Produced by David Starner, Tapio Riikonen and the Online

Distributed Proofreading Team

FRITIOFS SAGA

BY ESAIAS TEGNÉR

Introduction, Bibliography, Notes, and Vocabulary Edited by
ANDREW A. STOMBERG

PREFACE.

Ever since the establishment, many years ago, of courses in Swedish in a few American colleges and universities the need of Swedish texts, supplied with vocabularies and explanatory notes after the model of the numerous excellent German and French editions, has been keenly felt. This need has become particularly pressing the last three years during which Swedish has been added to the curricula of a large number of high schools. The teachers in Swedish in these high schools as well as in colleges and universities have been greatly handicapped in their work by the lack of properly edited texts. It is clearly essential to the success of their endeavor to create an interest in the Swedish language and its literature, at the same time maintaining standards of scholarship that are on a level with those maintained by other modern foreign language departments, that a plentiful and varied supply of text material be furnished. The present edition of Tegnér's Fritiofs Saga aims to be a modest contribution to the series of Swedish texts that in the most recent years have been published in response to this urgent demand.

Sweden has since the days of Tegnér been prolific in the creation of virile and wholesome literary masterpieces, but Fritiofs Saga by Tegnér is still quite generally accorded the foremost place among the literary products of the nation. Tegnér is still hailed as the prince of Swedish song by an admiring people and Fritiofs Saga remains, in popular estimation at least, the grand national epic.

Fritiofs Saga has appeared in a larger number of editions than any other Scandinavian work with the possible exception of Hans Christian Andersen's Fairy Tales. It has been translated into fourteen European languages, and the different English translations alone number approximately twenty. In German the number is almost as high. Several school editions having explanatory notes have appeared in Swedish and in 1909 Dr. George T. Flom, Professor of Scandinavian Languages and Literature of the University of Illinois edited a text with introduction, bibliography and explanatory notes in English, designed for use in American colleges and universities, but the present edition is the first one, as far as the editor is aware, to appear with an English vocabulary.

Fritiofs Saga abounds in mythological names and terms, as well as in idiomatic expressions, and the preparation of the explanatory notes has therefore been a perplexing task. A fairly complete statement under each mythological reference would in the aggregate reach the proportions of a treatise on Norse mythology, but the limitations of space made such elaboration impossible. While brevity of expression has thus been the hard rule imposed by the necessity of keeping within bounds, it is hoped that the notes may nevertheless be found reasonably adequate in explaining the text. Many mythological names occur frequently and in different parts of the text, and as constant cross references in the notes would likely be found monotonous, an effort has been made to facilitate the matter of consulting and reviewing explanatory statements for these terms by adding an index table.

It has not been thought necessary or desirable to translate many idiomatic expressions in the text, as the vocabulary ought to enable the student, without the assistance of a lavish supply of notes, to get at the meaning. It would seem that the study of a foreign text would be most stimulating and invigorating to a student, if he himself be given a chance to wrestle with difficult sentences.

The introduction that precedes the text makes no pretension of being anything more than an attempt to state in broad outline the salient facts in the life of Tegnér and in the genesis and development of the Fritiofs Saga theme.

The text in the present edition has been modernized to conform with the orthography officially adopted in Sweden in 1906.

This new edition of the great masterpiece is accompanied by the editor's sincere hope that it may in a measure at least serve to create an increased interest in the study of the sonorous Swedish language and its rich literature and give a clearer conception of the seriousness and strength of Swedish character.

The book owes much to the kindly suggestions and corrections of those who have examined it in proof or manuscript. Special acknowledgment is due Professor A. Louis Elmquist of Northwestern University, who carefully revised the vocabulary, and to Mr. E. W. Olson of Rock Island, Ill., whose accuracy and scholarship has been of invaluable assistance throughout.

University of Minnesota, December, 1913.

A. A. S.

INTRODUCTION.

I.

In the personality of Esaias Tegnér the vigor and idealism of the Swedish people find their completest and most brilliant incarnation. A deep love of the grandeurs of nature, keen delight in adventure and daring deeds, a charming juvenility of spirit that at least in the prime of his life caused him to battle bravely and hopefully for great ideas, a clearness of perception and integrity of purpose that abhor shams and narrow prejudices and with reckless frankness denounce evils and abuses, a disposition tending at times to brooding and melancholy, all these elements, combined in Tegnér, have made him the idealized type of the Swedish people. He was cast in a heroic mold and his countrymen continue to regard him as the completed embodiment of their national ideals. And in the same measure that Tegnér stands forth as an expression of Swedish race characteristics it may be said that Fritiofs Saga is the quintessence of his own sentiments and ideals.

Tegnér, according to his own words, "was born and reared in a remote mountain region where nature herself composes noble but wild music, and where the ancient gods apparently still wander about on winter evenings." His ancestry went back for several generations through the sturdy bonde class, though his father was a preacher and his mother the daughter of a preacher. The father's people dwelt in the province of Småland and the mother's ancestors had lived in the picturesque province of Värmland. The future poet was born on the 13 of November, 1782, at Kyrkerud, Värmland, his father holding a benefice in that province. While he was yet a mere child of nine the father died and the family was left in poverty. A friend of the Tegnér family, the judicial officer Branting, gave the young Esaias a home in his house. The lad soon wrote a good hand and was given a desk and a high, three-legged chair in the office. Branting took a fancy to the young clerk and soon fell into the habit of inviting him to accompany the master upon the many official journeys that had to be made through the bailiwick. Thus Esaias came to see the glories of nature in his native province, and deep and lasting impressions were left upon his mind. His quick imagination was further stirred by the heroic sagas of the North, in the reading of which he at times became so absorbed that the flight of the hours or the passing events were entirely unnoticed by him.

Branting, who had become convinced that his young clerk was by nature endowed for a much higher station than a lowly clerkship offered, generously provided Esaias with an opportunity for systematic study. In 1796 he wrote a good friend in whose home an elder brother of Esaias was then acting as tutor, suggesting that the younger brother be given a home there also and thus have the advantage of the brother's tutelage. A ready acquiescence meeting this proposal, Esaias now went to Malma, the home of Captain Löwenhjelm, and at once plunged into the study of Latin, French and Greek under the brother's guidance. Independently of the instructor he at the same time acquired a knowledge of English and read principally the poems of Ossian, which greatly delighted him.

The following year the elder brother accepted a more profitable position as tutor in the family of the great iron manufacturer Myhrman at Rämen in Värmland and thither Esaias accompanied him. Here he could drink deep from the fountain of knowledge for at Rämen he found a fine library of French, Latin and Greek classics. He worked prodigiously and this, coupled with a remarkably retentive memory, enabled him to make remarkably rapid progress in his studies. He would have remained in the library all the time poring over his dear classic authors but for the fortunate intervention of the young members of the Myhrman family, seven in all, who frequently would storm into his room and carry him off by sheer force to their boisterous frolics. To one of these playmates, Anna Myhrman, the youngest daughter of the family, he soon became attached by the tender ties of love.

In 1799 Tegnér was enabled, through the generosity of Branting and Myhrman, to repair to Lund and enter the university of that place. Here he made a brilliant record as a student, particularly in the classics, and after three years he was awarded the master's degree. In recognition of his remarkable scholarship he was soon after made instructor in aesthetics, secretary to the faculty of philosophy and assistant librarian. In 1806 he claimed Anna Myhrman as his bride.

We have the testimony of Tegnér himself that already as a child he began to write poetry, in fact these efforts began so early in his life that he could not remember when he for the first time exercised the power that later was to win him an abiding fame. As early as his clerkship days in the office of Branting he wrote a poem in Alexandrine verse with the subject taken from the Old Norse sagas. His numerous productions before 1808 attracted little attention and failed to get any prize for the young author. But in the above mentioned year he sprang into immediate popularity by the stirring "War Song of the Scanian Reserves" (Krigssång för skånska lantvärnet), the Marseillaise of the Swedish nation. Sweden had just suffered great reverses in war, her very existence as an independent power seemed to hang in the balance, and confusion and discouragement were evident on every hand. Then came Tegnér's patriotic bugle blast, stirring the nation to renewed hope and courage. Speaking of this poem Professor Boyesen says: "As long as we have wars we must have martial bards and with the exception of the German Theodore Körner I know none who can bear comparison with Tegnér. English literature can certainly boast no war poem which would not be drowned in the mighty music of Tegnér's 'Svea', 'The Scanian Reserves', and that magnificent dithyrambic declamation, 'King Charles, the Young Hero'. Tennyson's 'Charge of the Light Brigade' is technically a finer poem than anything Tegnér has written, but it lacks the deep, virile bass, the tremendous volume of breath and voice, and the captivating martial lilt which makes the heart beat willy nilly to the rhythm of the verse" (Essays on Scandinavian Literature, 233).

The ability evinced by Tegnér as an instructor, but principally the enthusiasm aroused by his "Song to the Scanian Reserves", gave him in 1810 a call to the Greek professorship at Lund. He did not, however, enter into this position until 1812.

In the meantime Tegnér had given to his native land the solemn didactic poem "Svea". In stately Alexandrine verse he scathingly rebukes his countrymen for their foolish aping after foreign manners and depending on foreign goods to satisfy their desires. The people, says the poet, can become strong again only by a return to the simple life and homely virtues of the great past. Not on the arena of war but through faithful endeavor in industry, science and art may the Swedish people restore to their fatherland its former power and glory. As though transported by this noble thought into a state of ecstasy, the bard then, in the concluding portion of the poem, pictures in magnificent dithyrambic song the titanic struggle that ensues and enthrones Peace as the beneficent ruler of the land. "Svea" won the prize of the Swedish Academy and firmly established Tegnér in the affection of his countrymen.

The most productive and brilliant period of Tegnér's literary activity is contemporaneous with his incumbency of the Greek professorship at Lund (1812-1824). In this period he enriches Swedish literature with a series of lyrics which still rank among the best both in point of lucidity of thought and brilliance of diction. Only a few that stand out most prominently in a list of about one hundred poems from this period can receive mention here.

The intolerance and bitterness of the reaction that followed close upon the downfall of Napoleon and found its cruel instrument of oppression in the Holy Alliance aroused the bitter opposition of Tegnér. His vision was not obscured, a fate that befell so many in that day, but he saw clearly the nobility and necessity of tolerance, freedom and democracy. It is to the great glory of Tegnér that he consistently used his brilliant powers in battling against the advancing forces of obscurantism and tyranny. His enlightened and humanitarian ideas find a beautiful utterance in the poem "Tolerance" (Fördragsamhet) which dates from 1808, but later was rewritten and appeared under the title "Voices of Peace" (Fridsröster). In "The Awakened Eagle" (Den vaknade örnen), 1815, he celebrates the return of Napoleon from Elba, The Union of Norway and Sweden stirs Tegnér to write a poem "Nore", a high-minded protest against politics of aggression and a plea for justice and a spirit of fraternity.

In "The New Year 1816" (Nyåret 1816) he scores the Holy Alliance in bitter and sarcastic terms. The liberal ideas of Tegnér are further elucidated in a famous address, delivered in 1817 at the celebration of the three hundredth anniversary of the Lutheran Reformation. In this event the poet saw the unfolding of the great forces that led to the spiritual and intellectual emancipation of man, and ushered in a new era of freedom and progress. The reactionaries in the realm of literature become the object of his attack in "Epilogue at the Master's Presentation" (Epilog vid magisterpromotionen). Other poems of this period, as "The Children of the Lord's Supper" (Nattvardsbarnen), admirably translated by Longfellow, "Axel", the tragic tale of one of the warriors of Charles XII., and his fair Russian bride, "Karl XII", which breathes the defiant spirit not only of the hero king but of the nation, "Address to the Sun" (Sång till solen), an eloquent eulogy to the marvelous beauty of the King of Day, merely served to establish Tegnér more firmly in the affection of the people. But his fame was to be placed on a still firmer foundation when the greatest creation of his fertile mind, Fritiofs Saga, appeared.

II.

The genesis of Fritiofs Saga is to be found partly in the renascence of a strong national sentiment in Sweden after the disastrous wars and loss of Finland, early in the nineteenth century, partly in Tegnér's personality and in his profound knowledge and warm admiration of the Old Norse sagas. We have seen how already as a boy he had read the sagas with keen zest and even tried his hand at a heroic poem in stately Alexandrine verse.

To the thoughtful minds of that day it seemed clear that the cause of Sweden's misfortunes was to be found in her loss of a strong manhood, due to a senseless readiness in adopting enervating foreign customs and to a fatal relaxation in morals. In 1811 a handful of enthusiastic students, mostly from Tegnér's native province of Värmland, formed the Gothic Union (Götiska förbundet) for the purpose of working with united efforts for the regeneration of the nation. This, they believed, could best be achieved by reviving the memories of the old Goths, merely another name for the people of the Saga period, which in turn would help to bring back the vigorous integrity and dauntless courage of the past. The ancient sagas must therefore be popularized.

Tegnér, who already in his "Svea" had bewailed the loss of national power and urged his people to become independent and strong again, joined the Gothic Union, at the same time expressing his disapproval of a too pronounced and narrow-minded imitation of old Gothic life and thought. Erik Gustaf Geijer, the great historian and poet, also a native of Värmland and in power of mind and loftiness of ideals almost the peer of Tegnér, published in Iduna, the organ of the Gothic Union, a few poems that faithfully reproduce the old Northern spirit and in strength and simplicity stand almost unsurpassed. An extremist in the camp was Per Henrik Ling, an ardent patriot, who, inspired by Danish and German Romanticism, would rehabilitate the nation by setting before it in a series of epics the strong virtues of the past, albeit that these often appeared in uncouth and brutal forms. For the physical improvement of his countrymen Ling worked out a scientific system of exercise, and though his epics were failures, largely because they set up coarse models for an age that aesthetically had risen superior to them, his system of physical training entitles him to an honored place among the great men of Scandinavia.

Tegner had been greatly grieved at Ling's literary mistakes. It seemed to him deplorable that a worthy cause should be doomed to ignominious failure just because unskilled hands had undertaken to do the work. This feeling prompted him to undertake the writing of a great epic based on the old sagas, but excluding their crudities. But it would be a mistake to think that this was the only force that impelled him to write. Tegnér has now reached the heyday of his wonderful poetic powers and he must give expression to the great ideas that stir his soul. And so he proceeds to paint a picture of Fritiof the Bold and his times. The great Danish poet Oehlenschläger had already published "Helge", an Old Norse cycle of poems which Tegnér warmly admired. This poem revealed to him the possibilities of the old saga themes in the hands of a master.

Fritiofs Saga did not appear as a completed work at first, but merely in installments of a certain number of cantos at a time and these not in consecutive order. In the summer of 1820, cantos 16-19, being the first installments or "fragments," as Tegnér himself called them, appeared in Iduna; the five concluding cantos were completed and published two years later, and not until then did the poet proceed to write the first part. The work was finally completed in 1825.

Although the first cantos published had received a most enthusiastic reception on the part of the people and won unstinted praise from most of the great literary men, even from many who belonged to opposing literary schools, an enthusiasm that grew in volume and sincerity as the subsequent portions appeared, Tegnér became increasingly dissatisfied and discouraged because of the task that confronted him and the serious defects that he saw in his creation. Tegnér was at all times his own severest critic and there is found in him an utter absence of vanity or illusion. "Speaking seriously", he wrote in 1824, "I have never regarded myself as a poet in the higher significance of the word. — — — I am at best a John the Baptist who is preparing the way for him who is to come." [Tegnér, Samlade Skrifter, II, 436.]

III.

As the basis for Tegnér's epic lies the ancient story of Fritiof the Bold, which was probably put in writing in the thirteenth century, although the events are supposed to have transpired in the eighth century. But Tegnér has freely drawn material from other Old Norse sagas and songs, and this, and not a little of his own personal experience, he has woven into the story with the consummate skill of a master. He made full use of his poetic license and eliminated and added, reconstructed and embellished just as was convenient for his plan. "My object", he says, "was to represent a poetical image of the old Northern hero age. It was not Fritiof as an individual whom I would paint; it was the epoch of which he was chosen as the representative." [Tegnér, Samlade Skrifter, II, 393.]

It was Tegnér's firm conviction that the poet writes primarily for the age in which he himself lives, and since he wrote for a civilized audience he must divest Fritiof of his raw and barbarous attributes, though still retaining a type of true Northern manhood. On this point Tegnér says: "It was important not to sacrifice the national, the lively, the vigorous and the natural. There could, and ought to, blow through the song that cold winter air, that fresh Northern wind which characterizes so much both the climate and the temperament of the North. But neither should the storm howl till the very quicksilver froze and all the more tender emotions of the breast were extinguished."

"It is properly in the bearing of Fritiof's character that I have sought the solution of this problem. The noble, the high-minded, the bold—which is the great feature of all heroism—ought not of course to be missing there, and sufficient material abounded both in this and many other sagas. But together with this more general heroism, I have endeavored to invest the character of Fritiof with something individually Northern— that fresh-living, insolent, daring rashness which belongs, or at least formerly belonged to the national temperament. Ingeborg says of Fritiof (Canto 7):

'How glad, how daring, how inspired with hope,
Against the breast of norn he sets the point
Of his good sword, commanding:
"Thou shalt yield!"'

These lines contain the key to Fritiof's character and in fact to the whole poem." [Tegnér, Samlade Skrifter, II, p. 393. The entire treatise is found in English translation in Andersen's Viking Tales.]

In what manner Tegnér modernizes his story by divesting the original saga of its grotesque and repugnant features can most readily be illustrated in a comparison between his account of Fritiof's encounter with king Helge in Balder's temple (Canto 13) and the original story. The latter tells how Fritiof unceremoniously enters the temple, having first given orders that all the king's ships should be broken to pieces, and threw the tribute purse so violently at the king's nose that two teeth were broken out of his mouth and he fell into a swoon in his high seat. But as Fritiof was passing out of the temple, he saw the ring on the hand of Helge's wife, who was warming an image of Balder by the fire. He seized the ring on her hand, but it stuck fast and so he dragged her along the floor toward the door and then the image fell into the fire. The wife of Halfdan tried to come to her assistance, only to let the image she was warming by the fire fall into the flames. As the image had previously been anointed, the flames shot up at once and soon the whole house was wrapped in fire. Fritiof, however, got the ring before he went away. But as he walked out of the temple, said the people, he flung a firebrand at the roof, so that all the house was wrapped in flames. Of the violent feeling that, according to Tegnér, racked Fritiof's soul as he went into exile or of the deep sense of guilt that latter hung as a pall over his life there is no mention in the original. Here we touch upon the most thoroughgoing change that Tegnér made in the character of his hero. He invested him with a sentimentality, a disposition towards melancholy, an accusing voice of conscience that torments his soul until full atonement has been won, that are modern and Christian in essence and entirely foreign to the pagan story. On this point Tegnér: "Another peculiarity common to the people of the North is a certain disposition for melancholy and heaviness of spirit common to all deeper characters. Like some elegiac key-note, its sound pervades all our old national melodies, and generally whatever is expressive in our annals, for it is found in the depths of the nation's heart. I have somewhere or other said of Bellman, the most national of our poets:

'And work the touch of gloom his brow o'shading,
A Northern minstrel-look, a grief in rosy red!'

For this melancholy, so far from opposing the fresh liveliness and cheering vigor common to the nation, only gives them yet more strength and elasticity. There is a certain kind of life-enjoying gladness (and of this, public opinion has accused the French) which finally reposes on frivolity; that of the North is built on seriousness. And therefore I have also endeavored to develop in Fritiof somewhat of this meditative gloom. His repentant regret at the unwilling temple fire, his scrupulous fear of Balder (Canto 15) who—

'Sits in the sky, cloudy thoughts sending down,
Ever veiling my spirit in gloom',

and his longing for the final reconciliation and for calm within him, are proofs not only of a religious craving, but also and still more of a national tendency to sorrowfulness common to every serious mind, at least in the North of Europe." [Tegnér, Samlade Skrifter, II, p. 394.]

Tegnér thus found it easy to justify the sentimentality that characterizes Fritiof's love for Ingeborg, an element in Fritiofs Saga that has been most severely condemned by the critics. To the criticism that this love is too modern and Platonic, Tegnér correctly answers that reverence for the sex was from the earliest times a characteristic of the German people so that the light and coarse view that prevailed among the most cultivated nations of antiquity was a thing quite foreign to the habits of the North.

Ingeborg like Fritiof is idealized by the poet although here the departure from the original is not as wide. That delicacy of sentiment which is inseparable from Ingeborg and guides her right in the great crisis is not, he maintains, a trait merely of the woman of ancient Scandinavia but is inherent in each noble female, no matter when or where she lives. And Tegnér, who surely was no realist after the fashion of Strindberg, chooses to picture woman as she appears in her loveliest forms.

The brooding and melancholy spirit that Tegnér had infused into the soul of Fritiof had in a large measure come from his own life. The depression of mind that had cast its shadows over him in the years that saw the creation of Fritiofs Saga grew steadily worse. The period that followed immediately upon the completion of this work was filled with doubt and despair. The explanation for this must be found partly in the insidious progress of a physical disease, partly to a change of place and environment. Certain hereditary tendencies, which caused him to fear that the light of reason would desert him, also played a part in this.

In 1824 he gave up the Greek professorship at Lund to become bishop of the diocese of Växiö in the province of Småland, but the duties of the new position were not congenial to him. The spiritual and intellectual life of the diocese was on a low plane and Tegnér threw himself with tremendous earnestness into the work of reform, but the prejudice and inertia of clergy and people stood constantly in the way. In his efforts to purge the church of some unworthy ecclesiastics he encountered bitter opposition and suffered some humiliations. He took a special interest in the schools of his diocese and his many pedagogical addresses are models in point of clearness and practical good sense.

The many and varied duties imposed on him by the episcopal office, particularly official inspection trips, attendance upon the sessions of the Riksdag, and serving on numerous important committees made it impossible for Tegnér to continue his literary activities in the manner of his university days, but occasionally he would give to his countrymen a literary masterpiece that showed that the brilliant mind had not been dimmed.

His mental and physical ailments grew steadily worse and after 1840 there came periods of insanity which expressed itself in the most chimerical plans for travel, literary activities, and great national enterprises. Light came to his reason again, but his strength had been permanently broken. He died on November 2, 1846, and his body was laid to rest in the cemetery at Växiö, where a simple monument of marble and Swedish granite marks his final resting place.

