MUNTRA MINNEN FRÅN MELLERSTA TAVASTLAND

Små berättelser om ångbåtar, jakt och fiske

Af

HERMANN KAUFFMANN

Helsingfors, Författarens förlag, 1902.

Aktiebolaget Handelstryckeriet.

INNEHÅLL:

Till läsaren.
Huru det bar till att linnefabriken i Tammerfors blef anlagd.
Första ångbåten på Näsijärvi.
Första proffärden med "Ahti".
Den officiella proffärden med "Ahti".
"Ahtis" senare öden.
Några historier från ångbåten "Ahti".
Den första ångbåten på Pyhäjärvi.
Den officiella proffärden med "Laukko".
Ankomst till Tammerfors och fågellifvet i trakten.
Den första propellerångbåten på tavastländska vatten.
En färd till Visuvesi år 1863.
En annan färd till Visuvesi samma år.
Ångslupen "Ilmarinens" färd genom staden Tammerfors.
Ångslupen "Ilmarinens" färd till Tavastehus.
Första dygnet.
Andra dygnet.
Tredje dygnet.
Festen i parken.
Ångslupen "Ilmarinens" afleverering.
En färd med ångbåten "Laukko".
Propellerångbåten "Storfurst Wladimir" på Näsijärvi.
En lustresa till Muurola kanal midsommarafton 1864.
Följderna af lustresan.
En ledsam färd under kampanjetiden.
Forellmete i Tammerfors ström.
En jakt i Ruovesi.
Vårt första försök att jaga orrar med bulvaner.
En lojakt.
Hjulångbåten "Elias Lönnrot" på Pyhäjärvi.
Ångbåten "Elias Lönnrots" proffärd den 7:de juni 1865.
Första jakten på Otavasalo.
Huru kassören fick hjälp vid orrskytte.
Vinterfiske nedanom Tammerfors ström.
En "folkilsken" hare.
Ångbåten på Ilmajoki älf.
Hjulångbåten "Vanaja".
Om kapten Steen.
Huru kapten Steen trollade fram toddar med potatis.
Våra rapphönsjakter.
Ett tvefaldt olyckligt möte.
Något om förenämnda hjulångbåtars haverier.
Några af ångbåten "Elias Lönnrots" missöden.
Kalle.
Några af ångbåten "Vanajas" haverier.
Vanaja ångbåtsbolags båtar "Roine", "Alku" och "Jatko".
Ett äfventyr på Tammerfors ström.
En andjakt på Viinikkajärvi.
Ett och annat om hararna kring Tammerfors på 1860-talet.
Amatörarbeten i ångbåtsväg eller hvad som kan bli utaf
en vefslup och en segelslup.
Ångslupen "Amalia" i Lübeck och Berlin.
En jakt vid Pyynikke.
Något om vargar.
Min speltjäder.
Riifs vargjakt.
Om tillförseln af fisk och handeln därmed i Tammerfors
på 1830- och 60-talen.
Forellfiske i Tammerfors ström och på sjöarna ofvanför.
Lojakt vid åtel och lojakt i hölada.
Om skogsfågel och dess fångst i närheten af Tammerfors
på 1860-talet.
Fiske på Näsijärvi.
"Picknicks".
Öster.
Hvarför jag började fiska med ref.
En metfärd på Teisko kyrksjö.
Teiskofärder i roddbåt.
Östers räffångst.
Förberedelser för kommande kampanjer.
Vårstämning.
Utflyttningen till Sommarbo 1877.
Midsommardagen.
Ett besök hos fiskgjusarna på Vähä Koljonsaari.
Hararna vid Mäkylä.
Revanche.
Omvända förhållanden.
En färd på jakt och fiske norrut.
Ett ändernas plågoris.
En fiskefärd på Toijala sjö.
Oåtkomlig i lifvet och i döden.
En hare i håfven.
En jakt på gräfling i månsken.
Ett och annat från Sommarbo.
Andra och sista jakten på Otavasalo.
Höststämning.
Slutord.

Tillägg (20 år senare.)

Den första morkullan.
Något om morkullor.
En järpjakt nära Kinteri by.
En s.k. orrjakt för skällande hund.
Ett sorgespel i djurvärlden.
En ovanlig jakt på räf i lada 1901.
Ett "gif akt" för småfåglarnas vänner.
Om tillverkning af fågelhålkar.
Om uppfästning af fågelhålkar.
Man bör mata småfåglarna under vintern.

Illustrationer.

Ruovesi.
Ångaren "Storfurst Wladimir" i Tammerfors hamn.
Jaktparti med ångbåten "Elias Lönnrot".
Muurola kanal.
Gustaf Adolf Öster.
Teiskola gård.
"Sommarbo" villa i Teisko.
Fågelhålkar.

Till läsaren.

Meningen med utgifvandet af dessa "Muntra minnen från mellersta Tavastland", d.v.s. från staden Tammerfors och dess omgifningar inom ett par mils omkrets, är icke att gifva någon historik af ortens under sistlidna halfva sekel så att säga amerikanskt snabba uppblomstring, men väl att efter anteckningar och minnet skildra stadens sjökommunikationers ungdomstid under femtio- och sextiotalet, samt de vattendragen kring staden då trafikerande ångbåtarnas tillkomst, öden och äfventyr äfvensom jakten och fisket i trakten på nämnda tid.

Detta gör jag i den förhoppning att dessa små historier och skisser komma att intressera och roa såväl den, som varit med då och känner till staden sådan den varit, som äfven andra, hvilka icke kunna minnas tiden, då man färdades till och från orten endast utefter landsvägarna, då posten anlände och afgick blott två gånger i veckan, då gatorna under den mörka årstiden upplystes med en talgdankslykta uti hvarje gathörn, samt förutom grisarne haren och vargen icke voro sällsynta trafikanter inom stadens hank och stör.

Hvad jag från femtiotalet har att berätta är till största delen mig meddeladt af dåvarande bruksförvaltaren vid T:fors masugn Joh. Fred. Gefwert samt från annat tillförlitligt håll, men hvad efter 1861 anförts har jag varit med om.

Ändamålet är att icke låta roande om ock oviktiga händelser från ett för staden intressant skede, hvilka sakna berättigande att på annat sätt bevaras, förfalla i glömska. Dessa minnen ega till större delen värde endast för mig, men kunna dock, som jag hoppas, äfven bereda nöje åt andra såsom skildringar från den tid, då det började gå framåt i landet och då det fanns godt om skog, villebråd och fisk i Tavastland.

Hvad ångbätshistorierna beträffar så kunna de väl egentligen endast såsom minnen från teknikens ungdom i landet vara af intresse för tekniker, och den som ej är det gör kanske klokast uti att förbigå det rent fackmässiga däruti, ehuru jag bjudit till att belamra berättelserna med så få tekniska förklaringar och termer som möjligt; men den som är road af jakt och fiske, och det är säkert äfven mången ingeniör, han har nog lika roligt som jag haft såväl åt de förra som af jakt- och fiskehistorierna från mina sportupplefvanden.

Det finnes tryckta historier om jakt och fiske af flere slag. En del äro intresseväckande och roliga om ock icke alltför nogräknade med sanningen, en annan del äro fullt tillförlitliga, men i afsaknad af allt muntert, hoc est tråkiga. Den förra sorten kan med nöje läsas af en icke sportsman medan den senare endast är tillkommen för teoretiker, statistiker och andra nogräknade specialister på sportområdet, d.v.s. detsamma som osmältbara för dilettanter och vanliga människor. De roliga jakt- och fiskehistorierna bruka visserligen vara något misstänkta för öfverdrift och upprydande tillägg, hvilket man på tyska benämner "Jägerlatein", äro därför ökända och ringaktade af finfina sportare, men hvad gör väl det, om de uppfylla sitt ändamål att roa?

Det må vara både si och så med påståendet "att litet ljuga pryder tal", men nog beror det bra mycket på hur en historia berättas, om den skall höras och läsas med nöje och göra den effekt, som väl är berättarens mening, utan att han därför behöfver gå långt ifrån sanningen och som man säger "pryda sitt tal".

Enhvar må ha sin smak angående sådana historier, jag för min del söker det lifvande och nöjsamma såväl uti själfva sporten som i berättelsen därom. Denna behöfver därför icke rangera bland anekdoternas vanryktade följe.

Visserligen är det ganska ondt om intressanta och roliga jakter och fiskefärder; mången alldagligt enformig kan man upplefva och läsa om, innan i hopen en påträffas eller upplefves, som verkligen lönar berättas och tryckas för att roa äfven den som icke varit med. Att skjuta några harpaltar eller en och annan räf för goda hundar, när man har erfarenhet och tur att välja rätta ståndplatsen, där drefvet går fram, eller hinner genskjuta det som går nära förbi, är i det hela en rätt simpel och alldaglig händelse, välbekant för jägare och den allmänhet som läser jaktböcker; men då sådana jakter icke bjuda på något nytt och nämnvärdt äro de enligt min åsikt oförtjänta af att upprepas. Andra ha nog såväl som jag varit med om jakter, då den uppfriskande vistelsen uti skog och mark samt motionen för kroppen utgjort den reelaste behållningen, men allt annat förlupit som vanligt, d.v.s. att utom aflifvandet af diverse villebråd intet omnämnbart förefallit. Ty till det intressanta kan dock det sedvanliga skrytsamma uppräknandet af huru många micklar, jössar eller fåglar, som fått släppa till lifvet, icke gärna räknas. Nej, någon "kläm" bör historien ha, något måste under jaktens gång hafva händt, afvikande från den vanliga trallen, om den skall vara värd att talas om, eljes är nog bättre att tiga än att "föra ugglor till Athen". Sådana jakt- och fiskehistorier, som bjuda på något "noch nicht da gewesenes", äro trefliga, tycker jag, och lärorika kunna de ibland äfven vara, och hoppas jag att läsarn skall bli af samma åsikt. Därför låter jag nu här en del själfupplefda historier om jakt och fiske följa, hvilka alla äro mycket sannfärdiga.

Under de sist förflutna tjugu åren har jag, därtill "nödd och tvungen" af omständigheterna, mycket litet sysslat med jakt och fiske, är nu gammal vorden och bär sällan bössan till skogs. Nu sitter jag helst i vinterkvällen vid brasan och värmer upp gamla, glada minnen, berättande för ungdomen om huru det var ställdt med jakten och fisket "i den gamla goda tiden", då det fanns godt om tjäder på hvar granklädd udde kring Näsijärvi och Koljonselkä, då varg och hare gjorde sina nattliga besök i T:fors stad och bulvanerna uppsattes på Pyynikke åsen. Från den tiden äro dessa berättelser; de kunna visst därför tyckas vara ganska gamla, men äro icke sämre än andra för det, ty anteckningarna och minnet finnas i behåll.

Då jag under de långa vinteraftnarna här uti ett trefligt hem i skogen, lyst af en präktig petroleumlampa skrifver dessa minnen från en tid, då man icke kände till en sådan lyx, och kommer ihåg hur det var, då man måste ha ljussaxen nära tillhands för att därmed snoppa veken af den ständigt rykande talgdanken, kan jag icke underlåta att reflektera öfver huru sedan dess mycket blifvit annorlunda i hus, i skog och på sjö. Då kliar skrifklådän i fingerspetsarna och frestar att meddela ett och annat angående de första pioniererna på vattendragen däruppe samt om jakt och fiske; så mycket man hade tid därtill mellan det man drog sin vef och talgdanken snoppades. Dessa minnen bjuda på intet ovanligt, nej endast sådant som kunnat hända enhvar, om han på sina fristunder liksom jag på den tiden drifvit kring uti Tavastlands då med villebråd så väl försedda skogar och på dess fiskrika sjöar. Jag hoppas att dessa minnen skola roa andra liksom mig och låter dem här följa någotsånär uti kronologisk ordning.

Huru det bar till att linnefabriken i Tammerfors blef anlagd.

Efter midten af det gångna seklets trettiotal (1836), då engelsmannen Finlayson uti T:fors stad i liten skala hade börjat anläggningen af denna firmas nu så storartade bomullsmanufakturer, hvilken anläggning på orten dock icke i ålder kan täfla med Frenckellska pappersbruket, som grundades redan år 1762, inträdde en längre paus i stadens utveckling, och detta samhälle hade, till följd af afskildt läge inuti landet och svåra kommunikationer, liksom andra uppstäder i en del fall blifvit efter, samt bevarade i sitt sköte en god del patriarkaliska förhållanden och idylliska plägseder, som annorstädes längesedan glömts.

Efter midten af femtiotalet inträdde dock en förändring, förorsakad af vice häradshöfding Adolf Törngrens och brukspatron Gustaf Wasastjernas företagsamhet och storartade anläggningar på Skyttäläsidan af strömmen, hvilka gåfvo en ny och mäktig impuls åt stadens uppblomstring.

Detta Finlands "Manchester" egde vid seklets midt omkring fyra tusen invånare, hvilka liksom för närvarande till största delen tillhörde arbetareklassen och hade sin sysselsättning i de då existerande fabrikerna; dock voro dessa då hvarken många eller på långt när så storartade som de sedermera blifvit.

De största industriela inrättningarna voro på den tiden de förenämnda fabrikerna hvarjämte uti staden fanns en liten början till Petterssonska yllespinneriet, några klädesvalkar, ett par tegelbruk med obetydlig produktion och en blyhagelfabrik bakom Pyynikke åsen, hvilken dock endast tidtals arbetade. På strömmens östra sida, hvilken då icke tillhörde staden, funnos Hatanpäägårds stora mjölkvarn och Tammerfors masugn, som dock blott, hvart tredje eller fjärde år blåstes på, allt efter som det därvid anlagda mindre gjuteriet var i behof af tackjärn. Detta utgjorde vid nämnda tid hela stadens industri, utom hvad dess handtverkare åstadkommo, af hvilka en del för afsättning af sina fabrikater brukade besöka grannstädernas marknader.

Kom så år 1856, då brukspatron W., egare af Östermyra krutbruk, en vacker dag tyckte att han hade för liten nytta af att klippa kupongerna på sina många ryska värdepapper, samt kom att fundera på det större gagn som skulle bli en följd af rikedomens användande till upphjälpandet af industrin i landet. Han köpte därför af firman Ramsay & Idman dem tillhörande Tammerfors masugn, belägen på östra sidan af strömmen, jämte det därinvid anlagda gjuteriet och sågen med underlydande stora tillgång till vattenkraft. Dessa inrättningar ombyggde och förstorade han samt anlade därvid en, enligt dåvarande förhållanden, ansenlig mekanisk verkstad. Denna försågs med många och stora arbetsmaskiner, tagna från England, hvarifrån landet förr uteslutande försåg sitt behof af verktyg. Något senare anlade Törngren tillsammans med en Fritsche klädesfabriken i Tammerfors. Belägen på samma sida vid strömmens nedersta fall är äfven den ett ganska stort företag.

Dessa anläggningar medtogo dock icke uti nämnvärd grad grundläggarenas resurser, och någon tid därefter beslöt W. att resa till bergsrådet Kasimir Brehmer för att om möjligt af honom köpa Jokkis bruk och stora egendom. En dag stoppade han en bunt obligationer i schäslådan och åkte dit. På aftonen vid toddyglaset kommo herrarna öfverens om priset och gjorde till ömsesidig belåtenhet muntligt upp affären samt gingo att sofva på saken. Men på morgonen fann B. att han glömt åt sig betinga något pris för den på hans stora gods växande grödan, hvarför han af W. begärde en summa utöfver det belopp, som på kvällen öfverenskommits. W., som var fast öfvertygad att affären giltigt afslutats aftonen förut, blef förargad. Han gick till vagnslidret, där schäsen med värdepappren stod, tog bunten med sig till B. och kastade den framför honom på bordet, utbristande: "Här har du femhundratusen rubel, mera ger jag inte för alltihop!" Härpå svarade B. helt lugnt: "Då får du inte Jokkis!" Och därvid blef det. Hr W. fick kuska tillbaka till T:fors med pappren i schäslådan.

