— Det vet jag, Gudi klagat, genmälde konungen bistert, och att så skett länder icke eder till synnerlig berömmelse.
— Jag har nu lyckats gripa en av dessa utskickade på Åland, och han hitfördes i går afton fängslad till slottet. Vad skall göras med karlen?
— Rannsaka honom först, häng honom sedan!
— Jag har rannsakat honom med den påföljd, att han icke kan undgå repet, men beklagligen tyckes han endast ha varit verktyg för den rätte boven, som undsluppit. Han pratar i vädret om tusen saker, men förtiger hårdnackat det som mest är nödigt att veta. Skall jag använda sträckbänken?
Ståthållaren gav en befallning, och snart infördes under bevakning en med tunga bojor belagd äldre man i ryttaredräkt, en Herkulesgestalt med ett frimodigt och jovialiskt utseende.
— Ditt namn?
— Ivar Bertilsson, kvartermästare i kunglig majestäts tjänst den tiden herr Klas Fleming förde regementet i landet, men sedan benådad, jämte många andra ärliga gossar, vid eders majestäts lyckosamma uppstigande på tronen.
— Så? Och du har brukat min nåd till att stämpla mot min regering? Du har låtit skicka dig av de polske till att uppvigla folket och att utsprida förrädiska plakater i landet?
— Med förlov, ers majestät, en fattig karl har inte råd att bestå sig mer än en Gud, en kung och en tröja. Jag är en kronans hund; när man säger till mig: apporte! så resonerar jag inte.