FRITIOFS SAGA

I.

FRITIOF OCH INGEBORG.

Där växte uti Hildings gård 1 två plantor under fostrarns vård. Ej Norden förr sett två så sköna, de växte härligt i det gröna.

Den ena som en ek sköt fram, 2 och som en lans är hennes stam; men kronan, som i vinden skälver, liksom en hjälm sin rundel välver.

Den andra växte som en ros, 3 när vintern nyss har flytt sin kos; men våren, som den rosen gömmer, i knoppen ligger än och drömmer.

Men stormen skall kring jorden gå, 4 med honom brottas eken då, och vårsol skall på himmeln glöda, då öppnar rosen läppar röda.

Så växte de i fröjd och lek, 5 och Fritiof var den unga ek; men rosen uti dalar gröna hon hette Ingeborg den sköna.

Såg du de två i dagens ljus, 6 du tänkte dig i Frejas hus, där månget litet brudpar svingar med gula hår och rosenvingar.

Men såg du dem i månens sken 7 kringdansa under lummig gren, du tänkte: Under lundens kransar älvkungen med sin drottning dansar.

Det var så glatt, det var så kärt, 8 när han sin första runa lärt. En kung var ej som han i ära; den runan fick han Ingborg lära.

Hur glättigt sam han i sin slup 9 med henne över mörkblå djup! Hur hjärtligt, när han seglen vänder, hon klappar i små vita händer!

Det fanns ej fågelbo så högt, 10 som han för henne ej besökt. Själv örnen, som i molnen gungar, blev plundrad båd' på ägg och ungar.

Det fanns ej bäck, hur strid han var, 11 varöver han ej Ingborg bar. Det är så skönt, när forsen larmar, att tryckas av små vita armar.

Den första blomma, våren fött, 12 det första smultron, som blev rött, det första ax, vars guld blev moget, dem bjöd han henne glatt och troget.—

Men barnets dagar flyga bort, 13 där står en yngling innan kort med eldig blick, som ber och hoppas, där står en mö med barm, som knoppas.

Ung Fritiof drog på jakt alltjämt; 14 den jakten skulle mången skrämt, ty utan spjut och utan klinga den djärve ville björnen tvinga.

Då kämpade de, bröst mot bröst, 15 och jägarn, segrande, fast klöst, med ludet byte kom tillbaka; hur skulle jungfrun det försaka?

Ty mannens mod är kvinnan kärt, 16 det starka är det sköna värt: de bägge passa för varannan, som hjälmen passar sig för pannan.

Men läste han i vinterkväll 17 vid eldsken ifrån spiselna häll en sång om strålande Valhalla, om gudar och gudinnor alla,

han tänkte: Gult är Frejas hår, 18 ett kornland, som för vinden går. Från det kan jag ej Ingborgs skilja, ett nät av guld kring ros och lilja.

Idunas barm är rik, och skönt 19 han hoppar under silke grönt; jag vet ett silke, där det hoppar ljusalfer två med rosenknoppar.

Och Friggas ögon äro blå 20 som himmeln till att se uppå; jag känner ögon: mot de båda är ljusblå vårdag mörk att skåda.

Vi prisas Gerdas kinder så, 21 en nyfälld snö med norrsken på? Jag kinder sett: en dag, som tänder två morgonrodnader i sänder.

Jag vet ett hjärta, lika ömt 22 som Nannas, fast ej så berömt. Med rätta prisas du av skalder, du Nannas lyckelige Balder!

O! att som du jag finge dö, 23 begråten av en trogen mö, Så öm, så trogen som din Nanna; hos Hel jag ville gärna stanna.—

Men kungadottern satt och kvad 24 en hjältesång och vävde glad i duken in den hjältens under och vågor blå och gröna lunder.

Där växte in i snövit ull 25 de sköldar utav spolat gull, och röda flögo stridens lansar, men styvt av silver var vart pansar.

Dock, hur hon väver, dag från dag, 26 får hjälten Fritiofs anletsdag, och som de blicka fram ur väven, då rodnar hon men glädes även.

Men Fritiof skär, var han går fram, 27 ett I, ett F i björkens stam. De runor gro med fröjd och gamman, liksom de ungas hjärtan, samman.

När dagen uppå fästet står, 28 världskungen med de gyllne hår, och livet rörs och mänskor vandra, då tänka de blott på varandra.

När natten uppå fästet står, 29 världsmodern med de mörka hår, och tystnad rår och stjärnor vandra, då drömma de blott om varandra.

"Du jord, som smyckar dig var vår 30 med blommor i ditt gröna hår, giv mig de skönsta! Jag vill vira en krans av dem att Fritiof sira."

"Du hav, som satt din dunkla sal 31 med pärlor full i tusental, giv mig de skönaste, de bästa! Kring Ingborgs hals vill jag dem fästa."

"Du knapp på Odens kungastol, 32 du världens öga, gyllne sol! Var du blott min, din blanka skiva till sköld jag ville Fritiof giva."

"Du lykta i Allfaders hus, 33 du måne med ditt bleka ljus! Var du blott min, jag gav dig gärna till smycke åt min sköna tärna."—

Men Hilding sade: "Fosterson, 34 den älskog vänd din håg ifrån! Ej lika falla ödets lotter, den tärnan är kung Beles dotter.

Till Oden själv i stjärnklar sal 35 uppstiger hennes ättartal; du är blott Torstens son; giv vika! ty lika trives bäst med lika."

Men Fritiof log: "Mitt ättartal 36 går nedåt i de dödas dal. Nyss slog jag skogens kung så luden, hans anor ärvde jag med huden.

Friboren man ej vika vill, 37 ty världen hör den frie till. Vad lyckan bröt, kan hon försona, och hoppet bär en konungs krona.

Högättad är all kraft, ty Tor, 38 dess ättefar, i Trudvang bor. Han väger börden ej men värdet: en väldig friare är svärdet.

Jag kämpar om min unga brud, 39 om ock det var med dundrets gud. Väx trygg, väx glad, min vita lilja, ve den, som dig och mig vill skilja!"

II.

KUNG BELE OCH TORSTEN VIKINGSSON.

Kung Bele, stödd på svärdet, i kungssal stod, 1 hos honom Torsten Vikingsson, den bonde god, hans gamle vapenbroder, snart hundraårig, och ärrig som en runsten och silverhårig.

De stodo, som bland bergen två offerhus, 2 åt hedna gudar vigda, nu halvt i grus; men visdomsrunor många på muren täljas, och höga forntidsminnen i valven dväljas.

"Det lider emot kvällen", sad' Bele kung, 3 "ej mjödet vill mig smaka, och hjälm känns tung, inför mitt öga mörkna de mänskoöden, men Valhall skiner närmre, jag anar döden.

Jag kallat mina söner och din också, 4 ty de tillsammans höra, liksom vi två. En varning vill jag giva de örnar unga, förrn orden somnat alla på död mans tunga."—

Då trädde de i salen, som kung befallt, 5 och främst bland dem gick Helge, en mörk gestalt. Han dvaldes helst bland spåmän kring altarrunden och kom med blod på händren ur offerlunden.

Därefter syntes Halvdan, ljuslockig sven; 6 vart anletsdrag var ädelt men vekligt än. Till lek han tycktes bära ett svärd vid bälte och liknade en jungfru, förklädd till hjälte.

Men efter dem kom Fritiof i mantel blå, 7 ett huvud var han högre än bägge två. Han stod emellan brödren, som dag står mogen emellan rosig morgon och natt i skogen.

"I söner", sade kungen, "min sol går ned. 8
I endräkt styren riket, i brödrafred!
Ty endräkt håller samman: hon är som ringen
på lansen; den förutan hans kraft är ingen.

Låt styrkan stå som dörrsven vid landets port 9 och friden blomstra inom å hägnad ort! Till skygd blev svärdet givet men ej till skada, och sköld är smidd till hänglås för bondens lada.

Sitt eget land förtrycker dåraktig man, 10 ty kungen kan allenast vad folket kan. Grönlummig krona vissnar, så snart som märgen i stammen är förtorkad på nakna bergen.

På pelarstoder fyra står himlens rund, 11 men tronen vilar endast på lagens grund. När våld på tinget dömer, står ofärd nära; men rätt är landets fromma och kungens ära.

Väl dväljas gudar, Helge, i disarsal, 12 men ej som snäckan dväljes i slutet skal. Så långt som dagsljus skiner, som stämma ljudar, så långt som tanke flyger, bo höge gudar.

Nog svika lungans tecken i offrad falk, 13 och flärd är mången runa, som skärs på balk; men redligt hjärta, Helge, och friskt tillika, skrev Oden fullt med runor, som aldrig svika.

Var icke hård, kung Helge, men endast fast! 14
Det svärd, som bitar skarpast, är böjligast.
Milt sinne pryder kungen, som blommor skölden,
och vårdag bringar mera än vinterkölden.

En man förutan vänner, om än så stark, 15 dör hän, som stam i öken med skalad bark. Men vänsäll man han trives som träd i lunden, där bäcken vattnar roten och storm är bunden.

Yvs ej af fädrens ära! envar har dock blott sin; 16
kan du ej spänna bågen, är han ej din.
Vad vill du med det värde, som är begravet?
Stark ström med egna vågor går genom havet.

Du Halvdan, glättigt sinne är vis mans vinst; 17 men joller höves ingen, och kungen minst. Med humle brygges mjödet, ej blott med honung; lägg stål i svärd och allvar i leken, konung!

För mycket vett fick ingen, hur vis han het, 18 men litet nog vet mången, som intet vet. Fåkunnig gäst i högbänk försmås, men vitter har ständigt lagets öra, hur lågt han sitter.

Till trofast vän, o Halvdan, till fosterbror 19 är vägen gen, om också han fjärran bor; men däremot avsides, långt hän belägen är oväns gård, om även han står vid vägen.

Välj icke till förtrogen vemhelst som vill! 20
Tomt hus står gärna öppet, men rikt stängs till.
Välj en, onödigt är det den andra leta,
och världen vet, o Halvdan, vad trenne veta."—

Därefter uppstod Torsten och talte så: 21
"Ej höves kung att ensam till Oden gå.
Vi delat livets skiften ihop, kung Bele,
och döden, vill jag hoppas, vi också dele.

Son Fritiof, ålderdomen har viskat mig 22 i örat mången varning, den ger jag dig. På ätthög Odens fåglar slå ned i Norden, men på den gamles läppar mångvisa orden.

Främst vörda höga gudar! ty ont och gott, 23 som storm och solsken, komma från himlen blott. De se i hjärtats lönvalv fast det är slutet, och långa år få gälda, vad stunden brutit.

Lyd kungen! En skall styra med kraft och vett: 24 skum natt har många ögon, men dagen ett. Helt lätt den bättre, Fritiof, fördrar den bäste, och egg har svärdet nödig men även fäste.

Hög kraft är gudars gåva; men, Fritiof, minns, 25 att styrka båtar föga, där vett ej finns. Tolvmannakraft har björnen, av en man slagen; mot svärdshugg hålles skölden, mot våldet lagen.

Av få den stolte fruktas men hatas av envar, 26 och övermod, o Fritiof, är fallets far. Högt såg jag mången flyga, nu stödd på krycka, ty vädret rår för årsväxt, och vind för lycka.

