— Och har jag icke redan sökt utplåna även den blodskulden? genmälde konungen motvilligt. För honom in!
Bengt Ivarsson inträdde. Hans kinder voro vita som snö, och konungen misstog sig om anledningen därtill.
— Vad? sade han strängt. Vill du bli soldat och bleknar för den konung, som skall föra dig i striden?
Den unge mannen förmådde icke svara ett ord.
— Gå! fortfor konungen i samma ton. Mina soldater skola kunna se djävulen själv i vitögat. Jag behöver män och icke jungfrupiltar.
— Värdigas höra mig! stammade den unge lantjunkaren, som dock kände tillräckligt Tavasteblod sjuda i sina ådror vid en beskyllning för feghet.
— Vad har du att säga mig?
— Om jag är blek, fortfor Bengt, så värdes icke förakta mig för att jag tänker på mina fäder!
— Din fader och din farfader ha dött förrädares död. Om du tänker på dem, varför kommer du hit? Varför inväntar du icke på Kurjala den första polska här som kommer att befria landet från mitt tyranni och att utropa dina förfäder som helgon?
— Värdigas än en gång höra mig! utbrast ynglingen, nu med vredens rodnad på sina kinder. Därför att mina förfäder dött förrädares död, ändock de förtjänat en annan lön för den trohet de bevisat den de ansågo för sin rättmätige överherre, därför står jag nu här. Jag kommer som en tropliktig undersåte, efter eders majestät ingen del haver i det förgångna, och jag bönfaller ödmjukeligen att få erbjuda eders majestät min ringa tjänst, på det att icke allenast mina fäders minne må upprättas i mig, det de intet behöva, men att ock eders majestät för min trohets skull må återgiva dem äran, när eders majestät icke kan återgiva dem livet.