language: Swedish

HERR CORPWIETH GENTLEMAN-DETEKTIV

Hans första äventyr framställda

Av

TRE HERRAR [Emil Hasselblatt, Olaf Homén ja Henning Söderhjelm]

Borgå, Holger Schildt's Förlag, 1914.

INNEHÅLL:

639. VII. 5.
Klackarna.
Den stulna korsetten.
Thomas Melóns äventyr.
Monsieur Boboche.
Äventyret i trettonde apoteket.

639. VII. 5.

De händelser, som skola skildras i det följande, utspelades under loppet av hösten 1913. De ha hemlighållits av dem som voro med och det av fullgoda skäl. Genom en tillfällighet har emellertid författaren till dessa rader fått höra berättelsen om de märkliga tilldragelserna, och han tror sig kunna förtälja dem vidare utan att såra några intressen eller någon av deltagarna om han blott hemlighåller namnen på de uppträdande parterna.

Det är egendomligt att det ställe i staden, som väl kan betraktas som dess lugnaste och mest fridlysta punkt, blev skådeplatsen för så många upprörda scener, men orsakerna härtill skola framgå under berättelsens gång.

Stadens lugnaste punkt? Den kan väl ej vara någon annan än huset på
Unionsgatans backe — Universitetets allmänna bibliotek.

Låtom oss icke stanna vid detta spörsmål utan begynna skildringen, så kommer förklaringen i sinom tid.

I.

En dag i oktober då klockan slog tolv och bibliotekets tjänstemän begynte samlas i de stora salarna, skyndade de båda unga amanuenserna, vilka sedan klockan 10 skött expeditionen i läsesalen, fram till dem och anmälde, att något högst egendomligt inträffat. En äldre herre hade anhållit om ett par zoologiska arbeten och då amanuenserna gått för att taga fram dem — de stodo i två olika skåp — hade de funnit böckerna i den vildaste oordning. Dessa stodo visserligen i jämna rader på hyllorna, men några av dem, som borde ha stått på översta hyllan stodo i stället på den nedersta, de som stodo på rätt hylla hade bytt plats i stor utsträckning o.s.v. Amanuensen Råskjöld var visserligen strax på det klara med, att det var amanuensen Nikkarinen som slarvat då han ställt in böcker i dessa skåp, men då hela truppen tjänstemän tog fenomenet i betraktande, funno de snart att ett så monumentalt slarv ej var möjligt. I de två skåpen fanns faktiskt ej en enda bok på sin rätta plats. Och då grannskåpen undersöktes visade sig förhållandet vara detsamma i dem. Härjningen hade sträckt sig över fem armarier bärande numren 118 till 122.

En förklaring på fenomenet var svår att finna. Visserligen framkastades en mängd hypoteser, men alla voro lika osannolika. För att säga sanningen stod denna vid invecklade biblioteksproblem så vana församling med förvåningens finger i häpnadens mun. Emellertid slogo sig några till ro med den gärna gripna förklaringen, att en oerfaren amanuens givit tillåtelse åt en eller annan utomstående person att själv besöka bokskåpen och att denne sedan ställt till den fenomenala oredan. För andra var denna förklaring föga tillfredsställande och saken diskuterades livligt under dagens lopp.

Den som föreföll minst upptagen av tilldragelsen var amanuensen Corpwieth. Han satt tyst vid sitt skrivbord medan en hel grupp av hans kolleger omkring honom förgäves med många ord sökte finna gåtans lösning. Han kunde icke slippa en tanke som genast uppstigit inom honom, nämligen att det i all den förbrytarlitteratur han läst vanligen var just en meningslös och oförklarlig — men även betydelselös — händelse som brukade inleda en hel invecklad räcka av högst allvarliga tilldragelser. Han fann tanken löjlig, ty ett ställe som detta kunde ju omöjligt locka någon förbrytare. Och det märkvärdiga var ju, att ingen bok saknades i de oordnade skåpen. Och ville man stjäla en dyrbar volym så kunde detta ske på ett betydligt enklare sätt. Emellertid kunde han icke få sina tankar från det första intrycket: här ligger någon invecklad djävulskap under!

Tjänstetiden förgick, och ingen lösning på gåtan kunde finnas. Intet märkvärdigt skedde, inga andra skåp voro rörda och då läsesalen stängdes om aftonen låg det vackra huset där mörkt, tyst och fredligt, ruvande över alla de millioner på papperet fästa tankar det gömde.

Men nästa morgon, då amanuensen Råskjöld kom för att sköta läsesalen och gick in i det s.k. Nybygget — en rund byggnad i sex våningar, som ansluter sig till det gamla huset — såg han till sin häpnad att det uppe i andra våningen låg en hel mängd böcker spridda över golvet. Han sprang dit och fann, att hälften af den tyska skönlitteraturen låg i en hög vid balustraden, I hög grad förvånad ropade han på sin kollega Söderholm, vilken just trädde in genom dörren, och tillsamman konstaterade de nu, att all äldre litteratur tagits från hyllorna och kastats huller om buller ut på golvet. Deras respektive förstånd stodo fullkomligt stilla. Råskjöld fnyste och blåste i sina tjocka mustascher, Söderholm grymtade och sade hm, hm.

Läsesalen begynte fyllas och de två herrarna måste gå dit för att betjäna publiken. De hunno blott se att vaktmästarna anlänt och att de voro lika oförstående, lika häpna.

Klockan tolv samlades hela kåren bibliotekarier och amanuenser i stilla andakt kring bokhögen. Småningom arbetade sig ett par i kretsen upp till verklig vrede. Bibliotekets ende grevlige tjänsteman, greve Pflaumen av Päronö, utropade förbittrad:

— Vårt bibliotek har varit scenen för ett grovt upptåg!

— Scenen, scenen, hördes en stämma i hopen, talade greven om den inhemska eller den rikssvenska?

— Är det nu herr Quisling som pratar igen, replikerade greven. Låt mig tala ut först. Sedan får ni gärna porla, men då går jag min väg!

— Ja men då hör ju greven inte vad jag säger, invände Quisling modest.

Bibliotekarien Sjefman fann nu tiden vara inne för ett ingripande.

— Läsesalsamanuenserna skola gå till sin post, sade han strängt, vi andra skola arbeta.

Gruppen skingrades hastigt. Man var van att lystra till Sjefmans uppmaningar. Endast amanuensen Corpwieth stannade kvar. Problemet intresserade honom starkt.

Tron på att det låg någon hemlighet bakom dessa upptåg hade styrkts hos honom och han hade nu på ett ögonblick fattat beslutet att reda ut historien. Därför granskade han ivrigt de böcker, som funnos kvar på hyllorna. De voro alla relativt nya, ingen tryckt före år 1890. Alltså, om det var någon mening med det hela så letade den hemlighetsfulle besökaren efter en bok av äldre datum. Men ifall han ville ha en bestämd bok, varför då ställa till allt detta? Och varför söka den såväl i den zoologiska avdelningen som bland tysk skönlitteratur? Nej, problemet var ej så lätt att lösa. Ett var dock klart: en eller annan nattlig besökare rumsterade här och det enklaste medlet till gåtans lösning var att få mannen fast. Detta hade det samlade amanuenskollegiet även fått klart för sig och någon framkastade, att man borde vända sig till polisen. Detta föreföll dock ett par af de finkänsligare, främst amanuensen Nässellöf, alltför brutalt och osympatiskt. I stället beordades en av vaktmästarna att hålla vakt i biblioteket under nattens lopp. Alla dörrar och fönster undersöktes, men allt befanns stängt och i bästa ordning. Böckerna ställdes på sina platser och ingen fattades.

På eftermiddagen beslöt Corpwieth att gå till biblioteket och bliva där över natten i stället för vaktmästaren. Han ville själv skaffa klarhet i gåtan.

II.

Klockan 9, då läsesalen stängdes, steg Corpwieth in. Han hade icke försett sig med det traditionella detektiv-vapnet, revolvern. Ett skott var icke tilltalande i denna tystnadens och visdomens boning. En spatserkäpp var Corpwieths enda vapen och säkert tillräckligt ifall det kom till handgemäng. Var besökaren en bandit, så kunde han dock icke skjuta bland bokhyllorna.

Corpwieth slog sig ned på sin vanliga plats i Nybygget. Ett större lager av en annan till detektivismen hörande nödvändig artikel: cigaretterna, hade han med sig. Då och då kunde han gå ut på balkongen och draga ett bloss. Kvällen började lugnt. Corpwieth höll en lampa tänd så länge det ännu var liv på gården utanför. Han läste om Asbjörn Krags sista bedrifter i anledning af den patenterade likkistan och kände sig smått kuslig till mods. Det stora huset var mörkt och dödstyst och ganska beklämmande i sin ödslighet. Klockan 11 telefonerade han till sin fru och lugnade henne med att allt var på rätt; sedan släckte han lampan och väntade i mörkret.

Han hade tänkt ut en plan och försökt så mycket som möjligt analysera den mystiske besökarens handlingssätt. De resultat han kommit till voro följande: Mannen kunde ej tända ljus, han arbetade alltså med lykta. Han måste vända ljuset från fönstren — alltså inåt rummet och borde således kunna upptäckas inifrån. Så gällde det blott att smyga sig på honom bakifrån. Corpwieth kände biblioteket. Han kunde fritt röra sig där i mörker och för att icke väcka uppmärksamhet hade han dragit ett par tjocka ullstrumpor över sina kängor. Vilken väg mannen använde för att komma in kunde Corpwieth ej gissa, han beslöt därför göra en rond varje halvtimme kring hela biblioteket och då hålla sig under gallerierna, så att han ej kunde ses.