Dag skall du prisa, Fritiof, sen bärgad sol sig döljt, 27 och öl, när det är drucket, och råd, när följt. På mången sak förlitar sig ungersvennen, men striden prövar klingan, och nöden vännen.

Nattgammal is tro icke, ej vårdags snö, 28 ej somnad orm, ej talet av knäsatt mö; ty kvinnans bröst är svarvat på hjul, som rullar, och vankelmod bor under de liljekullar.

Du själv dör hän, och hän dör vad dig tillhör; 29 men en ting vet jag, Fritiof, som aldrig dör, och det är domen över död man: därföre vad ädelt är, du vilje, vad rätt, du göre"—

Så varnade de gamle i kungasal, 30 som skalden varnat sedan i Havamal. Från släkt till släkte gingo kärnfulla orden, och djupt ur kumlen viska de än i Norden.

Därefter talte bägge mång' hjärtligt ord 31 allt om sin trogna vänskap, berömd i Nord; hur trofast intill döden, i nöd och gamman, två knäppta händer lika, de hållit samman.

"Med rygg mot rygg vi stodo, och varifrån 32 som nornan kom, hon stötte på sköld, min son! Nu före er till Valhall vi gamle ile; men edra fäders ande på eder vile!"—

Och mycket talte kungen om Fritiofs mod, 33 om hjältekraft, som mer är än kungablod. Och mycket talte Torsten om glans, som kröner de höga Nordlands kungar, de asasöner.

"Och hållen I tillhopa, I söner tre, 34 er överman—det vet jag—skall Nord ej se; ty kraft, till kungahöghet osvikligt sluten, hon är som mörkblå stålrand, kring guldsköld gjuten.

Och halsen till min dotter, den rosenknopp! 35 I lugn, som det sig hövdes, har hon växt opp; omhägnen henne, låten ej stormen komma och fästa i sin hjälmhatt min späda blomma!

På dig, o Helge, lägger jag faderns sorg, 36 o, älska som en dotter min Ingeborg ! Tvång retar ädelt sinne, men saktmod leder båd' man och kvinna, Helge, till rätt och heder.—

Men läggen oss, I söner, i högar två 37 på var sin sida fjärden vid bölja blå; ty hennes sång är ljuvlig ännu för anden, och som ett drapa klinga dess slag vid stranden.

När månen strör kring bergen sitt bleka sken 38 och midnattsdaggen faller på bautasten, då sitta vi, o Torsten, på högar runda och spraka över vattnet om ting, som stunda.

Och nu farväl, I söner! Gån mer ej hit! 39 Vår gång är till Allfader; vi längta dit, liksom till havet längtar den trötta floden; men Frej välsigne eder, och Tor och Oden!"

III.

FRITIOF TAGER ARV EFTER SIN FADER.

Voro nu satta i hög kung Bele och Torsten den gamle, där de själva befallt: på var sin sida om fjärden högarna lyfte sin rund, två bröst, dem döden har åtskilt. Helge och Halvdan, på folkets beslut, nu togo i sam-arv riket efter sin far; men Fritiof, som endaste sonen, 5 delte med ingen och fäste i lugn sin boning på Framnäs, Tre mil sträckte sig kring den gårdens ägor: på tre håll dalar och kullar och berg, men på fjärde sidan var havet. Björkskog krönte de kullarnas topp, men på sluttande sidor frodades gyllene korn, och manshög vaggade rågen. 10 Sjöar, många i tal, sin spegel höllo för bergen, höllo för skogarna opp, i vars djup höghornade älgar hade sin kungliga gång och drucko av hundrade bäckar. Men i dalarna vida omkring där bette i grönskan hjordar med glänsande hull och med juver, som längta till stävan. 15 Mellan dem spriddes än hit och än dit en oräknelig skara av vitulliga får, som du ser vitaktiga strömoln flockvis spridda på himmelens valv, när det blåser om våren. Springare två gånger tolv, bångstyriga, fjättrade vindar, stampande stodo i spiltornas rad och tuggade vallhö, 20 manarna knutna med rött och hovarna blanka av järnskor. Dryckessalen, ett hus för sig själv, var timrad av kärnfur. Ej fem hundrade män—till tio tolfter på hundrat— fyllde den rymliga sal, när de samlats att dricka om julen. Genom salen, så lång som han var, gick bordet av stenek, 25 bonat och blankt som av stål; högsätes-pelarna båda stodo för ändan därav, två gudar, skurna av almträd: Oden med härskareblick och Frej med solen på hatten. Nyss emellan de två på sin björnhud—huden var kolsvart, gapet scharlakansrött, men klorna skodda med silver— 30 Torsten bland vännerna satt, som gästfriheten bland glädjen. Ofta, när månen bland skyarna flög, förtalde den gamle under från främmande land, dem han sett, och vikingafärder fjärran i Östervåg och i Västersaltet och Gandvik. Tyst satt lyssnande lag, och dess blickar hängde vid gubbens 35 läppar, som bi't vid sin ros; men skalden tänkte på Brage, när med sitt silfverskägg och med runor på tungan han sitter under den lumimiga bok och förtäljer en saga vid Mimers evigt sorlande våg, han själv en levande saga.

Mitt på golvet—med halm var det strött—brann lågan beständigt 40 glatt på sin murade häll, och igenom det luftiga rökfång blickade stjärnorna in, de himmelska vänner, i salen. Men kring väggen, på naglar av stål, där hängde det radvis brynja och hjälm vid varann, och här och där dem emellan blixtrade neder ett svärd, som i vinterkvällen ett stjärnskott. 45 Mera än hjälmar och svärd dock sköldarna lyste i salen, blanka som solens rund eller månens skiva av silver. Gick där stundom en mö kring bordet och fyllde i hornen, slog hon ögonen ned och rodnade: bilden i skölden rodnade även som hon; det gladde de drickande kämpar.— 50

Rikt var huset: varhelst som du skådade, mötte ditt öga fyllda källrar och proppade skåp och rågade visthus. Många klenoder jämväl där gömdes, byten av segern, guld med runor uppå och det konstarbetade silver. Tre ting skattades dock av all den rikedom ypperst: 55 svärdet, som ärvdes från fader till son, var främst av de trenne, Angurvadel, så kallades det, och broder till blixten. Fjärran i Österland var det smitt—som sagan förtäljer—, härdat i dvärgarnas eld: Björn Blåtand bar det från början. Björn förlorade dock på en gång båd' svärdet och livet 60 söder i Gröningasund, där han stridde mot väldige Vifell. Vifell hade en son, het Viking. Men gammal och bräcklig, bodde på Ulleråker en kung med sin blomstrande dotter. Se, då kom det ur skogarnas djup en oskapelig jätte, högre till växten än människors ätt och luden och vildsint, 65 fordrade envigeskamp eller kungadottern och riket. Ingen vågade kampen likväl, ty det fanns ej ett stål, som bet på hans skalle av järn, och därför nämndes han Järnhös. Viking allena, som nyss fyllt femton vintrar, emottog striden, i hopp på sin arm och på Ångurvadel. I ett hugg 70 klöv han till midjan det rytande troll och frälste den sköna. Viking lämnade svärdet till Torsten, sin son, och från Torsten gick det till Fritiof i arv: när han drog det, sken det i salen, liksom flöge en blixt därigenom eller ett norrsken. Hjaltet var hamrat av guld, men runor syntes på klingan, 75 underbara, ej kända i Nord, men de kändes vid solens portar, där fäderna bott, förrn åsarna förde dem hit upp. Matta lyste de runor alltjämt, när fred var i landet, men när Hildur begynte sin lek, då brunno de alla röda som hanens kam, när han kämpar: förlorad var den, som 80 mötte i slaktningens natt den klingan med lågande runor. Svärdet var vida berömt, och av svärd var det ypperst i Norden. Därnäst ypperst i pris var en armring, vida beryktad, smidd av nordiska sagans Vulkan, av den haltande Vaulund. Tre mark höll han i vikt, och arbetad var han av rent guld. 85 Himlen var tecknad därpå med de tolv odödligas borgar, växlande månaders bild, men av skalderna nämndes de solhus. Alfhem skådades där, Frejs borg: det är solen, som nyfödd börjar att klättra igen för himmelens branter vid julen. Sökvabäck var där också: i dess sal satt Oden hos Saga, 90 drack sitt vin ur det gyllene kärl; det kärlet är havet, färgat med guld av morgonens glöd, och Sagan är våren, skriven på grönskande fält med blommor i stället för runor. Balder syntes jämväl på sin tron, midsommarens sol, som gjuter från fästet sin rikedom ner, en bild av det goda; 95 ty det goda är strålande ljus, men det onda är mörker. Solen tröttnar att stiga alltjämt, och det goda desslikes svindlar på höjdernas brant: med en suck försjunka de båda neder till skuggornas land, till Hel: det är Balder på bålet. Glitner, den fredliga borg, sågs även: förlikande alla, 100 satt där med vågen i hand Forsete, domarn på höstting. Dessa bilder och många ännu, som betecknade ljusets strider på himmelens valv och i människans sinne, de voro skurna av mästarens hand i den ringen. En präktig rubinknapp krönte dess buktiga rund, som solen kröner sin himmel. 105 Ringen var länge i släkten ett arv, ty hon ledde sin ättlängd, endast på mödernet dock, till Vaulund, räknad för stamfar. En gång stals den klenoden dock bort av rövaren Söte, svärmande kring på de nordiska hav; sen fanns han ej åter. Slutligen taltes det om, att Sote på kusten av Bretland 110 levande satt sig med skepp och med gods i sin murade gravhög; men, där fann han ej ro, och det spökade ständigt i högen. Torsten förnam det ryktet också, och med Bele besteg han draken och klöv den skummande våg och styrde till stället. Vid som ett tempelvalv, som en kungsgård, vore den bäddad 115 in i grus och grönskande torv, så välvde sig högen. Ljus ock lyste därur. Igenom en springa på porten tittade kämparna in, och det beckade vikingaskeppet stod där med ankar och master och rår; men hög i dess bakstam satt en förfärlig gestalt: han var klädd i en mantel av lågor. 120 Bister satt han och skurade där blodfläckade klingan, kunde ej skura de fläckarna bort: allt guld, som han rånat, låg i högar omkring, och ringen bar han på armen. "Stiga vi", viskade Bele, "dit ner och kämpa mot trollet, två mot en ande av eld?" Men halvvred svarade Torsten: 125 "En mot en var fädernas sed, jag kämpar väl ensam." Länge tvistades nu, vem först av de tvenne det tillkom pröva den vådliga färd; men till slut tog Bele sin stålhjälm, skakade om två lotter däri, och vid stjärnornas skimmer kände Torsten igen sin lott. För en stöt av hans järnlans 130 sprungo riglar och lås, och han nedsteg.—Frågade någon, vad han förnam i det nattliga djup, då teg han och ryste. Bele hörde dock först en sång, den lät som en trollsång; sedan förnam han ett rasslande ljud, som av klingor som korsas, sist ett gräseligt skri; då blev tyst. Ut störtade Torsten, 135 blek, förvirrad, förstörd; ty med döden hade han kämpat. Ringen bar han likväl. "Den är dyrköpt", sade han ofta, "ty jag har darrat en gång i mitt liv, och det var, när jag tog den." Smycket var vida berömt och av smycken ypperst i Norden.

Skeppet Ellida till slut var en av släktens klenoder. 140 Viking—sägs det—en gång, när han vände tillbaka från härtåg, seglade längs med sin strand; då såg han en man på ett skeppsvrak sorglöst gungande hän; det var, som han lekte med vågen. Mannen var hög och av ädel gestalt och hans anlete öppet, glatt, men föränderligt dock, likt havet, som leker i solsken. 145 Manteln var blå och bältet av guld, besatt med koraller, skägget vitt som vågornas skum, men håret var sjögrönt. Viking styrde sin snäcka däråt för att bärga den arme, tog den förfrusne hem till sin gård och förplägade gästen. Dock, när han bjöds av värden till sängs, då log han och sade: 150 "Vinden är god, och mitt skepp, som du sett, är ej att förakta; hundrade mil, det hoppas jag visst, jag seglar i afton. Tack för din bjudning ändå! den är välment; kunde jag endast ge dig ett minne av mig! men min rikedom ligger i havet; kanske finner du dock i morgon en gåva på stranden." 155 Dagen därpå stod Viking vid sjön, och si! som en havsörn, när han förföljer sitt rov, flög in i viken ett drakskepp. Ingen syntes därpå, ej en gång man märkte en styrman, rodret dock lette sin buktiga väg bland klippor och blindskär, liksom bodde en ande däri: när det nalkades stranden, 160 revade seglet sig självt, och, ej rört av människohänder, ankaret sänkte sig ned och bet med sin hulling i djupet. Stum stod Viking och såg, men då sjöngo de lekande vågor: "Bärgade Ägir ej glömmer sin skuld, han skänker dig draken." Gåvan var kunglig att se, ty de buktiga plankor av eke 165 voro ej fogade hop som annars men vuxna tillsammans. Sträckningen var som en drakes i sjön: i stammen där framme lyfte han huvudet högt, och av rött guld lågade svalget. Buken var spräcklig med blått och med gult, men baktill vid rodret slog han sin väldiga stjärt i en ringel, fjällig av silver; 170 vingarna svarta med kanter av rött; när han spände dem alla, flög han i kapp med den susande storm, men örnen blev efter. Fylldes det skeppet med väpnade män, då skulle du trott dig skåda en flytande konungastad, en simmande fästning. Skeppet var vida berömt, och av skepp var det ypperst i Norden. 175

Detta och mera därtill tog Fritiof i arv av sin fader. Knappast fanns i de nordiska land en rikare arving, om ej en konungason; ty kungars välde är ypperst. Var han ej konungason, likväl hans sinne var kungligt, vänsällt, ädelt och milt, och med var dag växte hans rykte. 180 Kämpar hade han tolv, gråhåriga furstar i idrott, faderns kamrater, med bröst av stål och med ärriga pannor. Nederst på kämparnas bänk, jämnårig med Fritiof, en yngling satt som en ros bland vissnade löv: Björn hette den unge, glad som ett barn men fast som en man och vis som en gubbe. 185 Upp med Fritiof han växt, och de blandat blod med varandra, fosterbröder på nordmannasätt, och svurit att leva samman i lust och i nöd och att hämna varandra i döden. Mitt bland kämpar och gästernas mängd, som kommit till gravöl, Fritiof, en sörjande värd, med ögon fyllda av tårar, 190 drack på fädernas vis sin faders minne och hörde skaldernas sång till hans lov, ett dundrande dräpa; men sedan steg han i faderns säte, nu hans, och satte sig neder mellan dess Oden och Frej: det är Tors plats uppe i Valhall.

IV.

FRITIOFS FRIERI.

Väl klingar sången i Fritiofs sal, 1 och skalderna prisa hans ättartal. Men sången gläder ej Fritiof, han hör ej, vad skalden kväder.

Och jorden har åter klätt sig grön, 2 och drakarna simma igen på sjön. Men hjältesonen han vandrar i skogen och ser på månen.

Nyss var han likväl så lycklig, så glad, 3 ty muntre kung Halvdan till gäst han bad och Helge dyster, och de hade med sig sin sköna syster.

Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand 4 och kände tillbaka en tryckning ibland och såg betagen alltjämt på de kära, de ädla dragen.

De taltes vid om de glada dar, 5 då morgonens dagg låg på livet kvar, om barndomsminnen, de rosengårdar i ädla sinnen.

Hon hälsade honom från dal och park, 6 från namnen, som grodde i björkens bark, och från den kullen, där ekarna frodas i hjältemullen.

"Det var ej så trevligt i kungens gård, 7 ty Halvdan var barnslig och Helge hård. De kungasöner de höra ej annat än lov och böner.

Och ingen—här rodnade hon som en ros—, 8 åt vilken en klagan kunde förtros! I kungasalar hur kvavt var det där mot i Hildings dalar!

Och duvorna, som de matat och tämt, 9 nu voro de flugna, ty höken dem skrämt. Ett par allena var kvar; av de tvenne tag du den ena!

Den duvan hon flyger väl hem igen, 10 hon längtar, som andra, väl till sin vän. Bind under vingen en vänlig runa! det märker ingen."

Så sutto de viskande dagen om, 11 de hviskade ännu, när kvällen kom, som aftonvindar om våren viska i gröna lindar.

Men nu är hon borta, och Fritiofs mod 12 är borta med henne. Det unga blod i kinden stiger, han lågar och suckar alltjämt och tiger.

Sin sorg, sin klagan med duvan han skrev, 13 och glad for hon av med sitt kärleksbrev; men ack, tillbaka hon vände ej mer, hon blev hos sin maka.

Det väsen behagade icke Björn. 14
Han sade: "Vad fattas vår unga örn,
så tyst, så sluten?
Är bröstet träffat, är vingen skjuten?

Vad vill du? Ha vi ej i överflöd 15 det gula fläsk och det bruna mjöd och skalder många? Det tar aldrig slut på de visor långa.

Sant nog, att gångaren stampar i spilt; 16 på rov, på rov skriker falken vilt. Men Fritiof jagar i molnen allena, och tärs och klagar.

Ellida hon har ingen ro på våg, 17 hon rycker alltjämt på sitt ankartåg. Ligg still, Ellida! ty Fritiof är fredlig, han vill ej strida.

Den strådöd är också en död: till slut 18 jag rister, som Oden, mig själv med spjut. Det kan ej fela, vi bliva välkomna hos blåvit Hela."

Då släppte Fritiof sin drake lös, 19 och seglet svällde, och vågen fnös. Rakt över fjärden till kungens söner han styrde färden.

De sutto på Beles hög den dag 20 och hörde folket och skipade lag; men Fritiof talar: den stämman förnimmes kring berg och dalar.

"I kungar, skön Ingeborg är mig kär; 21 av eder jag henne till brud begär, och den förening hon var väl även kung Beles mening.

Han lät oss växa hos Hilding opp, 22 likt ungträn, som växa tillsammans i topp. Där ovanföre band Freja de toppar med gyllne snöre.

Min far var ej konung, ej jarl en gång, 23 dock lever hans minne i skaldens sång. Högvälvda grifter förtälja på runsten min ätts bedrifter.

Lätt kunde jag vinna mig rike och land, 24 men hellre jag blir på min fädernestrand. Där vill jag skydda så kungens gård som den ringes hydda.

Vi äro på Beles hög; han hör 25 vart ord i djupet här nedanför. Med Fritiof beder den gamle i högen: betänken eder!"—

Då reste sig Helge och talte med hån: 26
"Vår syster är ej för en bondeson.
Nordlandens drotter
må tävla, ej du, om den Valhallsdotter.

Yvs gärna att hälsas för ypperst i Nord, 27 vinn männer med handkraft och kvinnor med ord! Men Odensblodet till pris ger jag icke åt övermodet.

Mitt rike behöfver du ej ta dig an, 28 jag skyddar det själv; vill du bli min man, en plats är ledig ibland mitt husfolk, den kan jag ge dig."—

"Din man blir jag knappast", var Fritiofs svar, 29 "är man för mig själv, som min fader var. Ur silverskida flyg, Angurvadel, du får ej bida!"

I solen glänste den klinga blå, 30 och runorna lågade röda därpå. "Du Angurvadel, du är dock", sad' Fritiof, "av gammal adel.

Och vore det ej för högens fred, 31 på stället jag högge dig, svartekung, ned. Vill dock dig lära en ann' gång ej komma mitt svärd för nära."—

Så sagt, han klöv i ett hugg allen 32 kung Helges guldsköld, som hängde på gren. I två halvrundor han klang emot högen, det klang inunder.

"Väl träffat, min klinga! Ligg nu och dröm 33
om högre bedrifter; till dess förgöm
de runolågor.
Nu segla vi hem över mörkblå vågor."

V.

KUNG RING.

Och kung Ring sköt tillbaka sin guldstol från bord, och kämpar 1 och skalder uppstego att lyssna till kungens ord, berömd i Nord; han var vis som gud Mimer och from som Balder.

Hans land var som lunden, där gudar bo, och vapnen komma 2 ej inom dess gröna, dess skuggiga ro, och gräsen gro fridlysta därstädes, och rosorna blomma.

Rättvisan satt ensam, båd' sträng och huld, på domarstolen, 3 och friden betalte vart år sin skuld, och kornets guld låg strött över landet och sken i solen.

Och snäckorna kommo med bringa svart, med vita vingar, 4 från hundrade land och förde från vart mångfaldig art av rikdom, som rikdomen tingar.

Men frihet bodde hos friden kvar i glad förening, 5 och alla älskade landets far, fast en och var fritt sade på tinget sin mening.

I tretti vintrar han fredlig och säll styrt Nordlands söner, 6 och ingen gått missnöjd hem till sitt tjäll, och varje kväll hans namn gick till Oden med folkets böner.

Och kung Ring sköt tillbaka sin guldstol från bord, och alla glade 7 uppstego att lyssna till kungens ord, berömd i Nord; men han suckade djupt och talte och sade:

"Min drottning sitter i Folkvangs loft på purpurtäcken, 8 men här är det gräs över hennes stoft, och blomsterdoft kringånga dess gravhög vid bäcken.

Ej får jag drottning så god, så skön, mitt rikes ära. 9 Till gudarna gick hon, till Valhalls lön; men landets bön, och barnens, en moder begära.

Kung Bele, som ofta kom till min sal med sommarvinden, 10 har lämnat en dotter; hon är mitt val, den lilja smal med morgonrodnad på kinden.

Jag vet, hon är ung, och den unga mö helst blomman plockar; 11 men jag gått i frö, och vintrarna strö alltren sin snö i kungens de glesnade lockar.

Men kan hon älska en redlig man med vitt i håren, 12 och vill hon ta sig de späda an, vars mor försvann, så bjuder Hösten sin tron åt Våren.

Ta'n guld ur valven, ta'n smycken åt brud ur skåp af eke; 13 och följen, I skalder, med harpoljud, ty sångens gud är med då vi frie, är med då vi leke!"—

Och ut drogo svenner med buller och bång, 14 med guld och böner, och skalderna följde, en rad så lång, med hjältesång, och ställde sig fram för kung Beles söner.

De drucko i dagar, de drucko i tre, men på den fjärde, 15 vad svar kung Helge dem månde ge, åtsporde de, ty nu de ville å färde.

Kung Helge han offrar båd' falk och häst i lunden gröna, 16 han spörjer båd' vala och offerpräst, vad som var bäst allt för hans syster, den sköna.

Men lungorna nekade bifall alltjämt, som präst och vala, 17 och då gav kung Helge, den tecknen skrämt, sitt nej bestämt, ty mänskan bör lyda, då gudar tala.

Men muntre kung Halvdan han log och sad': "Farväl med festen! 18
Kung Gråskägg själv bort rida åstad,
jag hulpit glad
den hedersgubben på hästen."

Förbittrade draga de sändmän bort och budskap bära 19 om kungens skymf; men han svarar dem torrt, att inom kort kung Gråskägg skall hämna sin ära.

Han slog sin härsköld, som hängde å stam i höga linden. 20 Då simma drakar på vågen fram med blodröd kam, och hjälmarna nicka i vinden.

Och härbud flögo till Helges gård, som sade dyster: 21 "Kung Ring är mäktig, den strid blir hård; i Balders vård, i templet jag sätter min syster."

Där sitter den älskande vemodsfull å fridlyst tilja. 22 Hon sömmar i silke, hon sömmar i gull och gråter full sin barm: det är dagg över lilja.

VI.

FRITIOF SPELAR SCHACK.

Björn och Fritiof sutto båda 1 vid ett schackbord, skönt att skåda. Silver var varannan ruta, och varannan var av guld.

Då steg Hilding in. "Sitt neder! 2 Upp i högbänk jag dig leder, töm ditt horn, och låt mig sluta spelet, fosterfader huld!"

Hilding kvad: "Från Beles söner 3 kommer jag till dig med böner. Tidningarna äro onde, och till dig står landets hopp."

Fritiof kvad: "Tag dig till vara, 4
Björn, ty nu är kung i fara.
Frälsas kan han med en bonde:
den är gjord att offras opp."

"Fritiof, reta icke kungar! 5 Starka växa örnens ungar: fast mot Ring de aktas svaga, stor är deras makt mot din."

"Björn, jag ser, du tornet hotar, 6 men ditt anfall lätt jag motar. Tornet blir dig svårt att taga, drar sig i sin sköldborg in."

"Ingeborg i Baldershagen 7 sitter och förgråter dagen. Kan hon dig till strids ej locka, gråterskan med ögon blå?"

"Drottning, Björn, du fåfängt jagar, 8 var mig kär från barndomsdagar; hon är spelets bästa docka, hur det går, hon räddas må."

"Fritiof, vill du icke svara? 9 Skall din fosterfader fara ohörd från din gård, emedan ej ett dockspel vill ta slut?"

Då steg Fritiof upp och lade 10
Hildings hand i sin och sade:
"Fader, jag har svarat redan,
du har hört min själs beslut.

Rid att Beles söner lära, 11 vad jag sagt! De kränkt min ära, inga band vid dem mig fästa, aldrig blir jag deras man."

"Väl, din egen bana vandra! 12
Ej kan jag din vrede klandra;
Oden styre till det bästa!"
sade Hilding och försvann.

VII.

FRITIOFS LYCKA.

Kung Beles söner gärna dragé 1 från dal till dal att be om svärd! Mitt få de ej; i Balders hage där är min valplats, är min värld. Där vill jag ej tillbaka blicka på kungars hämnd, på jordens sorg, men endast gudars glädje dricka tvemännings med min Ingeborg.

Så länge ännu solen tömmer 2 sin purpurglans på blomstren varm, likt rosenfärgat skir, som gömmer en blomstervärld, min Ingborgs barm; så länge irrar jag på stranden, av längtan, evig längtan tärd, och ritar suckande i sanden det kära namnet med mitt svärd.

Hur långsamt gå de tröga stunder! 3 Du Dellings son, vi dröjer du? Har du ej skådat berg och lunder och sund och öar förrän nu? Bor ingen mö i västersalar, som väntar dig för länge sen och flyger till ditt bröst och talar om kärlek först, om kärlek sen?

Dock äntligt trött av vägens möda, 4 du sjunker ned ifrån din höjd, och kvällen drar det rosenröda sparlakanet för gudars fröjd. Om kärlek viska jordens floder, om kärlek viskar himlens fläkt. Välkommen, natt, du gudars moder, med pärlor på din bröllopsdräkt!

Hur tyst de höga stjärnor skrida, 5 likt älskarn till en mö på tå! Flyg över fjärden, min Ellida! Skjut på, skjut på, du bölja blå! Där borta ligga gudens lunder, till goda gudar styra vi, och Balderstemplet står därunder, med kärlekens gudinna i.

Hur lycklig träder jag på stranden! 6 Du jord, jag ville kyssa dig, och er, I blommor små, som randen med vitt och rött den krökta stig! Du måne, somj ditt skimmer tömmer kring lund och tempel, hög och vård, hur skön du sitter där och drömmer, lik Saga i en bröllopsgård!

Vem lärde dig, du bäck, som talar 7 med blommorna, min känslas röst? Vem gav er, Nordens näktergalar, den klagan, stulen ur mitt bröst? Med kvällens rodnad alfer måla min Ingborgs bild på mörkblå duk; den bilden kan ej Freja tåla, hon blåser bort den, avundsjuk.

Dock, gärna hennes bild försvinne! 8 Där är hon själv, som hoppet skön och trogen som ett barndomsminne; hon kommer med min kärleks lön. Kom, älskade, och låt mig trycka dig till det hjärta, du är kär! Min själs begär, min levnads lycka, kom i min famn och vila där!

Så smärt som stjälken av en lilja, 9 så fyllig som en mognad ros! Du är så ren som gudars vilja och dock så varm, som Freja tros. Kyss mig, min sköna! Låt min låga få genomströmma även dig! Ack! jordens rund och himmelns båga försvinna, när du kysser mig.

Var icke rädd, här finns ej fara; 10 Björn står där nere med sitt svärd, med kämpar nog att oss försvara, om det behövdes, mot en värld. Jag själv, o att jag strida finge för dig, som jag dig håller nu! Hur lycklig jag till Valhall ginge, om min valkyria vore du!

Vad viskar du om Balders vrede? 11 Han vredgas ej, den fromme gud, den älskande, som vi tillbede, vårt hjärtas kärlek är hans bud: den gud med solsken på sin panna, med evig trohet i sin barm: var ej hans kärlek till sin Nanna, som min till dig, så ren, så varm?

Där står hans bild, han själv är nära, 12 hur milt han ser på mig, hur hult! Till offer vill jag honom bära ett hjärta varmt och kärleksfullt. Böj knä med mig! Ej bättre gåva, ej skönare för Balder fanns än tvenne hjärtan, vilka lova varann en trohet, fast som hans.

Till himmeln mera än till jorden 13 min kärlek hör, försmå ej den! I himmeln är han ammad vorden och längtar till sitt hem igen. O den som ren däruppe vore! O den som nu med dig fick dö och segrande till gudar före i famnen på sin bleka mö!

När då de andra kämpar rida 14 ur silverportarna till krig, jag skulle sitta vid din sida, en trogen vän, och se på dig. När Valhalls mor kring bordet bringa de mjödhorn med sitt skum av gull, med dig jag ensamt skulle klinga och viska öm och kärleksfull.

En lövsal ville jag oss bygga 15 på näset vid en mörkblå bukt. Där låge vi i skuggan trygga av lunden med den gyllne frukt. När Valhalls sol sig återtände —hur klart, hur härligt är dess bloss!— till gudarna vi återvände, och längtade dock hem till oss.

Med stjärnor skulle jag bekransa 16 din panna, dina lockars glöd; i Vingolvs sal jag skulle dansa min bleka lilja rosenröd; till dess jag dig ur dansen droge till kärlekens, till fridens tjäll, där silverskäggig Brage sloge din brudsång ny för varje kväll.

Hur vakan sjunger genom lunden! 17 Den sången är från Valhalls strand. Hur månen skiner över sunden! Han lyser ur de dödas land. Den sången och det ljuset båda en värld av kärlek utan sorg; den världen ville jag väl skåda med dig, med dig, min Ingeborg!

Gråt icke! Ännu livet strömmar 18 i mina ådror, gråt ej så! Men kärlekens och mannens drömmar kringsvärma gärna i det blå. Ack, blott din famn mot mig du breder, blott dina ögon se på mig, hur lätt du lockar svärmarn neder från gudars salighet till dig!—

"Tyst, det är lärkan." Nej, en duva 19 i skogen kuttrar om sin tro; men lärkan slumrar än på tuva hos maken i sitt varma bo. De lyckliga! dem skiljer ingen, när dagen kommer eller far, men deras liv är fritt som vingen, som bär i skyn det glada par.

"Se, dagen gryr." Nej, det är flamman 20 av någon vårdkas öster ut. Ännu vi kunna språka samman, än har den kära natt ej slut. Försov dig, dagens gyllne stjärna, och morgna sen dig långsamt till! För Fritiof må du sova gärna till Ragnarök, om du så vill.

Dock, det är fåfängt till att hoppas; 21 där blåser ren en morgonvind, och redan österns rosor knoppas så friska som på Ingborgs kind. En vingad sångarskara kvittrar —en tanklös hop—i klarnad sky, och livet rörs, och vågen glittrar, och skuggorna och älskarn fly.

Där kommer hon i all sin ära! 22 Förlåt mig, gyllne sol, min bön! Jag känner det, en gud är nära, hur präktig är hon dock, hur skön! O, den som fram i banan trädde så väldig, som du träder nu, Och stolt och glad sin levnad klädde i ljus och seger liksom du!

Här ställer jag inför ditt öga 23 det skönaste, du sett i Nord. Tag henne i din vård, du höga! Hon är din bild på grönklädd jord. Dess själ är ren som dina strålar, dess öga som din himmel blått, och samma guld, din hjässa målar, har hon i sina lockar fått.

Farväl, min älskade! En annan, 24 en längre natt vi ses igen. Farväl! Ännu en kyss på pannan och en på dina läppar än! Sov nu, och dröm om mig och vakna vid middag; och med trogen själ tälj timmarna som jag, och sakna och brinn som jag! Farväl, farväl!

VIII.

AVSKEDET.

Ingeborg. Det dagas ren, och Fritiof kommer icke! I går likväl var redan tinget utlyst på Beles hög: den platsen valdes rätt; hans dotters öde skulle där bestämmas. Hur många böner har det kostat mig, 5 hur många tårar, räknade av Freja, att smälta hatets is kring Fritiofs hjärta och locka löftet från den stoltes mun att åter bjuda handen till försoning! Ack! mannen är dock hård, och för sin ära 10 —så kallar han sin stolthet—räknar han ej just så noga, om han skulle krossa ett troget hjärta mera eller mindre. Den arma kvinnan, sluten till hans bröst, är som en mossväxt, blommande på klippan 15 med bleka färger: blott med möda håller den obemärkta sig vid hällen fast, och hennes näring äro nattens tårar.