I staden träffade han T., min sagesman, och omtalade för honom sin färd med dess negativa resultat samt sade: "Hvart stoppar jag nu penningarna?" T. var icke lagkarl blott för roskull, han visste råd för dem. Han sade att han egde ofördelaktigt placerade kapital och därför hade kommit på tanken att någonstädes anlägga en linnefabrik, ty en sådan fanns icke i landet, men dittills hade han ej träffat på någon för detta ändamål lämplig plats. Då nu äfven W. hade penningar till öfverlopps samt dessutom egde plats och vattenkraft därinvid som var utmärkt, föreslog han därför att de tillsamman borde utföra planen. Detta förslag antogs af W. och utkast till det stora företaget uppgjordes omedelbart. Under 1857, 58 och 59 uppfördes de stora fabriksbyggnaderna, hvilka sedermera öfvergingo i Tammerfors Linne & Järn-Manufaktur Aktiebolags ego och liksom mekaniska verkstaden allt intill senare tid betydligt förstorats. Herrar T. & W. voro under flere år turvis bolagets disponenter.

Dessa ansenliga, tätt efter hvarandra utförda fabriksanläggningar väckte verksamhetsandan i samhället till nytt lif, ökade penningetillgången, fabrikationen, omsättningen och välståndet på orten, hvars folkmängd hastigt steg. Så äfven på östra sidan af strömmen. Där förr endast ett par bondgårdar och några torparekojor funnos, uppväxte nu snabbt den Skyttälä kallade arbetareförstaden.

Det för fabrikerna behöfliga råmaterialet och deras fabrikater, som måste forslas till och från staden med foror, försvårade transportförhållandena så, att deras upphjälpande började bli ett allt mer trängande behof. Huru man bjöd till att uppfylla detta tidens kraf och de första ganska misslyckade försöken till dess upphjälpande vill jag i efterföljande berättelser söka skildra.

Första ångbåten på Näsijärvi.

På förenämnda transportsvårigheter samt de resandes bekvämlighet tänkte hr W. då han beslöt att vid sin nya verkstad i Tammerfors under vintern 57-58 låta bygga en hjulångare, lämplig att trafikera vattendragen norrut från staden genom den nyss färdigblifna kanalen och slussen vid Muurola till Ruhala landningsbrygga uti Ruovesi socken. Detta afstånd är sex mil och denna trafikled skulle framdeles förlängas till Visuvesi och Virdois, allteftersom de nödiga strömrensningarna utfördes.

Denna ångbåt, dess tillkomst, utseende och beskaffenhet voro säregna och så olika nutidens fordringar på en sådan, att en utförligare beskrifning af densamma kan låta försvara sig. Jag måste därvid, för tydlighetens skull, använda en del tekniska termer, men skall icke slösa därmed.

Visserligen inträffade denna fartygsbyggnad flere år före min ankomst till orten, men bruksförvaltaren J.F. Gefwert vid masugnen, som såg huru därvid tillgick, har flere gånger meddelat mig så lifliga skildringar däraf att jag, som några år senare gjorde ångarens intima bekantskap, är fullt öfvertygad om deras tillförlitlighet och redan då beslöt att vid tillfälle rädda dessa rätt roliga minnen af denna första ångare på "Näsijärvis dunkla våg" undan förgängelsen, åt hvilken han själf redan längesedan skattat.

För att börja denna beskrifning med det mest i ögonen fallande af ångbåten, som ju är skrofvet, så hade hr W. för dess byggande af trä tillkallat en byggmästare vid namn Pihl, välbekant utefter Österbottens kuster, där han timrat hop en hel flottilj af segelfartyg; men tyvärr skulle denna bli hans första ångbåt. Han värfvade för ändamålet ett lag af sin hemtrakts välkända, skickliga skeppstimmermän och började sina förberedelser på hösten 1857 med att hugga bjelk och rötter i skogen samt släpa detta till masugnstranden så snart isen på sjöarna bar.

Pihl hade nog sett någon af de gamla fregatterna som "Svenska flottans fader", kommendörkapten m.m. af Chapman under senare delen af adertonde seklet så typiskt konstruerade, eller hade han läst om dem och studerat deras afbild, de gamla Östindiefararne; ty han ville visst, efter sin smak, statuera ett exempel i ångbåtsväg och gaf därför åt skrofvet fregattstilen i förminskad skala. Det byggdes femtiotvå fot långt öfver stäf, nio fot bredt och sju fot djupt från däck till kölens underkant och såg ut i tvärsektionen under vatten som en något flattryckt halfcirkel med lodräta sidor därofvan.

Öfver vattenytan liknade detta fartygsskrof en lång låda, uti ena ändan trubbigt tillspetsad och vid den andra något aftäljd på hörnen till en stor, flat akter, liksom om den plötsligt blifvit afsågad på tvären. Förstäfven utfördes elegant framspringande, såsom fordom var brukligt på stora segelfartyg, men af akterstäf fanns endast en stump osynlig under vattenytan hvarpå det tjocka, fyrkantiga rodret anbringades, enligt träfartygsmanér räckande upp genom skrofvet uti en vid s.k. brunn, hvilken liknade ett stort svart hål i underkanten af den breda akterspegeln. Där bakom räckte fartygskroppen c:a 3 fot längre, men tog sedan så tvärt slut, att fortsättningen ovillkorligt af beskådaren saknades. Den framåtsträfvande förstäfven öfvergick upptill i en skulpterad figur af ungefär tvåtredjedels naturlig storlek, hvilken förmodligen var ämnad att personifiera Kalevalasjöguden Ahti, hvars namn utsetts att bli ångarens. Men konstnären, som utfört detta beläte, hade troligen glömt att låta presentera sig för den okända storheten, ty det alster han tillverkat var förvånande likt någon af hafsgudarna Neptunus eller Poseidon, sådana de fordom brukade uppenbara sig vid sjökuslen på förstäfven af forntidens ståtliga skepp och briggar. Förmodligen tyckte Pihl, att den ena guden kunde vara lika god som den andra, blott han var snygg; ty han opponerade sig ej och satte gubben dit ämnadt var. Snygg var guden ock, det måste medgifvas. Utrustad med en veritabel aristokratisk kroknäsa, väldiga, förgyllda mustascher, härskaremin och guldkrona på lockarna, höll han en väldig eldgaffel med högra handen tätt intill kroppen, liksom man får se då militären kommenderas: "gevär för fot". Vänstra handen hade fattat tag i den en antik toga föreställande kjolen, hvilken på förens båda sidor skylde granna namnbräder, omgifna af storartade ornamentala förlöpningar. Det är visst att gå berättelsen i förväg, men passar så väl här att omnämna ödets grymhet, som endast en kort tid tillät Ahtis bild att kvarstå som gallionsprydnad på båten. Därtill bar dess exponerade placering skuld, ty vid ett sjöäfventyr på hösten 1861 råkade gudens ståtliga näsa bli illa skamfilad, och då båtens redare hr G. tyckte, att en karl utan näsa såg mindre anständig ut samt ingen läkare, af den sorten som kunde kurera honom, fanns att tillgå i staden, nedtogs guden och fördes till ett mera skyddadt ställe uti brukets magasin. Där såg jag honom ännu flere är senare illa behandlad, nedsölad och glömd, en sorglig bild af förgången härlighet och konstens ringaktning. Kanske hänger han där ännu!

För att nu öfvergå till beskrifning af båtens lika prydligt utrustade akter, så slutade denna som nämndt med en ansenlig s.k. akterspegel af upp- och nedvänd hästskoform, som vid öfverkant höll omkring åtta fot i bredd vid fem fots höjd öfver vattenytan, på hvilken den nedtill, då båten var lastad, släpade med en bredd af sex fot. Denna tvärskepps öfver något hvälfda och akterut lutande stora yta hade gifvit skulptören ett ypperligt tillfälle att visa talang och kunskap uti rokokostilens yppiga ornamentering. Grann var den, mycket grann: den rundt kring spegeln löpande ramen med hörnstycken af fantastiska, sirliga slingor och den af liknande ornament omgifna namntaflan på midten, allt i hvitt och guld. Det var blott ledsamt att "Ahtis lekande döttrar", vågorna, snart slickade både färgen och guldet af all grannlåt, som var inom räckhåll för dem.

Äfven hjulhusen voro i samma stil rikt försedda med prydnader, liknande strålande, allt efter som båten rullade, upp- eller nedgående solar med en halfcirkel af stjärnor däröfver; liksom allt annat blankt, förgylldt och hvitt på det ramsvarta skrofvet.

Dessutom var ångaren utrustad med mast, och på skorstenen satt en af plåt tillverkad krona, hvilken dock tyvärr snart måste borttagas för att ersättas af en mycket nödvändigare gnisthatt. Sålänge denna krona var hvitmålad och innan den såsom allt annat ombord blef nedrökt, sotstänkt och skamfilad, prålade den nya ångbåten riktigt grann, och enhvar måste medge, att "Ahti" till sitt yttre var en ovanligt stilig gengångare från en föråldrad skeppsbyggnadskonsts dagar, som i sitt slag ej lätt öfverträffas af någon mäster Pihls efterföljare. Skada var blott att båten både blef klumpig och såg tung ut trots alla prydnader.

Byggmästaren hade hört, att det fanns godt om stenrösen och berghällar på ringa djup utefter ångbåtens blifvande trafikled och att den skulle bära ett tungt maskineri, men huru mycket detta skulle väga, det kunde mäster icke ens närmelsevis få reda på. Vid verkstaden bad man honom vänta, tills maskineriet blefve färdigt, då skulle han få väga det, och färdigt blefve det nog i tid till våren. Detta kunde han naturligtvis icke vänta på, ty då skulle äfven hans båtskrof vara så pass redo att det kunde ta emot maskinen, och blef han således nödsakad att göra sin viktberäkning (ifall sådan alls företagits) på måfå. Sedan fick man ju i alla fall se resultatet — hvarför då vara nyfiken? Tillfölje af ovissheten och de anförda skälen beslöt P. att bygga skrofvet riktigt starkt, och han sparade hvarken på trä eller järn därtill; allt skulle vara af bästa sort och blef rundligt tilltaget. Det tättimrades under däck utefter hela längden med åtta à nio tum tjocka fururötter, hvilka till och med där på orten uti de kringliggande nästan orörda skogarna voro svåra att anskaffa. På spanten öfver kölen fastbultades ett s.k. kölsvin af tio tums bjälk, och dylika balkvägare äfvensom järnknän insattes under däcksbalkarna midskepps. Långa diagonalskenor användes, af sådana dimensioner som kunde ansetts behöfliga på en brigg, och allt detta bultades ihop riktigt stadigt, så att bruksförvaltaren påstod Noaks ark icke varit starkare byggd. Tiden visade det ock vara ett durabelt arbete, ty huru mycket det än under årens lopp profvades såväl på kända som okända grund, berghällar och landningsbryggor, så yppade sig dock aldrig någon läcka. "Strunt i de! Hälla ä gammal och skuta ä ny", sade skepparen, då han tornade.

Skrofvet, däckades från fören till akterom hjulhusen, där ett till den tre fot öfver däck höga relingskanten upplyftadt s.k. halfdäck vidtog. Detta halfdäck räckte till akterspegeln, hysande passageraresalongen under sig. För om salongen, d.v.s. midskepps, var naturligtvis skrofvets bästa del bestämd för maskineriet och än längre förut inreddes lastrum samt skans för besättningen uti förpiken. På sidorna af hjulhusen voro från början små kyffen för diverse behof upptimrade, hvilka dock snart måste tagas bort, och relingen hade förut å båda sidor dubbelportar på gångjärn.

Hr W. hade anförtrott utförandet af ångbåtens maskineri åt sin nya verkstad vid masugnen och dess föreståndare, ingeniören Dillworth, en engelsman af äkta skrot och korn. Ångbåten fick på detta sätt två "pappor", den ena en gammal österbottnisk skutbyggare, som icke kände till nyare ångbåtsskrofs konstruktion och behäftad med en god dosis af nationallytet, envisheten, samt den andra en stockkonservativ engelsman, som ansåg sig icke behöfva praktisera något annat tungomål än sitt världsspråk och därför med förakt såg ned på hvarje individ, som icke förstod detta. Af hans alster kunde man se att hans kunskap i ångmaskinskonstruktion icke sträckte sig utöfver lokomobilernas horisont och att något hjulbåtsmaskineri icke därintills förekommit i hans praktik. Eljes gaf han icke efter för Pihlen hvad envishet och själfklokhet beträffar.

Att två sådana naturer icke skulle komma tillrätta i harmoniskt samarbete med hvarandra var tydligt, ty P:s österbottniska var naturligtvis lika obegriplig för Mr. D. som dennes Yorkshiredialekt mystisk för honom. Ehuru P. använde åtskilliga engelska sjötermer, hvilka han kommit öfver vid kusten, men hvilka Mr. D. antingen icke kunde eller ville förstå, kommo de dock sällan underfund med hvarandras mening. De samtalade därför mest med min- och fingerspråk, hvilka uttrycksmedel dock, ehuru båda egde mycket expressiva nationalnunor och voro artister uti grimasering, visade sig vara alltför otillräckliga att leda till förståelse vid deras oundvikliga, gemensamma rådplägningar i Ahtis angelägenheter. Vanligen glodde de på hvarandra som ett par bulldoggar och sade hvarandra personliga artigheter på eget språk. Hade de så kommit till tålamodets yttersta gräns och kanske emedan det nyligen timade orientaliska kriget och upproret i Indien ännu var i färskt minne, brukade P. knyta näfven åt den mera flegmatiska "Mister Bull" och med sin gälla rösts högsta tonfall ryta ordet "Calkutta". Regelbundet svarade Mr. D. härpå storstyft hånleende: "Balaklava", vände sedan ryggen åt P. och aflägsnade sig triumferande. De båda herrarna tycktes vara öfvertygade om att med dessa ord hafva sagt hvarandra något särdeles dräpande och kränkande. Följden häraf blef, att de byggde och konstruerade oafhängigt från hvarandra, enhvar efter sitt hufvud, och till föga båtnad for byggherrn blef resultatet därefter: en ångare hvars like knappast förekommit uti ångbåtsbyggnadens spädaste barndom och hvilkens många egendomliga bristfälligheter nu måste få tjäna som skäl att försvara deras omständliga beskrifning, emedan de voro oförsvarliga äfven på sin tid.

Som nämndt hade Mr. D. troligen icke förr varit i tillfälle att befatta sig med hjulbåtsmaskiner, men väl med lokomobiler, och däraf följde att han apterade en sådan för Ahti. På en horisontal, cylindrisk ångpanna anbringade han öfver den framtill öppna eldstaden, på lokomobilfason, en encylindrig, liggande högtrycksmaskin, hvars lagerbock för vefaxeln stod bakom skorstenen, och på de utombords räckande axeländarna sutto skofvelhjulen. Det mest gammalmodiga och egendomliga å denna maskin var dock dess manövreringsmekanism eller den s.k. backinrättningen. En enklare kan svårligen konstrueras, ty den bestod af endast en excenterskifva för slidrörelsen, vridbar på sin axel, samt af tvänne i motsvarande vinklar på densamma fästade knapar. Vid excenterskifvan var fästadt ett handhjul, omkring tre fot i diameter. Mot en af de nämnda knaparna måste excenterskifvans ansats ligga vid "framåt" — och mot den andra vid "back". För att kunna manövrera maskinen måste maskinisten först, alltefter kommando "sakta" eller "stopp", delvis eller totalt afstänga ångan från maskinen medelst ångventilens tillskrufvande, eljes förmådde han icke med handhjulet förändra excenterns ställning. Denna ventil var anbringad på slidskåpet. När ångan var afstängd, nödgades han kvickt flytta sig till maskinens andra ända vid skorstenen och där, medan maskinen ännu rörde sig, med båda händerna kraftigt hugga tag i handhjulet och därmed vrida excentern till motsvarande knap för den förestående rörelseförändringen. Då var maskinen klar att på kommando utföra denna, så snart ånga åter insläppts i slidskåpet. Dessa manipulationer måste dock utföras med hastigheten af en oljad blixt, d.v.s. medan maskinaxeln af båtens framfart och de i vattnet släpande hjulskoflarna höllos i rörelse; ty dröjdes därmed så länge att hjulen och axeln kommit i stillestånd, då stannade maskinen lätt på en af de två s.k. döda punkterna, d.v.s. med axelvefvarna uti horisontalställning vid ett sådant läge, att ångan icke var i stånd att vrida den åt någotdera hållet. Inträffade denna kalamitet, då blef det hvarken "framåt" eller "back" utaf utan mycket bråk. Då måste däckskarlen, eldaren eller den som var närmast till hands och kände till konsten, kvick som en ekorre, äntra upp på ett af hjulhusen, öppna den däruppe befintliga luckan och sedan sätta sig där och en eller flere gånger med fötterna kraftigt sparka mot hjulskoflarna, hvarigenom maskinen vreds från förenämnda döda punkt, samt ångan åter kom i tillfälle att göra sin skyldighet. Den sparkande mannen måste dock ha reda på om han skulle sparka för "framåt" eller "back", samt sätta sig på motsvarande sida af luckan, eljes blef vid ångpåsläppningen resultatet det motsatta af hvad meningen var.

