— Han är dock en man av god familj, med mycket aktningsvärda egenskaper och en lovande framtid. Du vet, att han är dig uppriktigt tillgiven.

— Tyvärr, ja. Han är olidlig.

— Nå, då skola vi icke mera tala därom... Långström, befall att hästarna spännas för!

Under detta förtroliga samtal mellan en klok moder och en uppriktig dotter hade modern förtegat något som hon icke ansåg rådligt att omtala. Innan Kerstin ännu lämnat sin bädd, hade fru Anna funnit på hennes nattduksbord ett förseglat konvolut, adresserat med välkänd handstil till välborna fröken Christina Fleming. Nu, efter samtalet, bröt hon detta konvolut och fann däri — icke, såsom hon först förmodade, ett brev, vilket genom Kerstin skulle i hemlighet befordras till fröken Brahe — utan tio verser, skrivna med rask och icke alldeles lättläst stil av konungens egen hand. Medan den forskande modern bakom en skärm, som dolde henne för dotterns blickar, genomläste denna halvt ömma, halvt skämtande konungadikt, gåvo isynnerhet följande verser, dem vi avskriva med tidens och konungens oregelbundna stavningssätt, ämnen nog till en moders eftertanke. Sedan diktaren först beskrivit sin hjärtesorg, säger han:

Hoppet hafver jag stadigdt hafft, Tin hårdhet till att öfvervinna Med trofasthet, som Gudh har skapt Utij mitt hiärta och mitt sinne. Hvi vill tu då Min trogna tiänst såledess försmå Och mig sluta utur ditt minne?
Rickeligh med mongha dygder tigh Naturen högdt haffver begåffvat, Som dageligh låta see sigh Och mången på tig haffver låffvat, Alen then last, Ther med tu migh plågar så fast, Hafver aldrigh ingen behagatt.
Ingen sten ähr funnen sä hårdh, Som sigh icke låter beveka Eller alldeles nöta bortt Aff stål eller af vatnet veka. Allt så och jagh I ingen sijnn skal hafva fördragh, Min hugh skall stadigdt på tig leka.

Han vill icke avstå från att med sin tjänst beveka den grymma, men om hon försmädar hans trofasthet, vill han ej mera eftertrakta någon fröjd. Ty säger han:

Jagh vill bliffva i ensamheett, Min sorgh vill jagh alen beklaga Och fly all jungfruss kiärlighet, Efter jagh them eij kan behaga. Men hvad båtar Thet tigh att tu migh såledess har Förtagit all min lust och glädie?

Han hoppas hon vill besinna, huru alla skola prisa hennes mildhet men hårdeligen straffa hennes obeveklighet, varefter han slutar så:

Fugelen uppå grönan qviste, Diuren uti marcken villa Skulle, hvar de min sorgh viste, Migh hiälpa tårar att förspilla. Echo mitt rop Förmehrar medh sitt ljudh en stor hop Emellan tässa bärgh och dalar. Finis.

Fru Anna var icke så obekant med den tidens kärleksvisor, att hon kunde taga all denna ömma klagan för allvar. Men om hon ännu kunnat betvivla vem den grymma var, över vilkens hårdhet diktaren så varmt beklagade sig, skingrades alla tvivel, när hon stavade tillsamman de tio versernas särskilt utmärkta begynnelsebokstäver och till sin häpnad fann dem bilda: