I den förlägna tystnad, som följde fru Karins uppmaning, hördes äntligen en röst från yttersta ändan av salens långa ekbord, där en man i ryttarekappa hittills varit flitigt sysselsatt med en skinka och en mugg öl.
— Om jag får taga mig den dristigheten att tala ur skägget, yttrade denne man, i det han med välbehag avtorkade mustascher och pipskägg med bordduken, så finnes här ibland oss en karl, som kan prata omkull vilken biskop som helst och högvördiga konsistorium med; men eftersom han är mera slängd i alla världens andra tungomål än i vårt, så kunde jag kanske duga till talman i hans ställe, alldenstund jag är hans ovärdige tolk. För resten heter jag Ivar Bertilsson, kvartermästare, till ers nådes tjänst.
— Tala! sade fru Karin, föga nöjd med början av denna sammankomst.
— Nå, eftersom jag fått ordet, vill jag säga det rent ut, att en så god skinka som denna Kurjalaskinka och ett så gott öl som detta Kurjalaöl skola sökas förgäves i Tavastland och Nyland, om icke på Svidja. När jag var där i höstas, sade de mig, att salig kung Johan alltid drack Svidjaölet hellre än något annat och alla år beställde en skeppslast därav för sin egen kungliga mun.
— Till saken! avbröt honom fru Karin.
— Jag tänkte just komma till saken, ers nåd! Efter nu salig kung Johan var en sådan vis och berömlig konung, att han förstod sätta värde på finskt öl och finskt blod dessutom, så tycker jag, Ivar Bertilsson, och alla dessa ärliga finska män, att vi böra förhjälpa kung Sigismund till regementet igen. Vem vill nu dansa för bruden?
På detta tal följde en bullersam överläggning, varunder några anmärkte att tiden nu vore föga gynnsam när lantdagen i Helsingfors hade visat sig så förrädisk mot den goda saken. Dessa nedtystades av andra med den försäkran, att man ännu icke kunde så noga veta vad lantdagen hade i sinnet, innan beslutet var känt. Det vore nog troligt, att lantdagen till slut skulle avslå alla gärder för kriget. Denna försäkran lugnade åter de tveksamma, och man begynte nu rådgöra om tiden och sättet att åstadkomma en allmän resning i landet.
Nu framträdde från en undangömd vrå samma brunklädde man, vars bekantskap vi gjorde på Tovön, och höll till de församlade ett livligt tal på tyska språket. Han uppräknade alla den nuvarande regeringens orättvisor, skildrade folkets stora betryck och målade i livliga färger den lyckliga tid, som skulle bli en följd av den lagliga konungamaktens återställande. Därefter framställde han en väl utarbetad plan till ett allmänt uppror. I slutet av april skulle en polsk flotta ofelbart anlända till det då isfria Hangö och landsätta en stark polsk krigshär, som skulle fullborda och med seger kröna den allmänna resningen. Då skulle den rättmätige konungens trogna vänner rikeligen belönas, men hans fiender med skräck utrotas i hela landet.
Kvartermästaren översatte detta långa tal med följande korta ord: — Han säger, att nu håller man oss för hundar, men kommer Sigismundus till regementet, skola vi må som prinsar i en bagarebod. Därför skola vi damma till om fem eller sex veckor, när vi blivit i ordning, och så skall polacken sopa rent hus. Men, tillade han blinkande, om den saken bli vi två med polacken. Han skall så lagom husera med oss, så sant jag heter Ivar Bertilsson. Och därmed basta.
— Förrän vi våga vår hals, måste vi först ha penningar och mycket penningar; annars går det inte ur fläcken, genmälde en f. d. fogde, som den nuvarande styrelsen avsatt för underslev.