Det synes häraf, att "Ahtis" maskin hade sina hemliga finesser och nycker, hvilka den, som ämnade sköta densamma, måste vara fullt hemmastadd uti, och fick maskinisten vid handhjulet vara god akta tassarna för stänger och knapar, så måste sparkaren däruppe vara rädd om tårna, eljes kunde han få dem både klämda och klippta. Följden häraf var att den maskinist, som på "Ahti" en hel seglationstid utan större malheur skött sin syssla, ansågs som expert i yrket och gärna hölls kvar om han ock råkade ha andra svaga sidor. Ty vid maskinistombyte profvades nästan dagligen ångbåtens stäf och landningsbryggornas stadga på fullt allvar, innan den nya blef ordentligt inöfvad. Då voro kaffekoppar och glas kortlifvade ombord, om icke än värre hände. Ahtis skrof stod sig vid sådana tillfällen bäst, ty det läckte aldrig af sådana törnar. Då det i början af april 1858 med glans åkt ned från stapelbädden, visade sig tyvärr, att det tillföljd af sin runda botten och tunga öfverbyggnad var hemskt rankt. Men P. tröstade sig själf och andra med påståendet, att det nog blefve stadigare blott den torra bordläggningen hunnit bli vattendränkt och maskineriet kommit ombord. Skrofvet sänkte sig visserligen någon tum af vattnets inträngande i trävirket samt låg därefter midskepps fyra fot djupt, men akterskeppet såg lika tungt och hängande ut som från början och den utlofvade ökningen i stadighet blef ej af.

Kom så dagen då maskineriet skaffades ombord. Det befanns då, att ena hjulhuset måste aflägsnas för att man skulle kunna komma åt öppningen i däck öfver maskinrummet, där ångpannan skulle ned, och sedan detta var gjordt, lades starka stockar från land tvärs öfver hålet. Då ingen lyftkran fanns att tillgå, byggdes två höga bockar af sågstock, en för- och en akterom maskinrummet tvärs öfver båten stående på den hårda grusbottnen i strömmen, och öfver dessa lades tvänne tjocka bjälkar, den ena på den andra. Sedan släpades pannan ombord under bjälkarna, lyftes däruti med täljor och gångspel, hvarpå stockar och plankor undanskaffades och den firades ned i fartyget och stannade på kölsvinet. P:s utsago, att maskineriets tyngd skulle stadga båten, besannade sig dock icke heller; tvärtom blef den, ehuru af pannans vikt nedtryckt närmare en half fot, så ostadig, att man knappast vågade flytta sig från midten åt sidorna till, utan farhåga att fartyget skulle kantra. Tillika visade sig att skofvelhjulen voro för små i diameter eller för högt placerade, ty skoflarna endast snuddade vid vattenytan. Mr. D. tycktes mycket road af P:s motgång och frågade honom: "What is to be done." (Hvad skall göras?) Hvartill P., som vanligt härmande ordens ljud, svarade: "Wattgrisen (skutan) ä min, å tokidonet ä' hans". Häråt skakade Mr. D. på hufvudet och fortsatte pekande på båtens kölsvin: "Cut off this beam". (Hugg af den stocken). På detta förslag kom svaret: "Hut åt eget svin", och därmed afstannade den öfverläggningen angående hvad göras borde. P. måste dock slutligen följa Mr. D:s anvisning och besluta sig för att "huta åt sitt kölsvin", d.v.s. kapa bort det utefter pannans hela längd, hvarigenom denna sänktes den behöfliga halfva foten och kom att hvila på spantryggarna. Lägre kunde den icke sänkas utan att allt för mycket försvaga båten. Då med detsamma maskineriet skuffades så mycket förut som skoflarnas fria gång uti hjulhusen medgaf, nedtrycktes förskeppet något och aktern höjdes, hvarigenom båtens läge på vattnet förbättrades. Dessa förändringar och tyngdernas djupare placering i fartyget afhjälpte dess rankhet till en del, men icke till fylles. P. måste, nödd och tvungen, plocka bort alla tillbyggen vid hjulhusen samt kommandobron däremellan liksom det upphöjda halfdäcket akterut öfver salongen. Nytt däck lades jämnhögt med det i fören befintliga och ny salong inreddes. Emedan man ej kunde stå rak under det nya däcket, höjdes salongen till hälften öfver detsamma genom att utefter däcket uppsätta en med fönster på sidorna försedd s.k. kapp eller ruff, liknande en otymplig två och en half fot hög och fyra fot bred packlåda. Denna, som räckte fram öfver maskineriet, hade nedgång akterifrån och förstörde totalt utrymmet på däck i det den lämnade endast en smal gång mellan relingen och hjulhusen. I salongen kunde man således blott under ruffen röra sig upprätt och möta hvarandra. Uti den låga delen under däcket fick man sitta eller ligga på bänkarna längs fartygssidan. Genom att maskineriet jämkats föröfver, blef bakom detsamma plats att utan synnerlig inkräktning på salongen inreda en minimal s.k. fruntimmershytt, hvilken i trots af sitt ändamål dock oftast före afresan från staden upptagits af för mycket välplägade manliga passagerare, hvilka den alltför beskedliga kaptenen af medömkan icke nändes undanskaffa. På ruffen, bakom skorstenen ofvanom maskineriet, uppsattes styrinrättningen, hvilken, på kinkiga ställen i farleden, sköttes af kaptenen själf, hvarvid han måste stå grensle öfver kettingsrullen. Han fick trösta sig öfver förlusten af den upphöjda ståndpunkten på den rifna kommandobron med nöjet att, om han ville ha utsikt förut, på varma sommardagar leka kurragömma bakom den heta skorstenen, kikande efter farleden på ömse sidor därom. Men vid kallt, regnigt och blåsigt vår- eller höstväder kunde denna placering nog ha sina behag och därför bibehölls den på kaptenens begäran; ehuru elaka menniskor påstodo, att han af den bredbenta ställningen öfver styrmekanismen och det af utkiket förorsakade ständiga vickandet af och an småningom blifvit kobent som en riktigt konstruerad bagaregesäll.

Genom maskineriets flyttning hade en del af lastrummet förlorats och resten däraf visade sig behöflig för det skrymmande brännmaterialet som P. glömt bereda plats åt. Då intet fraktgods vidare behöfde hissas, hade ock den vid lastrummet uppställda med hissbom och block försedda masten tyvärr blifvit alldeles öfverflödig, redan innan mekanismen ens varit försökt; och emedan den ökade rankheten måste den aflägsnas omedelbart efter den blifvit uppsatt, hvilket skedde blott för att man engång måtte få se huru ståtlig båten därmed skulle ha tagit sig ut. Men olyckligtvis försvann jämte masten den silfverslant, som P. enligt gammal plägsed lagt åt fartygstomten i tapphålet därunder, och därför var det naturligtvis som båten till en början förföljdes af ständig otur. Samtidigt med masten undanskaffades från bord ett par två och en half fot långa tackjärnskanoner, s.k. nickhakar, med sina af ek gjorda lavetter; allt för att minska öfvervikten och öka ångarens stadighet. Grymt var att dessa nätta leksaker, så behöfliga ombord till komplettering af den stiliga utrustningen till s.k. sjömässigt skick, glädjesalut och nödsignaler, vid båtens slutligen lyckligt fulländade profresa måste affyra sina glädjeskott på land och ångaren därtill förblifva svarslös. Ja, de voro flere hvilka sörjde däröfver, och bland dem icke minst P., som medelst anbringandet af dessa pjeser velat förfullständiga utrustningen till större likhet mellan hans första ångbåt och hans gamla ideal fregattskeppen. "Es wäre zu schön gewesen, wenn es hätte können sein".

Kanonerna hamnade i bruksmagasinet liksom kompasshus, signallyktor, namnbräder och kronan från skorstenen, hvilka snart visade sig öfverflödiga, och dit följde som nämndt äfven gallionsbilden snart efter. P. gjorde allt hvad han kunde för att öka båtens stadighet äfven genom att lägga tackjärn som barlast i kölrummet, men ändock ville detta icke lyckas till önskad grad, den var och blef äfven vid lugnt väder en vagga, tills den några år senare ytterligare ombyggdes.

Första dagarna af juni var man så långt kommen med maskininsättningen, att ånga kunde släppas på, och nu blef det engelsmannens tur att få förtret och bekymmer, ty hans maskin envisades att icke vilja gå rundt. För hvarje gäng ånga insläpptes däruti, gick den konsekvent blott ett halft hvarf och stannade med en liten tillbakastudsning liksom mot en elastisk dyna på endera af de döda punkterna, hvilken den på eget bevåg ej tycktes vilja öfverskrida. Mr. D. filade själf på slidkanter och excenterknapar utan synbar framgång, men efter en rad resultatlösa försök kom han på idéen att i slidans båda ytterkanter anbringa djupa, trekantiga skåror, och detta hjälpte. Maskinen behagade därefter gå rundt sålänge ångan räckte till.

Det blef ett publikt nöje att gå och se ångmaskinen snurra; detta var något nytt att gapa på för sådana stadsbor, som ingen ångmaskin sett, och fort gick den sålänge inga skoflar voro insatta uti hjulen. Först sedan man till nöjes öfvertygat sig om att maskinen verkligen kunde gå, fastskrufvades skoflarna.

Då därigenom ett ökadt motstånd uppstod, saktade den betydligt samt började halta, d.v.s. gå med knyckar för hvarje gång vefven i horisontalt läge passerade de döda punkterna; tillika sjönk ångtrycket hastigt i pannan. Maskinens ojämna gång trodde Mr. D. skulle försvinna, då båten kom i rörelse, men ångans otillräcklighet gjorde honom mycket hufvudbry, ty han, som var van vid stenkolseldning och dess större värmealstring, hade ingen erfarenhet af brännvedens ringare effektivitet och hade således råkat beräkna sin pannas rost och eldytor ganska knappa. Han anlitade den enda utvägen som fanns ur svårigheten, nämligen att forcera draget, och experimenterade ihärdigt med afloppsångblästern uti skorstenen. Afloppsrörets munstycke gjordes af kopparplåt och öppningen däri hamrades efter profningarne allt mindre i genomskärning, hvilket slutligen visade sig medföra önskadt resultat hvad ångutvecklingen beträffade men tillika ansenligt ökade det af ångans utrusning åstadkomna hväsande ljudet till en för öronen mycket oangenäm höjd. Detta obehag måste man dock finna sig uti, ty Mr. D. lyckades därigenom äntligen få pannan att, vid eldning med torr ved, hålla trycket uppe till närmare sextio skålpund, hvilket han ansåg tillräckligt för behofvet. Maskinen gjorde därvid omkring tjuguåtta omlopp i minuten. Nu hade byggmästaren icke vidare anledning att i sin tur grina åt ingeniören.

Uti maskinverkstaden fanns då ingen van maskinist, icke ens en arbetare som försökt sig i det yrket, och ej heller i staden kunde någon däri kunnig karl lånas, ty där förekom vid den tiden ingen enda ångmaskin. Mr. D. var således tvungen att sköta sin maskin själf och att därvid småningom lära in både eldare och maskinist, hvilket göra icke måtte varit alltför lätt, då folket ej förstod honom. Då man efter många mödor slutligen kommit så långt att maskinen vid stranden visade sig gå tillfredsställande och ingen vidare olägenhet tycktes vara att befara, skulle man begifva sig ut till sjös för att där fortsätta båtens inkörning. Dit skulle man dock icke komma så lätt som man hoppades.

Näsijärvi afbördar sitt vatten genom sunden mellan flere mindre holmar och fastlandet, af hvilka det midt för strömmen belägna är bredast och djupast, samt tillika det enda som af fartyg kan befaras. I detta sund är strömmen under högvattentid, från medlet af maj till slutet af juli, ganska strid, dock ror man alltid i båt utan synnerlig kraftansträngning uppför densamma. Nedanför sunden liknar strömmen en vik af omkring sextio famnars längd, och i dess midt ända fram till fallets början är strömdraget starkast. Omkring trettio steg ofvanför fallkanten lågo då på botten tvänne af trä timrade stenkistor, hvilkas öfverkant ibland betäcktes af högvattnet. De voro fyllda med kullersten och sinsemellan förenade med enkla stockbommar, ditlagda för att hindra oförsiktiga båtfarande och forellmetare att af strömmen dragas ned i fallet, hvilket ju ock händt en engelsman, som den gången envisades att segla vid lugnväder. Ångbåtens tilläggningsplats var i dammsumpen ofvanför masugnens vattenränna, vid strömmens östra strand och omkring fyratio steg längre uppför än de nämnda stenkistorna. På detta ställe är vattenhastigheten endast någon fot i sekunden, men ökar betydligt mot strömmens midt, som, ungefär tio till tolf famnar aflägsen, är stridast mellan stenkistorna där man knappast kan ro uppför i båt. Denna beskrifning af den s.k. forsnacken är gifven till förståelse af efterföljande berättelse.

Första proffärden med "Ahti".

En dag, då allt ombord var klart för proffärden ut på sjön, ställde sig byggmästaren vid styrratten och ingeniören invid maskinen, som måste manövreras från däck. De sågo menande på hvarandra och så nickade P. åt Mr. D., hvarpå denne svarade med en liknande knyck på nacken. Därpå kommenderade P. att förtöjningarne vid land skulle kastas loss och fören stakas ut, så att båten kom i sned riktning mot strömfåran och kunde löpa in uti denna för att där nå djupare vatten. Nu ropade P. "Låt gå!" åt Mr. D., som förstod detta hans eget språk liknande kommando och släppte ånga i maskinen. Men antingen denna för tillfället icke var uppvärmd eller eljes trög att komma i gång, kanske ock att Mr. D. ej öppnade ångventilen tillräckligt för "full fart", som han borde gjort, nog af, det starka strömdraget hade, innan båten kom i rörelse, vridit fören för långt ned mot fallet, hvaraf följden blef att, då det slutligen i sakta mak bar framåt, ångarens kurs blef tvärsöfver i stället för uppåt strömmen. P. försökte visst att med rodret styra in i rätt riktning, men emedan båtens fart var så liten och strömmen låg mot sidan hade rodret ingen verkan. Så kom båten småningom på tvären in uti starkaste strömfåran och dref ohjälpligt utför med sidan förut. Då Mr. D. varsnade detta, stoppade han maskinen. Den kursen hade eljest fört öfver på andra sidan af forsen och ned i bomullsfabrikens vattenrännor, där båten varit utan all fara. Mr. D. ropade till P.: "It go's to the devil!" (Det går åt fanders) samt fick till svar: "Ja den tycks gå som den vill, å int' som vi vill!" Inom blott några ögonblick dref båten ned mot den första och mellersta af de tre stenkistorna; men lyckligtvis är djupet där äfven vid högt vattenstånd icke så stort, att båten, om den ock sprängt den därstädes befintliga bommen, kunnat drifva ned i fallet. Båtens djupgående af närmare fem fot gjorde, att den med fören stannade på bergbotten ett par famnar framför kistan, medan aktern lade sig mot bommen, hvilken lyckligtvis höll. Detta äfventyr försiggick under högtidlig tystnad såväl på båten som på land, men då man såg att det icke skulle bära utför fallet, samt att båten, ehuru den af strömmens tryckning så betydligt lutade åt babord, att det var svårt att gå på däck, ändock icke stjälpte, repade allesamman åter mod. Mr. D. pekade på styrinrättningen, skakande på hufvudet åt P., och sade: "It is bad." (Den är dålig). Men denne, som förstått tillvitelsen, blef honom icke svaret skyldig, och visande på maskinen utbrast han i sin tur: "Den där är sämre". Härpå genmälde Mr. D. mera för sig själf än åt P.: "I think sämre does not mean the same". (Jag hoppas "sämre" icke betyder det samma d.v.s. äfven dålig). Längre kom man ej i ordbytet, ty just då lättade säkerhetsventilen och den utrusande ångans tjut omöjliggjorde fortsättningen. Det kan tyckas att herrarna båda hade rätt uti sina påståenden.