Vad mannens handlingssätt beträffar, så förstod Corpwieth, att det ej kunde vara en viss bestämd bok han sökte. Han gissade att det måste finnas något inne i en bok, som var av värde för denne person och att detta värdefulla måste hållas hemligt. Ty varför annars taga ned böckerna från hyllan? Och han förstod, att mannen ej kände boken som innehöll detta värdefulla, ty han hade letat såväl i zoologin som i den tyska skönlitteraturen. Det var Conan Doyles historia om Napoleon-bysterna som hade lett Corpwieth på detta spår. Men så var det frågan: huru kunde han vara oförsiktig nog att lämna böckerna på golvet? Och på den kunde Corpwieth ej ge något annat svar än följande: För att ej vända sin lyktas sken mot fönstren har mannen tagit ned hylla efter hylla på golvet, satt sig med ryggen mot fönstret och genomsökt böckerna samt sedan kastat dem i en hög. I zoologiavdelningen ställde han sedan upp dem igen, antagligen okunnig om i vilken ordning de skulle stå. Därför talade bl.a. en omständighet, som fallit den skarpsinnige Corpwieth i ögonen. På en hylla stodo böckerna nämligen delvis i nummerföljd, men från höger till vänster och icke som det skulle vara från vänster till höger. Mannen hade kanske försökt ordna böckerna fullkomligt, men sedan funnit det vara alltför tidsödande. Varför hade han emellertid ej ställt den tyska skönlitteraturen tillbaka? Den enda förklaring, som Corpwieth kunde finna var, att han blivit överraskad. Men av vem? Den enklaste förklaringen var kanske: av steg ute på gården. Måhända hade han varit sen och dröjt för länge i sin iver.

Men vad var det han sökte? Och huru visste han icke var han skulle söka detta okända? Kanske var hela teorin falsk — kanske var det hela blott ett pojkstreck upprunnet någon barock hjärna? Men nej, Corpwieth hade läst för många detektivhistorier framför kaminen under regniga sommardagar på landet för att icke finna dessa händelser alldeles typiska för en begynnande förbrytarhistoria med hemlighetsfulla moment. Alltså beslöt han sig för att tro på sin teori åtminstone tills den visat sig absolut omöjlig.

Klockan blev tolv. Det blev obekvämt och tröttande för Corpwieth att sitta stilla. Han gick några steg längs hyllan, men det tysta tassandet var obehagligt och han satte sig igen. Klockan ett begynte han bli sömnig och finna hela tillställningen löjlig. Han märkte att det dock var blott några minuters väg till hans egen säng och att hela denna förbrytarstämning i vilken han försatt sig var komisk. Klockan två vaknade han av att hans huvud föll ned mot bröstet. Nu frös han och kände ett starkt behov av en cigarett. Klockan halv tre beslöt han vänta till tre och sedan gå hem.

Men när det gått några minuter hörde han plötsligt ett ljud. Det var som ett sakta raspande utanför fönstret. Först i hans våning, så med ens med ett starkare buller i våningen ovanom. Och så försvann det. Då slog det Corpwieth: balkongen! Någon hade klättrat uppför de sex små balkongerna, som finnas ovanom varandra utanpå Nybygget! Han skulle tydligen in först i sjätte våningen. Den besöktes sällan och där kunde han ha låtit balkongdörren stå öppen utan att detta observerades av någon! Som en blixt sprang Corpwieth upp i tredje våningen. Han ville se vart mannen ämnade sig denna natt. Snart hörde han någon stilla öppna balkongdörren där uppe, så stänga den och sedan kunde Corpwieth höra några djupa, hastiga andetag. Det var icke att undra på! Det var ej så lätt att klättra upp den vägen! Nu hörde han mannen där uppe tassande begiva sig mot trappan. Ett ytterst svagt ljussken sade honom att han tänt en lykta. Corpwieth kröp bakom en hylla. Han märkte att han darrade, men det var av iver. Mannen gick nedför trappan. Nu var han i femte våningen. Han gick vidare. Nu var han i fjärde. Den rymmer teologisk litteratur. Gällde det teologin denna gång? Mannen gick till en hylla ungefär mitt i våningen och stannade där. Corpwieth kunde ej se honom, men ett svagt återsken av hans lykta upplyste mörkret. Corpwieth beslöt att smyga sig på honom. I skydd av hyllorna kunde han säkert nå honom utan att bli sedd, i synnerhet om mannen var upptagen av sitt arbete. Corpwieth kom upp för trappan. Han såg mannen. På andra sidan det runda hålet som går genom alla Nybyggets våningar satt han på golvet med en blindlykta bredvid sig, som skarpt belyste en bokrad framför honom. Han var en liten man, såg ut som en vig apa, svartmuskig och med glasögon på näsan. En högst obehaglig figur. Med stor snabbhet slog han upp bok på bok, sökte tydligen en bestämd sida och kastade sedan bort boken med en fnysning av ovilja. Corpwieth betraktade honom länge. Han stod bakom en kort tvärhylla vid trappan och så snart mannen steg upp för att taga ned en ny hyllas innehåll och därvid släckte sin elektriska lykta, smög sig Corpwieth kring hyllan och bakom den nästa. Här stod han igen en stund. Hur kunde mannen arbeta så lugnt ehuru han ju borde ha förstått att hans tidigare besök blivit upptäckta? Det var obegripligt. Litet försiktigare hade han dock blivit. Han ställde nu tillbaka de böcker han tog ned hylla för hylla sedan han sett på dem.

Corpwieth hade hunnit till den nästsista hyllan och kunde ej mer se mannen. Då upphörde denne plötsligt med sitt arbete. Corpwieths hjärta stannade. Var han upptäckt? Han stod orörlig och hörde så med ens ett ljud. Det var samma raspande ljud som nyss utanför fönstret. En man till klättrade upp för balkongerna! Nu började det bli mystiskt.

Mannen nummer ett höll sig tyst. Så gick åter balkongdörren där uppe i sjätte våningen. Nu var mannen nummer två inne. "Det här blir trevligt", tänkte mannen nummer tre, Corpwieth. Nummer ett andades tungt. Och därpå började han gå mot trappan till sjätte våningen. Nu gällde det! De två herrarna kunde välja var sin trappa eller också mötas i den ena. Herrn där uppe var tydligen klumpig. Han hördes genom hela huset. Men så blev det tyst. Nummer ett smög förbi Corpwieth och denne kunde höra honom mumla en löjlig ed mellan tänderna. "Sapperlipopette", ljöd det, "sapperlipopette, sapperlipopette". En fransman, tänkte Corpwieth. Vilken trappa skulle han välja? Han tvekade tydligen och stod alldeles stilla på en armslängds avstånd från Corpwieth. Så gick han igen och försvann i mörkret. Intet ljud hördes. "Spännande!" var Corpwieths enda tanke. Det gick en minut — lång som en evighet — en ännu och så! Ett plötsligt buller högt uppe, några vilda svordomar: "Sacré nom! Sacré nom" och "verdammtes Vieh, verdammtes Vieh!" och så en duns, ett ramlande rabalder nedför trappan, lätta steg uppe i översta våningen, balkongdörren som smällde i, ett skramlande ljud utanför fönstren uppifrån ned, så tystnad. "Den ena slog ihjäl den andra", tänkte Corpwieth. Han gick längs den andra trappan upp i sjätte våningen. Om den andra ännu lever, tänkte han, skall jag avskära honom reträtten. Han stängde balkongdörren och tände så alla lågorna i taket. En ljusflod översvämmade hela Nybygget. Allt var tyst. Nu gällde det att söka upp den, som var kvar. Ty av ljuden hade Corpwieth förstått att den ena kastat ned den andra och sedan sprungit sin väg. Corpwieth gick ned i femte våningen och tände även här alla lamporna. Och nu hörde han ljud under sig. Mannen steg upp. Och innan Corpwieth hann ned i fjärde våningen var den andra redan i tredje. Corpwieth sprang efter. Nu försvann mannen ut på översta galleriet i utlåningssalen. Corpwieth efter. I fullt språng bar det av till läsesalens översta galleri. Så gick det två varv runt detta, som svagt upplystes av gatlyktorna utifrån. Corpwieth såg att den flyende var en lång man — alltså icke fransmannen. Vid tredje varvet upptäckte den flyende — som svurit på tyska och alltså var tysk — dörren till chefbibliotekariens rum. Han sprang dit. Corpwieth efter. Så in i manuskriptrummet och härifrån ned för den branta trappan till utlåningssalens andra galleri. Men här gick det galet för Corpwieth. Han slintade och ramlade med brak ned för hela trappan, törnade mot galleriets träbalustrad som krossades och föll ned. Corpwieth fick fatt i en pelare. Han hörde tysken i södra salen. Han rusade dit, och såg mannen nere mellan planschverksskåpen på golvet på väg mot dörren till Nybygget. Corpwieth höll på att förlora spelet. Tysken kunde hinna före honom till balkongdörren i nedersta våningen och försvinna. Men då fick Corpwieth ett blixtsnabbt infall. Han grep en tjock bok på närmaste hylla och kastade den från galleriet i huvudet på tysken, just som denne höll på att försvinna. Det sade duns i såväl huvudet som boken, mannen förlorade fotfästet på den hala linoleummattan och föll raklång i golvet. Corpwieth störtade till, tog några skridskoremmar ur fickan och band honom till händer och fötter. Så gick han efter ett glas vatten och tände ljuset.

III.

Mannen på golvet var avsvimmad, men hade icke någon synlig yttre skada. Tydligen hade han blott slagit bakhuvudet i golvet. Han var en lång, blond yngling — säkert icke mer än 22—23 år gammal — och var till klädseln och det hela så absolut korrekt, städad och ordentlig, att Corpwieth strax förstod att han var tysk. Corpwieth halade honom över golvet till lavoarerna i Nybygget och sprutade vatten på hans ansikte. Tysken vaknade snart till liv och mumlade några otydliga ord, av vilka Corpwieth ansåg att situationen fordrade betydelsen: "var är jag?" Snart var tysken vid full sans, stirrade på Corpwieth, drog i sina remmar och gav till några i högsta grad missnöjda grymtningar. Sedan låg han en lång stund och såg ut i luften, tydligen övertänkande situationens krav. Och därpå upplät han sin mun och sade allvarligt och på tyska: "Mycket ärade herre! Var god och tag min plånbok ur min högra innerficka och tag därur mitt visitkort. Jag beklagar, att jag ej själv är i stånd att överräcka er detta kort". Corpwieth stod förbryllad inför en sådan inledning på diskussionen, men gjorde som fången bad och fann i en plånbok av krokodilskinn och med ett guldmonogram ett sirligt kort, hvilket avslöjade mannen såsom medlem av en mycket ärorik furstlig ätt. Corpwieth stod häpen. Nu först tycktes historien bli mystisk! Men han sade sig genast att detta måste vara lögn. Fången tycktes läsa hans tankar. "Tag fram mitt cigarettfodral", sade han strax. "Där finner ni samma monogram som på plånboken. Se sedan på signetringen på mitt finger — där finner ni mitt vapen, och gå därpå och slå upp mig i Tysklands adelskalender. Mitt fullständiga namn är det och det, jag är född då och då, där och där, mina föräldrar äro de och de". Corpwieth gjorde som han sade. Allt stämde. Naturligtvis kunde han vara en bedragare, men kanske var det bäst att låtsas tro honom, i synnerhet som han i allo gjorde ett intryck av att vara fulländad världsman. — Jag vill tro er, sade Corpwieth, men jag måste behandla er som en förbrytare. Varken tidpunkten eller sättet för er ankomst till denna institution äro normala. Jag måste bedja om en förklaring — och tillfredsställer den mig ej måste jag låta myndigheterna taga hand om er.

— Jag förstår er, sade fången. Men jag har ej ännu haft äran att få höra ert namn. Av vad ni sagt kan jag förstå, att ni ej är polisman.

— Mitt namn är Corpwieth, jag är tjänsteman vid detta bibliotek. Jag ansåg inrättningens värdighet fordra att den beskyddades av dess eget folk. Därför har jag vakat här i natt.

— Jag tackar för upplysningarna. Det skall alltid kännas som en lättnad för mig att jag blivit besegrad av en gentleman.

— Tack, sade Corpwieth, låtom oss nu övergå till en förklaring af denna märkliga historia.

— Ja, sade fången, låt mig blott sitta.

Corpwieth tog en bekväm länstol ur utlåningssalen, lyfte fången i den och drog stolen in i hissen, som leder ned i källaren. Så stängde han gallergrindarna och sade: »Ni får ursäkta mig. Jag äger inga garantier för att ni önskar sitta här länge. Måhända förmår ni lösa remmarna med vilka jag bundit er. Därför måste jag placera er i denna bur. Begynner ni röra på er, trycker jag blott på denna knapp och ni far ned i källaren. Försöker ni gå ut där, låter jag er åka upp igen. På så sätt kan jag hålla er åkande tills bibliotekspersonalen anländer. Nu tar jag en stol och sätter mig här utanför. Sedan kan ni begynna er berättelse.

— Jag gillar edra mått och steg, svarade den furstlige fången. Jag tänker ej rymma, men jag beundrar ert förutseende. Detta schackdrag vore värdigt en Sherlock Holmes.

Corpwieth bugade tyst, satte sig och sade:

— Jag lyssnar.

Tysken började: — Ni vet otvivelaktigt, att den storpolitiska situationen just nu är ytterst invecklad.

— Intet skämt! avbröt Corpwieth strängt.

— Det är ej något skämt. Jag börjar från det allmänna för att sedan komma till det speciella. Alltså; stormakterna stå i ett mycket invecklat förhållande till varandra. På flere håll talas om krig. Och det gives personer, som faktiskt arbeta på att framkalla ett krig. Det gäller för dem att bearbeta den allmänna opionen. Nu existerar det i det land, som i väster gränsar till mitt fosterland, några personer, vilka fått veta, att det finnes ett brev, skrivet för över trettio år sedan av min nuvarande härskare till en hans nära vän — min numera bortgångne fader. Detta brev innehåller ytterst oförsiktiga och ungdomligt överdrivna yttranden om vårt västra grannland. Om nu de nyss nämnda personerna kunna giva offentlighet åt detta brev kan publiken i deras land lätt bliva påverkad, den krigiska stämningen kan växa och oberäkneliga olyckor kunna uppstå. Nåväl, mitt besök här i natt gäller detta brev. Den andra person som ni såg här var på jakt efter samma brev. Ni ser förvånad ut. Ja, saken är invecklad. Jag skall förklara den.

De nämnda krigiskt sinnade personerna sände ut spioner för att få tag i brevet. Jag fick nys därom och som brevet då fanns i min ägo förstörde jag det. Därmed ansåg jag historien vara slut. Men vad jag ej visste var, att min far haft en sekreterare, som sett brevet och kopierat det. Han förstod, att det kunde omsättas i pengar. Och han kopierade det i en bok, som stod på min fars hylla och som han visste att aldrig blev läst. Detta var försiktigare än att skriva av brevet på ett papper. Han hade nämligen många ruskiga historier på sitt samvete — det fick jag sedan veta — och hans papper kunde när som helst tagas i beslag af polisen. Boken tänkte han stjäla, när han lämnade sin syssla hos min far. Mannen fängslades kort därpå för flere brott. Dessförinnan hade han dock meddelat en internationell spion, att i en av min fars böcker fanns en kopia på sidorna 139 till 147 av ett värdefullt brev. Bokens titel skulle sekreteraren uppgiva mot en mycket stor vedergällning. Spionen häktades emellertid även han och lösgavs först nu i höst. Under tiden hade sekreteraren dött i fängelset och min fader hade likaså avlidit på sitt slott. Han var en bokvurm, hans ende son — jag — däremot ryttare och officer av liv och själ. Jag beslöt därför sälja hans stora bibliotek. En bokhandlare i Leipzig köpte det och sålde det sedan åt olika personer. Spionen hade emellertid efter sitt lösgivande fått i uppdrag att söka efter boken. Detta fick dock min höge härskare veta och uppmanade mig att skydda hans och rikets intressen. Detta har jag även sökt göra. Jag har följt spionen på alla hans strövtåg för att finna den rätta boken. Jag vet ju heller icke vilken denna är och bokhandlaren i Leipzig har endast förmått uppgiva sina största kunder. Därför bevakar jag spionen oavbrutet. Ser jag att han hittat volymen skall jag nog sköta om att det är jag och icke han som slutligen tager hand om den. Jag kan ej vända mig till myndigheterna i utlandet. Det kunde måhända motarbeta mig i sina egna intressen. Spionen och jag ha nu besökt diverse såväl offentliga som privata bibliotek i olika land. Under olika förevändningar ha såväl han som jag genomsökt dessa. Vi hade en noggrann förteckning över de böcker bokhandlaren sålt till dessa samlingar. Vi ha ofta genomgått dem gemensamt, båda vakande över varandra och med laddade revolvrar i fickorna. Vi ha försökt lura varandra på tusen sätt, men dock alltid följts åt. Ty vi visste att den ene i den andres frånvaro kunde finna boken och behålla den. Till slut trodde spionen sig dock ha överlistat mig. Han kom hit. Bokhandlaren hade till detta bibliotek sålt en större samling av min fars böcker, men förteckningen över dem har förkommit. Det var nästan hopplöst att söka här. Det måste ske i hemlighet och så gott som hela biblioteket måste utforskas. Emellertid kände spionen tre av dessa böcker. Det var ett teologiskt, ett skönlitterärt och ett zoologiskt arbete. Han hoppades att något av dessa var det rätta, och att, om detta ej var fallet, de andra böckerna som hörde till sändningen, stodo uppställda i närheten av dem. Jag kom hit en dag efter honom. Då hade han genomsökt zoologiavdelningen. Nästa natt arbetade han i skönlitteraturen. Då blev han överraskad av mig. Han flydde hals över huvud och lämnade böckerna på golvet. Han visste ej att jag följt honom och fruktade att det var någon annan som funnit honom. Ett sista djärvt försök gjorde han i natt. Han måste ha förstått att han var upptäckt, men han måste göra ett sista försök. Huru det utföll vet ni. Tysken teg.

— Det finnes några mörka punkter i er berättelse, sade Corpwieth. Huru visste spionen var han skulle söka böckerna.

— Han hade beställt de tre, som han kände, till läsesalen och ur dem antecknat numren på skåpen och hyllorna. Därpå bad han att få bese biblioteket och på sin vandring kring salarna tog han reda på skåpens platser.

— Men huru kom han in?

— Han gömde sig den första kvällen i läsesalen när den stängdes. Ut begav han sig balkongvägen. Och de andra nätterna begagnade han uteslutande den ingången. Jag lärde mig knepet av honom, ty jag följde honom hack i häl.

— Och han såg er ej?

— Nej, han misstänkte intet. Han hade inbillat mig att han var på väg till en milliardörs bibliotek i Newyork. Han ansåg att jag nu sökte honom där.

— Jag tror er, sade Corpwieth. Nu skall jag göra mitt bästa för att taga reda på boken. Finner jag den, skall jag deponera den på ett säkert ställe. Emellertid gäller det att hindra vidare besök av spionen. Biblioteket kan icke varje natt behandlas på detta sätt.

— Han kommer knappast hit de första nätterna, sade den unga fursten inne i hissburen. Han är rädd nu. Men stäng balkongdörrarna och låt ljuset brinna hela natten, så kan ni vara fullt säker.

— Ert råd är gott, sade Corpwieth. Låtom oss emellertid nu taga reda på boken. Vi kunna göra det metodiskt såsom det egnar och anstår en biblioteksman. Vet ni när bokhandlaren sålde böckerna åt oss?

— År 1885.

— Då skola vi söka i accessionskatalogen för det året. Arbetet blir drygt, men det lönar sig kanske. Jag ger er friheten mot att ni låter mig söka efter boken. Jag litar på er, jag hoppas ni litar på mig.

— Ja, sade en fast röst i hissen.

— Då gå vi nu i säng. Jag begynner arbetet i morgon. Vilket slag av böcker ägde er far?

— Han samlade på allt. Han hade ingen specialitet. Jo, han köpte blott nyutkomna böcker och valde alltid de dyraste. Han läste dem aldrig, men tyckte om arbeten i många delar — det prydde rummet, sade han.

Corpwieth drog ut tysken ur hissen, lösgjorde hans armar och ben och reste upp honom. Han var styv och smått vimmelkantig. Snart repade han sig dock och tryckte Corpwieths hand. Tack, sade han, jag skall komma hit varje dag och fråga efter er. Finner ni någonting så hoppas jag få veta det. Och saken förblir naturligtvis en hemlighet.

— Det är klart. Låtom oss nu bringa reda i böckerna uppe i teologin.
Sedan kunna vi gå.

Snart voro alla spår efter nattens händelser utslätade. Endast den nedfallna galleribarriären låg och skräpade. De ställde den provisoriskt på dess plats och Corpwieth beslöt att vidtala vaktmästaren och få honom att i tysthet reparera den.

Så gingo de ut. Det begynte ljusna och lantbornas kärror skramlade nedför Unionsgatans backe på väg till torget. Corpwieth fick furstens adress och så skildes de. Klockan sju låg Corpwieth i sin säng.

IV.

Klockan 12 nästa förmiddag var han på sin post vid sitt skrivbord. Han rapporterade att intet hänt under natten och hans tystlåtenhet i fråga om sin långa vistelse i mörker och ensamhet gav anledning till många skämtsamma antaganden bland kollegerna. Klockan 3 stannade Corpwieth efter de andra på biblioteket. Han genomgick accessionskatalogen för år 1885 och valde ut alla de arbeten i många delar som den innehöll. När han gick för att äta en sen middag hade han en fullständig förteckning över dessa och på aftonen återvände han och började genomgå dem en för en. Klockan 11 på kvällen hade han ännu ej kommit till något resultat. Men då begav han sig för att se på ett historiskt arbete i tolv band, vars signum lydde 639. VII. 5. Han slog upp sidan 139 i banden ett efter ett, men fann inga anteckningar. Men då han kom till nionde bandet gav han till ett utrop. Hela marginalen på sidan 139 och på de följande var fylld med en fin tysk skrift. Corpwieth läste. Jo, det stämde! Det var ett brev och ett brev som kunde anstifta mycken skada — det kunde han förstå.

Han ringde upp sin furstlige vän. Denne kom snabbt till biblioteket, Corpwieth öppnade dörren och så betraktade de anteckningarna. "Det stämmer", sade tysken. "Segern är vår, jag tackar er!"

En undersökning på utlåningsexpeditionen visade, att boken aldrig lånats ut. Alltså hade ingen obehörig sett anteckningarna. Arbetets titel lydde: "Onno Klopp: Der Fall des Hauses Stuart und die Succession des Hauses Hannover in Gross-Britannien und Irland in Zusammenhange der europäischen Angelegenheiten von 1660—1794". Boken var tryckt i Wien är 1881.

Tysken jublade. Corpwieth tog boken under armen och sade åt den unge fursten: "Jag vill själv i er närvaro förstöra dessa anteckningar. Jag tror på er, men jag vill icke giva er boken. Vi gå hem till mig och bränna upp dessa blad." Sagt och gjort. Snart sprakade en munter brasa i kakelugnen i Corpwieths enkla men hemtrevliga arbetsrum. Tio minuter senare rörde en ivrig brandstake om de förkolnade resterna av de betydelsefulla bladen. Och då fick tysken en idé. — "Vi skola spela spionen ett spratt!" sade han. Och om en stund voro de två männen på väg till telegrafstationen. De telegraferade till bokhandlaren i Leipzig och nästa morgon mottog spionen på sitt resandehem ett telegram från denne som lydde:

"Ännu en till Helsingfors avsänd bok upptäckt. Titel: Klopp: Fall des
Hauses Stuart".

På förmiddagen satt tysken hos Corpwieth på biblioteket. På utlåningen hade Corpwieth lämnat en anmodan, att så snart en bok, vars signum lydde 639. VII. 5. begärdes, så skulle han underrättas. Klockan ett kom den alltid glade, skämtsamme och pratsamme filosofiske amanuensen Snellberg och anmälde att en utlänning anhöll om detta arbete. Corpwieth och tysken gingo upp på utlåningssalens översta galleri och betraktade mannen. Mycket riktigt, det var spionen! Så tog tysken Klopps nionde del under armen och gick ut till spionen. "Förlåt", sade han med djupt allvar, "det är antagligen blott denna del ni behöver. Tyvärr saknar den sedan i går några blad — från sidan 139 till sidan 147. Biblioteket blir tvunget att anskaffa ett nytt och fullständigt exemplar — något som jag för övrigt åtagit mig att göra". Spionen betraktade tysken med oförställd häpnad. Så förvredos hans drag af raseri och han ryckte en revolver ur fickan. Corpwieth störtade till och slog den ur hans hand. "Ert uppförande, sade han, svarar ej till den åt vetenskapen helgade plats där ni befinner er. Ert arbete är slutfört. Ni har misslyckats, farväl!"

KLACKARNA.

I

Klockan var tre på eftermiddagen och ämbetsverken stängde sina portar. Från de stora, högtidliga stenhusen kring Senatstorget strömmade grupper av herrar som småningom spredo sig över gatorna åt olika håll, de flesta mot Esplanaden, där stumpar av klingande hornmusik från Kapellet trängde fram över skramlet av tunga lastvagnar och otåligt surrande biler.

Bibliotekets tjänstemän samlades som vanligt i ett av fönsterbåsen i övre våningen av Fazers kafé. Det var i början av september och samtalet flög livligt fram och tillbaka. Sommarens upplevelser och erfarenheter på olika håll voro ännu långtifrån uttömda. Corpwieth gav i korta drag en översikt av den nyaste detektivlitteraturen. Det var hans specialitet och de övriga rättade sig i regeln efter hans sakkunniga anvisningar. De voro, de flesta, mer eller mindre amatörer på området, några i smyg, andra öppet, utan litterära betänkligheter, alla i ett förklarligt behov av omväxling och förströelse i det dagliga umgänget med de tunga, allvarliga böckerna.

— Jag bryr mig inte ett dugg om edra välsignade rövarhistorier, inföll halvt skämtande, halvt förargad, amanuensen Bergdahl, i det han lyfte kaffekannan för att fylla på de redan en gång tömda kopparna. Corpwieth sände honom en straffande blick. Amanuensen Nässellöf hade ännu icke lagt ifrån sig cigarretten och Corpwieth var en vän av ordnade levnadsvanor. Men han sade ingenting. Han visste att ingenting kunde hejda Bergdahl när denne en gång gripit kannan och berett sig att fungera som munskänk.

— Jag förstår inte att ni orkar hålla på med att läsa dylikt. Det är ju idel smörja och griserier, alltsammans. Guds härliga sommar, då ni kunde arbeta i en trädgård och se marken bära frukt och fröjda edra ögon med blomstrens härlighet, använder ni bara till att dåsa i edra hängmattor över usla tjugofemöres romaner, knappt värda det papper varpå de tryckts. — Bergdahl höll sig med sommarlägenhet och var en lika hängiven som framstående frukt- och trädgårdsodlare.

— Envar har sin smak och hela världen rymmes inte i en äppelkagge, anmärkte Corpwieth, icke utan en viss skärpa i rösten. Mina acacior frodas inte sämre än dina, fastän jag sköter dem med mina händer och inte med min själ. En kriminalhistoria, låt vara att den är fiktiv, är ett dokument, likaså gott som ettvart annat. Den kan studeras socialt, psykologiskt, artistiskt — hur du vill. Och det bästa av den moderna detektivlitteraturen rör sig i en stimulerande luft av logiska kombinationer, som har något av de matematiska kalkylernas förtunnade intellektualitet.

— Rena skräpet är det, dumheter från början till slut. Inte ett spår av sannolikhet eller verklighet, bara produkter av en sjuk och sensationell fantasi. De existerar inte i verkligheten och verkligheten inte i dem.

— Du talar så därför att du inte känner spänningens, de dunkla, skenbart förvirrade gåtornas tjusning. Jag erkänner att deras miljö som regel ligger något utanför vår närmaste erfarenhet. Våra förhållanden äro för små att ge dem relief. Och dock yppar sig även här stundom tillfällen då man kunde frestas att försänka sig i problem som ligga rakt i vägen för en, problem, fulla av de skönaste hemligheter, ehuru ingen bryr sig om att gripa dem och försöka reda ut trådarnas nyckfullt sammanknutna härva. — Corpwieth följde med blicken långt borta en rök som från hans cigarrett fördes ned mot luftdraget från trappan.

— Prat! vidhöll Bergdahl ivrigt sin mening. Vet du vad jag t.ex. upptäckte hemma hos mig i morse? Märket av två grova klackar under fönstret i mitt arbetsrum. Två grova klackar, intryckta i golvet på detta enda ställe, annars ej ett spår av någon fot. Jag undersökte själv saken. I fredags reste jag ut till landet och är ganska säker på att de ej funnos där då. I går, söndag kväll, kom jag tillbaka och klädde genast av mig kängorna i sovrummet, emedan de voro våta. I morgse var emellertid klackarna där. Och under min frånvaro hade ingen varit i rummet.

— Din städerska? framkastade Corpwieth en svag förmodan.

— Hon hade gjort i ordning för mig redan förrän jag reste och har sedan dess ej besökt våningen. Hon hade förlorat nyckeln och kom in först i morgse när jag öppnade för hennes ringning. Vad skulle ej Sherlock Holmes gjort av en sådan upptäckt? Minst en studie i skarlakan? Och här har ingenting skett, absolut intet, jag har övertygat mig därom. Ingenting är borta, ingenting förändrat, allt som förut.

— Du tror så, sade Corpwieth eftertänksamt. Klackarna är i alla fall en förändring, om de ej fanns där förut.

— Omöjligt! Golvet är nystruket och ingen annan än jag själv och min städerska har varit i rummet sedan dess. Men om spåren varit våra, borde de ju också ha funnits på andra ställen.

Corpwieth sade ingenting, men när sällskapet bröt upp bad han om att få följa Bergdahl hem för att bese märkena. Han gick med raskare steg än vanligt och svarade tankspritt på vännens skämtsamma anspelningar.

II.

I amanuensen Bergdahls rum var allt ännu iordningställt för sommaren. Gardinerna voro nedtagna, mattorna undansatta och möblerna delvis skjutna från sina platser. Målare hade nyligen gått fram över golvet.

Bergdahl förde sin gäst fram till fönstret och visade honom klackmärkena. Rummet hade egentligen två fönster, tätt till varandra, men spåren stodo tydligt under det till vänster.

Bergdahl skrattade. — Här har du klackarna. Tag nu ägaren om bakfoten, om du kan.

Corpwieth böjde sig ned och undersökte noga avtrycket. Det stod skarpt avtecknat mot det glänsande golvet — två stora, öppna halvkretsar, riktade från varann, med djupa skråmor efter spikarna, dock svagare baktill där linjerna nästan skuro ihop.

— Du klackar dina skodon i staden? frågade han.

— Naturligtvis! Och dessutom har jag ej dylika mastodontfötter, svarade Bergdahl, tydligen litet slagen av att vännen tycktes taga saken på allvar.

— Nej, det är klart. Din städerska kan inte heller vara den skyldiga. Visserligen är kvinnans likställighet med mannen hos oss ett obestridligt faktum, men inte ens i vårt föregångsland har hon ännu kommit sig till att leva på lika stor fot som han. — Corpwieth undersökte omsorgsfullt golvet runt omkring och vidare ned mot dörren. Ej ett spår, knappt en rispa var synlig.

— Det är dock säkert att här stått en man, som inte är du, och tryckt klackarna i golvet, sade han. — Vad kan han menat och vad kan ha fört honom hit?

— Han har kanske velat beundra utsikten, föreslog Bergdahl med ett undertryckt skratt. Situationen föreföll honom närmast komisk.

Corpwieth gick på nytt fram till fönstret och såg ut. Men utsikten tycktes ej intressera honom. Han granskade uppmärksamt fönsterbrädet.

— Du har sol bara i högra fönstret, sade han.

— Hur kan du veta det? Taket på huset snett över gatan skuggar verkligen redan så här tidigt på hösten för det andra.

— Jag ser det på målningen. Det högra fönsterbrädet har en skiftning i elfenben som det vänstra saknar. Och nu märker jag att du haft något liggande på fönstret — pomologiska produkter kanske? — Han tog upp en liten bit silkespapper och ett obetydligt brunt föremål som han gömde i sin börs.

— Där träffade du rätt igen, svarade Bergdahl. — Jag hade med mig från landet en korg med päron, bästa inhemska päron från Himmelviken, som jag ställer ut på fruktutställningen. De stod här i fönstret i natt och jag höll fönstret öppet for att bevara dem friska. Jag fick tredje priset för sorten i fjol; i är skall det bli det första.

— Och du sade att de stått här blott i natt? frågade Corpwieth med märkbar iver.

— Jag hämtade dem i går kväll och förde dem till Nationshuset i morgse när jag gick ut. Utställningen öppnas i morgon.

— Och ingen har varit här under tiden?

— Ingen. Jag sade dig ju att städerskan förlorat nyckeln.

— Nyckeln, ja! — Corpwieth besinnade sig ett ögonblick. — Har du frågat henne hur hon förlorade den?

— Nej, faktum var förargligt nog och jag har redan varit inne för att låta göra en ny. Förresten borde hon vara här när som helst. Jag bad henne komma efter klockan fyra då jag säkert var hemma.

Liksom till bekräftelse på hans ord ringde det i detsamma på dörrklockan. Bergdahl beredde sig att gå för att öppna, men Corpwieth höll honom tillbaka.

— Gör mig den tjänsten att noga förhöra din städerska, när och under vilka förhållanden hon förlorat nyckeln. Den och klackarna hör ihop.

Bergdahl ryckte på axlarna, men var själv alltför intresserad för att ej göra vännen till viljes. Städerskan gjorde svårigheter i början, men engång på traven lät hon orden löpa.

Jo, hon hade kanske begått en dumhet, men hon förstod det först efteråt. Morgonen efter det Bergdahl rest hade en främmande herre kommit till henne — hon bodde inne på gården i samma hus — och bett om nyckeln till våningen. Han var ingenjör vid vattenledningskontoret, sade han, och skulle se efter vattenledningen som anmälts vara i olag. Hon hade först gett honom nyckeln, men sedan tyckt att det kanske var bäst att gå med upp. Och så hade hon följt honom både in i köket och badrummet, men något fel kunde han inte finna. Vid bortgåendet höll han på att glömma att ge igen nyckeln. Hon påminte honom därom och han tog upp en amerikansk nyckel ur fickan och gav henne den. Men det måtte blivit något misstag, ty när hon sedan skulle komma in följande dag, passade inte den hon hade. Hon ringde på till kontoret, men där visste de ingenting.

— Det eviga slarvet, mumlade Bergdahl, men Corpwieth avbröt honom. Han ville veta hur mannen såg ut.

Jo, det var en storväxt, grovlämmad herre med solbränt ansikte och tudelat skägg. Litet framåtböjd gick han och vigselring bar han på fingret. Det hade hon sett när han provade kranarna. Han var klädd i tjocka grå yllekläder, ingen överrock, panamahatt på huvudet, litet neddragen i pannan. Han tog den icke av sig i rummen. I munnen hade han en kort snugga som han rökte hela tiden. Det hade luktat tobak efter honom i våningen, men hon ansåg sig icke kunna anmärka därom. En så fin herre borde ju förstått det själv.

Det föreföll icke vidare upplysande.

— Var han inne i arbetsrummet också? frågade Corpwieth.

— Nej, dörren var stängd och jag gick efter honom hela tiden.

Bergdahl slog till ett klingande skratt. — Där har du sammanhanget mellan nyckeln och klackarna.

Men Corpwieth bröt hastigt upp. Han uppmanade ivrigt Bergdahl att genast följa med till Nationshuset. Bergdahl tyckte det var skäligen onödigt, men gav slutligen vika. Nå ja, leken kunde ju lekas till slut.

III.

På Nationshuset rådde språng och brådska. Bud kommo och gingo, lådor stodo halvtömda både i vestibulen och i hallen, träull och silkespapper flöt omkring överallt. I stora salen härskade däremot redan en viss ordning. På de långa borden lågo, inbäddade bland blommor och grönt, frukter i massa, frukter av alla slag och alla kvaliteter, utbredda till allmänt beskådande. De fyllde rummet med sina färger och sin doft; förnimmelsen av svällande, mogen rikedom spred sig som ett fruktbarhetens flor över borden. Bergdahl vädrade belåtet, men Corpwieth bad honom föra sig till kollektionen från Himmelviken.

Det var en korg utsökta päron, vart och ett inlindat i ett tunnt vitt silkespapper, så att blott den runda, fylligt formade undersidan stack fram.

— Om dessa funnits i paradiset hade Adam aldrig smakat ett äpple, anmärkte Corpwieth och såg upp på sin följeslagare.

— Och ändå säger man att päronträden hos oss bär endast rovor, svarade denne och lyste över hela ansiktet. Han var redan beredd att granska innehållet i korgarna näst intill.

Corpwieth nöjde sig dock icke med denna ytliga besiktning. Han ville veta om Bergdahl hade reda på hur många päron han lagt i korgen.

— Naturligtvis. Det är tio stycken. Kollektionen får ej vara mindre.

— Och alla äro kvar i korgen?

— Du kan räkna dem själv.

Och mycket riktigt, de voro verkligen alla på sin plats.

Men Corpwieth ville att varje päron skulle vecklas upp ur sitt papper. Han besåg uppmärksamt den smalnande stjälkändan på vart och ett. Vid det fjärde häjdade han vännen och tog det ifrån honom.

— Du bör genast avlägsna din kollektion från utställningen, sade han.

— Kommer aldrig i fråga, protesterade Bergdahl. — Denna gång är jag säker på priset.

— Det gäller inte bara priset, det gäller hela din trädgård. Lyd mitt råd. Eller skall vi gå en medelväg? Detta päron behåller jag. Du kan lämna kvar de övriga. De göra tillräckligt skäl för sig.

— Omöjligt, då fyller kollektionen inte vilkoren. Antalet måste vara fullt.

— Så får du lov i alla fall. — Corpwieth rev med nageln ett stycke av skalet. Päronet stack han i fickan. — Resten kan du ställa ut utom tävlan. Det blir nog med ett hederspris denna gång.

Det låg något avgörande i Corpwieths tonfall, som undertryckte vännens protester. Men denne var icke belåten när de skildes åt på gatan utanför Nationshusets dörr.

— Befall, mästarspecialist! Vilka galenskaper skall jag härnäst utföra?

— Inga alls, svarade Corpwieth. — Nu har jag saken omhand. När öppnas utställningen i morgon?

— Klockan tio.

— Vi träffas då vid ingångsdörren en halv timme senare. Ceremonierna kan jag bespara mig. Men ännu en liten sak. Har du hemma ett stort ark vitt papper? Nej vänta — det vore kanske för påfallande. Skaffa dig hellre en stadig grå pappskiva och lägg den innanför tamburdörren när du går ut i morgon bittida. Och se noga till att varken du själv eller någon annan stiger på den förrän du kommer hem igen.

— Och vad skall jag så göra med den?

— Taga bort den naturligtvis, sade Corpwieth och gick långsamt släntrande uppför Kasärngatan. Han såg varken till höger eller till vänster.

IV.

Följande morgon smällde flaggorna utanför Nationshuset. Folk strömmade uppför trappan, som var prydd med lagerträd i stora, grönmålade krukor och behängd med girlander. Corpwieth drog försmädligt på munnen där han trängde sig fram genom vimlet. Han tyckte ej om begravningslukten från granriset.

Bergdahl stod redan vid dörren.

— Jag har väntat dig i snart tio minuter. Prisdomarna är redan i arbete.

— Jag blev uppehållen på en audiens hos registratorn vid postverkets avdelning för inkommande paketförsändelser, ursäktade sig Corpwieth. Han såg sig omkring med sökande uppmärksamhet. — Här tycks hela fruktbörsen stämt möte.

— Ja, kommersen går förträffligt, svarade Bergdahl, men konkurrensen är hård.

Det rådde verkligen ett stimmande liv mellan de rikt besatta borden. De besökande trängdes kring de olika stånden, prövade och granskade, undersökte med kännarmin sina specialiteter och drevo vidare. Här och där syntes diskuterande grupper. Det var utställare som avhandlade egna och andras produkter med sakkunnig iver. Genom salen stod en frisk, obestämbar doft av virke, av blommor och syrliga safter. Det steg till en symfoni av växlande luktförnimmelser, som virvlade om i rika harmonier, andades med luftdraget från de öppna dörrarna och flöt ut i en lovsång över sol och gröda, bugnande marker och frukttyngda träd och naturens stora, tysta arbete i varma sommardagar och fuktiga nätter… Sorlet över salen var så starkt att man med möda kunde göra sig hörd.

Corpwieth lät sig föras genom mängden. Han tycktes icke ägna utställningen någon större uppmärksamhet; han överfor de mötandes ansikten med snabbt forskande blickar. Slutligen stannade de långt framme i salen, där även kollektionen från Himmelviken skymtade på en framskjuten plats. En högrest herre, ögonskenligen en lantman av herremannaklassen, stod lutad över den. Han hade en kort pipsnugga i munnen, ehuru han icke rökte. Det var förbjudet.

— Snuggan! viskade Corpwieth hastigt och fäste Bergdahls uppmärksamhet på mannen. — Känner du honom?

— Det är min farligaste medtävlare, godsägare Hallander från Frostkulla. Han tävlar med mig i päronavdelningen. Han är en av våra främsta fruktodlare.

— Jag ville gärna göra hans bekantskap.

Bergdahl såg förvånad ut, men gjorde vännen till viljes. Corpwieths infall begynte mot hans vilja att intressera honom.

Bekantskapen var snart i gång. Corpwieth stod tyst och hörde på, medan de två herrarna invecklade sig i ett livligt samtal om olika fruktsorters härdighet. Han iakttog för sig själv godsägaren. Intrycket var i det hela gynsamt. Herr Hallander uttryckte sig vårdat, hans röst hade en behaglig, varm klang. Han föreföll att ligga väl inne i sina saker och framställde sin mening med smittande övertygelse. Han verkade i det hela som en rättfram, okonstlad naturmänniska. Men bak om den öppna, tillgängliga ytan tyckte sig Corpwieth dock märka en viss skygghet, något aktsamt eller spänt, som kanske var sjuka nervers oro, men också möjligen en skugga av ett undertryckt obehag. —

Corpwieth begagnade ett ögonblick när Hallander vände sig bort för att hälsa på en bekant.

— Du måste få honom hem till dig, viskade han till Bergdahl. — Jag ville gärna ha ett samtal med honom mellan fyra väggar — helst i din närvaro. Du får använda din uppfinningsförmåga och dina vinnande sällskapstalanger.

Bergdahl var numera med på allt. Det kostade honom icke mycken möda att få godsägaren övertalad att följa med. Han ville nödvändigt visa en trädgårdskatalog, en förmånlig offert med nya, lovande arter till facila pris. De tre herrarna gingo tillsammans ned till Esplanaden.

På Skilnaden ville Bergdahl snedda över torget till Frenckellska hörnet, men Corpwieth höll på skuggsidan. Han ville inte gå med solen i ögonen, sade han.

V.

Boulevardsgatan låg bred och blank i septemberdagens skarpa solsken. Längst i fonden slöto alléns trädkronor upp mot en gyllene rymd, där några små molntappar hängt sig kvar efter natten. Skolungdomen svärmade runt omkring från alla håll. De kommo i grupper, flickorna mest par om par, med armarna om varandras liv, gossarna i större skaror som fyllde gångbanan. Luften var full av höga, muntra röster och lätta, snabba steg, som slogo lustigt mot asfalten.

Herrarna fortsatte samtalet från utställningen. Corpwieth föll in med något ord nu och då. Annars gick han tyst och såg ned mot stenläggningen. Han smålog för sig själv.

Först utanför Bergdahls port gick han över gatan, följd av de två andra. Bergdahl grep efter nyckeln för att låsa upp dörren, men Corpwieth hejdade honom.

— Det var i sanning förargligt — din nyckelknippa blev ju kvar på bordet på biblioteket. Vad skall vi ta oss till om din städerska inte är hemma?

Han ringde på klockan, länge och eftertryckligt. Ingen öppnade.

Med ens tycktes han få en idé.

— Det är det förträffliga med dessa utsökta amerikanska säkerhetslås, att deras säkerhet ofta består blott däruti att de låta sig öppnas av första bästa främmande nyckel, när man råkat ut för olyckan att glömma sin egen hemma. Vi får försöka.

Han tog fram sina nycklar och prövade dem, men ingen passade.

— Nu är det godsägarens tur.

Hallander såg ut som om han tvekade och ämnade säga något. Men
Corpwieth förekom honom.

— Ni ser ut att ha ett gott urval, sade han skämtande och pekade på godsägarens ficka, ur vilken en kraftig nickelked stack fram.

Godsägaren drog upp knippan och Corpwieth undersökte den noga.

— Denna ser ut att passa, sade han och visade på nyckelhålet.

Det ryckte till i godsägarens ansikte, men han fann sig omedelbart och stack nyckeln i låset. Han vred den försiktigt fram och tillbaka.

— Den öppnar inte, sade han med en lätt svävning på rösten.

Men Corpwieth hade redan med ett hastigt ryck tryckt in nyckeln ända till skaftet och förde den runt.

— Vi har tur, anmärkte han lugnt.

Hallander steg först in och Corpwieth följde efter honom.

— Din dörrmatta är inte av det mjukaste slaget, vände han sig till
Bergdahl och tog upp en grå pappskiva som han flyktigt höll mot ljuset.
— Men den fyller sin uppgift. Han ställde skivan mot dörren.

De tre herrarna stego in i Bergdahls arbetsrum. Godsägaren såg sig omkring.

— Du bor trevligt!

— Gör ni den iakttagelsen först nu? inföll Corpwieth spetsigt.

Det slog en vass glimt i godsägarens blick.

— Jag har inte sett Bergdahls hem förut, sade han hastigt.

— Nej, när ni var här sist var det visst för skumt.

Hallander mörknade över hela ansiktet. Hans stämma lät grumlig när han svarade.

— Vad menar ni, herr Corpwieth? Ert skämt blir väl påträngande.

— Ja, du misstar dig, Corpwieth, inföll Bergdahl, uppenbart besvärad av situationen.

— Herr Hallander är verkligen första gången hemma hos mig.

— Så gör mig då tjänsten att betrakta din gäst litet närmare, genmälde Corpwieth. — Din städerskas signalement på vattenledningsingenjören har en förvånansvärt trogen förebild i herr godsägaren.

Hallander sprang upp.

— Ni menar? — skall det vara en beskyllning?

— Nej, bara en liten överraskning till sakens uppklarande, fortsatte Corpwieth och såg honom stint in i ögonen. — Herr Hallander hade den äran att natten mot i går göra dig ett besök. Han ville bespara dig mödan att lämna din säng och öppna för sig — därför skaffade han sig inträde själv. Men som gentleman ville han dock ej gå utan att lämna efter sig sitt visitkort. Det ligger ännu kvar på golvet. — Corpwieth pekade på klackmärkena under fönstret.

— Ni är galen. — Godsägaren skrattade tvunget. — Dem har ni satt själv, ni eller vem som helst annan. Klackar höra till en var människas garderob.

Corpwieth bad Bergdahl hämta pappskivan från tamburen.

— Det vittnesbördet kan ni inte jäva. Ni satte det själv när ni kom.

Och pappskivan visade verkligen, ehuru ännu tydligare, i skarpa, sotsvarta konturer, spåren från golvet. Det var samma omfång, samma spikar, samma slitning baktill på vardera.

— Det passar alltför väl.

— En löjlig slump som ni tycks söka någon mening i. Men jag ämnar ej finna mig i edra besynnerliga infall. Nu lämnar antingen ni eller jag rummet. Bergdahl — du kan välja.

Han hade återvunnit sin säkerhet och rätade på sig med uttrycket av kränkt värdighet.

— Bevis ha vi mer än nog, återtog Corpwieth med eftertryck. — För det första städerskans vittnesmål —

— Det har jag inte hört.

— Vill ni att vi skall kalla på henne?

Hallander gjorde en avvärjande åtbörd.

— För det andra nyckeln, som ni tillegnat er på ett ganska behändigt, ehuru inte vidare försiktigt sätt. Det slags patentlås öppnas nämligen med nycklar blott av låsets egen nummer. Ni önskar kanske jämföra dem? — ni måste ju i alla fall lämna ifrån er nyckeln.

Godsägaren gjorde en grimas, men lösgjorde villigt nyckeln från sin nyckelknippa och lade den på bordet.

— Jag överlämnar åt er själv att tillfredsställa er nyfikenhet, svarade han undvikande.

— För det tredje klackmärket på pappskivan. Kolstybben som smutsar Boulevardsgatan efter fororna från Sandviken ger ett förträffligt avtryck. Ni borde gått på solsidan för att riskera blott trottoaren.

Godsägaren tog sig över pannan. Han tycktes tveka om vad han borde göra.

