— Min mening, svarade mäster Sigfrid, är, att Gud råder över alla sina skapade verk, och planeternas konung är likaså visst mot honom ett stoft, som alla himlakroppar i honom hava sitt centrum och fäste. Vi löpa kring solen, och solen löper kring Gud. I honom allena är alltings vila.
— Vad, mästare? Är ni ock en av dem som tro på den nymodiga fabeln, att jorden löper kring solen och icke tvärtom?
— Det är ingen fabel, allrakäraste fröken. Näst Guds ord, är detta det vissaste av allt visst. Har jag icke berättat er om den vise polacken Copernicus? Men låt det nu vara. Ni ville att jag skulle spå er i handen. Jag säger ingenting annat om den, än att det är en god människas hand. Gud välsigne er. Det är i eder något av örnen och något av duvan. Ni är i stånd att låta edert liv för sanningen, där ni icke giver det bort för den ni har kär.
Fröken Kerstin rodnade, drog sin diamantring av fingret och tryckte den på yttersta spetsen av mästarens skrynkliga ringfinger.
— Mottag denna såsom ett obetydligt minne av eder tacksamma lärjunge, sade hon varmt. Jag skall ihågkomma er varning, och när jag en gång blivit förståndigare, skall jag tänka att jag är förlovad med visheten själv. Gud beskydde eder, farväl!
De främmande avlägsnade sig. Nu äntligen fick hustru Anna tillfälle att göra en fråga, som låg henne på hjärtat.
— Vet du väl, sade hon, för vilket pris du i går afton blev bjuden ära och rikedom?
— Nej, svarade mäster Sigfrid. Om det icke var för att tjäna vår egen nådige konung, så måste detta bud hava sänts mig antingen från konungen i Danmark eller från någon av Tysklands evangeliska furstar.
— Du misstager dig, svarade hans hustru lugnt. Du blev bjuden ära och rikedom mot villkor att tjäna konung Sigismund och den papistiska läran.
— O, mina stjärnor! O, mina ungdomsdrömmar! suckade den gamle mästaren, och en klar tår rullade utför hans tärda, gulnade kind.