Produced by the Project Gutenberg Distributed Proofreaders

FRANK HELLER

FÖRBANNELSE ÖVER DE OTROGNA!

1949

INNEHÅLL.

Förbannelse över de otrogna!
För hundra år sen
Sanningen om Sten Hallongrens död
In memoriam
Målaren Blauvogels brott
Professor Poppenbergs pennskaft
Tolfte söndagen efter trefaldighet
Åter ett märkligt dödsfall
Dalai Pedersen
Samtal med Hompa
Vid gränsen
Veranda mot havet
Apologi för konung Herodes
Weltpolitik
Monsieur Ellèr i kurran
All överklass är instiftad från ovan
På tal om Niklasson
Ekonomisk översikt
Därpå en ful historia
Torgskräck
Betulander såg sin chans
Olaf Storfossens camouflage
Konung Ödipus
Målerisk julafton

FÖRBANNELSE ÖVER DE OTROGNA!

Förbannelse över de otrogna, som säga att Gud icke är Gud och har givit oss vassröret att skriva med.

Till den vise astrologen Omar, kallad Tältmakaren, kom en dag i hans bostad i Naishapur en dervisch av sufisekten och sade:

—Omar, Hassans son, du sysslar med fåfängliga ting. Du skriver dikter, som hela folket läser och lär utantill. Men all visdom finnes i Koranen, och den som ger folket annat att tänka på hindrar dem i det ena nödvändiga.

—Tag plats, min broder, sade Omar Tältmakaren, två dina fötter, och vila dig efter färden. Det är sant, att folket älskar mina dikter. Men vad är naturligare? Jag skriver för att berömma livet, kärleken och vinet, som jag och alla människor älska. Jag ger mig icke ut för att undervisa om de högsta tingen, om vilka Koranen ensam meddelar all upplysning. Men två dina fötter, min broder, och förfriska dig, medan vi tala om Koranen (vars namn vare lovat), ur denna bägare.

—Olycklige! ropade dervischen efter att hava fört bägaren till munnen. Du har lockat mig att dricka vin! Jag har syndat mot Koranen, och på den yttersta dagen, när jag skall vandra över svärdseggen till paradiset, kommer jag att vackla och falla ned i Tophet!

—Töm denna bägare och några till med mig, svarade Omar, och du kommer att redan i afton med vacklande gång vandra in i paradiset.

—Denne hädar! ropade dervischen. Koranens ord finnas i hans hjärta, men det är en ond ande som sammanfogar dem!

—Det är du som hädar, sade Omar, om du kallar vinets ande för en ond ande. Det rus, som kommer av vinet, är milt och förgår av sig självt, men det som uppstår av att döma andra, är hätskt och växer från timme till timme.

—Jag överlämnar dig åt förbannelsen, sade dervischen. Men även om de otrogna icke omvända sig, rädas de åtminstone, när en olycka hotar dem. Har du icke hört, att tatarernas konung Kublai Khan har intagit Nasirabad och kokat tjugutusen människor i olja? Utanför Hindipur har han rest en pyramid av hundratusen människohuvuden.

—Jag beklagar alla som dö, sade Omar. Och står det skrivet att jag skall kokas i olja, kommer det att ske. Vad sen? Har jag inbillat mig, att jag skulle undfly döden? Om nu döden blir så smärtsam, vad gagn har jag då av att jag själv plågat mig? Står det skrivet, att mitt huvud skall uppstaplas i en pyramid av dödskallar, kommer det att ske. Vad så? Det enda som är av betydelse är, att det dessförinnan har härbärgerat vissa tankar och även ett antal rus.

—Förbannelse över hädarna! ropade dervischen. Jag förstår ditt övermod. Jag vet att du också mäter stjärnornas gång och förutsäger framtiden, vilket Allah på det bestämdaste förbjudit oss. Du har läst i stjärnorna, att Naishapur skall skonas.

—Ingalunda, sade Omar. Intet är sannolikare, än att Kublai Khan även intager vår stad.

Dervischen bleknade.

—Omar, Hassans son, sade han, ehuru Koranen förbjudit det, beder jag dig söka utforska av stjärnorna, om även vi skola kokas i olja. I så fall skall jag redan i afton fly till Gungapur.

Omar brast i skratt.

—Dåre! ropade han. Det står skrivet i stjärnorna, att Kublai Khan skall intaga Gungapur och koka dig i vin. Men vinet i Gungapur är uselt, under det detta är gott. Töm alltså denna bägare med mig!

Men dervischen hade redan flytt med fingrarna i öronen.

FÖR HUNDRA ÅR SEN

Aftonen den 12 maj 1813 landade kapten James Mc Neill med sitt fartyg Endeavour utanför den största av Tillgivenhetsöarna, som icke besökts av någon vit, sedan det portugisiska fartyget Affonso da Costas besättning strandade där hundra år förut och uppåts av invånarna. Kapten Mc Neill och förste styrmannen gingo i land i en julle och smögo sig i skydd av mörkret upp till infödingarnas huvudby. De funno stammen församlad kring en lägereld. Två personer sutto i samtal just framför kaptenen och hans följeslagare. En tillfällighet ville att det var stammens hövding och dess överstepräst.

—Kai-kai! sade hövdingen. Det var en förträfflig måltid.

—Förträfflig! sade översteprästen. Låtom oss tacka den store guden Wam-wam-puh, vars överstepräst jag är, för densamma. Vi få inte låta sinnliga njutningar komma oss att glömma, vem det är som skänker oss dem. Hade icke du, o konung, offrat till Wam-wam-puh, såsom jag tillrådde, är det sannolikt, att din fiende Teo-teo nu hade kai-kaiat dig.

—Tänkbart, medgav konungen slappt. Men mina krigare äro tapprare än Teo-teos, och dessutom ha de fördelen av en sund militärisk uppfostran ända från barndomen.

—Det är sant, sade översteprästen och sökte stryka bort ett par fläckar från sin stola. Men utan hjälp av Wam-wam-puh hade deras militäriska insikter icke gagnat något.

Konungen teg och tuggade en stund på ett stycke märg, han upptäckt i en ihålig kindtand.

—Säg mig, sade han plötsligt, hur länge är det vi kai-kaiat Teo-teos stam? Jag kan inte komma ihåg det. Jag börjar bli glömsk.

—Ers majestät har ätit för gott, sade översteprästen, det är det som gör det. Om jag inte misstar mig, är det nu femtio år oavbrutet. Ers majestäts far påbörjade detta krig med anledning av att Teo-teos stam försåtligt ämnade överfalla oss.

—Teo-teos stam har alltid varit en samling lömska förbrytare, sade konungen. Var det fred före den tiden?

—Nej, ers majestäts farfar, hans far och hans farfar förde nästan oavbrutet krig i hundrafemtio år. Längre tillbaka minns jag inte. Det var tre regenter av en beundransvärd tapperhet.

—Leve de! sade konungen. Men jag får ibland så underliga idéer. Säg mig, vad tror du skulle ske om jag slöte fred med Teo-teos stam i morgon?

—Ers majestät talar, sade översteprästen, med respekt sagt dåraktigt och lättsinnigt. Hur skulle ers majestät kunna sluta fred? Vad skulle vi leva av?

—Jag har ibland tänkt något på att försöka äta kokosnötter. Här finns ju nog nötter för oss alla.

—Ers majestät! ropade översteprästen. Wam-wam-puh har befallt, att människor skola äta eller ätas. Så har det varit i evighet och så kommer det att förbli. Ingen förändring är tänkbar, ty en förändring strider både mot religionen och människans eget väsen.

Översteprästen fixerade konungen så allvarligt, att denne bleknade. Inte engång en konung kan tillåta sig allt. Gör han det, får han taga konsekvenserna, och på Tillgivenhetsöarna finns det egentligen bara ett slags konsekvenser.—

Kapten Mc Neill och hans följeslagare hade emellertid hört nog. De smögo sig tillbaka mot stranden. Styrmannen mumlade:

—Förbannade odjur! De ha levt av att äta varandra så länge de minnas! Och till på köpet våga de påstå, att de göra det på grund av en gudomlig förordning!

—Det är upprörande! sade kapten Mc Neill. Vi måste sända hit en skotsk missionär. Svårigheten blir att få honom förbi de franska piraterna. De bli värre och värre för vart år som kriget pågår.

—Hur länge är det nu vi ha haft krig med Frankrike? sade styrmannen.

—Det är snart i många hundra år. De lära sig aldrig att hålla fred.

—Det är underligt, att det alltid skall vara krig och krig. Jag tycker här skulle vara plats nog för alla.

—John! sade kaptenen allvarligt till styrmannen. Jag trodde du var en god presbyterian. Kriget kommer att finnas alltid. Kriget är en följd av syndafallet. I syndafallet fördärvades vår natur för alltid. Denna natur kan människan endast övervinna genom nåden, och nåden faller endast på några få och aldrig på fransmän. Därför kommer kriget att finnas till yttersta dagen. Minns det, John!

Följande morgon avseglade Endeavour från Tillgivenhetsöarna. Året efter uppåts kaptenen och hela besättningen av invånarna på den största ön i Fromhetsarkipelagen, när de sökte landsätta en presbyteriansk missionär vid namn Mc Pherson.

SANNINGEN OM STEN HALLONGRENS DÖD

Sten Hallongren var detektivförfattare. Dessutom var han flitig dyrkare av Backus. Detta är berättelsen om Sten Hallongrens död.

För att få arbetsro hade Sten Hallongren av sin förläggare sänts ut på landet. Han skulle bo på ett torrlagt pensionat. Avståndet till närmaste krog var sådant, att det fanns utsikt att han fick sin femtiotredje roman färdig. Både han och förläggaren hyste denna förhoppning, men den hystes varmast av förläggaren. Hallongren själv ansåg, att en folkupplaga av de femtiotvå första romanerna kunde vara lika bra. Förläggaren bestred att en folkupplaga borde ifrågakomma förrän efter den hundrade romanen. Vidhåller han fortfarande denna åsikt, kommer det aldrig någon folkupplaga. Den femtiotredje romanen blev Hallongrens sista.