Bruksförvaltaren hade varit klok nog att icke följa med ombord, han åsåg haveriet från land. Varsnande att det gick på tok, skickade han ut folk med roddbåtar att bärga de nödställda och anskaffade sedan, för att löstaga haveristen, varpspel och trossar. Ett spel uppsattes på Myllysaari och ett annat vid strandhörnet ofvanför olycksstället; men bergningsförberedelserna togo tid och trossarna sprungo flere gånger utaf för påfrestningen. Ytterligare ett varpspel anskaffades därför och slutligen lyckades det efter strängt arbete under följande natt, att på förmiddagen berga "Ahti" ur det kritiska läget. Genom detta misslyckade försök att komma uppför strömmen insåg Mr. D., att maskinen var för svag för detta arbete och att dess kraft således på något sätt måste ökas, åtminstone under så lång tid som åtgick för färden uti strömfåran upp till sjöns lugnvatten. Det enda sätt att utföra denna plan var att, innan båten lämnade land, i pannan samla ett tillräckligt förråd af ånga under högt tryck, d.v.s. att elda på duktigt och lägga extra belastning på säkerhetsventilen. Samma metod lär vara bruklig vid ångbåtskapplöpningar i Amerika och detta var förmodligen bekant för Mr. D. Då maskineriet var försedt med endast en pump för pannans förplägning med det behöfliga vattnet och ingen matningsinrättning af annan sort fanns att tillgå, måste således pannan, innan den eldades upp, enligt gammal lokomobilpraktik fyllas med pyts genom tratt och afstängningskran tills det önskade vattenståndet, högre än profglaset visade, uppnåtts. På detta sätt infördes, då pannan skulle forceras, ett större kvantum vatten än eljes var behöfligt uti densamma, tillräckligt att motsvara den vid det ökade ångtrycket förstorade förbrukningen; helst matarepumpen icke fick användas under den tid forceringen pågick, emedan det däraf inpressade kalla vattnet trots den starkaste eldning inom några ögonblick skulle sänkt ångtrycket. Metoden visade sig användbar, och tack vare den blef det sålunda i all framtid möjligt att under högvattentid pina "Ahtis" tunga skrof upp genom sundet; därför användes den sedan ständigt, äfven efter 1862, hvilket år ångpannan försågs med både handpump och injektor samt tratten och kranen blefvo afskedade. "Ahti" led således i alla sina dar af kronisk öfveransträngning.

Äfven P. hade märkt att han yttermera borde göra något för att upphjälpa sitt sorgebarns sjöduglighet, hvad manöveringen beträffade, ty det låg på vattnet som en stor, tung timmerstock, obenägen att styras efter önskan. Han skarfvade rodret på längden med ett par fastskrufvade plankstumpar och därefter var man åter färdig till nya försök. Ånga uppkokades nu tills manometern visade 90 skålpunds tryck, glasröret var öfverfullt af vatten, och i väg bar det fräsande, plaskande och tjåstande af den kolossala ansträngningen. Det vägde och dröjde en god stund däruppe i sundet, men så lyckades det, och man kom upp på sjön.

Ett par timmar for båten af och an på fjärden samt återvände, utan att den gången något oförmodadt inträffade, till stor triumf för Mr. D., som nu enligt egen åsikt förträffligt löst sin uppgift.

Flere sådana utfärder företogos sedan, påkallade af nödvändigheten att inöfva besättningen, och det visade sig därvid, att den enkla högtrycksmaskinen var en ångslukare, som endast kunde få sitt behof tillfredsställdt, om det riktigt flitigt fyrades på uti eldstaden med väl torr, blandad björk- och tallved; alltså med det bästa bränsle som kunde åstadkommas. Detta var dock icke ruinerande på en tid, då sådan ved i staden kostade Fmk 2,25 à 2,50 pr. famn 6'X6'X3'. Med fuktig ved var ej värdt att försöka; däraf sotades pannans fina tubrör mycket snart fulla och man hade nöjet att under full gång allt som oftast kratsa dem rena. Glödande kolstycken stora som nötter kastades af det starka draget högt upp ur skorstenen, i mörker liknande ett grannt fyrverkeri, och visade det sig vara nödvändigt att genast anbringa en gnisthatt, emedan passagerarena ej ville finna sig uti att bombarderas och svedas. Denna gnisthatt blef också för Mr. D. anledning till mycket bekymmer, ty gjordes den af för tät metallväf, så sotades hålen snart igen, i synnerhet vid regnväder, och draget i pannan försvann; då måste eldaren upp på däck och slå på hatten med en lång stör. Men en sådan behandling tyckte hatten icke om i längden och Mr. D. ej heller. Användes åter för gles väf, så sluppo små kolstycken ändå ut att göra illa. Slutligen efter många misslyckade försök konstruerade Mr. D. en lucka med häfarm ofvanpå hatten, hvilken öppnades, då det var så pass rörelse i luften att bränderna däraf fördes utombords, innan de föllo ned. Denna geniala idé befriade Mr. D. från en stor ledsamhet, eldaren från öknamnet "sotaren" och passagerarena från att få hål brända på kläderna. Uppfinningen var praktisk, om den rätt sköttes, ty mera sällan är det så lugnt på Näsijärvi, att luckan måste hållas stängd. Ahti säg med denna inrättning visserligen ut som om han från något järnbruk lånat en puddelugnsskorsten, ty en sådan har liknande vippverk på toppen, och icke heller prydde detta sin plats så gentilt, som Pihlens hvitmålade krona gjorde, men Mr. D. påstod helt cyniskt: "Every useful thing is beautiful", d.v.s. allt som är ändamålsenligt är vackert.

Den officiella proffärden med "Ahti".

Sedan åtskilliga profresor aflupit lyckligt, påskyndade Pihl båtens slutliga utrustning och målning. Han ansåg sig nämligen ha uppfyllt sin bestämmelse och kunna återvända till hemknutarna, så snart ångbåten gjort officiell profresa och af principalen emottagits. Midsommardagen skulle den betydelsefulla akten försiggå och afresan ske på slaget 3 e.m., som vanligt från masugnsstranden. Det putsades och fejades väldeligen under Pihls egen eftersyn, till och med stranden löfkläddes, och på utsatt tid var allt klart ombord. Det väntades blott, som vid dylika tillfällen oftast är fallet, på några till högtidligheten inbjudna hedersgäster från staden, hvilka lofvat att säkert infinna sig. Sedan tredje klockslaget ljudit, stod den nya kaptenen Mattsson vid rodret och lät hvar femte minut den gälla hvisselpipan ljuda, ehuru byggmästaren ironiskt bad honom spara ångan. Maskinisten hade granskat sina smörjkoppar upprepade gånger och smort i alla oljehål, så att maskineriet glänste af flott, hvarom ingeniören ofvertygade sig, medan han oroligt gick af och an utefter maskinen, seende den så väl behöfliga ångan tjutande rusa ur säkerhetsventilröret och vattnet småningom sjunka uti pannans glasrör. Eldaren stack ideligen hufvudet upp genom däcksluckan för att få reda på, när han åter kunde fyra på i pannugnen; ty för att minska den vid stillaliggandet öfverflödiga ångutvecklingen stod eldstadsdörren redan längesedan öppen och brasan i ugnen var nedbrunnen. Klockan blef redan fyra, det var för vederbörande en lång och pinsam väntan. Då kommo slutligen de dröjande, i sakta mak vandrande utefter stranden, utan aning om allt obehag det ödesdigra uppehållet förorsakat. Då eldaren varsnade dem, hifvade han i största hast ugnen proppfull med ved, men ingen förståndig människa sade kaptenen, att han borde dröja till dess brasan kommit i full låga, och så gaf han omedelbart kommando till affärd. Stadsmusiken, fem bröder Scharlin, hvilken medtagits ombord till festens förhärligande och bestod af fiol, altfiol, kornett, klarinett och basfiol, stämde i fören upp Björneborgarnes marsch, och vid dessa lifvande toner gaf kapten kommandot "framåt, full maskin". Då skofvelhjulen kommo i gång, rusade afloppsångan från maskincylindern med väldigt dån ut genom skorstenen, öfverröstande alla andra ljud utom musiken, och öfversållade hela fartyget, de eleganta, sommarklädda damerna och deras ljusa parasoller såväl som herrarnas halmhattar med en dusch af sotvatten.

Under väntans långa ångpösande hade vatten i mängd samlat sig uti afloppsångrörets horisontala del, hvars innehåll vid igångsättningen af ångan kördes ut i skorstenen och genom den sotiga gnisthatten, förseende allt, som ombord fauns, med finare eller gröfre svartprickning, marmorerande damernas ansikten och toaletter. Det blef panik ombord, men hvart kunde man rädda sig undan faran att ytterligare utprickas? Ned i salongen störtade de skrämda, så många som rymdes; dock, innan de hunnit dit, var skadan skedd och faran öfverstånden. Emellertid knogade "Ahti" sakta framåt, men tyvärr, sorgligt att säga, uti hastigt aftagande tempo. Skofvelhjulens snabba rörelse förlamades synbart. Ångpuffarna i skorstenen förlorade småningom sin skarpa klang och hördes i alltmera glesnande intervaller, vittnande om att ångtrycket i pannan hastigt minskades betänkligt, I sundet mellan holmarna, där strömmen var starkast, tog farten alldeles slut och strax därefter, sedan det en stund vägt mellan uppför och utför, fick den senare riktningen öfvertaget och med strömmen bar det af nedåt, till en början sakta men säkert.

Pihl rusade förut, körde undan musikanterna och klargjorde ankaret, hvilket han, alltid förutseende, lagt på ångarens förpik, samt hifvade det ned i strömmen. Denna håilhake stoppade färden utför och där låg nu "Ahti" säkert förankrad midt i strömmen, helt oväntadt för alla ombord och på land, utom möjligen för Mr. D. Hade sotduschen redan förut verkat afkylande på de lustfarandes glada lynne, så bidrog detta andra missöde visst icke till att upphjälpa detsamma, ty helt försmädligt låg man där till spektakel och åtlöje för en talrik skara åskådare på stränderna och i båtar ute på sjön, hvilka tillställningen och det vackra vädret lockat ut och som synbart hade rätt roligt åt missödet. Situationen var mera löjlig än brydsam.

Då ångaren icke medförde någon lifräddningsbåt, vinkades en roddbåt intill densamma, med hvilken bruksförvaltaren återvände till land för att arrangera om undsättning. Alla andra ombord beslöto att mangrant kvarstanna för att icke gifva upphof till ännu flere historier om "Ahti" än som redan voro i omlopp. För att fördrifva tiden, spelade musiken flitigt och man förplägades med kaffe och punsch, hvilka drycker ju äro förträffliga medel att förjaga ledsnad och farhåga. Detta besannades äfven denna gång och ansiktena ljusnade åter småningom.

En större roddbåt anskaffades och lastades med ett stort varpankare och tross; ankaret fördes ofvanför sundet ett stycke ut på sjön, hvarefter trossen langades ombord på "Ahti", där den lades öfver ankarspelet. Vid musikens toner varpades ångbåten sedan af besättning och passagerare gemensamt genom sundet och ut på sjöns lugnvatten, hälsad med ljudeliga hurrarop från land.

Under tiden hade elden uti ångpannan åter alldeles slocknat och ångtrycket betydligt fallit tillika med vattenståndet i ångpannan. Man måste således på samma gång mata vatten i pannan och elda på ånyo, hvilket dock icke kunde ske innan maskinen åter kom i gång, emedan pumpen drefs af denna. Så snart detta lät sig utföras, fortsattes färden med helt sakta fart fram till Harvasalo holme, belägen jämnt en mil från staden. Där skålades och hurrades för "Ahti" och dess framtida lyckliga färder, hvarvid en talare välmenande sade: "Det är ju kändt att sämsta föret alltid är i portgången", så ock denna gång för "Ahti", men Pihl mumlade för sig själf något om silfverslanten och tomten.

Därpå anträddes hemfärden med bättre fart och lifvade sinnen och var man efter en i början visst något äfventyrlig, men i det hela treflig lustfärd vid niotiden på aftonen åter i staden. Innan man lade till där, hände dock ytterligare ett litet missöde. Man brukar säga: "alla goda ting äro tre", men olyckorna tyckas också följa tretalet ibland, det gjorde de åtminstone på denna bemärkelsedag. Vid landningen fick maskinisten icke så snart "back" som det behöfts, hvarför båten rände med god fart emot den med stockskoning försedda strandkanten. Stockarna voro visst mjuka af röta, men knuffen blef dock stark nog att vända upp och ned på några af herrarna ombord, som kanske råkat få litet för mycket till bästa, och att anställa en hemsk förstörelse bland glas och kaffeservis, samt låta toddyns och punschens söta flod till fleres saknad sorgligt förrinna utefter däcket och utför salongstrappan. Det var nog den slantsnikne skeppstomtens tillställning, påstod Pihlen.

Så slutade "Ahtis" officiella proffärd. Alla deltagare voro belåtna och glada åt att man kommit lyckligt hem och öfver att det nu var möjligt att om sommaren resa norrut utan att behöfva skaka på de dammiga landsvägarna. I fröjden häröfver och sorgen öfver punschens haveri kom ingen ihåg att se på klockan och att tänka på eller fråga efter, huru fort båten gått, och detta var tur både för byggmästaren och ingeniören, som utan anmärkning fingo afleverera sitt fabrikat, ty båtens hastighet var ganska tarflig, ett verkligt "festina lente!" —

"Ahtis" senare öden.

Ångbåten fick omedelbart därefter börja reguliera turer, den ena dagen norrut genom Muurola kanal till Ruhala landningsbrygga nära Kauttu bro i Ruovesi socken, belägen sex mil från staden, och följande dag samma väg tillbaka. Afgångstiden från båda ändpunkterna var kl. 8 på morgonen och ankomsten allt efter vädret vidpass kl. 6 eller 7 på aftonen. Då man från den för färden använda tiden af tio till elfva timmar borttager en eller två rundliga timmar, som bortsölades i Muurola sluss, återstå åtta till nio, på hvilka sex mil tillryggalades, och detta gifver båten den ansprökslösa hastigheten af sju till åtta kilometer i timmen. Denna hastighet var visst rätt obetydlig i jämförelse med nutidens snabbgångare, men om man betänker under hvilka motiga förhållanden "Ahti" hopkommit, måste man ju vara nöjd med resultatet, och så var äfven beställaren, hr W., som ofta färdades den vägen till och från Östermyra bruk.

Längre norrut än till Ruhala kom "Ahti" aldrig, ej heller sedan år 1863 sunden ofvanför åt Virdois till blifvit upprensade. Den orkade icke med vidsträcktare dagsresor, icke ens sedan den, samma år på våren, ytterligare blifvit ombyggd och erhållit något snabbare fart. Då det blåste ute på fjärdarna, var ångbåten så rank, att kaptenen, om flere passagerare råkade samla sig på ett ställe vid relingen och motsatta sidans skofvelhjul lyftes upp ur vattnet, genast brukade anmoda dem att sprida sig, emedan ångaren började gå i cirkelbåge och rodret då icke fungerade. Funnos fyra resande ombord, placerade de sig då en vid hvart hjulhushörn, och då någon spjufver alltid hade reda på att skepparen ogärna såg dem flytta sig, läto de eldaren gå omkring med ett glödande kol i en tång, då tobaken skulle tändas i biåsväder. Denna båtens otrefliga egenskap öfverklagades ofta af passagerare som blifvit sjösjuka, och för att ytterligare afhjälpa densamma, borttogos de tunga timrade hjulhusen och ersattes med mycket lättare sådana af vinkeljärn och plåt. Relingen utefter hela aktern ersattes med ett handräck af rundjämsstolpar, sinsemellan förenade med nätverk af snören, äfvenså anbringades lättare sittbänkar och soltält af segelduk. Samtidigt förbättrades maskineriet så mycket sig göra lät, därigenom att i hjulen insattes flere och smalare skoflar, hvaribland tvänne af järn midt för maskinvefven. Härefter upphörde maskinen att halta och gången blef jämn. Allt detta gjorde, att "Ahti" vann en till en och en half timme på resorna samt på äldre dagar blef stadigare än han varit i ungdomen. Mera arbete lönade icke att lägga ned på honom, ty då borde både båt och maskin ha gjorts nya, d.v.s. ett alldeles nytt ångfartyg ha byggts. En sådan nybyggnad verkställdes äfven, samtidigt med denna ombyggnad, hvarom längre fram skall berättas.

