Det var vid höjdpunkten af Kristinas triumfer och början af hennes fall. Dotterns dagar ilade bort med fjärilflykt, moderns med snäckans långsamma enahanda. Maria Eleonora afskydde dessa lustbarheter, som hånade hennes tårar och af hvilka hon ej kunde undgå att höra ett återljud i sin afstängda cell. Men man kan icke alltid gråta, man måste, för att hvila de stackars ögonen, stundom tänka på något annat. Och Maria Eleonora hade, som dottern, en böjelse att förströ sig med pigskvaller. Hon var i all sin enslighet invigd i dagens hofkrönika, dess skandaler nådde, förstorade och färglagda, ända till henne. Hon kände gunstlingarne och hatade dem, kanske mer af moderlig svartsjuka, än af ömhet för rikets välfärd.
Vid denna tid hade hon i Storkyrkan hört Emporagrius slunga sina bannstrålar mot hofvets flärd, och detta anslog henne. Hon kallade till sig den stränge botpredikanten och anförtrodde honom sina moderliga bekymmer.
— Nåväl, ers majestät, sade han; hvem är närmare än en moder att varna ett vilsefördt barn?
Maria Eleonora beslöt, ej utan bäfvan, att uppfylla denna svåra pligt. Hennes känslor för dottern voro delade mellan fruktan, sorg, harm och en kvarlefva af den forna afgudiska kärleken för hans barn, reliken. Kristina hade hvarje dag låtit genom en kammarfru efterfråga hennes majestäts hälsa, men icke besökt henne sedan mer än en månad. Nu lät änkedrottningen, ceremoniöst som alltid anmäla sitt besök hos regerande drottningen.
Hon klädde sig omsorgsfullt och, som alltid numera, svart. Hon bar icke mer det i en halfcirkel från pannan uppstrukna håret med de åtta stora diamantnålarna, diademet och den yfvigt ringlade hvita plymen däröfver; icke den vida, höga, i nacken uppstående spetskragen; icke halsbandet af äkta pärlor eller det stora, stjärnformiga bröstsmycket af juveler, såsom man ser henne afbildad i yngre år. Nu nedföll öfver nacken och ryggen den svarta änkeslöjan, uppfäst vid pannan, medan hennes grånande bruna lockar kantade som en välvårdad ram de magra, gulbleka kinderna, tårarnas spårväg. Spetskragen var utbytt emot en liten och ytterst enkel lärftslinning, nedviken öfver den svarta klädningens axelfållar. Men sorgen hade icke förmått alldeles utplåna de unga årens kända kärlek för sköna smycken. Hon bar ännu diamantörhängen, en glänsande hårnål, en dyrbar agraff af smaragder på bröstet och under denna en ordenskedja af guld och silfver. I dessa vackra och fint bildade drag hade alltid funnits en disproportion mellan en skarpt markerad romersk näsa och en svagt utbildad haka, nästan ett barns. Men åren och sorgen hade mycket förädlat nyckernas forna glada drottning. Allt det ojämna, trotsiga, regellösa i hennes person hade nu fått lugn och värdighet. De varma blå ögonen strålade nu af en fuktig glans, som där icke sågs förr under de fint penslade ögonbrynen och som tycktes bedja om tillgift för den hyllning de fordom utkräft som en skyldig tribut.
En eftermiddag i Mars 1653 infördes änkedrottningen af två kammarfruar i drottningens mottagningsrum och lämnades allena med Kristina, som uppstod vid hennes inträde. Mötet var vördnadsfullt, men nog afmätt för att vara ett möte mellan mor och dotter. De togo plats i fåtöljerna. Man kunde nu upptäcka mellan båda en likhet, som sällan framträdde, emedan alla dotterns bestämdare drag liknade faderns. Arfvet af modern låg i de drag, som antydde rörlighet och ostadighet, i ögonvinklarna, i mungiporna, kanske något i ansiktets hela oval, men mer i en fågellik, om otålighet vittnande kastning af nacken.
Ett litet fint ciseleradt bord stod mellan dem; det var nog att skilja dem åt. Kristina yttrade sin fägnad öfver besöket och hoppades, att hennes majestäts hälsa nu skulle förunna dottern den glädjen att oftare se sin höga moder. Båda tilltalade hvarandra med majestätstiteln; det var endast modern som vid utbrotten af sina känslor kunde förgäta detta styfva tilltalsord. Samtalet fördes på tyska.
— Jag har kommit för att fråga huru eders majestäts dyrbara hälsa uthärdar hofvets lustbarheter, började änkedrottningen, rädd att ej få sitt ärende framfördt, om hon ej genast gick rakt på sak.
— Med mig är det ingen fara, svarade Kristina muntert. Jag mår aldrig så väl, som när jag dansat en natt. Men kanhända störes ers majestät af musiken? Jag skall låta tillmura de fönster i balettsalen, som vetta mot eders majestäts våning.
— Eders majestät skulle hellre tillmura sina öron för smickrare och sin dörr för lycksökare, inföll Maria Eleonora, ögonblickligen glömmande all försiktighet. Hon var allt annat än diplomat, hon kunde aldrig lägga band på en känsla.