Detta är berättelsen om hans död.

Han hade suttit och arbetat en stund på det torrlagda pensionatet. Det gick inte. Scenerna saknade fart. Bovarna veko undan för hans koncipierande själs grepp som för greppet av en detektiv. Detektiverna famlade kring i mörker. Skräcken, som var hans specialitet, ville inte komma till uttryck i skildringen. Förtvivlad stoppade han manuskriptet i fickan och gav sig ut. Den friska luften skulle väcka hans slappnade fantasi till liv.

Den gjorde det inte. Den väckte i stället den andra sidan av hans väsen till liv. Den väckte den mest fruktansvärda törst på tio kvadratmils omkrets. Hallongren sökte vända om till det torrlagda pensionatet, medan det var tid. Om han stängde in sig och lät regla dörren utifrån, kunde han kanske besegra törstdjävulen. Men hans svaga föresats kom för sent. Den var redan förvandlad till en sten på vägen till närmaste lantkrog.

Denna väg var lång och gick delvis genom en skog. Men Hallongren aktade icke på vägens längd, och de enda tankar, skogen väckte hos honom, voro tankarna på den sulfitsprit, han hört skulle förtäras av vissa olyckliga. Till den grad hade Backus besegrat muserna på hans andes slagfält, att han vid ankomsten till krogen drog upp sitt misslyckade manuskript ur fickan. Med ett hånskratt rev han sönder det och kastade det vid sidan av vägen.

Därefter tillbragte han flera timmar på ett sätt som åtskilliga—mycket få—av läsarna skulle ha lust att göra honom efter. Vid elvatiden stängdes lantkrogen, och han anträdde återfärden till det torrlagda pensionatet. Han gjorde det utan entusiasm, men han gjorde det. Hans fötter buro honom i oregelbunden takt fram längs landsvägen. Hans sinnen och hans själ sovo. Men det var en orolig sömn, och plötsligt spratt han upp ur den till ett förvirrat medvetande. Var var han? Och vad var det han hört för ett ljud?

Var han var, konstaterade han lätt nog. Han stod på en nattmörk landsväg. Skogen susade omkring honom. Träden voro mörka och förvridna. Men han hade hört något utom deras sus. Han hade hört smygande steg bakom sig. Någon förföljde honom i mörkret.

Han stod en stund med bultande pulsar. Han sökte intala sig själv att han hört miste, men just som han satte sig i gång igen, hörde han ljudet alldeles tydligt—lätt prasslande steg bakom honom i mörkret. Skräcken, som inte velat komma, när han sökte frambesvärja den i sin roman, kom. Den kom som en hydra. Den grep med en fångarm om hans hjärta, där alkoholen dunkade, och med en om hans huvud. Det skymde för honom. Han började springa, men t-s-s, t-s-s, kom ljudet efter honom, obevekligt som bekymret följer ryttaren på hästryggen. Han ökade takten; han sprang för livet; till slut stannade han dödstrött, och t-s-s, t-s-s, hörde han de tassande stegen komma flygande längs den nattsvarta vägen.

Skräcken, den blinda och oresonliga, grep ett sista tag om hans hjärta och kramade till. Det var mer än tillräckligt. De förkalkade väggarna brusto, och Sten Hallongren sjönk död ner på den svarta landsvägen.

Men de prasslande bladen av hans sönderrivna manuskript, som förts efter honom av vinden, flögo fram till den fader de dödat. Två av dem lade sig på var sitt av hans ögonlock och slöto dem stilla och varligt, och ett lade sig diskret på det ställe, där de antika bildhuggarna placerade fikonlövet.

IN MEMORIAM

I dessa dagar av många dödsfall kan man knappt påräkna intresse för ett i ett främmande land. Men trots detta känner jag det som min plikt att skriva några rader med anledning av Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens bortgång.

Jens Sören Frederik Christian Nicolaisen föddes i Landemærket i inre delen av Köbenhavn ett av de sista åren på 70-talet. Redan som mycket ung gav han gott hopp om sig. Han blev tidigt en mästare i konsten att knalla en ruta och sätta i väg innan folk hunnit ut. Hans slangbåge och i lika hög grad hans tjuvaktiga fingrar voro fruktade från Landemærket till Kultorvet. Med sådana förutsättningar kan det icke förvåna, att han vid 16 års ålder övergav murarbanan, på vilken han några veckor förut gjort sitt inträde, för att ägna sig åt lösningen av nationalekonomiska problem.

Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens insats i nationalekonomien vann icke det beaktande som den haft anledning påräkna. Den hade ett fel; den kom trettio år för tidigt. Det skulle så många års fred och fyra års krig till för att den privata äganderätten skulle komma i den misskredit, vari Nicolaisen sökte bringa den; och för att denna äganderätts motståndare skulle bilda ett eget samhälle och utsända guldgalonerade gesanter, som bodde i palats. Föregångsmannen Nicolaisen fick samma lott som andra föregångsmän. Han hade knappt hunnit antydningsvis demonstrera sin uppfattning av äganderätten, innan myndigheterna försäkrade sig om hans person och satte den innanför fyra grundmurade väggar.

Placerad innanför dessa, återknöt Nicolaisen bekantskapen med muraryrket, men på sitt eget sätt. Hela hans läggning gick åt det negativa hållet. Han kände det som sin plikt, icke att bygga upp, utan att riva ned. Med hjälp av ofullkomliga verktyg nedrev han delvis en av de fyra väggar, som omgåvo honom, och gick genom densamma ånyo ut i världen för att sprida sina nationalekonomiska åsikter.

På det hela taget må det sägas, att han spridde dessa med mild hand. En och annan försvunnen överrock, ett och annat öppnat kontorsskåp vittnade om hans teorier. Något försök att med våld vinna anhängare åt dem gjorde han aldrig, och måhända var det därför han misslyckades. Det enda, mot vilket han använde våld, var de väggar, bakom vilka man gång efter gång sökte övertyga honom om det felaktiga i hans idéer. Det beräknas, att Nicolaisen från 1896, då han första gången satte sin signatur på en fängelsevägg, till 1917 brutit sig ut över ett dussin gånger. Det oförstående samhället gav honom namnet utbrytarkungen och var icke utan att känna en viss stolthet över honom, så länge han satt inspärrad. Det gjorde han i regel. Först i år föreföll det, som om samhället skulle gäckas. Från oktober 1917, då Nicolaisen lämnade fängelset i Stubbeköbing (genom väggen), till sista veckan av innevarande månad andades han oavbrutet frihetens luft. Samhället protesterade till att börja med milt, därefter med en skärpa, som växte till förbittring. Polisen över hela landet mobiliserades mot Nicolaisen. Man utsände hans porträtt till alla lokala myndigheter. Man posterade vakt på de krogar, där han brukade komma. Man skuggade hans väninnor och tvångsförhörde dem dagvis. Man jagade efter Nicolaisen med hundar—nya, dresserade hundar. Intet hjälpte. Poliserna, som skulle ha arresterat Jens Sören Frederik Christian Nicolaisen, fingo inte arrestera honom. Hundarna, som skulle ha bitit honom, fingo inte bita honom. Fängelserna, som skulle ha mottagit honom innanför sina renoverade väggar, fingo icke tillfälle att öppna sig för honom. Alla laglydiga medborgares harm växte till raseri. Vad var meningen? Skulle en gammal förbrytare som han bedraga samhället på vad han var skyldig det? Nej, det fick inte ske! Samhället fordrade Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens huvud på ett fat.

Samhället skulle få vad det begärde.

Aftonen den 28 oktober var trafiken i hörnet av Vestervoldgade och Stormgade mer än livlig efter krigsförhållanden. Spårvagnar ringde och gnisslade i kurvan; bryggarvagnar mullrade fram bakom tunga ardennerhästar; cyklar fräste förbi i gatsörjan; de återuppståndna hästdroskorna rullade fram i begravningstakt. Bilar såg man däremot inte till. Dem hade kriget gjort slut på. En och annan lastbil kom slamrande. Man stirrade på den och flyttade sig ur vägen med respekt. Man var inte van vid bilar längre. De oroade en.

Plötsligt gick det en viskning genom hopen vid spårvagnshållplatsen:

—Sallatsfatet!

En stor bil med form som en flyttvagn kom rusande genom Stormgade. Den var tung och grön och rusade fram under ideliga tutanden. Det var den nya fångbilen, som avlöst de gamla hästvagnarna. Folkspråket hade låtit den behålla föregångarnas namn, sallatsfatet, men liksom andra produkter av kriget gjorde den allt för att glömma sitt ursprung. Den hade en min som om den varit en privatbil och en fart som om den varit en brandbil. Människoklungan vid hörnet av Stormgade och Vestervoldgade skingrades som agnar vid dess anblick. Några hoppade upp i närmaste spårvagn, andra räddade sig upp på trottoaren. En ensam medelålders man med försiktigt och skäggigt ansikte tycktes varken veta fram eller tillbaka. Först tog han ett par steg mot spårvagnarna, så ändrade han sig och störtade mot trottoaren, för att i sista sekunden åter ändra sig och göra ett förtvivlans språng ut mot spårvagnarna. Det föreföll, som om anblicken av en poliskask inne på trottoaren hade framkallat detta beslut. Det kom i varje fall för sent. Den gröna bilen var där i samma sekund, gick över honom som en jaggernautsvagn och avklippte hans huvud under ett triumferande böl.

Sällan har ett böl varit mera berättigat. Mannen, som halshöggs av den gröna fångbilen, var ingen annan än den, som skulle ha åkt inne i den, men i oresonlig trilska undvikit det i över ett år. Samhället hade fått sin fiende Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens huvud på ett fat, så som det önskade, och t.o.m. skulle man kunna säga på ett sallatsfat.

MÅLAREN BLAUVOGELS BROTT

Målaren Blauvogel var chef för den pluskvamperfektiska målarskolan. Denna skola var ännu icke erkänd av andra personer än chefen och medlemmarna. Dess lösen var: ned med Newton. Törhända kan det synas egendomligt, att en målarskola bekrigar en död fysiker, men den pluskvamperfektiska målarskolan sade med rätta: det var Newton som uppdelade ljuset i sju färger. Vi vilja göra motsatsen. Vi vilja smälta hop färgerna och återföra dem till ur ljusets enhet och renhet.

Kring denna nyplatonskt klingande formel och målaren Abram Blauvogel hade fem nya målare fylkats och bildat den pluskvamperfektiska skolan.

Dennas framgångar hos publiken voro som redan antytts icke särskilt stora. Publiken höll på Newton. Den föredrog de sju färger, den var van vid, framför urljusets renhet. De konstverk som Abram Blauvogel och hans vänner skapade, skapade de för egen räkning. De hängde i en komplett serie på väggarna i deras ateljéer. Framtidens konsthistorici skulle icke behöva göra mödosamma studieresor, när de en gång skulle skildra denna den mest revolutionerande av alla målarskolor.

De sex pluskvamperfektiska målarna med Abram Blauvogel i spetsen konstaterade publikens hållning med bitterhet men utan överraskning. Av publiken kan man vänta sig allt utom förståelse för geniet. Det finns endast ett sätt att vinna publiken: genom att besegra den. Tvinga den att ge sig på nåd och onåd. Den och dess gycklare, kritikerna. Abram Blauvogel sade det till sina fem anhängare, och de ropade: du har rätt!

* * * * *

Följaktligen fördubblade de sina ansträngningar. De målade urljuset i en renhet som var så outsäglig, att vanliga ögon icke kunde uthärda den.

Det hjälpte inte. Inga andra ögon än de tolv pluskvamperfektiska ens försökte uthärda sagda renhet. Utställningslokalerna slöto sina dörrar för den. Ingen kom till de ateljéer, där den skildrades i en komplett serie. Och plötsligt gjorde Abram Blauvogel en förfärlig upptäckt: om ingen kom till dessa ateljéer, fanns det i stället någon som ämnade gå därifrån. Målaren Leontes Qvist hade newtonska tendenser—tendenser till avfall.

Den natt, då han upptäckte detta, var den svarta natten i den pluskvamperfektiska skolans historia. Det började med ett ordbyte mellan Abram Blauvogel och Leontes Qvist. Ordbytet växte till en storm. Det slutade med ett mord.

Hellre än att se målaren Leontes Qvist återfalla i det newtonska bedrägeri, ur vilket han frälst honom, dräpte Abram Blauvogel honom med sina egna händer. Han ströp målaren Leontes Qvist och hängde upp honom vid sidan av den kompletta serien av hans verk. Det var ett konstens abrahamsoffer, fullt jämförligt med offret i gamla testamentet. Men ingen vädur infann sig för att rädda målaren Leontes Qvist.

I stället infunno sig två poliser hos målaren Abram Blauvogel. De belade honom med handjärn och avförde honom till ett statsfängelse. Han sattes i en cell, och bödeln prövade eggen på sin yxa. Det ansågs säkert, att Abram Blauvogel skulle lägga sitt huvud på stupstocken om en mycket kort tid, och den pluskvamperfektiska skolan stå utan chef.

Men det skulle icke gå så. Muserna höllo sina händer över denna den mest revolutionerande av alla skolor.

Förhöret med Abram Blauvogel kom. Han erkände villigt, vad som lades honom till last. Den allmänne åklagaren yrkade i ett kort tal på döden, och alla väntade att hans begäran skulle bifallas av domaren. Då reste den av staten utsedda försvarsadvokaten sig.

Han sade:

—Jag skall icke vara mångordig. Jag tror mig knappt behöva säga någonting. Jag ber er blott betrakta detta.

Härmed lät han täckelset falla för den kompletta serien av Abram Blauvogels verk. Urljuset i sin fulla renhet strålade för första gången mot domaren. Endast några ögonblick, så kunde han icke mer. Han satte händerna för ögonen och sade med kvävd röst:

—Det är nog! Hölj över det igen! Den som har gjort detta kan jag inte döma till döden.

* * * * *

Den pluskvamperfektiska skolan har ännu sin chef. I cellen n:r 138 på statshospitalet fortfar denne att skildra urljuset. Han gör det utan penslar och färger, men det minskar inte effekten. Det gör den nästan starkare och samtidigt mera uthärdlig för andras ögon.

PROFESSOR POPPENBERGS PENNSKAFT

Professor Felix Poppenberg hatade en sak i världen över allting annat: den privata äganderätten. Han hade dokumenterat dess omöjlighet, dess antisocialitet, dess brottslighet. Detta hade han gjort i tio band, utkomna i Bern. Professor Poppenberg, som var ryss, bodde i Bern, eftersom hans eget land hade ansett hans närvaro obehövlig för rikets trivsel. Under en lång följd av år vittnade hans egna skrifter om hans känslor för äganderätten. Endast den hövlighet, Schweiz visar utlänningar, gjorde att professor Poppenberg tolererades. Därpå utbröt den ärorika revolutionen i Ryssland, och professor Poppenberg, som var en av dess andliga fäder, kallades hem av det segrande proletariatet.

Hans hemkomst blev en triumf. Han hyllades på gatorna. Varje gång en borgare befriades från plånbok, klocka och päls, var det under ropet: »Leve professor Poppenberg! Ned med den privata äganderätten, som är omöjlig, antisocial och brottslig.» Av ett misstag hejdades även professor Poppenberg åtskilliga gånger och undersöktes. Han smålog endast mot dem som gjorde sig detta besvär, som en lärare ler mot goda elever. Han ägde intet som helst, värt att taga. Han installerades i ett rum i den Heliga synodens lokaler och uppmanades av en delegation att skriva vidare mot den privata äganderätten.

Han svarade denna delegation med de berömda orden:

—Den privata äganderätten är icke blott omöjlig, antisocial och brottslig. Den är löjlig.

Därefter satte han sig i sitt rum i den Heliga synodens lokaler och påbörjade det elfte bandet av sin Kritik av äganderätten. Det var hans mening, att hans anklagelser skulle kulminera i detta band. För sitt inre såg han redan slutsidan med en kursiverad sista rad:

Den privata äganderätten kan karakteriseras med ett ord. Detta ord dräper den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.

Hans arbete på detta band stördes varken av larmet från kulsprutorna på gatan eller av nödropen från visiterade borgare. Dessa ljud voro musik för professor Poppenberg. De voro som ett ledmotiv för hans arbete. De gjorde att det gick fram med stormsteg. De, och hans pennskaft.

Professor Poppenberg kunde icke tänka sig att skriva med något annat pennskaft. Han hade räddat det genom aderton års landsflykt. De krävande pensionaten i Bern hade hånlett åt det, när professor Poppenberg, tillfrågad om han ägde något, visade på pennskaftet och sade: detta. Det var gammalt, slitet, bitet och färglöst, men det var det pennskaft som nedskrivit de tio banden av Kritik av äganderätten och som nu raspade ned sida efter sida i det elfte och kulminerande bandet—bandet som skulle sluta med kursivsatsen:

Den privata äganderätten kan karakteriseras med ett ord. Detta ord dräper den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.

En dag fick professor Poppenberg besök i sitt rum i den Heliga synodens lokaler. En deputation från Jeniseisk (i Sibirien) hade tillryggalagt fyratusen värst för att hälsa förintaren av den privata äganderätten, och som nu raspade ned sida efter sida i det, dess hyllning. Några timmar efter det den lämnat honom för att återresa till Jeniseisk gjorde professor Poppenberg en förfärlig upptäckt: hans pennskaft var borta.

Hans pennskaft var borta! Pennskaftet, som förintat äganderätten i tio (och ett halvt) band, var borta. Hur? Det fanns endast en förklaring: det hade stulits. En medlem av delegationen från Sibirien hade begagnat tillfället och gjort det oerhörda.

Professor Poppenbergs hår reste sig på hans huvud. Hans ögon lågade; hans näsvingar skälvde. Hans röst darrade, då han trädde in på proletariatets styrelsekontor och sade:

—Delegationen från Jeniseisk har arbetat mot proletariatets intressen. Den har stulit mitt pennskaft. Utan detta pennskaft kommer det elfte och kulminerande bandet av min Kritik av äganderätten icke att skrivas. Detta band är slutkapitlet i proletariatets bibel. Jag fordrar delegationen från Jeniseisk arresterad, mitt pennskaft tillbakalämnat och gärningsmannen skjuten.

Det skedde så. Professor Poppenberg skrev det elfte bandet färdigt samma natt. I detta band överträffade han sig själv. Han beslöt att sätta slutsatsen med fetstil:

Den privata äganderätten kan karakteriseras i ett ord. Detta ord dräper den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.

TOLFTE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET

Äntligen—äntligen skulle tåget gå!

