— Moder, svarade ynglingen saktmodigt, giv också mig ett svärd att tjäna konung Gustav Adolf! Han är mild och tapper. Varför skall du hata honom? Och har du icke själv bönfallit hos hertig Karl att få behålla Kurjala? Han och hans son ha återgivit oss hem och egendom. Varför skall du hata det nya konungahuset?
— Gud, som nekat mig döttrar, har i stället givit mig en son med varghjärta och en son med duvohjärta, klagade modern. Förstår du icke, att om jag velat hämnas på den unge Gustav Adolf med blod och död, skulle jag tussat på honom din äldre broder, som skulle ha sönderslitit honom? Men jag vill honom intet ont, jag vill endast rycka kronan av hans huvud och lägga den för vår rättmätige konungs, Sigismunds fötter. Så länge hertig Karls avkomma sitter på tronen, är jag en rebells änka och du en landsförrädares son. Det är nu mer än sexton år sedan din fader och farfader togos till fånga i Viborgs fäste, och huru lönades då deras trogna tjänst mot konung och fädernesland? Hertig Karl belade dessa tappra armar med nesliga bojor, han lät leda dessa trofasta män ut genom Viborgs tull, deras huvuden föllo för bödelns bila och spetsades på järnstänger utanför slottet. Och jag... jag kvarlämnades med två späda söner; för deras skull måste jag kasta mig till blodhundens fötter och tigga tillbaka vår rättmätiga egendom som en nåd! Men jag lever för att en dag kunna avtvå blodfläckarna från dina fäders minne, för att kunna kalla dig en ärlig mans son, och jag väntar den dag, när din faders och farfaders oskuld förkunnas för land och folk. Förstår du mig nu?
— Ja, svarade ynglingen, och jag ville giva mitt liv för att du skulle få uppleva den dag du så högt efterlängtar. Men jag förstår icke huru detta skall bli möjligt genom en tronvälvning. Hela riket hyllar den nya konungasläkten, och ingen i detta land lyfter mera sin hand för Sigismunds sak. Vad kunna vi göra, vi två, mot hela landet? Sänd mig till Gustav Adolf; jag vill kasta mig för hans fötter och lova att tjäna hans hus till dödedag, allenast han genom ett kungsord tager tillbaka den orättfärdiga domen över min fader och farfader!
— Du är ett barn, Bengt, och som ett barn talar du. Likasom en konung ville förklara sin faders domar orättfärdiga!
— Men domen är ju upphävd, när vi återfått våra gods.
— Av nåd ha vi återfått dem! Vi ha återfått mödernegodset, men icke fädernearvet, det sköna Vesunda i Tavastland. Det skall en dag bli ditt fädernearv, Bengt. Vi äro icke så ensamma som du tror. Ännu finnas behjärtade man, som vilja våga något för den rättvisa saken. Denna natt mötas konung Sigismunds anhängare här på Kurjala för att överlägga om ett kraftigt uppträdande nästa vår med bistånd av konungen, och du är utsedd att ställa dig i spetsen för den allmänna resningen.
— Jag! utbrast ynglingen med oförställd häpnad.
— Du, svarade modern lugnt. Norra Nyland och södra Tavastland ha mer än en gång följt din faders och farfaders fanor. De skola än en gång resa sig med namnet Tavast i sin spets, och man skall sörja för att vid din sida ställas krigskunniga anförare.
— Förskona mig, moder! Vill du ännu en gång inkasta vårt land i fasorna av ett inbördes krig?
— Och vad kallar du den ställning, i vilken vi nu levat i tjugu år? återtog fru Karin. Orätt på tronen är alltid inbördes krig. Vi skola äntligen göra ände därpå. Du skall icke behöva strida i förbund med bönder allena. Utom Hornarna, och tyvärr numera även Flemingarna, finnes knappt en adlig släkt i landet, som icke inom sig räknar hemliga anhängare av konung Sigismund. Stjärnkorsar, Spårar, Slangar, Munckar, Lindelövar, Boijar, Kurckar och många andra skola ställa sig på vår sida. Var vid gott mod, duvohjärta! Jag begär i dag blott en åhörare, i morgon kanhända en stridsman. Först klokhet och sedan svärdshugg.