I går alltså blev då mitt öde avgjort, och aftonsolen har gått ner däröver. 20 Men Fritiof kommer ej! De bleka stjärnor. en efter annan, slockna och försvinna, och med varenda utav dem, som släcks, går en förhoppning i mitt bröst till graven. Dock, varför också hoppas? Valhalls gudar 25 ej älska mig, jag har förtörnat dem. Den höge Balder, i vars skygd jag vistas, är förolämpad, ty en mänsklig kärlek är icke helig nog för gudars blickar; och jordens glädje får ej våga sig 30 inunder valven, där de allvarsamma, de höga makter ha sin boning fäst. —Och likafullt, vad är mitt fel, vi vredgas den fromme guden öfver jungfruns kärlek? Är han ej ren som Urdas blanka våg, 35 ej oskuldsfull som Geflons morgondrömmar? Den höga solen vänder icke bort från tvenne älskande sitt rena öga; och dagens änka, stjärnenatten, hör mitt i sin sorg med glädje deras eder. 40 Vad som är lovligt under himmelns valv, hur blev det brottsligt under tempelvalvet? Jag älskar Fritiof. Ack, så långt tillbaka, som jag kan minnas, har jag älskat honom; den känslan är ett årsbarn med mig själv; 45 jag vet ej, när hon börjat, kan ej ens den tanken fatta, att hon varit borta. Som frukten sätter sig omkring sin kärna och växer ut och rundar omkring henne i sommarsolens sken sitt klot av guld: 50 så har jag även vuxit ut och mognat omkring den kärnan, och mitt väsen är det yttre skalet endast av min kärlek. Förlåt mig, Balder! Med ett troget hjärta jag trädde i din sal, och med ett troget 55 vill jag gå därifrån: jag tar det med mig utöver Bifrosts bro och ställer mig med all min kärlek fram för Valhalls gudar. Där skall han stå, en asason som de, och spegla sig i sköldarna och flyga 60 med lösta duvovingar genom blå, oändlig rymd uti Allfaders sköte, varfrån han kommit.—Varför rynkar du i morgongryningen din ljusa panna? I mina ådror flyter, som i dina, 65 den gamle Odens blod. Vad vill du, frände? Min kärlek kan jag icke offra dig, vill det ej ens; han är din himmel värdig. Men väl jag offra kan min levnads lycka, kan kasta bort den, som en drottning kastar 70 sin mantel från sig och är likafullt densamma, som hon var.—Det är beslutat! Det höga Valhall skall ej blygas för sin fränka: jag vill gå emot mitt öde, som hjälten går mot sitt.—Där kommer Fritiof. 75 Hur vild, hur blek! Det är förbi, förbi! Min vreda norna kommer jämte honom. Var stark, min själ!—Välkommen, sent omsider! Vårt öde är bestämt, det står att läsa uppå din panna. 80

Fritiof. Stå där icke även blodröda runor, talande om skymf och hån och landsflykt?

Ingeborg. Fritiof, sansa dig, berätta vad som hänt! Det värsta anar 85 jag länge sen, jag är beredd på allt.

Fritiof. Jag kom till tinget uppå ättehögen, och kring dess gröna sidor, sköld vid sköld och svärd i handen, stodo Nordens män, den ena ringen innanför den andra, 90 upp emot toppen; men på domarstenen, mörk som ett åskmoln, satt din broder Helge, den bleke blodman med de skumma blickar; och jämte honom, ett fullvuxet barn, satt Halvdan, tanklöst lekande med svärdet. 95 Då steg jag fram och talte: "Kriget står och slår på härsköld invid landets gränser; ditt rike, konung Helge, är i fara: giv mig din syster, och jag lånar dig min arm i striden, den kan bli dig nyttig. 100 Låt grollet vara glömt emellan oss! Ej gärna när jag det mot Ingborgs broder. Var billig, konung, rädda på en gång din gyllne krona och din systers hjärta! Här är min hand. Vid Asa-Tor, det är 105 den sista gång hon bjuds dig till försoning."— Då blev ett gny på tinget. Tusen svärd sitt bifall hamrade på tusen sköldar, och vapenklangen flög mot skyn, som glad drack fria männers bifall till det rätta. 110 "Giv honom Ingeborg, den smärta liljan, den skönaste, som växt i våra dalar; han är den bästa klingan i vårt land, giv honom Ingeborg!"—Min fosterfader, den gamle Hilding, med sitt silverskägg, 115 steg fram och höll ett tal, av vishet fullt, med korta kärnspråk, klingande som svärdshugg; och Halvdan själv ifrån sitt kungasäte sig reste, bedjande med ord och blickar. Det var förgäves; varje bön var spilld, 120 liksom ett solsken, slösat bort på klippan, det lockar ingen växt från hennes hjärta; och konung Helges anlet blev sig likt: ett bleklagt nej på mänsklighetens böner. "Åt bondesonen—sade han föraktligt— 125 jag kunnat Ingborg ge, men tempelskändarn syns mig ej passa för Valhalladottern. Har du ej, Fritiof, brutit Balders fred? Har du ej sett min syster i hans tempel, när dagen gömde sig för edert möte? 130 Ja eller nej!" Då skallade ett rop ur mannaringen: "Säg blott nej, säg nej! Vi tro dig på ditt ord, vi fria för dig, du Torstens son, så god som kungasonen; säg nej, säg nej, och Ingeborg är din!"— 135 "Min levnads lycka hänger på ett ord —sad' jag—, men frukta ej för det, kung Helge! Jag vill ej ljuga mig till Valhalls glädje, och ej till jordens. Jag har sett din syster, har talt med henne uti templets natt, 140 men Balders fred har jag ej därför brutit."— Jag fick ej tala mer. Ett sorl av fasa flög tinget genom: de, som stodo närmast, sig drogo undan, liksom för en pestsjuk; och när jag såg mig om, den dumma vantron 145 förlamat varje tunga, kalkat vit var kind, nyss blossande av glad förhoppning. Då segrade kung Helge. Med en röst så hemsk, så dyster som den döda valans i Vegtamskvida, när hon sjöng för Oden 150 om åsars ofärd och om Helas seger, så hemskt han talte: "Landsflykt eller död jag kunde sätta, efter fädrens lagar, uppå ditt brott; men jag vill vara mild, som Balder är, vars helgedom du skymfat. 155 I Västerhavet ligger det en krans av öar, dem jarl Angantyr behärskar. Så länge Bele levde, jarlen gav vart år sin skatt; sen har den uteblivit. Drag öfver böljan hän och indriv skatten! 160 det är den bot, jag fordrar för din djärvhet. Det sägs—tillade han med nedrigt hån—, att Angantyr är hårdhänt, att han ruvar som draken Fafner på sitt guld, men vem står mot vår nye Sigurd Fafnesbane? 165 En mera manlig bragd försöke du än dåra jungfrur uti Balders hage! Till nästa sommar vänta vi dig här med all din ära, framför allt med skatten. Om icke, Fritiof, är du var mans niding 170 och för din livstid fridlös i vårt land."— Så var hans dom, och härmed löstes tinget.

Ingeborg. Och ditt beslut?

Fritiof.
Har jag väl mer ett val? 175
Är ej min ära bunden vid hans fordran?
Den skall jag lösa, om ock Angantyr
förgömt sitt lumpna guld i Nastrands floder.
I dag ännu far jag.

Ingeborg.
Och lämnar mig?

Fritiof. Nej, icke lämnar dig, du följer med. 180

Ingeborg. Omöjligt!

Fritiof. Hör mig, hör mig, förrn du svarar! Din vise broder Helge tycks ha glömt, att Angantyr var vän utav min fader, liksom av Bele; kanske giver han 185 med godo vad jag fordrar; men om icke, en väldig övertalare, en skarp, har jag, han hänger vid min vänstra sida. Det kära guldet skickar jag till Helge, och därmed löser jag oss bägge från 190 den krönte hycklarns offerkniv för alltid. Men själva, sköna Ingborg, hissa vi Ellidas segel över okänd våg; hon gungar oss till någon vänlig strand, som skänker fristad åt en bil tog kärlek. 195 Vad är mig Norden, vad är mig ett folk, som bleknar för ett ord av sina diar och vill med fräcka händer gripa i mitt hjärtas helgedom, mitt väsens blomkalk? Vid Freja, det skall icke lyckas dem. 200 En usel träl är bunden vid den torva, där han blef född, men jag vill vara fri, så fri som bergens vind. En handfull stoft utav min faders hög och en av Beles få ännu rum om skeppsbord; det är allt 205 vad vi behöva utav fosterjorden. Du älskade, det finns en annan sol än den, som bleknar över dessa snöberg; det finns en himmel, skönare än här, och milda stjärnor med gudomlig glans 210 se ner därfrån i varma sommarnätter, i lagerlundar på ett troget par. Min fader, Torsten Vikingsson, for vida omkring i härnad och förtalte ofta vid brasans sken i långa vinterkvällar 215 om Greklands hav och öarna däri, de gröna lunder i den blanka böljan. Ett mäktigt släkte bodde fordom där och höga gudar uti marmortempel. Nu stå de övergifna, gräset frodas 220 å öde stigar, och en blomma växer ur runorna, som tala forntids vishet; och smärta pelarstammar grönska där, omlindade av Söderns rika rankor. Men runtomkring bär jorden av sig själv 225 en osådd skörd, vad människan behöfver, och gyllne äpplen glöda mellan löven, och röda druvor hänga på var gren och svälla yppiga som dina läppar. Där, Ingeborg, där bygga vi i vågen 230 ett litet Norden, skönare än här; och med vår trogna kärlek fylla vi de lätta tempelvalven, fägna än med mänsklig lycka de förgätna gudar. När seglarn då med slappa dukar gungar 235 —ty stormen trivs ej där—förbi vår ö i aftonrodnans sken och blickar glad från rosenfärgad bölja upp mot stranden, då skall han skåda uppå templets tröskel den nya Freja—Afrodite, tror jag, 240 hon nämns i deras språk—och undra på de gula lockar, flygande i vinden, och ögon, ljusare än Söderns himmel. Och efter hand kring henne växer opp ett litet tempelsläkte utav alfer 245 med kinder, där du tror att Södern satt i Nordens drivor alla sina rosor.— Ack, Ingeborg, hur skön, hur nära står all jordisk lycka för två trogna hjärtan! Blott de ha mod att gripa henne fatt, 250 hon följer villigt med och bygger dem ett Vingolv redan här inunder molnen. Kom, skynda! varje ord, som talas än, tar bort ett ögonblick ifrån vår sällhet. Allt är berett, Ellida spänner redan 255 de mörka örnevingarna till flykt, och friska vindar visa vägen från, för evigt från den vantrofyllda stranden. Vi dröjer du?

Ingeborg.
Jag kan ej följa dig. 270

Fritiof. Ej följa mig?

Ingeborg. Ack, Fritiof, du är lycklig! Du följer ingen, du går själv förut, som stammen på ditt drakskepp, men vid rodret din egen vilja står och styr din fart 265 med stadig hand utöver vreda vågor. Hur annorlunda är det ej med mig! Mitt öde vilar uti andras händer, de släppa ej sitt rov, fastän det blöder; och offra sig och klaga och förtyna 270 i långsam sorg är kungadotterns frihet.

Fritiof. Är du ej fri, så snart du vill?—I högen din fader sitter.