"Ahti" var och förblef i ordets fulla bemärkelse en sengångare, och denna ledsamma egenskap hade skaffat honom tvänne fiender. Den ena af dem var den för en passagerarebåt nödvändiga, obligatoriskt medföljande lifbärgningsbåten. Enligt besiktningsmännens bestämmelse måste denna slup, i proportion till det af dem tillåtna största passagerareantal, som ångbåten fick föra, ha en viss storlek och, då den af Pihl för ändamålet byggda roddbåten i förhållande var lika stor och klumpigt tilltagen som ångbåten, kunde den för rankhetens och utrymmets skull omöjligt medföras ombord. Slupen fick således släpa efter ångaren. Då det därvid blåste mot- eller sidavind gick sådan bogsering obehindradt för sig, — men om det på de stora fjärdarna råkade vara något så när stark medvind, då hann den saktmodiga "Ahti" icke undan för vågorna, och dessa hans namnes öfvermodiga och okynniga döttrar voro ogrannlaga nog att ideligen som en lekboll hifva slupen emot hans gentila akterspegel, hvilket nöje hade den sorgliga påföljd, att på de första stormiga medvindsfärderna både den vackra namntaflan och alla för slupens förstäf åtkomliga ornament grundligt ramponerades. Visst försåg kaptenen, då denna åverkan upptäcktes, slupens förstäf med en dyna, flätad af fint tåg, men det var så dags, då skadan redan var skedd; akterns grannlåt var och förblef förstörd för alltid. Den andra och större fienden var pråmen "Vilpas", hvilken "Ahti" måste förses med, emedan det ombord tillämnade lastrummet borttagits och det stundom förekom fraktgods mera än som rymdes under pressenningar på det af passagerarenas effekter belamrade däcket. Denna pråm var visserligen liten och skarpbyggd som en stor tavastländsk roddbåt, samt försedd med ett antikt råsegel, men dock ett ovälkommet påhäng för stackars "Ahti", som, då det blåste emot, hade svårt nog att ensam komma fram. Om det blåste användbar medvind på Näsijärvi och Koljonselkä, var "Vilpas" så pass duktig seglare att den, ledsnande vid snigelgången, kastade loss bogsertrossen och på egen hand oftast kom i hamn före ångbåten. Men blåste det icke fullt förlig vind och pråmen, för att ej hänga alltför tungt efter ångaren, kunde ha nytta af seglet, då måste styrmannen hålla ögonen öppna, ty eljes rammade pråmen, likt en vädur, totalt sönder "Ahtis" akterspegel. Därför försågs pråmens stäf äfven med dyna och "Ahtis" flata akter lappades med ohyflade plankstumpar, fastskrufvade tvärs öfver dess spräckta spegel. Så försvann inom kort tid all "Ahtis" glans och härlighet. "Sic transit gloria mundi."

På sommaren, då vädret var vackert, stannade man gärna vid stranden, när "Ahti" på morgonen anträdde färden, och drog en suck af lättnad då han, efter att lyckligt hafva krälat ut genom sundet, sågs skjuta bättre fart ute på sjön. Afloppsångans nervretande tjåstande, som vittnade om maskineriets oerhörda ansträngningar vid strömmens besegrande, öfvergick där till ett lugnare tempo. Var vädret stilla kunde detta ljud förnimmas på fyra till fem km afstånd, och på mörka höstaftnar varsnades den ur skorstenen likt ett fyrverkeri uppstigande eldkvasten på än längre håll. Väntades båten hem vid mörk tid och denna signalfyr observerats af den utställda vaktposten, begaf han sig med en tänd lykta ut på holmen vid sundet och tog där plats på ett stort flytt block, för att tjäna som ledstjärna åt den anländande båten. Hade denna väl hittat vägen in i forsnacken, måste det svaga ljusskenet från de upplysta fabrikerna vara tillräckligt för kaptenens kattögon att hitta i hamn. Därför hände under årens lopp några gånger, att han i kolmörkret paddlade för långt utför och hamnade i sumpen vid linnefabrikens rännlucka, hvarifrån han påföljande morgon halades upp till sin anläggningsplats; ty vända kunde han icke där och måste uppåt med aktern förut.

Någon egentlig restauration förekom icke ombord, emedan den hvarken kunde rymmas där eller för någon skulle ha varit ett lönande företag, ty den tidens resande voro vana att ha reskost med sig; men råkade kaptens "madam" vara med på båten, hvilket den vackraste sommartiden oftast hände, och om man då vänligen vidtalade henne, brukade hon veta råd art anskaffa både kaffe och de nödvändiga tillbehören till en smörgås af enklaste sort. En färdsup var dock städse absolut oåtkomlig på "Ahti", om den icke privatim medfördes i matsäcken. Var madamen icke med, hittade eldaren, då han därom anmodades, på utvägen att laga kaffe på det sättet, att han tappade vattnet därtill ur ångpannans pyskran. Kokt var det nog och brunt var det äfven som svagt kaffe och icke smakade det sämre utaf att ha varit i ångpannan, men väl svagt kaffe var det utan tillsatts af bönmjölet. Hade man själf intet att tugga och kunde kaffe icke på något sätt åstadkommas under den dagslånga resan i ödemarken, då fick man draga till svältremmen och göra som kapten Steen på hjulbåten "Elias Lönnrot" (hvarom framdeles mera) några år senare vid sådana tillfällen brukade säga: "lägga sina magra armar på sina tomma tarmar och sucka till Moses efter långtobak." Mången bra karl och jag med ha fått göra så ombord på "Ahti".

"Ahti" gjorde äfven, då vädret på sommaren stadigt tycktes hålla sig vackert, några gånger årligen lustresor och då vanligen från lördagsafton till sent på söndagskvällen, till Aitolahti, Teisko, Kuru och Muurola. Den uthyrdes då för tillfället åt någon känd fabriksarbetare, som på egen risk sålde biljetter åt så många passagerare, som kunde rymmas på ångbåten och uti den oftast medförda pråmen. Kaptenen medföljde städse på dessa färder och ansvarade för ångaren samt sörjde som respektperson för att allt aflöpte hyggligt och fredligt, tillika kontrollerande att inga spritvaror, som med undantag af öl voro totalt förbjudna, smugglades med uti provianten, ty sådant tåldes ej af bruksförvaltaren. Någon ordningsmaktens representant medföljde aldrig på dessa lustresor och var mig veterligen ej heller någon gång behöflig, hvilket ju är ett vackert och hedrande vitsord åt den tidens fabriksarbetare i Tammerfors.

Underhållandet af trafiken på denna nya och således alldeles oupparbetade kommunikationsled var, i trots af de som förut nämnts under 50 och 60 talen så särdeles billiga vedprisen, årligen för egarena förenade med pekuniär uppoffring, hvilket berättigar dem till allmänhetens erkänsla; ty ehuru den största sparsamhet iakttogs, öfverstego utgifterna dock alla år inkomsterna. Detta förhållande blef ännu kännbarare då 1864 både nya ångbåtar och ångpråmar tillkommo på vattendraget, hvilka konkurrerade med "Ahti". De senare borttogo för honom fraktgodset till löjligt billiga pris, emedan de ju ändå gingo tomma utefter sjöarna för att hämta brännved till staden och då af trafiken hellre hade någon än ingen inkomst. Äfven passagerare, som icke räknade på tiden, medföljde dessa konkurrenter, rätt ofta till och med gratis, för sällskaps och bekantskaps skull med besättningen.

Under åren 1865-67 trafikerades leden upp till Visuvesi af ryska kronans kanonbåt "Storfurst Vladimir", för ändamålet uthyrd åt privatperson, och denna konkurrens var nära att göra slut på "Ahtis" tillvaro; men då denna ångbåt efter det senare året flyttades från sjöarna, fortsatte "Ahti" sitt tynande lif till och med år 1869. Utsliten och illa angripen af röta skattade han följande vinter åt förgängelsen, slopades och vandrade all världens väg i kolugnselden och skrotjärnshögen. Båtens ångpanna användes sedan under 70-talet vid en ångsåg i Längelmäki.

Men "Ahti" var bra på sin tid och sitt sätt samt uppfyllde sin bestämmelse som pionier på vattendraget plikttroget efter bästa förmåga. Därför hade han äfven många och trogna vänner som gärna färdades med honom, all lockelse af konkurrens till trots, nöjda med och tacksamma för det steg framåt som han markerade. De tyckte sig icke behöfva något bättre och föredrogo de säfliga, gemytliga och idylliska färderna med honom, framför en senare tids snabbhet, oro och äflan. Mycket bidrog till trefnaden den lugna, hyggliga, alltid vänliga och medgörliga kapten Mattsson, som förde "Ahti" sålänge han traskade kring vattensystemet. Kaptenen hade intet emot att göra långa krokar och afstickare åt sidorna af farlederna till Teisko, Intti, Pöllölä, Toikko, Kuru, Pekkala etc., blott han vänligen därom anmodades, och utan att ens fordra ersättning för den åtgångna brännveden, blott för gammal bekantskaps skull och till allmän belåtenhets befrämjande. Hvad under då att hans allmänna välvilja äfven utsträckte sig till de samtidigt ombord varande passagerarne, af hvilka ingen någonsin opponerade sig mot sådana afvägar; förmodligen emedan de hvarken tillfrågades eller räknade på den därigenom förlorade tiden. En annan mycket angenäm sak som "Ahti" erbjöd och hvilken af en del passagerare skattades högt, var att kaptenen, blott han i god tid varskoddes, icke var pedantiskt noga med afgångstiden. Önskade man dröja något därutöfver och bad honom vänta, då sölade han gärna en half timme med affärden, och i särdeles ömmande fall äfven längre. Ja det fordrades af honom, att han icke skulle fjäska; tidsandan var sådan. Således om man hade något angeläget att uträtta i staden på morgonen eller för någon orsaks skull ämnade försofva sig, då kungjorde man det för kapten aftonen förut, och han underlät ogärna att vara tillmötesgående. Denna hans välvilja utsträcktes så långt, att då någon bekant passagerare efter aftonens Bachidyrkan på morgonen råkade befinna sig i det kända stadiet af akut alkoholförgiftning och fraktades ombord med fora, (åkare funnos på den tiden ännu icke i staden) då ansågs han af kapten hafva förvärfvat rättighet att intaga privathytten innanför allmänna salongen, att där, sakta vaggad till ro af Näsijärvis dunkla våg, ostörd hvila ut under färden. Tempi passati!

Några historier från ångbåten "Ahti".

För att nu som slutkläm berätta ett par af de många lustiga historierna från Ahtis tid må följande få plats: Tidigt en vacker sommarmorgon år 1862 återvände jag med båt öfver sjön från Vehkakoski till Ruovesi kyrkby och vandrade i det härliga vädret de fem kilometerna därifrån till Ruhala landningsbrygga, för att vid åttatiden med "Ahti" återvända till T:fors. Kommen öfver Kauttu bro åkte ett fruntimmer om mig och längre fram mötte jag det återvändande åkdonet, hvaraf jag såg, att äfven hon ämnade sig med båten. Så var det ock, ty då jag vek af från landsvägen utför backen ned till landningsbryggan, såg jag henne, klädd i sommarkappa med parasollen uppspänd i högra handen och en liten väska i den vänstra, begifva sig ombord uppför landgången och efter att ha kommit halfvägs till båten försvinna i sjön. Ljudeliga nödrop hördes, och då ingen människa syntes till på båten, störtade jag ditåt så fort jag förmådde. I detsamma rusade kapten jämte hela besättningen upp på däck, och där stod han, då jag kom fram, bredbent med händerna i byxfickorna midt i landgångsporten i vägen för de andra, ideligen upprepande sitt vanliga kraftuttryck: "mitä p——e", utan att komma sig för med räddningsarbetet, som det tycktes af pur förvåning öfver huru fruntimret kommit dit ned. Hon hade samtidigt kommit underfund med, att någon vidare fara icke var på färde, och stod nu lugn på bottnen, med vattnet under armarna samt parasoll och väska i händerna, liksom förut på det torra. Sedan hon lämnat parasollen åt kaptenen och den rådigaste af karlarna från däck gifvit mig en båtshake, räckte jag dess ena ända åt den fallna. Hon, som tog saken mycket lugnt, fattade tag däruti och leddes af mig utefter den omkring trettio steg långa landningsbryggan upp på terra firma; utan vidare hinder än de våta kjolarna promenerande på den af hård, fin sand bestående långsluttande sjöbottnen. Landgången, som troligen endast med yttersta kanten legat på ångbåtens däck och därför, då hon steg därpå, slant ned i sjön, fiskades sedan upp, man gick ombord och kaptenens madam tog hand om den förolyckade, inkvarterande och förplägande henne med varmt morgonkaffe i privathytten. Förmodligen fick hon äfven något torrt på sig, ty de våta kläderna, till och med de intimaste, hängdes upp att torka akterut kring soltältet på båten. Där i solskenet fladdrade byket lustigt för blåsten, tills det fram mot middagen hunnit bli torrt. På eftermiddagen blef fruntimret sedan i sin tur synligt på däck och skämtade nog så muntert öfver sitt lyckligt aflupna missöde. Det var en pastorska P——der.

En annan ännu roligare tilldragelse timade något år senare och kan för sin ovanlighets skull vara värd att omnämnas, emedan den äfven visar, att det till och med på de mindre ångbåtar, som befara insjöar, är väl behöfligt att kapten eller eldare ha så pass reda på maskinen, att de äro i stånd att manövrera densamma, ifall maskinisten af någon orsak är förhindrad att sköta sin syssla, såsom vid detta tillfälle inträffade. "Ahti" var vid lugnt och vackert väder i sakta mak på hemväg till staden och kommen midt på Koljonselkä fjärd. Maskinisten, en eljes vaken och fiffig karl, lämnade medveten om att båten aldrig förhastade sig och att dess maskin föga var i behof af tillsyn, sysslorna under däck uti eldarens vård och uppehöll sig som vanligt där ofvan, sysselsatt med det trefliga och nyttiga bestyret att till förströelse för sig själf, kaptenen och passagerarne idka dragfiske efter ångarn. Då Ahti icke var någon snabbgångare hände det emellanåt att, i trots af det buller skofvelhjulen och ångans pustande åstadkommo, vid färd öfver de större och djupa fjärdarna en och annan stor gädda, gös eller till och med någon duktig forell högg efter draget, då de på vackra sommardagar lågo tätt under vattenytan och gassade sig i solbaddet. Vid tillfället hade maskinisten intagit sin vanliga plats vid relingen akter om ena hjulhuset. Där var han ju nära maskinen och kunde fira ut sitt drag ett långt stycke bakom den efter ångbåten släpande slupen. Helt plötsligt kändes en duktig knyck i refven. Han halade in och släppte ut den starkt spända refven i flere repriser, och man säg med allmän förnöjelse huru en stor fisk hoppade och slog vid vattenytan. Maskinisten begaf sig nu, så långt han kunde komma, akterut för att där, liksom han flere gånger förut gjort, taga upp sin fångst; men då fisken visade sig ovanligt bångstyrig och alla försök till trots icke ville låta hala sig nära intill ångbåten, misströstade han att kunna lyfta den upp på det höga akterhvalfvet, utan risk att förlora fångsten, samt ansåg det därför vara lättare och säkrare att få tag i fisken nere uti den efter ångbåten släpande slupen. Denna var fästad med ett rep af ett par famnars längd, hvarför maskinisten anmodade en af de åskådande passagerarne att hala in densamma tätt under ångbåtens akter, för att säkrare kunna hoppa ned däri. Karlen lossade repet från pållaren och halade med all kraft, men slupen var stor och tung, hvarjämte ångarens fart ökade påfrestningen. Slutligen lyckades han dock få den så nära att maskinisten riskerade hoppet.

Han hamnade lyckligt först på förtoften och så i midten af slupen, men den af stöten och karlens tyngd djupt nedtryckta båtfören gaf en oväntad och så stark knyck åt den spända linan, att denna rycktes ur händerna på den hjälpsamma passageraren.