Det hade varit sex ruskiga timmar! Sex timmar i ett sådant litet nordtyskt hål, där man endast vistas, om man är handelsresande eller studerar vid den polytekniska anstalten; över sex timmar där, och bara för en idiotisk stationskarls skull. Tåget från Hamburg hade naturligtvis haft direkt förbindelse till Rheine och Holland—naturligtvis!—och så står karlen och bedyrar motsatsen länge nog för att tåget till Holland skall ge sig av från spåret bredvid! Det var så att man kunde bli galen! Dömd att vänta sex timmar bara för det! Man skulle nästan kunna tro, att den där stationskarlen vore köpt och betald för att—men nog med det. Som det var, hade den lilla nordtyska staden denne stationskarl att tacka för sex timmars besök av en celeber resande—plus ett antal tyska mark. Många restauranger hade den ju inte, men de som funnos hade lagt märke till dagen. Både kyparna och den öldrickande söndagspubliken hade stirrat på mannen, som drack den ena tredubbla whiskyn efter den andra—men med sådana mätglas måste man göra dem tredubbla, och whisky var motgiftet nummer ett.

Varför i all världen blåste de inte av tåget?

Nå, en försenad resande! Gjorde de sig verkligen besvär med att vänta på en sådan tredjeklassare? Han såg ju ut som en folkskollärare på landet, blå överrock, svart filthatt, celluloidkrage och grön kappsäck! Vad nu? Han styrde kurs på andraklassvagnen. Ressällskap, och sådant ressällskap till på köpet! Det här var en lyckad söndag. Där stod han i kupédörren, och nu gick tåget.

—Goddag, min bäste herre, goddag!

Trodde han man önskade hans bekantskap? Han tänkte kanske presentera sig, sin blå överrock, sin svarta hatt och sin gröna kappsäck! Bäst att avstyra det med detsamma. Det finns ingenting så avkylande som en kall stirrning och dödstystnad. Så där, räckte det? Nej, det tycktes inte så. Mannen med den blå överrocken lyfte sin svarta hatt med ett soligt leende:

—Ni kommer från Hamburg?

Vad fan angick det honom? Hur kunde han för resten gissa det?

—Ni är utlänning?

Vad innerst i dödsriket angick det honom?

—Jag kan se, att ni inte är härifrån. Jag känner nästan alla människor här. Jag är teologie studerande och har verkat någon tid som pastorsadjunkt, därför känner jag de flesta här.

Haha! Det var omöjligt att hålla sig allvarsam. Teologie studerande!
Verkat som pastorsadjunkt! Vad gjorde han i tåget? Det var ju söndag.
Han skulle väl vara ute och hålla aftonsång vid den här tiden.

—Är det inte syndigt att resa med tåg om söndagen, herr pastor?

Han ryckte till för tonfallet.

—Syndigt? Nej, varför det? Den moderna luterdomen är frihetens religion. Man kan göra allt, när man kan bedja sitt fadervår om kvällen med gott samvete.

—Verkligen? Allt?

—Allt! Vår evangeliska försynstro åstadkommer det.

—Aha! Ni tror alltså på en försyn?

—Om jag tror på försynen? Naturligtvis, min käre herre, naturligtvis.

—Det gläder mig att göra er bekantskap. Jaså, det finns en försyn, och man kan göra allt, om man kan läsa sina böner på kvällen! Det öppnar möjligheter för en kasuistik, som lämnar jesuiternas långt bakom sig. Jag hade en vän—får jag berätta?

—Med nöje, min bäste herre, med nöje.

—Min vän var vad man kallar förhoppningsfull. Hans föräldrar voro allvarliga, gudfruktiga människor. Men de voro fattiga. De hade inte råd att låta honom studera, som han ville. Det var deras stora sorg. De bådo till Gud om hjälp för sonen, dag efter dag. Då ingrep en släkting till familjen alldeles oväntat och gav honom pengar.

—Försynen, min bäste herre, försynen.

—Detsamma sade hans föräldrar. Min vän fick studera. Delvis skötte han sig bra, och delvis hade han tur—föräldrarna kallade det för försynens ingripande. Han tog sina examina med glans, men framgången gick honom åt huvudet, och han slog sig på rackarliv.—Är det här gränsstationen?

—Nej då, dit är det en stund ännu. Ni är visst nervös, min bäste herre.
Nå, hur gick det er vän?

—Hur det gick med honom? Han gjorde tvetydiga skulder, och skulderna växte som en lavin. En vacker dag såg han sig tvungen att antingen begå självmord eller rymma. Han hade ödelagt en lovande framtid på två år och två månader. Hade han inte fått pengar att studera, hade han aldrig kommit i tillfälle till det. Försynen gjorde ett misstag, när den skaffade honom dem, eller vad säger ni?

—Jag vet inte. Vad tycker ni själv?

—Jag? Jag tror inte på någon försyn. Jag har bara berättat om min vän som ett fall för er kasuistik. Jag glömde visst att säga er, att han föredrog att rymma framför att begå självmord. Han krossade sina föräldrars liv i vilket fall som helst. Nå, vad säger ni? Vad hade försynen för mening med att låta honom få pengar?

—Nu äro vi visst vid gränsstationen. Vad försynen hade för mening? Ack, min käre herre, hur skulle vi blinda kryp kunna utrannsaka försynens mening?

—Er motfråga är inte snillrik som argument. Låt mig göra er en sista fråga: låg det i försynens intresse, att min vän skulle komma undan?

—Ackackack, vad ni kan göra frågor, min bäste herre! Om det var i försynens intresse, att er vän skulle slippa straff? Det förefaller inte så. Här kommer en man som jag känner, nämligen polischefen vid gränsstationen. Han har ett papper i handen och ser ut, som om han hade en fråga att göra er. Åtminstone kommer han rakt på oss. Vad ser jag? En arresteringsorder! Nej, det förefaller inte, som om försynen skulle vilja låta er vän slippa undan—d.v.s. er. Farväl, min herre, farväl; tro mig, det finns en försyn, och försök att foga er i dess rådslag!

ÅTER ETT MÄRKLIGT DÖDSFALL

Från Oklahoma meddelas över Amsterdam, att svensk-amerikanske undersåten Charles Augustus Johnson (Karl August Johansson) avlidit därstädes i en ålder av nära sextio år.

Det är en i många hänseenden märklig person som härmed gått ur tiden. För den yngre generationen torde Karl August Johansson (Röde Kal-Agust, var hans binamn på sin tid), vara i det närmaste obekant. Det kunde måhända ha sitt intresse att uppliva ett par data.

Karl August Johanssons anlag gingo i utpräglad grad åt det filologiska. Redan som ung insåg han den stora skillnaden i betydelse mellan Long Island och Långholmen. Det dröjde inte heller länge, innan han praktiskt omsatte dessa insikter. I augusti 1889 packade han sina koffertar under ett nattligt besök i en känd stockholmsgrosshandlares våning och vände för alltid sitt fosterland ryggen.

Hans öden i det nya hemland han valt sig—Nordamerikas Förenta stater—voro många och brokiga. Det bleve för långt att söka ge ens en överblick av dem. Hans största bedrift, och den som blev hans livs olycka, var övertagandet av en större del av Förenta staternas statsskuld.

Härmed tillgick på följande vis. En mörk julinatt år 1893 var en av statsdiligenserna på väg från fort Seymour i Texas till Lehigh i Oklahoma. Dessa distrikt voro på den tiden knappt halvciviliserade. Städer funnos nästan icke, järnvägarna lågo i sin linda, och befolkningen bestod av guldgrävare, nybyggare och indianer. Den återstående fjärdedelen utgjordes av äventyrare. En av dem som dragits hitut av ryktet om dessa förhållanden var Karl August Johansson, och sagda julinatt gjorde han sin stora kupp. Han stannade diligensen med sin revolver, övertog vad av värde som fanns i den och så lät han den fortsätta.

En hastig undersökning övertygade honom om att han lyckats över förväntan. Ej mindre än trehundratusen dollars i Förenta staternas statsskuldbevis voro, oräknat ett antal guldur, belöningen för hans företagsamhet. Då han på grund av det stora antalet kringstrykande element fann det orådligt att gå med så stora summor på sig, nedgrävde han allt utom en obetydlighet på ett ställe, som han förut utvalt härtill. Därpå uppsökte han ett nybyggarläger i närheten och sökte en välbehövlig vila.

Nästa morgon arresterades han i lägret. En kusk på diligensen hade känt igen honom. Han nekade på det bestämdaste och med en så passionerad vältalighet, att han undgick den lynchning, man förberedde åt honom. I stället fördes han till närmaste stad, vid vars domstol han trots sitt nekande dömdes till fem års straffarbete. Han mottog straffet med ett invärtes leende. Vad voro fem år? När de voro förbi, väntade honom en förmögenhet.

Människan spår. Under den tid Karl August Johansson tillbragte i arbete och ensamhet, växte staten Oklahoma som en svamp efter regn. Städer grundades, järnvägar byggdes; på den plats där Karl August Johansson stoppade posten låg nu staden Columbus. Han såg det med förvåning, då han efter frigivningen anlände dit. Han lovade sig att stifta en donation till nytta för invånarna i detta monument åt hans företagsamhet. Men först måste han finna sin skatt. Den borde ligga i utkanten av den nya staden, enligt vad han beräknade. Döm om hans känslor, då han, ankommen dit, finner att man föregående dag på det sätt som är vanligt i Amerika, flyttat dit ett femvåningshus och placerat det just över hans deponerade penningar!

Resten av Karl August Johanssons saga är sorglig. Han sökte gräva sig in under femvåningshuset, han hejdades, ådömdes böter och sattes på nytt i fängelse, då han icke kunde betala dem. Han ville köpa huset, bli fastighetsägare:—all right, pengar på bordet!—Jag skall betala er efter köpet, allt, kontant! svarade den olycklige. Man hånskrattade åt honom. Man tog honom för en förryckt. Månad efter månad irrade han kring huset, stirrade på det, sökte åter och åter gräva sig in under det. Man blev otålig; man satte honom på hospital. Han utskrevs och skyndade genast tillbaka till sin älsklingsplats. Huset stod kvar! Ingen brydde sig om att flytta det mera! Och under det lågo hans trehundratusen! År 1902 insattes Karl August Johansson i det nybyggda statshospitalet, från vars fönster han hade full utsikt till femvåningshuset. Han omtalas som en våldsam och mycket oregerlig patient. Femvåningshuset stod kvar en efter amerikanska förhållanden ovanligt lång tid. Det stod kvar ännu, när Karl August Johansson i år slöt sina ögon.—Sannerligen, man kommer att tänka på det gamla skriftordet: om Herren inte bygger huset, så arbeta de arbetare fåfängt!