Ingeborg. Helge är min fader, är i min faders ställe; av hans bifall 275 beror min hand, och Beles dotter stjäl sin lycka ej, hur nära ock den ligger. Vad vore kvinnan, om hon slet sig lös ifrån de band, varmed Allfader fäst invid den starke hennes svaga väsen? 280 Den bleka vattenliljan liknar hon: med vågen stiger hon, med vågen faller, och seglarns köl går över henne fram och märker icke, att han skär dess stängel. Det är nu hennes öde; men likväl, 285 så länge roten hänger fast i sanden, har växten än sitt värde, lånar färgen av bleka syskonstjärnor ovanfrån, en stjärna själv uppå de blåa djupen. Men rycker hon sig lös, då driver hon, 290 ett vissnat blad, omkring den öde böljan. Förliden natt—den natten var förfärlig, jag väntade dig ständigt, och du kom ej, och nattens barn, de allvarsamma tankar med svarta lockar, gingo jämt förbi 295 mitt vakna öga, brinnande och tårlöst; och Balder själv, blodlöse guden, såg med blickar fulla utav hot uppå mig— förliden natt har jag betänkt mitt öde, och mitt beslut är fattat: jag blir kvar, 300 ett lydigt offer vid min broders altar. Dock var det väl, att jag ej hört dig då med dina öar, diktade i molnen, där aftonrodnan ligger ständigt kring en enslig blomstervärld av frid och kärlek. 305 Vem vet, hur svag man är? Min barndoms drömmar, de länge tystade, stå upp igen och viska i mitt öra med en röst så välbekant, som vore det en systers, så öm, som vore det en älskares. 310 Jag hör er icke, nej, jag hör er icke, I lockande, I fordom kära stämmor! Vad skulle jag, ett Nordens barn, i Södern? Jag är för blek för rosorna däri, för färglöst är mitt sinne för dess glöd, 315 det skulle brännas av den heta solen, och längtansfullt mitt öga skulle se mot Nordens stjärna, vilken står alltjämt, en himmelsk skiltvakt, över fädrens gravar. Min ädle Fritiof skall ej flykta från 320 det kära land han föddes att försvara, skall icke kasta bort sitt rykte för en sak så ringa som en flickas kärlek. Ett liv, där solen spinner, år från år, den ena dagen alltid lik den andra, 325 ett skönt men evigt enahanda är för kvinnan endast; men för mannens själ, och helst för din, blev livets stiltje tröttsam. Du trives bäst, där stormen tumlar kring på skummig gångare utöver djupen 330 och på din planka, uppå liv och död, du kämpa får med faran om din ära. Den sköna öknen, som du målar, bleve en grav för bragder, icke födda än, och med din sköld förrostades jämväl 335 ditt fria sinne. Så skall det ej vara! Ej skall jag stjäla bort min Fritiofs namn ur skaldens sånger, icke jag skall släcka min hjältes ära i dess morgonrodnad. Var vis, min Fritiof, låt oss vika för 340 de höga nornor, låt oss rädda ur vårt ödes skeppsbrott dock ännu vår ära, vår levnads lycka kan ej räddas mer: vi måste skiljas.

Fritiof.
Varför måste vi? 345
För det en sömnlös natt förstämt ditt sinne!

Ingeborg. För det mitt värde räddas bör och ditt. Fritiof. På mannens kärlek vilar kvinnans värde.

Ingeborg. Ej länge älskar han den, han ej aktar.

Fritiof. Med lösa nycker vinns hans aktning ej. 350

Ingeborg. En ädel nyck är känslan av det rätta.

Fritiof. Vår kärlek stridde ej mot den i går.

Ingeborg. I dag ej heller, men vår flykt dess mera.

Fritiof. Nödvändigheten bjuder henne, kom!

Ingeborg. Vad som är rätt och ädelt, är nödvändigt. 355

Fritiof. Högt rider solen, tiden går förbi.

Ingeborg. Ve mig, han är förbi, förbi för alltid!

Fritiof. Besinna dig, är det ditt sista ord?

Ingeborg. Jag har besinnat allt, det är mitt sista.

Fritiof. Välan, farväl, farväl, kung Helges syster! 360

Ingeborg. O Fritiof, Fritiof, skola så vi skiljas? Har du ej någon vänlig blick att ge åt barndomsvännen, ingen hand att räcka åt den olyckliga, du älskat förr? Tror du, jag står på rosor här och visar 365 min levnads lycka leende ifrån mig och sliter utan smärta ur mitt bröst ett hopp, som växt tillhopa med mitt väsen? Var icke du mitt hjärtas morgondröm? Var glädje, som jag kände, hette Fritiof, 370 och allt, vad livet stort och ädelt har, tog dina anletsdrag inför mitt öga. Fördunkla ej den bilden för mig, möt med hårdhet ej den svaga, när hon offrar, vad henne kärast var på jordens rund, 375 vad henne kärast blir i Valhalls salar! Det offret, Fritiof, är nog tungt ändå; ett ord till tröst det kunde väl förtjäna. Jag vet, du älskar mig, har vetat det, alltsen mitt väsen började att dagas, 380 och säkert följer dig din Ingborgs minne i många år ännu, varthelst du far. Men vapenklangen dövar sorgen dock, hon blåser bort uppå de vilda vågor och törs ej sätta sig på kämpens bänk, 385 vid dryckeshornet firande sin seger. Blott då och då, när uti nattens frid du mönstrar än en gång förflutna dagar, då skymtar fram bland dem en bleknad bild: du känner honom väl, han hälsar dig 390 från kära trakter, det är bilden av den bleka jungfrun uti Balders hage. Du må ej visa honom bort, fastän han blickar sorgligt, du må viska honom ett vänligt ord i örat: nattens vindar 395 på trogna vingar föra det till mig, en tröst likväl, jag har ej någon annan!— För mig är intet, som förströr min saknad; i allt, som omger mig, har hon en målsman. De höga tempelvalven tala blott 400 om dig, och gudens bild, som skulle hota, tar dina anletsdrag, när månen skiner. Ser jag åt sjön, där sam din köl och skar i skum sin väg till längterskan på stranden. Ser jag åt lunden, där står mången stam 405 med Ingborgs runor ritade i barken. Nu växer barken ut, mitt namn förgås, och det betyder döden, säger sagan. Jag frågar dagen, var han såg dig sist, jag frågar natten, men de tiga still, 410 och havet självt, som bär dig, svarar på min fråga endast med en suck mot stranden. Med aftonrodnan skall jag skicka dig en hälsning, när hon släcks i dina vågor, och himmelns långskepp, molnen, skola ta 415 ombord en klagan från den övergivna. Så skall jag sitta i min jungfrubur, en svartklädd änka efter livets glädje, och sömma brutna liljor uti duken, tills en gång våren vävt sin duk och sömmar 420 den full med bättre liljor på min grav. Men tar jag harpan för att sjunga ut oändlig smärta uti djupa toner, då brister jag i gråt, som nu——

Fritiof. Du segrar, Beles dotter, gråt ej mera! 425 Förlåt min vrede; det var blott min sorg, som för ett ögonblick tog vredens dräkt; den dräkten kan hon icke bära länge. Du är min goda norna, Ingeborg: vad ädelt är, lär bäst ett ädelt sinne. 430 Nödvändighetens vishet kan ej ha en bättre förespråkerska än dig, du sköna vala med de rosenläppar! Ja, jag vill vika för nödvändigheten, vill skiljas från dig men ej från mitt hopp; 435 jag tar det med mig över västervågor, jag tar det med mig intill gravens port. Med nästa vårdag är jag här igen; kung Helge, hoppas jag, skall se mig åter. Då har jag löst mitt löfte, fyllt hans fordran, 440 försont jämväl det brott, man diktat på mig; och då begär jag, nej, jag fordrar dig på öppet ting emellan blanka vapen, ej utav Helge men av Nordens folk; det är din giftoman, du kungadotter! 445 Jag har ett ord att säga den, som vägrar. Farväl till dess, var trogen, glöm mig ej, och tag, till minne av vår barndomskärlek, min armring bär, ett skönt vaulunderverk, med himlens under ritade i guldet 450 —det bästa undret är ett troget hjärta—. Hur skönt han passar till din vita arm, en lysmask lindad kring en liljestängel! Farväl, min brud, min älskade, farväl, om några måna'r är det annorlunda! 455

(Går.)

Ingeborg.

Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull han sätter spetsen av sitt goda svärd på nornans bröst och säger: Du skall vika! Du arme Fritiof, nornan viker ej, hon går sin gång och ler åt Angurvadel. 460 Hur litet känner du min mörke broder! Ditt öppna hjältesinne fattar ej det dystra djupet utav hans och hatet, som glöder i hans avundsjuka barm. Sin systers hand ger han dig aldrig; förr 465 han ger sin krona, ger sitt liv till spillo och offrar mig åt gamle Oden eller åt gamle Ring, som nu han kämpar mot.— Varhelst jag ser, finns intet hopp för mig; dock är jag glad, det lever i ditt hjärta. 470 Jag vill behålla för mig själv min smärta, men alla goda gudar följe dig! Här på din armring dock sig räkna låter var särskild månad av en långsam sorg; två, fyra, sex, då kan du vara åter 475 men finner icke mer din Ingeborg.

IX.

INGEBORGS KLAGAN.

Nu är det höst, 1 stormande häver sig havets bröst. Ack, men hur gärna jag sute ändå där ute!

Länge jag såg 2
seglet i väster, det flög på sin våg.
Ack, det är lyckligt, får följa
Fritiof på bölja.

Bölja, du blå, 3 sväll ej så högt det går fort nog ändå. Lysen, I stjärnor, och sägen seglaren vägen!

När det blir vår, 4 kommer han hem, men den älskade går ej till hans möte i salen, icke i dalen;

ligger i mull, 5 bleknad och kall för sin kärleks skull, eller hon klagar och blöder, offrad av bröder.—

Falk som han glömt! 6
Du skall bli min, jag vill älska dig ömt.
Själv vill jag mata för ägarn
vingade jägarn.

Här på hans hand 7 virkar jag in dig i dukens rand, vingar av silver och rika guldklor tillika.

Falkvingar tog 8 Freja en gång och kring rymderna drog, sökte i norr och i söder älskade Öder.

Länte du ock 9 vingarna ut, du ej bure mig dock. Döden allena mig bringar gudarnas vingar.

Jägare skön, 10 sitt på min skuldra och blicka åt sjön! Ack, hur vi längte och blicke, kommer han icke.

När jag är död, 11 kommer han säkert; minns då, vad jag bjöd: hälsa och hälsa du åter Fritiof, som gråter!

X.

FRITIOF PÅ HAVET.

Men på stranden stod 1 kung Helge och kvad med förbittrat mod, och till trollen han bad.

Se, då mörknar himlabågen, dundret går kring öde rum, och i djupet kokar vågen, och dess yta höljs med skum. Blixtarna i molnen draga här och där en blodig rand, alla havets fåglar jaga skrikande emot sin strand.

"Hårt blir vädret, bröder! Stormens vingar hör jag flaxande i fjärran, men vi blekna ej. Sitt du lugn i lunden, tänk på mig och längta, skön i dina tårar, sköna Ingeborg!"

Mot Ellidas stam 2 drog ett trollpar till fejd. Det var vindkall Ham, det var snöig Hejd.

Och då lösas stormens vingar, och den vilde doppar dem än i djupet, än han svingar virvlande mot gudars hem. Alla fasans makter skrida, ridande på vågens topp, ur den skummiga, den vida, bottenlösa graven opp.