Inom ett ögonblick drefvo båt och maskinist redlöst ute på Koljonselkä, bogserade af den fångade fisken. I slupen funnos inga åror; de förvarades ombord för att icke sjön vid hårdt väder skulle skvalpa bort dem. Kaptenen kom med fart ned från sin styrratt på salongsruffen, icke litet häpen öfver att se sin maskinist med hvarje maskinhvarf blifva längre efter, medan båten med full fart sträfvade framåt. Själf hade han ingen reda på maskineriet, och innan han fick eldaren upp på däck och klart för honom hvad som händt samt att han borde stoppa maskinen, blef afståndet från slupen ansenligt. Eldaren hade under sin praktik ombord kommit underfund med att det blef "stopp" då man stängde ångventilen, och den procedyren vågade han sig på, men då han hört talas om vid igångsättningen afklippta fingerändar, riskerade han icke att röra vid maskinen förrän denna stannat alldeles. Då var det som förut beskrifvits for sent för vidare manöver, maskinen stod på döda punkten och hvarken "back" eller "framåt" kunde därefter af honom åstadkommas. Nu voro goda råd dyra, kaptens p——le hjälpte icke, och så skulle kanske båda farkosterna småningom fått drifva till land någonstädes, om icke maskinisten som sagdt varit en fiffig karl. Sedan han fått en duktig forell i sitt våld, lösbröt han en af sittofterna i båten, paddlade sig därmed småningom framåt och kom så slutligen tillbaka ombord. Därefter kom "Ahti" åter i gång, men huru mycket tid som gick åt för denna sportmanöver förmäler historien icke. Bruksförvaltaren, som berättade densamma åt mig, var för mycket road däraf för att därför förbjuda dragfisket ombord.

Då kapten icke var mäktig svenska språket, ehuru han förstod något, men väl tyckte det vara förmer att på detta språk gifva maskinisten sina kommando, hade ombord utbildats en rotvälska, som endast den invigde kunde begripa och hvilken är rolig nog att omnämnas. Då kapten sade "klart i maskinen" lät det "larimasin", "framåt" blef "ramoti" och "sakta framåt" återgafs med "sahta ramoti". Men det fanns äfven ett "mycket sakta" som blef: "så sahta hur han kan". "Stopp" var ömsom "topp" och "topp, topp tykkenään". "Back" och pack äro ju någotsånär lika ljudande, och hade maskineriet stannat, så att det var osäkert om denna manöver kunde utföras, då var det ju motiveradt om kapten först hörde sig för med frågan: "kan han vå pack?" samt i gynnsamt fall fick till svar: "kyllä se kommer kun se hinner vaan", och då fortsatte med: "nåkra lakena paks".

Den första ångbåten på Pyhäjärvi.

Brukspatron W. hade således med byggandet af "Ahti" gjort ett försök att åstadkomma sjötrafik från Tammerfors norrut, och då denna ångare slutligen visade sig vara i användbart skick, tyckte härädshöfding T., att äfven han borde göra något för trafiken söder om staden. Åt Tavastehus till kunde man visserligen för Kuokkala fors skull icke komma längre än till Lempäälä kyrka, således sjöledes endast halfvägs, och den trafik, som kunde komma i fråga, var därför totalt beroende af de kringliggande socknarnas behof. Men då T., såsom egare af den stora egendomen Laukko i Vesilaks, väntade sig fördelar för denna och för sina nya företag i staden ofta nödgades resa fram och tillbaka, beslöt han att bygga en ångbåt för Pyhäjärvi vattendrag.

Utförandet af detta arbete anförtrodde han åt samma män, som tillverkat "Ahti", och det enda villkor han fäste vid beställningen var, att ångaren skulle bli större och rymligare. Mäster P. och Mister D. skulle således än en gång visa, hvad de kunde åstadkomma, och huru de motsvarade det gifna förtroendet, framgår af efterföljande sanningsenliga skildring. Man kan visst tycka, att de borde ha begagnat sig af tillfället att vid utförandet af denna nya båt tillgodogöra sig den å "Ahti" samlade erfarenheten samt undvika alla fel och svårigheter, som där yppat sig. Men hvad P. angår, ansåg han säkerligen "Ahti" vara en så vacker och lyckad båt, att en bättre icke kunde åstadkommas, så vidt det på honom ankom. Han byggde därför den nya ångaren efter samma ritning, som han följt för "Ahti" och hvilken jag några år därefter såg på masugnskontoret.

För att enligt önskan få ångarens skrof större, förändrade han endast, såsom af ritningen syntes, den där anbragta skalan sålunda, att alla mått blefvo en fjärdedel större. Således blef det en fjärdedel längre, bredare och djupare än "Ahtis", men tyvärr äfven en fjärdedel tjockare än originalet och fullkomligt lika klumpigt, svårstyrdt och rankt. Den enda fördelaktiga förändring, som resulterade häraf, var således den ökade rymligbeten, ty salongen och de två hytterna förom denna blefvo större och man kunde upprätt röra sig öfverallt i dem, samt inreda kök och restaurationslokal förut, visserligen äfven här på lastrummets bekostnad, men ett sådant visade sig vara alldeles öfverflödigt; ty de få varor som transporterades rymdes på däck. Då uti hjulhusen dessutom fanns plats för ett kontor åt kaptenen och en annan till sjös nödvändig lokal, som saknades å "Ahti", kunde man dock med skäl säga, att denna båt blef ändamålsenligare och bekvämare än hans föregångare samt således utmärkte ett framsteg.

Som nämndt byggde P. skrofvet lika massivt som "Ahtis", hvarför det behöfliga rotvirket var än svårare att anskaffa, men han sparade i stället in på prydnaderna. Visst var fören grant utskuren, dock fick den ingen gallionsbild och ej heller någon tafla med det af egaren bestämda namnet "Laukko". En sådan skulle dock ha varit en välbehöflig prydnad för båtens mera styfmoderligt behandlade akterspegel, hvilken i sin tomhet såg mycket kolossalare och ödsligare ut än den var. Någon förgyllning förekom ej heller om bord, endast svart och hvit oljefärg utom den röda under vattnet och i hjulhusen. Liksom på segelfartyg fanns förut ett stort och massivt af trä tillverkadt ankarspel, men några kanoner kommo aldrig dit, ehuru de nog lågo färdiga på bruket. Skälet därtill var liksom på "Ahti" fartygets brist på stabilitet, hvilken var så stor, att man till och med funderade på att rifva bort hjulhushytterna.

"Laukkos" skrof kunde således icke i elegans täfla med "Ahtis", men så var maskineriet i dess ställe mera sevärdt. Till linnespinneriet hade från England kommit en s.k. Cornwallångpanna, som cylindrisk till formen var omkring femton fot lång samt fem fot i diameter och hade ett utefter hela längden nära underkanten genomgående eldrör af närmare tre fots tvärmått. Denna panna var egentligen bestämd att muras in uti en byggning på land, men då den där befanns öfverflödig, hittade Mr. D. på att använda den till sjös i den nya ångaren. För att göra ångpannan lämpligare till detta ändamål, borrade han två rader hål i ändgaflarne och fästade uti dem omkring tjugu stycken fyra tums tuber, hvilka således kommo att ligga parallelt öfver det stora eldröret, hvaruti eldstaden inrättades. På detta sätt ökades ångpannans eldyta betydligt. Den lades på spantryggarna, liksom på "Ahti", och sedan murades akter om densamma en rökkammare af tegel för eldens ledning från det stora röret till de små, genom hvilka sedan röken passerade till skorstenen, som var anbringad öfver eldstadsluckan.

Ofvanpå pannan, direkt fastskrufvade på plåten, lågo invid hvarandra tvänne horisontala högtrycksångmaskiner. Dessa voro af samma konstruktion som "Ahtis", blott betydligt större och lika bränsleödande, samt drefvo ett par för den tillgängliga ångkraften ovanligt stora skofvelhjul. Hjulen måste tagas till så stora, emedan de, sedan maskineriet var insatt i båten, till en början voro för små och icke nådde lagom djupt under vattenytan. Liksom hjulen blefvo hjulhusen med sina tillbyggen kolossalt stora och upptogo två femtedelar af ångbåtens hela längd. Någon vacker båt blef "Laukko" således icke, men en jätte var han jämförd med "Ahti".

Tillföljd af att ångmaskinerna voro af samma konstruktion och större än Ahtis, hade de ock samma egendomligheter uti förstärkt grad. De voro ännu tyngre att manövrera, och maskinisten måste därvid biträdas af eldaren, som för ändamålet i tid kallades upp på däck. Det dubbla maskineriet medförde dock den lättnaden, att ingen trampning mot hjulskoflarna här behöfdes, ty af de båda maskinerna stannade den ena städse så att "framåt" eller "back" kunde fås, utan att den omnämnda farliga manövern behöfde komma i fråga. Således var äfven i maskineriet ett framsteg gjordt.

Mot slutet af maj år 1859 blef "Laukko" så pass färdig, att den kunde profvas, och vid försöket gjordes samma rön som året förut med "Ahti", nämligen att ångpannan icke mäktade hålla ångtrycket uppe så högt som önskligt var. Därför måste med afloppsångrörens munstycke samma experiment som då upprepas, hvilket ock hade den önskade verkan, att ångtrycket under gång kunde hållas vid 60 skålpund. Härmed försvann äfven det obehagliga tjåstandet, som Ahti bestod sig med; ty tillföljd af den dubbla maskinen uppkom ett jämnt flåsande, som var mindre pinsamt att höra. Samtidigt kom man underfund med, att de åtta stycken skoflar, som funnos, voro för få, och ökade dem till tolf i hvart hjul samt gjorde dem hälften smalare och så mycket längre, som utrymmet medgaf. Därigenom blef maskineriets gång jämnare och båtens fart större, men afståndet från staden till Birkkala kyrka, utgörande ungefär en mil, kräfde dock 1 1/4 timme. Längre än dit kom man icke på någon af dessa profturer och knappast ens på den officiella leveransfärden.

Detta hade följande orsak. Mellan 16 och 17 kilometer från staden åt Vesilaks till, där Vesijärvi vattendrag flyter ut i Pyhäjärvi, finnas tvänne icke höga men långsträckta och vid vår- och sommarfloden mycket vattenrika forsliknande strömmar, kallade Sotka. Dessa strömmar måste ångbåten forcera sig uppför på väg till Laukko, och är den nedra af dem mindre strid men krokig, i jämförelse med den öfre, som är rak och särdeles stark, samt omkring två hundra steg lång. Mellan båda strömmarna som ligga uti nästan rät vinkel mot hvarandra, är ett lugnvatten af fyra eller fem tunnlands storlek, just passande till hviloplats åt en ångare, som blifvit orkeslös i brist på kraft. Dessa strömmar voro alltid ett svårt hinder på ångbåten "Laukkos" väg, och huru det gick till vid första misslyckade försök att färdas uppför dem, framgår af följande berättelse.

Den officiella proffärden med "Laukko".

Då "Laukko" af byggmästarena förklarats färdig, bestämde häradshöfding T. att emottagandet skulle försiggå midsommaraftonen på en lustresa till hans egendom. Till denna utfärd inbjöd han en vänkrets bland stadens honoratiores, och skulle återfärden ske på kvällen efter supéen på Laukko egendom. Vid afresan kl. 4 e.m. infunno sig många passagerare. Vädret var vackert, stämningen var lifvad, affärden försiggick lyckligt och dagen tycktes efter alla tecken kunna "bli glad". Men ingen hygglig människa hade kommit på tanken att underrätta Mr. D. om att hans båt hade två strida strömmar att öfvervinna på vägen. Därför hände det honom och alla andra den oväntade förtreten, att de 60 skålpunds ångtryck, som ångpannan bestod, icke voro tillräckliga att drifva P:s klumpiga mästerverk uppför båda strömmarna i Sotka. I den nedra strömmen vägde det länge, om det skulle bära upp- eller utför, men eldarens konstfärdighet att i hast åstadkomma en väldig fyr i ugnen räddade situationen där. Dock var hans förmåga icke tillfylles att under gången genom det mellan strömmarna liggande lugnvattnet i behöflig grad ytterligare drifva upp ångtrycket. Den där erhållna tillökningen i kraft och framfart bromsades småningom af vattenhastigheten i den öfra delen af Sotka ström, och efter några minuters fåfäng ansträngning hasade "Laukko" sakta men ohjälpligt akteröfver. Visst kom kroken genast i botten och det eldades för pinkära lifvet för att samla nya krafter, men då den oåtkomliga ena säkerhetsventilen, medan ångan låg på, icke kunde ytterligare belastas, blef resultatet af det förnyade försöket lika tarfligt.

Man måste finna sig uti att där afsluta lustfärden och återvända till staden utan supé, och man kan tänka sig, att detta icke var roligt för någon. Därför blef det också ett plötsligt omslag i den lifvade stämningen ombord, hvilket naturligtvis för "Laukkos" egare var mycket obehagligt. Man kom att fundera på orsaken till oturen, och så väcktes kritiken till lif, hvilken en och annan af passagerarena oförbehållsamt började yttra. Så påstod en fiffikus, att det blott fanns en skillnad mellan "Laukko" och en snöplog. Om den senare säger ordspråket: "Den kommer också fram, som reser med snöplogen" men detta vore icke fallet med dem som färdades med ångbåten, eftersom den icke mäktat föra dem till målet, det hade alla medföljande varit i tillfälle att öfvertyga sig om.

Af intresse för sin båt och dess stadighet på sjön hade kaptenen skaffat sig en mängd tackjärn från masugnen och stufvade ner detta i kölrummet för- och akterom maskineriet samt vidtalade i tysthet sina bekanta bland passagerarena att uppehålla sig i salongen för att där tjäna som barlast åt båten. Dessa försiktighetsmått medförde nog sin verkan, men denna var för obetydlig att hindra ångaren ifrån att kränga obehagligt, såsnart några personer samtidigt flyttade sig åt endera sidan. Då jämkade sig kaptenen på kommandobron så kvickt och så långt han kunde åt motsatt håll ända ut på hjulhuset för att i någon mån återställa jämnvikten. Men tyvärr var han, trots sin rätt ansenliga figur och upphöjda ståndpunkt, för litet viktig för att alldeles upphjälpa balansen.

Detta kaptenens förehafvande att som motvikt använda sig själf kunde icke döljas och väckte naturligtvis snart uppmärksamhet, i synnerhet som det fanns folk, som var elakt nog att på spjufveri motionera honom däruppe. Då båtens egare fick reda på dessa pojkstreck, förargade det honom, hvarför herrar P. och D. fingo höra ett och annat, som gjorde att äfven de började i smyg agera motvikter under hemfärden. Då påstod en annan spjufver, att man spelade dam ombord. Kaptenen fick af T. tillsägelse att låta rifva bort kommandobron, emedan det icke kunde anses vara passande sysselsättning för en kapten att till passagerarenas åtlöje förgäfves försöka bibehålla jämnvikten ombord, samt att för Öfrigt göra hvad möjligt var att stadga båten; och D. skulle sörja för att den på nästa resa ovillkorligt orkade uppför båda strömmarna. Nöjsam var denna profresa således icke för någon ombord, om ej för de spefåglar som hade roligt åt andras obehag och som till och med efter hemkomsten till staden, trots det svåra fiasko de upplefvat, hade hjärta till att rikligen förpläga sig vid den medförda trakteringen; ty denna var öfverflödande och mer än värdig första ångbåtens på Pyhäjärvi första offentliga uppträdande, Mr. D. hjälpte sig ur klämman med den amerikanska finessen han året förut praktiserat på "Ahti". Han belastade säkerhetsventilerna för högre tryck och eldade sedan upp maskineriet för forcering af strömmen. För att undvika ankringen under förberedelserna byggdes nedanom strömmen å Viinikka hemmans mark en landningsbrygga och denna angjordes därefter af Laukko på hvarje färd från staden, endast för att uppdrifva ångtrycket till mellan 90 och 100 skålpund per kvadrattum. Under högvattenstiden på sommaren var detta ovilkorligen nödigt för öfvervinnande af hindret och likväl gick det ibland endast tum för tum uppåt. Märkvärdigt nog försiggingo dessa våldsamma öfverlastningar af maskineriet alltid lyckligt sålänge "Laukko" existerade, ehuru ångpannan ursprungligen var konstruerad för blott 45 skålpunds tryck och af tunn engelsk pannplåt. Ingen förstod och tänkte då på risken af sådana experiment. Märkvärdigt hvad man allt fordrar att järn skall tåla!