DALAI PEDERSEN

Från Lhassa meddelas över Bangkok, att den tibetanska buddaistiska kyrkans lamas, samlade till val av ny Dalai lama, enhälligt givit sina röster åt danske undersåten Rasmus Pedersen.

Härmed har endast det inträffat, som var att förutse, som länge varit förutsett av framsynta personer. Men ehuru valet icke kan sägas komma överraskande, är det dock ur allmänmänskliga synpunkter så glädjande, att vi anse oss böra ägna det några rader.

Vid Rasmus Pedersens vagga torde få ha anat den bana som väntade honom.
Han föddes i Vognmagergade i Köbenhavn för femtiofem år sedan. Fadern
var okänd, modern ökänd. Efter att ha försökt sig i ett antal yrken fick
Pedersen elva år gammal anställning som piccolo på Hotell d'Angleterre.

Härmed hade han i själva verket funnit sin plats i livet. D'Angleterres hörnkafé blev bestämmande både för hans levnadsbana och för hans livsuppfattning. Här lärde han sig att intet är viktigare än lugnet; att den som behåller det i alla situationer är situationernas herre; att den som förlorar det—t.ex. en kund som väntat tre kvart på en kopp kaffe—i och med detsamma förlorar allt och till på köpet gör sig löjlig.

Anade han redan då, om än dunkelt, varthän hans så tidigt förvärvade levnadsvisdom skulle föra honom? Ingen vet det. Från d'Angleterres hörnkafé kom han till à Porta; från à Porta—då tjuguårig—till Industrikaféet. På båda dessa ställen växte och mognade hans livsuppfattning. Han lärde sig att med händerna knäppta på ryggen, försjunken i kontemplation, se hän över huvudena på ett halvt dussin gestikulerande gäster, som ville ådraga sig hans uppmärksamhet. Han lärde sig att när de inre rösterna talade till honom, sluta örat för de rop om materiella njutningar, som stego från hopen runtomkring. Han tyckes med ett ord redan nu ha nått fram till den första av de åttafaldiga sanningarna, som leda till Frigörelse: att allt det yttre är ett sken, en synvilla utan värde.

Från Industrikaféet kom han till det nyöppnade Bristol och därmed var han inne på fulländningens stadium. Försänkt i grubbel genomtänkte han på detta kafé de sju återstående av Sanningarna; intet kunde störa honom i hans betraktelser, varken ett danskt bönfallande: Hör nu, Pedersen…, eller ett svenskt rytande: Vaktmästare, för satan, är ni döv?—eller ett norskt bergrasdånande: Nej nu, Fan sværte og fortære mig, myrder jeg denne Tjeneren! För den, vars sinne är upptaget av den åttafaldiga sanningen, äro dessa ljud som ett avlägset fågelkvitter. Vad är kaffe och kakor mot mahâyâna, den stora vägen till frälsning? Vad är kaffe och punsch mot hînayâna, den trånga vägen? Vad är whisky och soda mot drömmen om nirvâna? Adepten gör de heliga åtbörderna; han knäpper händerna på ryggen, han petar sig i näsan för att hålla sinnet mottagligt, och i sitt inre mumlar han: Allt är lidande. Det är ett lidande att icke uppnå vad man önskar; det är ett lidande att uppnå det och inse önskningens fåfänglighet. Betänken det, I som sorlen omkring mig! Undertrycken lusten efter kaffe, kakor, punsch och pjolter, och I haven tagit det första steget mot frigörelsen från återfödandet!

Efter Bristols stängning flyttade Pedersen, försänkt i grubbel över den åttafaldiga sanningen, till Paladshotellet. Han fortsatte att enligt Buddas föreskrift icke räcka världen någon annan hand än tiggarens. Och där nådde honom budskapet om det beslut som fattats i Lhassa. Han går nu den största fulländningen i möte. Till och med de ringa rester av omvärldens larm, som nådde honom i Paladshotellets Marmorhave, skola tystna. Ensam i sin kyliga klostercell i Lhassa kommer han att vrida sin bönkvarn, vars entoniga slammer skall erinra honom om gästernas rop på kaféerna. Sanningen kommer att blomma fram i hans själ som en vit, oberörd lotus; till dess han vid Krischnas sida, i gudomligt passiv tolerans, endast gör de sista heliga tecknen i det Nirvana som han drömt om från sin ungdom.

SAMTAL MED HOMPA

—Tänk att träffa dig här i Köpenhamn! sade Hompa. Det var fan så roligt. Det är djävligt längesen, va?

—Det är visst sju år sen. Du är dig lik.

—Ja, vaffan tycker du, va! När man går och torkar i ett sånt hål. Men hör du, den här vaktmästarn är för djävlig. Vad är det för en betjäning ni har här i Danmark. Hör nu vaktmästarn, hallå! Hallå! Hör ni inte, karl, för satan? Kommer aldrig smörgåsbordet och snapsen och ölet? Ä, mä, bä, vaba. Jag ger fan i ert prat. Lär er tala så man kan begripa er. Kommer det eller kommer det inte? Jaså, det kommer. Nå, låt det komma i dag då. Tag över till Sverige och lär sig servera, vaktmästarn.—Hör du, det var allt en djävla idiot till vaktmästare, va? Nå, där kommer det äntligen. Men det var fan så roligt att se dig.

—Verkligen oväntat.

—Du kände visst inte igen mig först, va?

—Nej, det är ju inte så lätt, kära du, efter så många år—

—Nej visst. Jag trodde ett tag du inte ville känna igen mig.

—Är du tokig!

—Äh, du begriper väl skoj, för fan, va? Hahaha! Ska vi ta helan? Men herrejesus då, vaktmästarn! Vaktmästarn! Vad är det här för brännvinsglas? Kallar ni det för brännvinsglas? Vad in i helvete menar ni? Tag över till Sverige, karl, och lär sig, hur ett snapsglas ska se ut, och kom inte och bråka med mig, för det går inte.—Men vi får väl ta helan som den är då. Skål på dig, gamla fähund! Roligt att ses—äh, det smakar, va? Det var längesen man fick den. Det kan aldrig bli för dyrt, va?

—Är det längesen du fick en sup?

—En sup? Är du tokig, finns inte i Sverige mer. En i månaden är det mesta.

—Men ni har stora snapsglas?

—Riktiga glas för fan, som di ska va. Vi tar väl halvan med detsamma. Det var gott med smör igen. Och franskbröd, jo, jag tackar, jag. Hur har du det för resten, din gamla lymmel? Det går ingen nöd på dig va? Men är det inte trist att aldrig höra svenska?

—Å, man hör det inte så sällan.

—Hör du, vi tar väl tersen med detsamma, och så kan vi få det varma. Vaktmästarn! Vaktmästarn! Det var väl en hurrande djävul—nå där kommer han med biffen. Men koss i jesu namn då, karl, vad är det här för en servering! Vad fan menar ni med att ge mig kokta potatis till biffen? Och så ingen lök på! Nej, det är för djävligt. Kan ni inte lära er att laga mat här i Danmark? Ni skulle ta över till Sverige och se, hur vi lagar det. Ä, mä, bä—hur var det? Beställde jag en fransk böff. Det heter biff, karl, lär er tala rent, men än sen då?

—Kära bror, förlåt att jag blandar mig i saken. Du beställde en fransk biff och det här är en fransk biff, med persiljesmör och kokt potatis.

—Det är ett djävla sätt i alla fall. Vad begriper jag mig på deras franska böff? Men, det smakar ju gott. Hör du, vi tar väl kvarten med detsamma? Tjo—nä, hör du, tira där, va! Det var ett djävla stiligt fruntimmer. Tjo, lilla fröken, hur står det till med hälsan och kärleken … vafannudå, kände du henne? Det var en annan sak. Ä, ta och presentera mig, va?

—Jag är rädd att det inte går, kära bror. Hon är visst i sällskap.

—Äsch, vad gör det? Nu är vi i Köpenhamn, och där ska man väl för fan ha lov att roa sig. Skål på dig! Djävla roligt att se dig! Men jag tycker du har blivit så allvarsam sen sist.

—Tycker du det? Jag vet inte. Det är väl tiderna.

—Dom ger man väl fan i, inte sant, vaktmästarn? Vaktmästarn är en trevlig pojke, fast vaktmästarn är en gammal fähund. Skål på sig, vaktmästarn! Egentligen är ni några fähundar allasammans här över, och sura se ni ut när det kommer en svensk hit, men våra pengar, dom har ni ingenting emot, va? Dom tar ni emot, va, vaktmästarn? Hur mycket blir det här? Det är jag som bjuder, förstår vaktmästarn, därför att jag inte sett det här gamla nötet på flera år. Halvtress och halvfjäss, hör du, vad är sejsten å halvfjäss?

—Tjugusex kronor och tjugufem öre, sade jag. Hompa gav tjuguåtta och femtio. Vaktmästarn fick sålunda tolv kronor i dricks. I mitt tycke för litet.

Till sommaren lär det komma en invasion av Hompor.

VID GRÄNSEN

På morgonen upplyser erotologen oss om att han tänker stanna i Kolding.
Vi få cykla vidare ensamma.

Vi emottaga hans meddelande med förståelse och en viss grad av sinnesro. Vi erinra oss en ung kvinna, som vi sågo dagen förut, då det var barnens dag i Kolding. Med en fin anspelning på detta, som icke engång en dövstum skulle kunna missförstå, lämna vi erotologen åt sin saliga plåga, och stiga upp i tåget.

Vi äro nämligen på cykelfärd, och så fort det finns backar förut, ta vi med tåget. Utanför Kolding ligga backar på ända till femtio meters höjd. Vi ta följaktligen tåget tre stationer fram, så är det gjort.

Vi stiga ur tåget. Med en snabbhet och beslutsamhet, vartill vi hittills inte sett några spår, rusar samfärdsmedlet av över den flata slätten. När vi komma ut framför stationen, märka vi orsaken: den sidvind, som förföljt oss sedan resans början, har övergått till rak motvind av en orkanlik styrka—tre à fyra sekundmeter. Det är därför tåget har rusat sin väg. Det har velat förebygga ytterligare fusk i protokollet. Det anser, att en cykelfärd är en cykelfärd. Med en suck sätta vi oss upp på cyklarna och vända dem så att vi få medvind. Det måste väl finnas järnvägståg på det håll där medvinden slutar, säger min kamrat. Jag låtsar inte ha hört honom. Man har då karaktär.

Det går undan söderut en stund. Plötsligt vrider vägen av mot väster. Medvinden är slut, sidvinden börjar, och då inga järnvägståg finnas i synhåll, finna vi oss i det oundvikliga. Vi vrida av åt väster och börja brottas med elementen.

Vägen går rak och sandig, saffransbrun i färgen. På bägge sidor om den ligger heden; här och där är den uppodlad; här och där står en granplantage eller en björkdunge; men för det mesta sträcker den sig stor och obruten åt alla håll. Vinden får självkänsla när den går fram över en sådan slätt. Den inser, att den har vissa chanser. Den beslutar att utnyttja dem mot oss. Vi få spänna i, så att det värker i benen och korsryggen.

—Skulle det vara gott med en öl? ropar min kamrat över axeln.

Jag anser frågan vara retorisk och underlåter att svara. Plötsligt skymtar en bokdunge och några hus rakt förut. Vi göra samtidigt idéassociationerna: hus—människor i dem—alla människor äro törstiga—krog—öl. Vi spänna i med spontan energi och på några minuter äro vi framme. Vi svänga om en vägkrök. I samma ögonblick hejdas vi av en röst.

—Stopp! Man får inte cykla ned till bron!

Vi hålla tvärt inne. Den som har hejdat oss är militär. Men varför får man inte cykla längre?

—Man får inte cykla ned till bron, upprepar soldaten. Men man får gå dit ned.

—Varför då?

—Det här är gränsen.

Det är sant, det pågår ett världskrig.

Gränsen. Ordet slår ned i oss. Vi sätta tyst från oss cyklarna.

—Vi gå naturligtvis dit ned, säger min kamrat.

Vi gå längs en landsväg, stenlagd som en stadsgata. Det växer högt gräs emellan stenarna. Det är längesen man körde här. Efter ett par minuter stå vi vid en bro, som går över en liten å. Men bron binder inte längre samman två stränder, den skiljer dem åt. Vid vartdera landfästet går det en ribba över den, omvirad med taggtråd. Mellan dessa ribbor är ingen mans land. Hindret ser inte oövervinnligt ut. Det påminner närmast om när barn leka krig. Men i denna puerilitet ligger det ingenting löjligt.

Under bron flyter den lilla ån, sommarstilla, täckt av vass och näckrosor. Ängarna, som gå ned till den på vardera sidan, ha högt, vajande gräs och lysa av blommor. Husen på bägge sidorna ligga inbäddade i trädgårdar och se gamla och burgna ut. Vi veta att det talas samma språk i dem. Allt är på den ena sidan ån som på den andra. Och dock är allt olika. Ty den ena sidan tillhör livet och den andra sidan döden. På vår sida göra blommorna rätt i att lysa. Över den andra sidan ligger det en skugga. Döden och svälten ha brett sina vingar över den i redan många år. Och som deras representant står en enda person på andra sidan bron—en gråklädd landstormsman med gevär och bajonett. På vår sida av bron står som pendant en liten flock svartklädda kvinnor och män och ser på honom. Han rör sig inte; han säger ingenting; han stirrar rakt framför sig. De säga heller ingenting, men de behöva inte göra det för att man skall förstå, att de ha släkt på andra sidan.

Detta är alltså gränsen.

Plötsligt skymmes himlen. Vinden har blåst fram en hel molnarmé, som breder ut sig över det blå. Solljuset försvinner, först på andra sidan, så på vår. Reinhardt kunde inte ha arrangerat det bättre. Den gråklädde landstormsmannen står kvar, stel och orörlig, lutad mot geväret. Men de svartklädda människorna på vår sida börja tyst gå upp längs den gräsbevuxna stenlagda landsvägen.

Vi följa dem och hoppa upp på våra cyklar. Molnen lova fuktighet av ett slag, som vi inte sätta värde på. Vi spänna i under tystnad och efter ett par timmar äro vi framme i Ribe. Vi finna erotologen där. Han har också varit vid gränsen, men motats över den av den unga barnensdagskvinnan och tagit före oss på tåg. Livet har sina stormar.

VERANDA MOT HAVET

Den fetaste av de tre cyklisterna lade från sig jordgubbsskeden och tände en ny cigarrett.

—Ah! sade han. En lagom lång cykeltur, ett kallt bad i solnedgången och en lagom stark måltid—alla ljuvligheters ljuvlighet och krona.

Den minsta av de tre cyklisterna sög de sista dropparna ur sitt madeiraglas.

—Du har rätt, sade han, och jag satt själv och tänkte detsamma. Men då jag gjorde det, kände jag ett stygn i mitt hjärta i likhet med de personer som stenade Stefanus. Ty vad bevisar en sådan reflexion? Att man håller på att bli gammal. Ungdomen är den tid, då man inte känner efter hur det känns. Medvetandet att man har det bra är den första signalen från ålderdomen, som är den tid, då man inte har det bra.

Den tredje av cyklisterna var en av de personer, som tala i citat. Han skyndade sig att citera Salomo om de år, om vilka man skall säga: de behaga mig icke. De båda andra tego. Den fete återtog, vänd till den minste:

—Du har rätt. Jag ser, att du är förvånad över att jag medger det. Men det är därför att jag på det viset får tillfälle att lancera en sats som jag tänkte ut i eftermiddag, medan vi cyklade.

Den berör lögnaktigheten i ett gammalt ordspråk. Detta ordspråk säger, att kunskap är makt. Det är ett omtyckt ordspråk. Det sitter över skoldörrarna, och på reklamhäftena från bokförlagen. Den som förnekar det blir stenad. Jag skall vara så modig. Jag påstår att det är lögn.

—Vad behagas! ropade den tredje cyklisten. En lögn att kunskap är makt?
Är du ignorant?

—Tyvärr inte, sade den fete. Jag vet för mycket både om andra och mig själv. Jag vet om mig själv, när jag är lycklig, och det minskar min lycka. Och vad jag eljest vet har varken gjort mig mäktig eller lycklig. Men låt oss taga saken i större perspektiv. Låt oss tänka på samhällena. År det samhälle mäktigast, där kunskapen är störst? På intet vis. Alexanders okunnighet förde honom till Indien. Romarnas okunnighet var den solida basen för det romerska riket. Så länge den kunde bevaras, växte riket och var omöjligt att besegra. I samma stund som den började ge plats för kunskaper, föll det samman. Vad som gjorde att tyskarna fruktade engelsmännens inträde i världskriget, var framför allt den solida, sekelgamla, brand- och dyrkfria anglosaxiska okunnigheten om allt som ligger utanför England. Det är den som gör att England hittills aldrig förlorat ett krig. Det borde resas ett monument åt den, tre gånger högre än Nelsonpelaren.

—Du pratar, sade den minste cyklisten. Ska vi inte ha kaffe?

Han ropade på kyparen utan att avvakta de andras svar.

Himlen över havet hade grånat. Skyarna tornade upp sig i fantastiska drömbyggnader, under vilkas botten en strimma vallmorött solsken trängde fram som ett spett. Drömbyggnaderna voro underminerade och färdiga att störta.

—Gud vet, om vi kan cykla i morgon, sade den tredje cyklisten. Jag tror det blir regn.

—Landet behöver regn, sade den fete cyklisten. Jag hoppas det får regn. Det är ett kunskapsrikt land, och varje bonde vet hur många millimeter regn, det behövs för skörden. Men jag undrar om någon bonde i detta kunskapsrika land ber samma bön som de kinesiska bönderna be sedan urminnes tider. Den kinesiske bonden säger: må det regna först på statens åkrar och därefter på mina. Det är hans enkla och oreflekterade bön. Men hur många millimeter det skall till, vet han säkert inte. Han är djupt okunnig, och har bevarat sin okunnighet genom fem årtusenden. Därför är han personligen lycklig i motsats till oss, och därför kommer Kina att överleva alla andra riken. Den vita raseri är bara en betydelselös episod.

—Hör upp med ditt dumma prat, sade den tredje cyklisten. Jag förstår, att en person som du försvarar okunnigheten, men de kunskaper du har skulle inte engång besvära en kines. Och i Kina hade du varit halshuggen för lättja för länge sedan. Vill du ha någon punsch?

—Det du säger om mitt öde i Kina, sade den fete cyklisten, bevisar bara kinesernas beundransvärda klokhet ytterligare. Nå ja, låt mig få ett glas punsch då, men må det regna först i edra glas och därefter i mitt. Skål!

APOLOGI FÖR KONUNG HERODES

Jag bor för närvarande på ett förtjusande sommarhotell. Utanför mina fönster sträcker sig bukten, blå- och gröngnistrande i solskenet, som var dag väller ned i en fors mellan de vita sommarskyarna. De tre revlarna draga sina marmorgröna band parallellt med den vita strandremsan; utanför dem går vattnet mörkblått med små ilskna vågor och innanför dem sliter det upp sig i tusentals attacker mot stranden. Nästan nere vid strandbrynet löper den vita, släta landsvägen, och på andra sidan om den, bakom villorna, ligger skogen. Bokarna stå mäktiga, svällande, djupgröna; här och där ge de plats åt en uthuggning eller ett böljande vetefält. Det är ett nordiskt Arkadien, där bullret från världen saknar resonans, och där jag, ovärdig, fått rum.

Livet är skönt.

Varje morgon klockan tio—ty jag är lat—drar jag på mig de nödtorftigaste kläderna och går ned i badhuset. O, ljuvligheters ljuvlighet och krona—saltvatten, klart grönt saltvatten, som bär mig och sköljer mig, en simtur och en kontemplativ vila i vattnet med händerna under huvudet och den sommarblå himlen över mig!—Frukost utan restriktioner och en cigarrett. Man kan arbeta; man har lust att arbeta. Allt är underbart. Livet är skönt.

Livet var skönt till för fem dagar sen.

För fem dagar sen fick jag nya grannar. Ett äkta par från huvudstaden hade skrivit och bett om rum. Det fanns ett rum ledigt. Detta rum var rummet bredvid mitt, och värden hyrde intet ont anande ut det till det äkta paret, som önskade rum. För fem dagar sen kommo de, och livet förändrades i ett slag för mig. Solen miste sin glans; havet svartnade; himlen svartnade; blommorna blevo doftlösa; fåglarnas sång tystnade för ett barnskrik.

Ja, ett barnskrik. Ett litet barn har öppnat sin späda, tandlösa mun och utan att säga ett ord förändrat hela Arkadien. Solen lyser utan värme över ett trist och intetsägande landskap; blommorna sloka på sina stänglar; fåglarna ha stoppat huvudet under vingen, besegrade av ett barnskrik. Ett infernaliskt, outtröttligt, genomträngande barnskrik. Inte ett högt furiosobarnskrik, utan ett klart, oemotståndligt, obevekligt, stackatobarnskrik. Ett skrik, som vittnar om att detta barn, fastän blåögt, i rakt nedstigande led härstammar från det folk, som med sin röst välte Jerikos murar. Ett skrik, som börjar så fort det lilla barnet öppnar sina ögon och som fortgår i en otrolig, oavbruten serie till dess det sluter sina ögon. Ett skrik, som ingen maskin på jorden skulle kunna prestera utan att bli hes efter fyra timmar, men som detta lilla tre månader gamla, djävulska barn med lätthet utsänder dygnet runt. Det är otroligt. Det är outhärdligt. Det är beundransvärt. Det är helvetiskt.

Jag tassar uppför trapporna sent om natten. Jag har suttit på sommarhotellets veranda sedan eftermiddagen, ehuru jag skulle ha arbetat. Arbetet är omöjligt på mitt rum. Ingen musa i världen kan göra sin skygga viskning hörd genom det lilla barnets skrik. Alltså blir det hotellverandan, och ända dit sänder barnets sagolika strupe stänk av sina tonvågor. På hotellverandan går eftermiddagen, aftonen och en del av natten. Vid midnattstid tassar jag uppför trapporna till mitt rum. Äntligen är allt stilla. Evighetsrösten vilar. Jag kan få sova, vilket jag inte fått på flera nätter. Liksom en inbrottstjuv smyger jag mig in på mitt rum. Jag klär av mig med en varsamhet som om det gällde en invalid. Jag lägger mig försiktigt i sängen. Jag sluter ögonen av vällust, bara jag tänker på sömn…!

Just då utsänder sängen en svag knirkning. I en timslång sekund svävar jag mellan fruktan och hopp, så är saken klar. Det obevekliga barnet har hört mig och rapporterar nu för Gud och världen, att den vuxne stört framtidsväsendet i dess av änglar beskyddade vila. Det skriker till himlen över mig som de oskyldigas blod ropar från marken. Na-na-na. Det varierar inte sin anklagelse; det fastslår den genom att upprepa den om och om igen med katonisk konsekvens. Det upprepar den så länge, att jag utmattad faller i sömn.

Jag drömmer om zoologiska trädgårdar, mordförsök, krig och dambassänger. Det lilla barnets röst är det underliggande substratet till alla dessa drömmar. Äntligen tystnar den. Jag vaknar. Jag saknar ackompanjemanget till min sömn. Barnet låter mig ligga vaken länge nog för att morna mig. Det är inte att hoppas på mer sömn. Jag stiger upp och sätter mig till skrivbordet. I samma nu lyfter det sin röst till en höjd, klarhet och gällhet som överträffar eller tycks mig överträffa allt vad det förut presterat. Jag försöker att vänja mig vid rösten, som man vänjer sig vid sfärernas musik, att sluta öronen för den, att ta det hela som ett skämt. Ack, vad förmår jag mot det lilla barnet? Efter två timmars fåfäng kamp ger jag upp och går ned och badar. Jag behöver svalka mitt värkande huvud. När jag kommer tillbaka, är det tyst i rummet bredvid. Jag vågar inte tro mina öron. Jag störtar fram till skrivbordet och fattar pennan. Från rummet bredvid kommer ett egendomligt ljud. Först förstår jag inte, vad det är. Det är inte barnet. Därpå går det upp för mig: det är barnets fader och moder som knappt troende sin lycka utstöta ett matt hurra! I samma ögonblick hör jag den riktiga rösten igen—den omutliga, outtröttliga na-na-na-rösten. Det lilla barnet har ingen tanke på att låta gäcka sig. Det vet, vilket århundrade det lever i.

Detta är en apologi för den mycket förtalade regenten och realpolitikern
Herodes, konung av Betlehem.

WELTPOLITIK

Många människor syssla nuförtiden med storpolitik. Man sluter fred (eller gör det rättare sagt inte); man ändrar gränser; man beräknar skadestånd av själva fan. Jag läser därom i tidningarna, fastän jag lovat mig själv att låta bli. Blir det fred, blir det utan min medverkan, och blir det krig igen, sker det också mig förutan. Det enda som följer av tidningsläsning är fördärvade nerver. Jag är en rå hädonist.

Det fanns emellertid en tid, då jag levande intresserade mig för åtminstone ett storpolitiskt problem. Men om jag berättar detaljerna, komma de endast att bekräfta att jag är en rå hädonist.

Det var sommaren 1913. Jag låg i Monte Carlo, var fattig och hade ett umgänge, som endast mot sin vilja var fattigt. Jag fann mig med en franciskans tålighet i syster Armods energiska famntag. Det är faktiskt. Åtminstone inbillar jag mig det nu, när sex år ligga emellan. Men låt oss tala om Louise av Koburg.

Jag hade ingen personlig beröring med denna prinsessa. Visserligen kände jag två grevar och en italiensk markis, men de voro inte i stånd att introducera mig i de kretsar, där Leopold II:s dotter rörde sig. Den ene av grevarna var greve Borgacz från Ungern (som visserligen var av god familj, i det att det var hans bror som senare formulerade ett visst ultimatum till Serbien); den andre var greve Origoni, som numera odlar peppar på en franska staten tillhörig domän i Guyana. Markisen hade lösskägg och en stor räkning hos sin hotellvärd. Nej, ingen av dessa ädlingar var i stånd att introducera mig i Louises av Koburg krets. Den som höll på att göra det var svensk och hette—men nej. Inga namn!

Denne svensk var systemspelare. Trots sin ungdom—han var 24 år—hade han besegrat hasarden. Icke mindre än fem ofelbara system stodo till hans förfogande, när han ville spela—och fick kapital. Det var just det det hängde på. Han behövde kapital. I samma ögonblick han fick det, var kasinot sålt, dess guld hans, och han och hans vänner burgna män för livet. Ingen har bett livligare för en annans räkning än jag för W:s. Och plötsligt tycktes mina böner verka.

En vacker dag berättade han mig följande vid ett stycke franskbröd med salt och ett glas franskt brännvin:

I kasinot hade han gjort bekantskap med en tyska av god familj. En äldre tyska. (W. var en vacker pojke.) Denna tyska hade fattat ett livligt intresse för hans system nummer tre, det på dussin och transversaler. Och nu berodde allt på prinsessan Louise av Koburg.

Hur kunde så många människors framtid bero på Louise av Koburg?

Jo, Louise av Koburg, som var dotter till Leopold II, hade i denne en hård fader. Leopold II nekade sitt barn de pengar, som tillkommo henne, och på grund härav måste hon processa med honom. Sådant är livet. För att föra processen behövde Louise av Koburg pengar, och dessa pengar hade hon delvis lånat av den äldre tyska, som W. träffat i kasinot. Fick Louise pengar, fick tyskan pengar; fick tyskan pengar, fick W. pengar; och fick W. pengar, var kasinot sålt med man och mus. Och W. och hans vänner rika.

På så invecklade trådar hänga institutioners och människors öden.

Nu återstod en sak, sade W. Det var nödvändigt, att jag tog till
Mentone.

Varför var detta nödvändigt?

Jo, W. ville veta om den gamla tyskan fått pengar av Louise. Han hade som en aning om att hon hade det, men han ville inte fråga direkt. Varför inte? Nej, ty då kunde den felaktiga uppfattningen lätt insmyga sig hos henne, att W. var nödställd, behövde pengar och var tvungen att sälja sitt system till underpris.

Jag medgav, att detta var sannolikt. Men hur skulle jag få reda på om tyskan hade fått pengar eller ej?

Bah! En man med mitt skarpsinne och vinnande sätt! En barnlek—en fullkomlig barnlek. Tyskan bodde på Hôtel des Acacias. Det gick som en dans.

Nåväl, jag skulle ta till Mentone. Men då fick W. lov att ge mig till biljetten. Jag var luspank.

Käre bror—jag beklagar. Jag också. Du får gå.

Gå! Gå till Mentone! Nästan en hel mil!

Varför inte? En uppfriskande promenad. Och målet som vinkar oss: kasinots ruin, allmänt välstånd över resten av linjen!

Gott. Jag skall gå.

Jag gick.

Jag gick en kilometer, jag gick två, längs stranden av det blå Medelhavet. Mina skor voro lätta och tyngde mig inte. Jag gick, och under det jag gick, utmålade jag kasinots undergång för mig själv; jag utpenslade den i detaljer, tävlande med Yttersta domens i Michel Angelos framställning. Jag såg guldet hopa sig i drivor kring W. och mig. Jag såg krupiärerna begå självmord; jag såg monsieur Blanc på knä för W., tiggande om nåd. Jag hörde W. svara honom (torrt, som det står i romanerna):

—Fem millioner, och jag slutar!

Jag såg upp. Jag befann mig vid Cap S:t Martin. Det återstod mer än en halv mil. Och mina fötter voro ömma. Men det fanns intet val. Vidare!

Jag gick och gick, kilometer efter kilometer. Till slut var jag så trött, att jag inte orkade mer. Jag befann mig just vid en spårvagnshållplats. Och plötsligt erinrade jag mig en sak: i min byxficka låg ett enfrancstycke från Charles X:s tid. Det saknade giltighet; varenda affär, jag kände i Monte Carlo, hade delgett mig detta och spottat ut det. Men—

Jag hoppade upp på spårvagnen, som just kom. Vi körde, och jag stack till konduktören det fula myntet med Charles X:s drag nedåtvända. Han måste ha varit numismatiker, ty utan att vända myntet sade han omedelbart:

—Den går inte. En annan.

—Jag har ingen annan, sade jag.

Nåväl. Kanske var han välvillig. Kanske trodde han sig kunna prångla ut den odugliga francen själv. I varje fall behöll han den och lät mig åka till Mentone (dit turen för övrigt kostade 30 centimer). Och när jag kom dit, trött i fötterna, torr i halsen och varm och svettig över hela kroppen, fick jag en repetition i Johan Jacob Borelii logik.

Det finns i logiken, säger denna skrift, något som heter petitio principii. Det är: när man utgår från en otillräckligt bevisad förutsättning.

Fick Louise av Koburg pengar, fick tyskan i Mentone pengar. Fick tyskan pengar, fick W. pengar. Fick W. pengar, var kasinot sålt och vi alla rika.

Denna kedja var utan en felande länk. Men en av länkarna var inte hållbar.

Louise av Koburg hade fått pengar av Leopold II, åtminstone en del. Tyskan på Hôtel des Acacias hade fått pengar av Louise av Koburg—åtminstone en del. Men W. fick inga pengar, ty tyskan hade rest från Hôtel des Acacias, så fort hon fått pengar. Kasinot kunde dra nattmössan över öronen och sova lugnt ännu en tid.

Allt detta utforskade jag på hotellet i Mentone.

Det var första och sista gången jag blandade mig i Weltpolitik. Det var också första och som jag hoppas sista gången jag tjuvåkte på tåg—hem till Monte Carlo för att undervisa W. i petitio principii.

MONSIEUR ELLÈR I KURRAN

Jag är släkt med en fransman vid namn des Esseintes, om vilken en man, som dog som trappist, skrev en bok. Herr des Esseintes gjorde imaginära resor. Ljuset över en gata eller doften av en cigarrett gör nuförtiden mig samma tjänster, som Cook gjorde mig förr i världen. En algiercigarrett, som någon rökte på ett kafé, befordrade mig i går till rivieran.

Jag gick vid det blå Medelhavet; de gulvita husen med sina gröna fönsterluckor dåsade i solljuset; palmerna rasslade över mitt huvud; och om inga vidare fåglar sjöngo, berodde det på att de uppätits av befolkningen. Ty, som jag engång för länge sedan påpekat, dessa sydlänningar äro ett praktiskt folk, som föredrar en fågel i grytan framför tio i skogen.

Ja, man skulle kunna kalla dem för materialister, men älskvärda materialister. De äro hjälpsamma och hjärtegoda. De äro det av instinkt, vid alla tider på dygnet, i alla förehavanden, t.o.m. när de äro anställda i polisen. Egomet qui loquor, jag som talar till eder, vet det, ty jag har själv blivit arresterad i Monte Carlo.

Hunnen hit skjuter den skandalhungrige läsaren upp ögobrynen, lägger från sig cigarren och mumlar:—Aha! Men varför—

Jag avbryter läsaren, som önskar fråga, varför den skarpsynta monegaskiska polisen inte behöll mig. Det var av hjärtegodhet. Men låt mig lägga aktstyckena i saken på bordet.

Det var en aprilafton 1913. Jag hade fått en anvisning från Sverige på ett belopp, som endast kunde kallas mindre. Intet annat adjektiv passade på det. Jag hämtade det på posten, och på vägen från posten till min bostad föll djävulen över mig. Djävulen öppnade dörren till en biljardakademi, gav mig en puff i ryggen och sade:—Ah, visst fan. Det tjänar inget till att förneka det: jag älskar att spela biljard. Mest lina, men nästan lika högt engelsk snooker. Jag hade spelat snooker på Den uppgående solen i Tottenham Court Road med en tvivelaktigt hederlig polack, vars fader var i tullen, och markören på stället. Jag ansåg mig rätt på det klara med snooker. När djävulen nu öppnade dörren till elfenbensakademien, var det första jag såg en snookerbiljard och en engelsman, som spelade snooker med sig själv, och som förväntansfullt betraktade mig. Djävulen skrockade och drog sig tillbaka. Inom en minut var jag mitt uppe i spelet med engelsmannen.

Nu är det med engelsmän som spela snooker, att de dricka whisky samtidigt. Den som förlorar partiet, betalar whiskyn. Jag vann partiet nummer ett och den därunder konsumerade whiskyn. Jag vann partiet nummer två och den under tiden assimilerade whiskyn. Jag vann partiet nummer tre, plus den samtidigt absorberade—

Nej, detta är ingen kaféräkning. Jag vann alla partierna utom det sista. Under det sista partiet upptäckte jag, att, om jag var styvare än engelsmannen i snooker, engelsmannen var styvare än jag i whisky. Långt ifrån att medge detta föreslog jag att vi skulle ge oss av till en annan lokal. Den sista resten av svenskarnas vikingalynne, lusten att byta lokal, satt i mig. Vi lämnade biljarden och togo en droska. Av obekant anledning trugade jag på engelsmannen fem francs till att betala droskan. Därefter somnade jag. Fridfullt.

Jag vaknade vid att en person ryckte mig i armen. Jag slog upp ögonen och såg att denne person var kusken. Han var fet, svart och önskade pengar. Jag sade:

—Engelsmannen har fått pengar till er. Kusken sade:

—Betala! Här finns ingen engelsman. Fem francs! Jag såg mig om; han hade rätt. Engelsmannen var borta.

—Betala! ropade kusken. Betala!

Hade han inte ropat, hade jag kanske betalat. Nu slog det mig, att allt vad jag hade kvar var tio francs. Jag har sagt, att postanvisningen var mindre. Tio francs betydde mitt livsuppehälle i lika många dar (på den tiden). Och denne kusk ville ha mig att betala körturer med dem! Aldrig.

—Jag betalar inte, sade jag till kusken och steg ur vagnen. Aldrig!

Kusken krängde på ett ögonblick av sig rocken och flög mot mig, brinnande av lust att förvandla mig till rostbiff. En intresserad folkskara slog krets om oss. Jag gjorde mig under höga rop redo att lida för min tro, då kretsen klövs och en fet, monegaskisk polis tog på sig glasögon och ställde sig mellan kusken och mig. Varför han tog på sig glasögon, vet jag inte, men han gjorde det.

—Han vill inte betala! ropade kusken. Ah, porcamadonnacorpodichristosacramentoporcodio! han vill inte betala, men han skall! Han skall! Fem francs! Betala!

—Betala, min herre, sade den fete polisen. Ni har åkt droska; ni måste betala.

—Jag har givit engelsmannen pengar att betala med, sade jag. Min röst var brusten.

—Var är denne engelsman? sade polisen.

—Han har försvunnit, ropade kusken. Ah, porcamadonnacorpodichristoporcasacramento, betala, betala! Fem francs!

—Aldrig, sade jag.

—Till polisstationen! sade polisen.

Vi stego upp i droskan, polisen, kusken, en vän till kusken, som var ännu mer upprörd än kusken, och jag (motståndslöst). Vi reste till poliskontoret och togo plats kring polisernas förmaksbord.

—Vad är ert namn? sade polisen.

—Ellèr, sade jag, ty så heter jag i Frankrike.

—Och ert namn? sade polisen till kusken.

—Giannini! ropade kusken. Ah, porcosacramentoporcamadonna—

—Monsieur Ellèr, sade polisen, ni måste betala monsieur Giannini fem francs.

—Aldrig, sade jag och föll i sömn. Man väckte mig omedelbart. Kusken och hans vän dansade på golvet av mordlusta. Jag lyfte handen. Polisen lyfte handen.

—Attention! sade han. Giv akt! Han vill tala.

Med min brustna röst påbörjade jag en redogörelse för hur jag tillbragt min dag. Hunnen till det tredje snookerpartiet somnade jag. Jag väcktes omedelbart. Kusken och hans vän dansade åter runt, brinnande av mordlusta. Jag lyfte handen. Polisen lyfte handen.

—Attention! Giv akt! Han vill tala.