och fröjd’ oss länge med Kristina.
15. Gunstlingarne.
Hon föraktade sina gunstlingar.
De funnos verkligen, som trodde, att den gyllene tiden skulle återvända. Så många segrar, så mycken ära, så lysande snille, så lärda loftal, så frikostiga löften till de knotande stånden vid drottningens kröning! Riksdagsbönderne hemreste till julen 1650, väl med svikna förhoppningar, men med en fast tillit att drottningen skulle ställa allt till rätta, blott hon fick makt öfver herrarnes olåt. Det var desse som anstiftade krig, desse som förtryckte folket, desse som förslösade rikets tillgångar. Gud signe fröken Kerstin; har hon ej gifvit riket fred; har hon ej afskedat sina trumpetare och pukslagare, sina kammarherrar och hofjunkare? Och borgaren sade till sina kunder på marknaden, bonden bad med sina präster i kyrkorna vid den tid, när räknekammaren tömdes för den triumferande Parnassen: Gud signe fröken Kerstin och gifve henne ett långt regemente!
Två år därefter, när långväga kunder frågade köpmannen vid hans borgarelucka: »Hvad höres från Stockholm?», fingo de intet svar, eller såg sig borgaren försiktigt omkring och hviskade: »Det säges, att fröken blifvit förhäxad». — »Af hvem?» — »Ja, det vet ingen, men några gissa på gamla fru Ebba Brahe, som i sin ungdom förhäxade salig konungen, frökens fader.»
I kyrkorna samlades folket på tre konungars dag, när texten gaf särskild anledning att bedja för öfverheten, och sporde prästen efter predikan hvad där hördes från Stockholm. Käre far skrufvade på kalotten och var icke bråd till att svara, men när han trugades, lät han förnimma en suck öfver så många ulfvar, som nu smugit sig in i fårahuset. »Där är så fullt af utländske lärde i Stockholm, sade han, att ingen mera törs spotta på gatan. Alle förneka de Gud Fader och tro på djäfvulen, som skrifver böcker åt dem. Och för hvar sådan bok, som de lämna präntad åt fröken Kerstin, få de tusen daler, om icke mer, och därtill en guldkedja med drakslingor i knäppet.»
Den gamle riddersmannen, som återvändt från kriget, lastad med byte, och byggt sig ett slott i landsorten, frågade sin hemkommande son: »Hvad höres från Stockholm?» — Sonen, en kavaljer efter nyaste franska modet, höjde på axlarna och svarade i den obesvärade ton, som ungdomen numera vant sig att antaga: »Fröken är galen.» — »Hvad? Hon, som förökat våra privilegier, hon, som förlänat åt oss två tredjedelar af rikets jord!» — »Ja,» svarade åter den unge ädlingen med en ny axelryckning, »hvad skall jag kalla den, hvilken nybakar grefvar, friherrar och adelsmän, alldeles som bagaren gräddar skorpor, och är så frikostig med förläningar, att ingen mera vet, om ej en annan före honom fått samma gods?» — »Du har rätt, sade fadern. När intet mera finnes att bortskänka, skall man fråntaga oss allt.»
Så gick talet. Men drottning Kristina var icke galen, icke förhäxad; hon var endast för hög att räkna. Hon var så drottning i hvarje fingerled, att hon trodde sig äga allt och därför kunna unna sig nöjet att gifva allt. Guld, det flöt åter någonstädes in, men en krona är öppen, hon har hvarken lock eller botten; där kan ingenting sparas, där måste allt rinna ut, annars är hon ej krona. Rikets behof? Är ej drottningen riket? Folkets fattigdom? Talesätt! Hon kände de gamla klagovisorna. Kunna de ej vara tillfreds med bröd och sill? Är icke äran rikedom nog, och när har Sveriges rike varit så mäktigt som nu? Gif mig en dalkullas fattiga kjortel, en finnes barkbröd, en lapps usla näste, och jag skall vara drottning ändå — så länge det behagar mig att vara en drottning!
Detta storartade grunddrag i en gåtfull personlighet, att vilja vara allt, känna allt, förmå allt, är Kristinas nyckel. Från 1650 var hon rike och folk; hon skulle snart blifva mer: hon skulle blifva sin tids och världens medelpunkt.
Själftillräcklig och sluten inom sig själf, hade hon likväl kunnat tidtals öppna en del af sitt hjärta; hon hade dock sett vid sin sida en förtrogen vän, åt hvilken hon kunde meddela ett stycke af sig själf. Nu blef hennes lott att mista äfven denna enda vän. Midt under kröningsfesterna yppade Ebba Sparre en kväll, att Jakob Kasimir De la Gardie, yngre broder till grefve Magnus, begärt hennes hand och bad om drottningens samtycke. Kristina log; hon hade själf banat den unge friarens väg, hon hade den kvinnliga svagheten att gifta bort sina kusiner och hofjungfrur. Men hon erinrade Ebba, att där ännu fattades några månader i deras öfverenskommelse från Maj 1648.