Någon vidare prof-, aflevererings- eller mottagningsresa kom efter denna misslyckade ej i fråga, och "Laukko" började i all tysthet sina reguliära turer, som bestodo uti att ena dagen gå från staden till Laukko egendom och återvända den följande; ett afstånd af omkring tre och en half mil, som tillryggalades på fyra och en half till fem timmar. Således öfverträffade "Laukko" icke sin föregångare uti hastighet, men detta var ju ej heller vid beställningen bestämdt som villkor, och T. var därför ännu mindre belåten med sin nya båt.

Ankomst till Tammerfors och fågellifvet i trakten.

En kylig men vacker vårdag var den 16 maj 1862, då jag Åbovägen för första gången anlände till Tammerfors och från landsvägen utefter Pyynikke-åsen såg den vidsträckta Näsijärvifjärden, spegelblank glittrande i eftermiddagsbelysning. Utsiktens storslagenhet gjorde på mig ett djupt och varaktigt intryck, tjusande för en naturvän. Sjön hade någon dag förut befriat sig från istäcket; några spridda, grå isflak drefvo än därpå. Utefter östra stranden lågo på uddar och i vikbottnar långa glänsande hvita isvallar och ute på sjön öfver grunden Siilinkari och Koukkuniemenkari voro jättelika iskummel upptornade, blänkande i vårsolen. Ingen aning sade mig då, att jag i närmare tjugu år skulle komma att vistas och verka i trakten och mången ljus och härlig sommarnatt kring stränder och grund fånga stora, vackra foreller, glupska gäddor och duktiga, svarta abborrar samt ströfva i skogarna vidt omkring.

Det intryck denna storartade omgifning gjorde på mig motsvarades föga af den lilla idylliska landsortsstaden. Det enda, som ögat vid annalkandet fäste sig vid, var bomullsfabrikens stora, nybyggda skorsten och dess flere våningar höga stenhus, som reste sig högt öfver den endast af en vånings trähus bestående lilla staden, hvars gulmålade lilla träkyrka, med sin ensam stående gul- och hvitmålade klockstapel, såg ganska obetydlig ut. Staden började då vid nuvarande esplanadens östra sida och kvarteren därintill voro glest bebyggda. Västerut fram till kyrkogården syntes endast odlade åkertäppor och därbakom vidtog skogen sträckande sig upp efter åsen. Då mitt åkdon skramlande rullade längs stadens hufvudgata, den på hvardagseftermiddagen hälgdagslikt tomma och tysta Köpmangatan, skrämde det ovanliga bullret en af stadens större affärsmän, handlanden Orell, ur hans eftermiddagsslummer. Då vagnen stannade nära intill, lockade nyfikenheten honom ut på hans åt gatan utbyggda, storartade bodtrappa af järn, hvilken var en af stadens få sevärdheter. Där stod han barhufvad och med handen skylande ögonen för eftermiddagssolen, granskande den ankommande främlingen. Som den fetlagde, fryntlige, flintskallige gamle herrn med pipan i munnen såg mycket förtroendeväckande ut och var den enda af innevånarna som syntes till, lät jag kusken köra närmare och frågade honom efter ett hotell, som toge emot resande. Till svar frågade han, som tydligen trodde mig vara en s.k. profryttare, hvart jag ämnade mig och hvad mitt ärende i staden vore, och då jag småleende upplyst honom därom, kom han ned från sin trappa för att skaka hand med mig och min följeslagare samt sade, pekande uppåt gatan: "Där är societetshuset, som ni just farit förbi. Men vill ni inte komma in och dricka ett glas punsch?" Så frestande det än var att antaga denna sällsynta gästfrihet, ursäktade vi oss ändå med bristande tid och åkte till societetshuset, hvilket icke tycktes anse nödigt att bestå sig med skylt. Men staden gjorde tillföljd af handelsmannens välvillighet strax ett godt intryck på oss främlingar. Medan min följeslagare var inne att fråga efter lediga rum och måste vänta på värden innan han fick svar, satt jag kvar i vagnen och betraktades fortfarande af den vördige handlanden från hans upphöjda ståndpunkt. Han tycktes dela uppmärksamheten mellan mig och en midt öfver gatan, på enkefru Lindholms bodtrappa sittande hund, som var sysselsatt med att i all vänskaplighet slicka en framför honom stående välfödd gris om trynet. Gubben O. måtte ha tyckt att detta "Stilleben" var ruskigt att åse, ty han spottade mellan kallrökarna oftare än jag senare såg honom göra. Ja, Finlands "Manchester" tedde sig vid början af sextiotalet ganska landtligt idylliskt och lät föga förmoda sin stundande uppblomstring.

Kom så min första söndag i Tammerfors med präktigt och varmt vårväder, hvilket tidigt på morgonen lockade mig att öppna fönstret i mitt rum, beläget uti tredje våningen af ett stenhus, innehållande bostäder för linnespinneriets och verkstadens tjänstemän. Den närbelägna forsens brus hördes doft och entonigt, men sedan örat vant sig därvid, förnam jag äfven andra, från motsatta sidan kommande, obekanta, kuttrande läten, af- och tilltagande i styrka allt efter som det sakta ostliga draget medförde dem. Dessa ljud voro mig oförklarliga och väckte mitt intresse, hvarför jag beslöt gå ut att taga reda på ljudkällan. I denna afsikt gick jag att recognoscera terrängen kring den dåvarande masugnens utegor uppe på berghöjden, där senare linnebolagets skolhus för fabriksbarn uppfördes. Där hördes ljudet tydligare, kommande från nordost, hvarför jag fortsatte promenaden ditåt öfver obebyggda, med mariga en- och tallbuskar bevuxna bergbackar. Sedan kom jag till det ställe vid stranden, mellan Saukkalahti och Naistenlahti vikar, där järnvägens lastningsbrygga uppfördes år 1876 midt emot Lappiniemi udde, hvilken udde afstänger båda dessa vikar från fjärden. Dit ledde då ingen väg, ej heller syntes någon enda människoboning på dessa branta och sterila bergstränder, betäckta af väderbiten och nöd vuxen tallskog. Nu äro stora fabriker uppbyggda i denna ödsliga trakt, som då låg oförändrad sedan isperiodens tidehvarf.

Jag stod en lång stund och betraktade den öde nejden och det fågellif, som försiggick på andra sidan af viken vid stranden af Lappiniemi. På viken låg det murkna, svartgrå och sönderspruckna istäcket ännu kvar, synbarligen stadt i upplösning, medan utefter stranden var öppet vatten af ett par famnars bredd. Afståndet dit kunde vara omkring tvåhundra steg, och där var lif och rörelse af annat slag än för närvarande och troligen för all framtid. Där funnos orrar i träden, på strandstenarna och längs iskanten, flaxande af och an till ett antal af trettio, fyratio eller än flera, omöjliga att räknas.

Tjohii, tjohii, terf — teräräch tjohii dånade det utan afbrott från väl ett halft tjog strupar, liknande vågbruset vid hafsstranden. Fåglarna rusade med hängande vingar och stjärtarna utbredda likt solfjädrar parvis mot hvarandra, flaxande, piruetterande och tumlande om i luften och på marken, men mest på isen, allt under det spelet oafbrutet fortfor med en sådan styrka, som jag icke trott fågelstrupar vara i stånd att åstadkomma. Många tuppar spelade samtidigt såväl på strandens stenar som på isen, där en arena för kämpalek etablerats, på hvilken det gick lifligast till. Tupparna slogos som riktiga ordentliga bondtuppar, utbytande hugg och sparkar med envis uthållighet, allt till nöje för de från träden åskådande hönorna, som icke det ringaste tycktes intressera sig för de om deras gunst kämpande rivalerna. En och annan tupp tycktes få nog och drog sig undan striden, men det dröjde icke länge, innan han åter var med. Det var den första och största orrlek jag sett, ty någon så talrikt besökt lyckades jag icke därefter få vara med om. Där fick jag förklaringen på det okända ljudet. I sanning en intressant vildmarksscen så nära intill en stad, visande att fåglarna däromkring voro både talrika och ostörda. Jag skrämde dem ej heller, men stod länge stilla på öppna stranden, betraktande deras förehafvande, utan att de tycktes låta störa sig af min närvaro. Leken pågick oafbruten, då jag väl en half timme därefter aflägsnade mig lika obemärkt som jag kommit. Huru långt månne man nu får promenera från staden för att vara åskådare vid en orrlek?

Denna rikedom på skogsfågel så nära intill staden under sextiotalets första år låter mig tro, att den kringboende allmogen då icke mycket sysslade med jakt och fågelfångst. Till den förra användes lodbössor, emedan hagelskott ansågos för dyra för sådant villebråd. Mötte man de åren en allmogejägare, var han utrustad med en hemgjord, klumpig lodbössa, som vanligen var af ansenlig ålder och förändrad från flintlås till knallhattslås, dock såg jag äfven det förra slaget användas. Bösspipan var lång, tjock, rund eller åttkantig af omkring sex mm kaliber och ibland försedd med fyra refflor. Laddstaken af järn hade uti tjockändan en konisk fördjupning, hvilken tjänade som krutmätt och till att stuka spets på kulan, som bestod af en täljd blybit och utan förladdning hamrades ned på krutet med laddstaken. Ibland kunde ingen utom egaren träffa målet med hans bössa, emedan det var så fiffigt tillställdt, att siktet måste tagas på sidan om kornet, och hade man icke reda på detta blef det godt om bommar till egarens stora förnöjelse, hvilket jag flere gånger varit ögonvittne till. För de riktigt gamla och tunga lodbössorna användes vid skjutning stödgaffel och man måste ha god tid på sig att sikta, men vanligen sköto de utmärkt till och med på 100 till 150 steg. Att med ett så beskaffadt don träffa fågel i flykten var naturligtvis ogörligt, men af en van skytt träffades den nog sittande, oftast på ansenliga håll.

Med de billiga och vanligen på något sätt felaktiga, af handlandena i staden mot slutet af nämnda decennium införda tyska hagelbössorna och dessas spridning i trakten blefvo förhållandena snart annorlunda, och orrarna försvunno hastigt ur stadens närmaste omgifning. Detta var till en del äfven en följd af de inträffade nödåren och det därunder mycket allmänt blifna uppsättandet af fågelfällor, hvilka jag förut icke påträffat. Dessförinnan behöfde man icke åt något håll besvära sig långt från hemknutarna för att tillfredsställa sin håg för orrskytte. Vid den tiden funnos få personer i staden, som sysslade med orrjakt, och dessa jagade på längre afstånd därifrån, emedan där sades vara än mera godt om vildt. Af dessa jägare minnes jag Dr. Nils Idman, egaren af Hatanpää gård Gustaf Idman, trädgårdsmästaren Reinthal hos herr von Nottbeck och lektor Stolpe, som dock helst jagade hare. Herrarna I. brukade tillsammans med bruksförvaltaren Gefwert fara i båt öfver Näsijärvi till Reuharisaari eller Keisalo holme vid Ylöjärvi kapells strand och där hälsa på spelorrarna om våren, samt på hösten någon gäng i det närbelägna Niemi hemmans skog idka bulvanjakt. Afståndet dit är från masugnsstranden omkring fyra eller fem kilometer, och om vädret var lugnt hördes skotten öfver sjön. Det minsta antal, som hemfördes från dessa jakter, lär ha varit ett dussin orrar. Den sista af dessa färder företogs i oktober 1863, och då medförde en af herrarne I. en dubbelpipig, damascerad, ytterst tunn och lätt bössa, ett vackert konstverk från den tiden då flintlås användes, hvilken han af pietet icke lät förändra till perkussionsgevär, ehuru han påstod, att de dubbla puftarne skrämde bort fågeln innan haglen hunno fram; men de andra förklarade detta vara hans sätt att gifva skäl för de många bommarna.

Dessa jakter var jag icke med om, men jagade ändå ibland vid sådana tillfällen på hösten, då sysslan tillät idkandet af sport och bössan råkade vara med på sjön eller i skogen, för det mesta då utlockad af någon god vän, och detta var ju helt naturligt då man hörde berättas, att rapphöns och orrar hälsade på uti stadens trädgårdar och hararna sprungo längs gatorna.

Den första propellerångbåten på tavastländska vatten.

Under vintern 1862—63 byggde masugnens verkstad, sedermera Tammerfors mekaniska verkstad, sin första ångbåt af järn. En odäckad propeller-ångslup af vanlig sort om åtta hästkrafter, 42 fot lång, 10 fot bred och 3 fot djupgående, som fick namnet "Ilmarinen". Den tillverkades, på begäran af brukspatron Wasastjerna, hufvudsakligen för att visa att verkstaden var i stånd att åstadkomma något tidsenligare än hjulbåtarna "Ahti" och "Laukko".

Vid islossningstiden i maj 63 var båten färdig och dess utskjutning firades på intet sätt, hvilken oväntade försummelse af det vid sådana tillfällen eljes vanliga spritkalaset gaf anledning till vidskepliga spådomar, prat och missnöje hos arbetarena. Detta yttrade sig uti uppresandet af ett par gamla sopkvastar på stäfvarna för- och akterut, i stället för de annars brukliga löfruskorna. Det spåddes att otur städse skulle följa ångbåten, samt olyckor hända dem, som färdades med den. Att båten var byggd af järn ansågs äfven farligt, och sålänge den stod på land, trodde många T:forsbor det vara omöjligt att den kunde flyta på vatten, innan de vid utskjutningen öfvertygades därom. En af stadens äldre fruar, som hört omtalas att båten byggdes af sådant material, kom enkom ned till varfvet och varnade vederbörande för att skjuta ut en sådan båt, samt frågade ifrigt och på fullt allvar, hvem som var nog samvetslös att åtaga sig ansvaret för människors lif, hvilka, okunniga om faran, skulle våga sig ombord. Man bad henne gå hem och göra försök med en tackjärnsgryta, som ju äfven flöt på vattnet, men denna jämförelse lugnade och tillfredsställde henne icke, ty båten var ju mycket större och mycket tyngre än en gryta, och dessutom skulle ju folk medfölja. Något tröstade det henne dock, när hon fick veta, att golfvet, sittbänkarna och relingsskoningen voro af trä. Månne i staden ännu finnas för allmänhetens väl så omtänksamma damer?

Båten byggdes af segaste Motala järnplåt, tjockare än för sådan storlek eljes bruklig, till skydd emot alla stenrösen och berghällar, och väl var det, ty den utsattes för många och svåra prof under sina färder på okända vatten både norr och söder om staden.

Sedan båten blifvit färdig och hvarken sjunkit af egen vikt eller af last, samt icke ens på profresan haft någon motgång, ehuru den var full af lifvade stadsbor, som riskerat följa med då punschen flöt så ymnigt, fanns för den ingen annan sysselsättning, än att, då "Ahti" gjorde sina turer från staden blott hvarannan dag, på mellandagarna vikariera för honom, d.v.s. fara dit möjligen inträdande passagerare, som hade brådska, önskade "låna" honom. En artighet som båtens redare, herr G., sällan ville neka bekanta och den resande allmänheten. — Ett par af dessa färder voro trefliga nog att motivera efterföljande beskrifningar.

En färd till Visuvesi år 1863.

I början af juni ofvannämnda år hände det icke ovanliga, att ångbåten "Ahti" af skröplighetsskäl var urståndsatt att uppfylla sina skyldigheter mot allmänheten, hvarför "Ilmarinen" beordrades att för tillfället öfvertaga "Ahtis" turer. "Ahti" brukade lämna staden kl. 8 på morgonen och var, om allt gick enligt önskan, på tio timmar efter tillryggalagda 5 mil framme vid Ruhala i Ruovesi. Kvicka voro "Ahtis" resor således icke, men allmänheten var under denna insjökommunikationens ungdomstid nöjd med sådan hastighet, påstående det vara allt som behöfdes och mångfaldt angenämare än att med skjuts fara de långa backiga omvägarna kring vattendragen. Någon större trafik hade denna led dock icke förmått draga till sig, och resande norrut valde vanligen ångbåtslägenhetema på saltsjön. Under höstens mörka dagar hade dessa korta resor öfver de af grund och trånga sund uppfyllda vattendragen äfven sina små äfventyr, och "Ahtis" starktimrade skrof bar många spår efter sådana.

