Vid dessa ord lämnade Kristina med en kall bugning sin moder allena. Maria Eleonora återfanns af kammarfruarna badande i tårar under konvulsiviska snyftningar, som liknade en hysterisk kramp. Hon kunde ej ens, förrän senare på kvällen, återföras till sina rum. När detta berättades för Kristina, blef hennes svar:
— Hon har sig själf att tacka för allt!
Senare på natten, när änkedrottningen ännu var ett rof för samma förtviflan, besökte Kristina henne och sökte lugna henne med tröstande ord. Det lyckades henne för ögonblicket; Maria Eleonora var alltid ett barn af stundens intryck. Men från denna dag var klyftan mellan mor och dotter oöfverstiglig.
Änkedrottningen hade fått nog af hofvet i Stockholm och flyttade snart med sin lilla hofstat till Nyköping. Där besöktes hon två gånger af sin dotter, sista gången till afsked vid bortresan från Sverige. Dotterns tronafsägelse, bortresa och öfvergång till katolska läran kommo ett svagt, men älskande modershjärta att brista för alltid.
17. Hotande förebud.
Jag säger dig, drottning Jesabel, att om du icke skiljer Baals präster ifrån dig ...
Underliga motsatser rörde sig i Sveriges rike och hufvudstad denna vår 1653. Nattliga lysande lustbarheter i slottet alltfrån den 10 Januari, Ebba Sparres bröllopsdag; dagliga oordningar, upplopp, slagsmål och blodviten på Stockholms gator; uppror i Nerike, vapenslammer och afrättningar; öfverflöd och silke, pärlor, ädelstenar, nya moder och nya komedier; ebb i räknekammaren, missväxt, nöd och betryck i landsorterna. Efter hvarje fest vid hofvet en ljungande predikan mot tidens flärd af hofpredikanten Emporagrius. Liknande, aldrig yppade, men lätt skönjbara motsägelser röjdes i drottningens lynne och lefnadsvanor. Än uppsluppet glad, än sorgsen ända till svårmod, än själfsvåldigt fri i tal, dräkt och seder ända till gränsen af hvad hennes tid ansåg för höfviskt skick, än åter fin och snillrik med en konungslig värdighet, som ingen ostraffad vågade träda för nära, tycktes hon, oense med sig själf, beständigt undfly någonting inom sig, beständigt söka, och söka förgäfves, något utom sig, som skulle uppfylla, ändra, åter förlyckliga allt. En enda gång, vid afskedet sent på morgonen efter en lustbarhet, undföll henne till den numera bortflyttade ungdomsvännen Ebba Sparre ett af dessa halfva, gåtlika förtroenden, hvilka någon gång, nästan ofrivilligt, banade sig en väg till de slutna läpparna: jag måste ju lefva! ... Hon måste lefva, hon, som lyckan bland alla dödliga rikast begåfvat, hon, för hvilken det mest storartade verksamhetsfält öppnade sig att uppfylla lifvet!
Tomheten, oron i detta lefnadssätt undföll icke de skarpsynte, men förklarades olika. En morgon hade rikskanslern till sig inbjudit grefve Magnus De la Gardie för att med honom, riksskattmästaren, öfverlägga om den stat för rikets inkomster och utgifter, hvilken han nu för andra gången utarbetat och ville framlägga för drottningen. Det hade varit ett tungt och tacklöst arbete; Danaidernas såll kunde icke läka mera ohjälpligt än Kristinas hushållning. Och dock måste däri bringas någon reda och någon öfversikt, ty utan en sådan gick allt öfver ända.
— Här ser grefven, sade Oxenstjerna, pekande på sin slutsumma. — Den 1 Januari 1645 uppgick statsbristen till 980,000 daler; nu uppgår den till tre millioner; om ett år skola vi hafva fyra millioner. Hvad är grefvens mening om detta?
— Hennes majestät måste med all skyldig hörsamhet göras underkunnig därom, att tillgångarna ej äro outtömliga, genmälde grefve Magnus, synbart generad. Han hade själf fått en lejonpart af bytet och var ganska naturligt föga road af närgångna slutsummor.