ett bref, så uppfylldt af tårar och kärlek, som endast en ängel kan hviska till sin fallande skyddsling, eller en moder skrifva till sitt förlorade barn.
Men den triumferande Parnassen fortfor att förherrliga drottning Kristina under åskådarnes jubel. Världens fyra hörn öppnade sig, ur fyra hufvuden framsprungo fyra konungar, som bekrönte Dygden, hvilken, dagen till ära, hette Kristina.
Dygden vörde alle världens änder,
kungar, riken, folk och alle ständer.
Och så följde »den stora baletten», där de fyra konungarne och deras högansenliga sällskap dansade kring den bekrönta Dygden. Men jorden var för trång för denna storståtliga Dygd; där kom till sist »ett herrligt och sällsynt, därtill enkannerligen uppfunnet konstverk». Aurora och muserna sågos oförmodadt nedstiga från himmelen och till sig upptaga Dygden midt ur hopen af dem som krönt och dyrkat henne. »Därmed hela Parnassen blef glänsande och upplyst i prakt och herrlighet.»
En purpur-liflig, fin Aurora
dig stiger upp, o, Svea kär!