— Och så har jag ännu ett bevis som förklarar alltsammans, fortsatte Corpwieth utan att ge honom andrum. — Jag har i dag genomgått postverkets register över ankommande försändelser. För jämt två veckor sedan mottog ni en sändning från phytopatologiska försöksanstalten i Lichterwalde, innehållande enligt uppgift prov utan värde, men i själva verket kulturer av en elakartad fruktsvamp, hittills okänd hos oss.

— Ni har kanske funnit den?

— Ja här, sade Corpwieth, i det han plockade fram ett i papper inlindat skrumpet päron ur fickan. — Detta päron tog jag i går ur Bergdahls kollektion på utställningen. Det bär ännu det märke jag med nageln rev i dess skal. Jag lämnade det till undersökning hos min vän trädgårdsinstruktören. I dag fick jag utslaget. Det lider av en ganska egendomlig, hittills rätt litet känd svampsjukdom som tyskarna kalla "Stippigkeit" eller "Stippigwerden". Den visar sig som en svag upp höjning på skalet, varunder köttet småningom liksom mörknar bort och förtäres. Den är ytterst smittosam och utvecklar sig på mindre än ett dygn. Denna sjukdom har införts på päronet medelst ett nästan omärkligt snitt som i form av en liten svart skråma satt ovanpå upphöjningen.

— Och detta skulle jag utfört? — Godsägaren dröjde med frågan.

— Ni tvekade ej att begagna er av tillfället för att göra er av med er värsta konkurrent. Sjukdomen stod beskriven i "Zeitschrift für Pflanzenkrankheiten" i våras — ni ser att jag tilltror er vetenskapliga aspirationer. Samtidigt tillkännagavs att svampkulturer för intresserade forskare tiilhandahöllos på försöksanstalten i Lichterwalde. Ni har följt anvisningen; ert namn jämte er beställning skall säkert återfinnas i anstaltens böcker. Och behäftade med denna sjukdom hade Bergdahls päron icke blott uteslutits från utställningen; hela hans trädgård hade troligen fått skatta åt förgängelsen för att tillintetgöra smittämnet. Några andra utvägar äro tyvärr inte ännu vetenskapen bekanta.

Bergdahl ryste. — Vilken utstuderad nedrighet! Jag har svårt att tro att en man som du verkligen lånat sig till ett så uselt knep.

Hallander hade satt sig. Han sjönk ihop så att hans tunga kropp nästan föll över stolen. Han andades häftigt och det ryckte kring munvinklarna. Hans hand for nervöst fram och tillbaka över skägget. Han kämpade synbart en hård kamp med sig själv. Plötsligt brast det lös:

— Det är tyvärr sant, alltsammans är just som han säger. Det tjänar till ingenting att neka eftersom han listat ut det, fastän gud vet hur — jag tyckte allt var så skickligt uttänkt. Jag tog verkligen nyckeln, jag trängde mig in här och jag satte med ett snitt svampen in i päronet. Men då du nu känner verkliga förhållandet skall du också höra orsaken. Du vet att jag i många år varit en intresserad fruktodlare, särskilt hängiven arbetet på förädlingen av våra egna inhemska fruktslag. Det var alltid min dröm att kunna alstra ett fullgott inhemskt päron, förmöget att åtminstone i den husliga ekonomin kunna upptaga tävlan med de utländska, dyrare sorterna. Jag skulle givit det mitt namn liksom jag givit det mitt arbete. Men experimenten blevo mig för dyrbara. Frostkulla kunde ej bära dem. Min far som understött mig år efter år ville inte längre. Det gällde för mig att avstå eller segra. Redan i fjol trodde jag mig stå vid målet. Då kom du mig i vägen. Det fick ej upprepas i år. Kunde jag ej nu övertyga min far om att min väg var den rätta, tog han säkert sin hand ifrån mig. Utan honom kunde jag ej hållas upprätt. Jag hade fått gå från Frostkulla. Och vad det betyder vet bara den som vuxit sig fast vid jorden i kärlek och arbete, som sett mullen gro under sina händers verk och träden bära frukt och förädlas. Det var min sista utväg. Det hade blivit en trolöshet ändå — fast på annat sätt — mot mig själv —

Hallander strök sig över ögonen och steg upp. Han syntes lättad.

— Jag har handlat illa och ber dig härmed om tillgift. Nu anmäler jag saken för utställningskommittén.

Det kom något manligt fattat över honom i hans beslut, han liksom växte i sin resignation. Han var nog ingen vanlig lycksökare.

Bergdahl satt stum, men Corpwieth höll godsägaren tillbaka.

— Ett ögonblick! Ni har begått en låghet, men en låghet som har ett starkt tycke av en obetänksamhet. Ert straff har ni förtjänat. Men saken blir inte bättre av att ni anmäler er för kommittén. Ni ger er blott själv till spillo utan att gagna varken uppgiften eller vår vän som ni förorättat. Han har krav på upprättelse, men också endast han. Jag vet inte hur han ser saken, men jag inser ej varför vi inte skulle kunna göra upp vårt mellanhavande mellan oss. Ert syfte har varit lovligt — min vän är säkert den första att erkänna det — men edra medel ha varit förkastliga. Ni bör ej vinna framgång med dem. Bergdahls kollektion är redan ställd utom tävlan — han kan under inga omständigheter få priset. Det tillhör er och därmed, som jag hoppas, er fars fortsatta understöd. Men därefter lämnar ni Bergdahl fältet fritt. Ni arbetar vidare på de uppgifter ni åsatt er, söker er ärligt och oförtrutet fram på de vägar som redan lett så långt mot målet — men för sakens skull, inte för er egen fåfänga. Ni deltar så att säga i spurten, men blott i det tysta. Kommer ni först fram — jag antar dock att vännen Bergdahl inte skall göra er segern alltför lätt, men möjligheten är ju onekligen där — ja, då får ni återgälda den uppoffring han gör er nu. Det första inhemska päronet av högsta klass, vare sig det kommer från er eller från honom, skall bära namn efter hans possession. Himmelvikpäron! Redan namnet lovar seger.

— Avgjort? — Han vände sig mot Bergdahl. Hallander stod mellan dem och såg frågande från den ena till den andra.

Bergdahl fixerade en osynlig punkt på den motsatta väggen. Hans rättsmedvetande uppreste sig mot en så lättköpt försoning. Men hans goda hjärtelag segrade.

— Låt gå, mumlade han och knöt fingrarna hårt om knäet. — Men herr
Hallander kan bespara mig sin tacksamhet.

Godsägare Hallander gjorde en bugning och lämnade rummet. Corpwieth sände en lång blick efter honom.

— Han gick med lättare steg än han kom. Men du får låta måla om golvet.
Klackarna ha ynglat.

Han pekade på spåren som nu tydligt nog visade vägen bort till dörren.

— Du kan skämta, sade Bergdahl förebrående, — men saken är i grunden allvarsam. Det blir ingen välsignelse med Hallanders päron.

— Du hade kanske önskat ställa honom vid skampålen inför hela fruktodlargillet?

Bergdahl bet förargelsen inom sig. Han svarade, halvt för sig själv, med sitt älsklingscitat från Fröding:

"Det kan en väl önska, men djävlar anamma, det gör väl detsamma, en föds och föröds, tills en dör. Till gården hör husan och katten och kusken, men slusken, men slusken, och tjuven, är jämt utanför."

— Poesien har läkdom för alla sår, smålog Corpwieth.

Bergdahl var lätt försonad.

VI.

En karaff portvin kom in på bordet. De två vännerna genomgingo tillsammans dygnets händelser.

— Ett ville jag dock gärna veta, frågade Bergdahl. — Hur fann du egentligen lösningen på den här konstiga historien?

— Det var klackarna… sade Corpwieth med ett undertryckt skratt.

— De fördömda klackarna! De stod ju där de stod och ledde ingenvart.
Varken bokstavligen eller bildligt. Dessutom var de ju bara två.

— Så mycket bättre. Om de varit flera hade saken ställt sig svårare. I begränsningen ligger all åskådnings styrka. Nu fanns de blott där de skulle finnas.

Corpwieth tände en cigarrett. Hans blick fångade en solstråle som fyllde vinets brunröda vätska med en underbar glöd.

— Den man som tryckt in spåren under ditt fönster hade sitt ärende just där. Han smög sig in på tårna och gick ut på samma sätt, men under fönstret stannade han och fullföljde sitt värv. Han gjorde sina steg ohörbara — det behövde han blott under förutsättning att någon kunde höra honom. Alltså kom han natten mellan söndag och måndag när du var hemma. En vanlig tjuv hade sökt ett tillfälle när han riskerade det minsta möjliga. Mannen gjorde tvärtom. Alltså hade han en särskild anledning. Han sökte något bestämt, något som du hade med dig och han blott kunde finna den natten. Det föll nästan av sig självt: besöket gällde din päronkorg.

— Men hur i vida världen kunde du ana dig till vad han ville med den?

Corpwieth tog fram ett litet brunt föremål ur sin börs.

— Lyckan var mig bevågen. På fönsterbrädet fann jag denna stjälk jämte en bit silkespapper. Otaliga gånger har du haft vänligheten undfägna mig med alster av din fruktträdgård, inlindade i finaste silkespapper. Det var tydligt nog — mannen hade vecklat upp något av dina päron och därvid råkat bryta av stjälken. Jag förstod inte strax om han tagit det med sig eller kanske lagt det tillbaka. På utställningen visade det sig emellertid att alla päronen funnos i behåll. Jag bad dig då undersöka dem. Alla hade stjälken kvar utom detta —

Han visade på bordet där han placerat den skämda frukten.

— Det ges enklare sätt att stifta bekantskap med dina päron än att stjäla din nyckel och smyga sig in om natten för att njuta deras blotta åsyn. Mannen hade förehaft något med dem. Resten gav sig utan vidare. Jag misstänkte genast en medtävlare. Din städerskas beskrivning angav tydligt nog en man från landet. Och så var det igen klackarna…

— Klackarna?

— Blott en byskomakare på landet använder det slags spikar med breda huvuden. Märkena stodo fast och djupt i golvet. Innehavaren var van att trampa jorden med ägarens medvetna eftertryck. Det återstod bara att söka mannen. På utställningen måste han finnas. Presentationen ombesörjde du själv. Ja, fortsättningen har du personligen varit vittne till.

Bergdahl tryckte vännens hand, icke utan beundran.

— Du är en mästare. Så enkelt var alltså det hela.

— Allting är enkelt i ljuset av händelsernas egen logik, svarade Corpwieth anspråkslöst. — Men mästare skapa egna metoder. Jag använder blott dem jag lärt mig ur böcker som du föraktar.

Han tömde sitt glas, reste sig och såg på klockan.

— Tiden lider. Vi får lov att ta spårvagnen för hinna i tid till biblioteket.

DEN STULNA KORSETTEN

Mitt namn är Pettersson, sade det knubbiga, friserade, tvättade och parfymerade väsen som svävade in i rummet. Adolf V. Pettersson. Som ni naturligtvis vet, är jag direktör för Aktiebolaget Nationella Korsettfabriken.

— Naturligtvis, svarade den sålunda interpellerade, och hans ansikte röjde en oförställd glädje att göra denna bekantskap.

Detta ansikte tillhörde, som läsaren redan gissat, herr Corpwieth, och scenen var hans lilla men trevna arbetsrum i övre våningen av den vackra, en berömd vetenskapsman tillhöriga villa, som mot en fond av mörka granar reser sina vita murar — var? ja, det skola vi icke förråda.

Rummet fick sitt ljus genom ett stort, mot söder vettande fönster. Ingångsdörren befann sig på den motsatta väggen, så att en inträdande person genast vid sin entré hade ljuset i ansiktet. Vestra långväggen täcktes från golv till tak av bokhyllor, på vilka särskilt litteraturen i herr Corpwieths fack var rikt representerad. Här saknades varken doktor Watsons samlade arbeten i praktband eller de kompletta serierna av Nordiska förlagets och Dahlberg & C:os detektivnoveller lika litet som de utkomna 19 delarna av den inhemska serien Moderna detektivromaner, östra långväggen smyckades av smakfullt inramade porträtt av ett antal av herr Corpwieths kolleger och klienter, de flesta med dedikation. En hedersplats intogs av en fotografi med Sherlock Holmes' markerade drag och försedd med den smickrande påskriften: "kollegialt från William Larsson".

— Var god och tag plats, sade herr Corpwieth med den älskvärda gest, som han lärt sig vid sina besök på högsvenska avdelningens komediföreställningar.

Direktör Adolf V. Pettersson sjönk behagfullt ned i Liberty-klubbstolen vid skrivbordets kortända. Varje hans rörelse visade, att han gjort det till en plikt att utföra allt med märkbart behag.

— Jo, sade han, det har hänt mig något fasansfullt. Jag brukar verkligen inte eljes begå den indiskretionen att göra besök klockan tio på morgonen, inte ens affärsbesök, men om ni visste vad som hänt mig! Ni kan inte ens ana vilket slag som drabbade mig för en knapp timme sedan. Det vill säga, det var då jag upptäckte min olycka. Tänk er det värsta! Jag besvär er att försöka tänka er det allra värsta!

Direktören suckade djupt.

— Med största nöje! sade herr Corpwieth förekommande som alltid. Tänk om ni emellertid skulle ge mig en vink om vad som tilläventyrs passerat?

— Tilläventyrs!… Ja, det är visst bäst att jag börjar från början, så får ni själv se.

Direktören klarade sin stämma, ställde in den i rätta tonläget och började med flöjtlika toner sin framställning.

— Som sagt, jag är högsta chef för det företag jag redan haft äran nämna. Jag tilllägger, att jag inte endast är affärsman. I vårt fack är det inte nog att köpa eller producera till ett visst pris och sedan sälja med så och så stor avance — det kräves smak, takt, delikatess, urskiljning, fantasi, med ett ord: man måste vara konstnär. Människorna äro antingen produktiva eller reproduktiva. Jag tror mig kunna räkna mig till den förra kategorin.

Direktör Pettersson tystnade for att avvakta herr Corpwieths instämmande. Herr Corpwieth bugade gillande. Direktören fortsatte.

— Betänk blott, näst linnefabrikanten är det korsettkonstruktören som kommer kvinnorna närmast — ah! — och medan den förra blott höljer dem med ett stycke stoff som mycket väl kunde vara borta, så har den senare den nobla och, vågar jag säga, den ansvarsfulla uppgiften att skapa. Jag skapar form, ja former. Jag avslutar och fulländar naturens stundom något summariska verk. Jag betonar och framhäver vad som redan föreligger i skön avrundning och placerar i-prickarna på rätta stället.

Direktör Pettersson log ett drömmande, inåtvänt leende. Efter denna tribut åt de visioner, vilka tydligen svävade förbi hans inre öga, fortfor han, och det låg nu ett stänk av melankoli i hans klara stämma.

— Men ingen är profet i sitt fädernesland. Det vill säga, jag är nog profet, en ganska stor profet, men — en lätt rodnad färgade hans rosiga kinder — mest i landsorten. På landet, i Jyväskylä, bakom Kuopio, i Peräseinäjoki, i Borgå o.s.v. sälja vi årligen 14000 stycken av vår inhemska patenterade National-Aino-korsett. I Helsingfors däremot gingo senaste år endast 14 stycken. Vilket vittnesbörd om Helsingforsdamernas förvända smak! Men det måste bli en ändring!

Röstens plötsliga falsettklang förrådde verklig sinnesrörelse.

— En ändring måste ske, Helsingfors måste erövras!

— Ni koncipierade en plan, sade herr Corpwieth skarpsinnigt, och nu har det inträffat något, som håller på att äventyra framgången?

— Precis. Just så. Ni har träffat affärens kärnpukt: jag koncipierade. Jag uppfann — inventerade — en korsett, ett mästerverk, det vågar jag påstå, ett under av fyndighet, omotståndligt, epokgörande, fenomenalt. Huvudstaden var redan min. Och nu är mästerverket borta, och frukten av ett helt års intellektuellt arbete förspilld!

Direktör Pettersson jagade med en elegant åtbörd bort skuggorna, som lägrat sig på hans släta panna.

— Men det är inte endast Helsingfors jag tänkte på, fortsatte han därpå, mina vyer hade större vidd än så. Jag hade också ämnat lägga an på export av min kreation. Min vän, attaché Lindhströöm vid svenska legationen, en charmant person, har bestämt lovat lägga hela sitt inflytande i vågskålen för att skaffa mig korsettleveransen till svenska arméns löjtnantskår. Allt i allt hade den inhemska och utländska avsättningen givit mig en säker vinst av c. 10,000 mark årligen under 10 à 15 års tid. Det är således lågt räknat 100,000 mark jag gått miste om — frånsett alldeles äran — genom att mitt verk berövats mig i fulländningens ögonblick! Vad är att göra?

Direktör Pettersson vred sina händer med grace.

— Jag antar, att saken är mycket enkel, sade herr Corpwieth, uppmuntrande honom med den välvilja som i så hög grad utmärker honom. För det första: vilken är, med ett par ord sagt, den avgörande principen i er uppfinning? För det andra: var och under vilka omständigheter har ni förvarat det kostbara föremålet? För det tredje: vilken av edra konkurrenter — ty en man som ni har naturligtvis både konkurrenter och avundsmän — kan speciellt antas ha intresserat sig för uppfinningen? Jag antar, att ni inte varit förbehållsammare än omständigheterna krävt, och att ett och varje sipprat ut?

— Naturligtvis har en man som jag en massa konkurrenter, alla de stora utländska firmor som göra affärer på Finland i samma bransch, och alltför hemlighetsfull har jag inte varit. Ni förstår, fantasin verkar, och man måste ibland ge den utlopp också i ord; det är så skönt att prata. Men hemligheten med själva principen har jag bevarat i djupet av mitt bröst. Idén fick jag i Brera-muséet i Milano, dit jag kommit på en av de estetiska studieresor som jag årligen företar för att samla inspiration. Längst bort i korridoren låg ett litet, ensligt kabinett. Dit styrde jag mina steg, livad av en manande röst i mitt inre. På ena sidan hängde en madonna ur Bellinis skola, mittemot en riddare av Cranach. Riddarens harnesk och jungfruns livstycke ingingo en harmonisk förening i min fantasi, och principen för min uppfinning framstod för mig i bländande klarhet. Efter närmare ett års träget arbete fann jag den tillfredsställande tekniska lösningen av problemet: planchetter av amerikanskt ejderdunsstål i följande nya arrangemang: en stomme av…

Herr Corpwieth log.

— Tack, sade han. Jag vet antagligen redan allt vad jag behöver veta om konstruktionen. Idén kan således koncentreras i ordet "metall"?

— Ja, amerikanskt ejderdunsstål, mjukt som dun, lätt som en snöflinga.
I ett nytt arrangemang. Det är något avgjort revolutionerande.

— Förträffligt. Och förvaringsplatsen?

— Mitt kontor i Lundqvist'ska affärspalatset. Inre rummet, där jag i regeln vistas hela dagen. Där låg det första färdiga exemplaret, urmodellen, placeradt i den slipade kristallkål, i vilken jag brukar förvara rosorna som jag får; den råkade stå tom.

— Den slipade skålen…

— Förlåt, det var en slipad kristallskål!

— Alldeles riktigt, instämde herr Corpwieth, som med sitt utpräglade sinne för det exakta fann rättelsen befogad. Den slipade kristallskålen stod var?

— På hörnbordet, till höger om fönstret. Vi ha nämligen endast ett fönster. Men det är i stället tre och en halv meter brett. Jag lät sätta upp nya gardinstänger i förra veckan.

— Rummets bredd?

— Fem meter.

— Bordet måste således ha stått alldeles intill fönstret?