Vid nu ifrågavarande tillfälle väntades, på resa från Österbotten, den ena af T:fors Linne- och Järnmanufaktur-Aktiebolags båda grundläggare, dåvarande disponenten, brukspatronen G. Wasastjerna, och skulle "Ilmarinen", som förmodades hinna till Ruhala åtminstone tre timmar tidigare än "Ahti", därför fortsätta längre norrut till Visuvesi gästgifveri och där invänta W. för att bereda honom möjligheten att välja den angenämare sjöresan framför landsvägsfärden.

Då jag städse varit beundrare af tavastländsk natur, hvilken då ännu stod oberörd af människohand i all sin vilda fägring, samt vädret var härligt, beslöt jag att själf föra båten på denna dess första resa så långt norrut och valde den vidtbereste Öster till lots samt en yngling vid namn Boman till eldare, själf åtagande mig maskinistsysslan.

Passande på "Ahtis" vanliga afgångstid, infunno sig som passagerare professor Z. Topelius med två döttrar och possessionaten A. Aminoff från Pekkala fideikomiss. Då de erfarit att "Ahti" reparerades, voro de mycket nöjda att få medfölja "Ilmarinen" och sålunda undgå den eljes oundvikliga landsvägsfärden på "rapphöna". Professorn hade för första gången valt denna kommunikationsled för sin årliga färd till sommarbostaden i Österbotten, och medan "Ilmarinen" i största hast iordningställdes för den sent beslutna färden, inbjödos de resande af bruksförvaltaren Gefwert med känd gästfrihet till kaffefrukost, ty ombord på båtarna begagnades endast matsäck. Den som icke försett sig därmed, fick draga åt svältremmen. Ledsamt nog hindrades jag af min öfvertagna maskinistsyssla att bevista frukosten, hvilket jag längre fram på dagen nog så kännbart påmindes om.

Vid pass kl. 9 på f.m. lämnade "Ilmarinen" den s.k. masugnsstranden, hvarifrån den tidens ångbåtar anträdde färden, och ehuru nu snart 40 år förgått sedan dess, är minnet af densamma ännu tydligt och ett af de angenämaste från den tiden. Det härliga vädret, den nyvaknade naturens friska och idylliska fägring, färden på de natursköna vattendragen, det trefliga ressällskapet och professorns älskvärda sätt att umgås och underhålla sig med mig, som den tiden var ung och nykommen till orten, om en mängd för mig nya och intressanta förhållanden angående Finland, dess folk och natur, äfvensom hans stora intresse för det mekaniska yrket och dess tekniska framsteg i landet, allt detta gjorde att resans timmar för mig snabbt förgingo och att jag med saknad fann, att de trefliga stunderna tagit slut, då vi vid tretiden på eftermiddagen lade till vid Ruhala landningsbrygga.

Professorn ville icke riskera att med "Ilmarinen" fortsätta färden norrut på okända vatten, emedan han per post uppbådat gästgifvarskjuts att möta på bestämda tider och fruktade att möjligen påkommande sjöäfventyr skulle åstadkomma uppehåll och oreda uti skjutsningen.

Under vägen hade vi aflämnat hr. A. vid Pekkala, och efter en i hast ombord intagen matsäcksmiddag afreste professorn med de anlända skjutsarna.

Sedan vi försett ångbåten med bränsle, fortsattes färden omedelbart genom den upprensade strömfåran under Kauttu bro, där dessförinnan ingen ångbåt farit fram, och så vidare norrut, endast vägledda af Östers ovanliga lokalsinne. Han hade nämligen blott engång förut färdats där i roddbåt; men lyckligt gick det, om ock ibland för sakta maskin. Vi tillryggalade utan äfventyr den 2 1/2 mil långa vägen till Visuvesi by, dit vi anlände kl. 7 på aftonen, och lade till strax nedanom den nyanlagda kanalen, som afskurit det förra näset, på hvilket gårdarna ligga, och hvilken nydanade holme landsvägen når öfver tvänne broar.

Otur var att ingen af oss på båten försett sig med matförråd vid den brådskande afresan från staden. Dock borde mina båda följeslagare bättre än jag hafva känt till förplägningssvårigheterna utefter landsvägarna och på gästgifverierna där i trakten på den tiden. Det var dåligt nog i den vägen, redan innan de svåra nödåren efter midten af 60-talet inträffade. På backen omkring en half km från Ruhala landningsbrygga låg en liten bondgård, där vi visserligen fingo köpa något hårdt, surt bröd, litet sur mjölk och några bitar salt braxen, otillräckliga för tre man, men detta förtärdes före afresan därifrån och utgjorde vårt enda mål efter morgonkaffet i staden.

Intet bebodt ställe, ingen odling syntes till längs de på eftermiddagen befarna vattnen; där var öfverallt vackra, af kultur oberörda ödemarker, sådana jag föreställt mig Nordamerikas urskogar, då de första nybyggarna slogo sig ned där. Då vi ankommo till Visuvesi och läto hvisselpipan ljuda, sprang folk ned till stranden, i synbar förvåning öfver att se en ångbåt glida fram utan hjul, sådana som "Ahti" var utrustad med, och flere bondgubbar lade sig ned på magen vid stranden för att se, hvad det var som bullrade i vattnet bakom båten. Då vi lade till, kastade Öster en tågända åt dem och bad dem hålla uti, hvilket ock genast flere karlar gjorde. Stranden var emellertid stenig och vi ville därför jämka båten längre fram. Karlarna, som ej tycktes uppfatta detta eller ville göra oss litet förtret, höllo båten fast med den påföljd, att aktern kom för nära land. Öster, som såg att de af spjufveri ej ville fira efter på den långa trossändan, bad mig ge full fart, hvilken order utfördes med den effekt, att den främsta af gubbarna damp i sjön och flere andra kommo på näsan i backen. Nu var det vår tur att skratta, och våra vederparter gjorde detsamma.

Så fort som möjligt begåfvo Öster och jag oss till gästgifveriet för att skaffa förplägning, och mat fingo vi. Men denna bestod utom nyssnämnda artiklar af salt, härsket och stekt fläsk, som borde tuggats med maskineri, ty våra tänder voro icke i stånd att få sönder det; då man är svulten, som vi voro, äter man slutligen hvad som helst. Men att dricka sur kalja därpå, ja, sådant är icke bra för den som är ovan därvid! Vi lämnade Boman som vakt på båten och kröpo till kojs i ett rum innanför gästgifvarsalen. Detta rum låg mot söder, innanfönstren sutto här liksom mångenstädes kvar året rundt, solen hade därför eldat ganska varmt åt oss och till råga på otrefnaden funnos legio af både hoppande och krälande spekulanter på god förplägning på den resandes bekostnad. Sådant kan väcka den sömnigaste och jag höll icke ut längre än till kl. 4 på morgonen, då jag skyndsamt anträdde reträtten därifrån. Öster hade rymt fältet före mig, och kommen ned till båten fann jag honom ifrigt sysselsatt med arbete. På min fråga hvad han hölle på med, sade han sig ha kommit till den öfvertygelsen, att om det blefve så illa, att vi måste ligga där och vänta längre på brukspatron, vore fara värdt att, om vi rent af icke ville svälta ihjäl, vi dock säkert skulle fördärfva våra magar med den salta och sura maten och det af sältan påkallade, ymniga förtärandet af den vämjeliga, kalja benämnda dåliga ättikan. Till förekommande af denna hotande kalamitet, hade han fattat beslutet att bli fiskare och att till matsedelns upphjälpande försöka skaffa fisk. Kokt eller stekt skulle vi hafva den, icke saltad, ty däraf hade vi fått mer än nog, och att det var godt om fisk i sjön, därom var han öfvertygad, det gällde således blott att få tag i den.

Öster var ledsen öfver att han tvärtemot gammal vana denna gång glömt att medtaga fiskedon af något slag. Han redde sig ändå; en bra fiskare hjälper sig nog på något sätt, och nu höll Öster på med att tillverka ett drag; skada blott att inga krokar funnos. Boman skickades till gårdarna att försöka anskaffa sådana men återkom efter någon tid med oförrättadt ärende.

Draget åstadkoms på följande sätt: af professorns matsäck hade Öster tillvaratagit en bortkastad, tömd konservdosa, som innehållit af den världsbekanta skinn- & benfria Fjällbacka ansjovisen, och på denna bleckask grundade sig hans plan att förse oss med färsk fisk. Öster var, utom i en mängd andra konster, äfven skicklig uti bleckslageri, dock ville det icke lyckas för honom att af askens tunna och hårda material uthamra ett skeddrag, som han först ämnade göra, hvarför han måste gifva draget en annan form, och denna uppgift löste han utmärkt. Draget spann i vattnet oklanderligt och såg grant ut, då den ena sidan var rent silfverhvit och den andra guldlackerad med sin obligata vy af Fjällbacka med tillhörande inskriptioner. Detta drag var i all sin enkelhet mycket lockande för fisken och blef för oss ett räddningsankare undan svält och magsjuka, hvarför jag vågar tillråda läsaren att vid liknande, brydsamma förhållanden icke bortkasta den sista konservdosan, utan försöka att däraf åstadkomma ett liknande instrument, som tager fisk mer än nog för tre à fyra personer. Dragets plåtdel blef snart färdig, men värre var det att få en passande krok. Dock visste Öster äfven råd därför. Omedelbart före vår afresa från staden hade han varit sysselsatt med förfärdigandet af ett soltält af segelduk öfver ångslupen, ty som gammal sjögast var han äfven segelsömmare, och hans därvid använda redskap, segelsömmarenålar, en säcknål, garn och snöre m.m. funnos kvar ombord. Häraf tog han säcknålen, tände eld under ångpannan och glödgade nålen mjuk, hamrade den därpå flat nära spetsen och filade in en hulling, hvarpå den böjdes i skrufstycket till en välformad krok samt härdades och anlöptes efter alla konstens regler. Därpå fästades kroken med glödgad mässingstråd vid svirfvelbladet och uti nålsögat en stropp af tvinnad sådan tråd, som tillika fasthöll plåtbladet, hvilket ansågs vara för svagt att allena motstå de väntade nappens påfrestningar. Klockan 8 var draget färdigt, och sedan vi på gästgifveriet intagit frukost, bestående af kaffe, (osaltadt) hårdt bröd och smör (starkt saltadt), begåfvo vi oss ut på fiske uti den ångslupen medföljande lätta roddbåten.

Långt kommo vi dock icke den gången, ty det visade sig snart att hvarken segelsömmargarnet eller det eljes tillgängliga snöret kunde motstå dragets tvinnande egenskap. Det blef trassel och snörpor af alltihop. Vi måste således återvända till ångbåten för att försöka reda detta trassliga förhållande och på ett eller annat sätt få draget att leka. Denna kinkiga uppgift löste Öster sålunda, att han offrade en mindre behöflig byxknapp och borrade med en segelsömmarnål ett femte hål i dess midt, utöfver de fyra, som funnos i knappen förut. Uti det nya hålet stacks en i sylådan hittad öfver två tum lång och motsvarande grof knappnål af mässing försedd med stor knopp, som sedan veks ihop liksom en s.k. patentnål för att därvid fästa draget. Sedan därpå fyra korta, glödgade mässingstrådar dragits åt andra sidan af knappen genom de gamla hålen, samt tvinnats och försetts med ögla för refvens fästande, var hjälpredan färdig och förenades med draget medelst en lång, snodd mässingstafs. Därpå tvinnades för hand en ny ref af segelsömmargarn, och allt detta drog ut till fram emot middagstiden, då vi åter voro färdiga att gå till sjös.

Visuvesi by har genom den nya kanalen kommit att ligga på en holme och vattnet har tagit genvägen genom den korta gräfningen, lämnande det gamla, kring den af naturen danade udden rinnande flodloppet krokigt, grundt och stenfylldt. Den däröfver ledande träbron är ganska låg och dess stenkistor voro då ganska förfallna. Ditåt rodde Öster mig och jag handskades med draget. Detta nöje hade äfven nu sina obehag, ty draget lekte trögte och alltemellanåt måste jag härfva upp refven, hvilken liksom den första tvinnade sig, fastän icke så hastigt som den. Till refvens uppvindande använde jag en klen gren med tvänne kvarsittande, afskurna kvistar, kring hvilka refven lades, då fnurrorna löpte ut. Detta bråk förstörde mycket tid och nöje.

Sysselsätt med detta elände hade jag låtit draget släpa efter i vattenytan tätt akter om båten och Öster hade saktat farten, då plötsligt ett ljudeligt plaskande hördes och jag såg refven med hvinande fart glida öfver båtsuden. Refhärfveln var på väg att ryckas ur min hand af den följande häftiga knycken, men med det samma slaknade refven åter och därefter upprepades samma spel flere gånger, då fisken tycktes söka skydd bakom än det ena, än det andra af de öfver vattenytan synliga stenblocken. Så snart jag drog in af refven, vände fisken i väg till någon annan sten och stannade där till nästa "spurt". Ganska mycken ref måste vid dessa manövrer vara tillgänglig, och då det var för omständligt att vira upp deri på trägrenen och få den därifrån kvickt nog, lade jag det inlöpande på båtbottnen framför fötterna.

För mig var det något alldeles nytt att idka dragfiske och jag var naturligtvis icke litet spänd på huru utgången skulle bli, om jag skulle lyckas få fisken i båten. Stör var han, det förstod jag af knyckarna i refven, och att jag icke kunde riskera lyfta mitt byte ur vattnet hängande i denna, det insåg jag äfven. Jag meddelade åt Öster mina farhågor, och då jag fått fisken nära nog till båten, vände han denna med ena åran, så att fisken kom föröfver intill suden, drog in den andra åran och grep med den fria handen fisken öfver nacken bakom gälarna samt lyfte in honom. Det var en vacker gädda, som Öster påstod väga dryga tio skålpund. Vi voro icke litet nöjda med den lyckade fångsten och foro ofördröjligen tillbaka till ångslupen, där Öster rensade fisken och sedan förde upp till gården för att bestyra om tillredningen och kontrollera saltanvändningen därvid, ty vi hade grundligen ledsnat vid den salta födan. Nog kom den fisken kvickt i grytan! Boman hade under tiden lyckats komma öfver några potäter, kvarblifna efter utsädet och visst väl mycket grodda samt icke vidare välsmakliga, men ett lukulliskt mål blef det ändock åt oss tre utsvultna pionierer för öppnandet af en ny kommunikationsled i mellersta Tavastlands natursköna vildmarker.

Under måltiden öfverlades om fiskets fortsättande, och emedan den andra dragrefven ej heller längre kunde motsvara ändamålet, gick Öster för att söka bättre material till en tredje och lyckades tillhandla sig en härfva hemspunnet nätgarn. Häraf tvinnades och snoddes nu en stark ref, som lyckades bra, men under denna förberedelse hade klockan blifvit 4 på eftermiddagen, innan vi åter begåfvo oss ut på långfärd, lämnande Boman i ångslupen som vakt och utkik efter den väntade brukspatronen.

Vi rodde åter till gamla strömmen under bron och så utåt viken norr om byn, där vi träffade på stora lerbankar med stenar och grumligt vatten. Allt som oftast kände jag knyckar i refven och förmodade att draget tog i botten eller sjögräs, ty någon fisk blef det icke af. Men Öster påstod: "dä bara små dj——na, som int' orka gap' öfver stora kroken, å di må gärna vara där!" Öster hade för att göra draget grannare borrat små hål uti bleckstjärten och däri fäst några röda garntåtar, skurna af yllehalsduken, hvilka kanske voro väl långa, ty de hängde efter som en ett par tum lång svans, hvari de små abborrarna troligen nafsade utan att komma åt kroken. Då garnet aflägsnats upphörde knyckandet och stadiga napp följde. Jag tror därför att dylika prydnader på metallfiskar icke medföra åsyftad verkan. Fiskarna tycktes midt på dagen icke vara hågade att hugga efter drag, men emot kvällen blef det bättre och ute på fjärdens lerbankar fångade vi fiere stora abborrar och några medelstora gäddor. Då vi vid sjutiden voro på återfärd till ångslupen och nalkades kanalen i den djupare, dit ledande bottenrännan, kändes ett väldigt napp, starkare än något föregående. Öster menade att det vore bättre icke taga upp den fisken i båten med handen och landsatte mig därför på den ganska långgrunda stranden ett stycke ofvan kanalen, sedan vi väl fått fisken spak efter åtskilliga våldsamma rusningar. Jag lyckades där släpa den på det torra, dock var den mindre bråkig än jag väntat af en gädda med sådana dimensioner. Den uppmättes sedan med tumstock och befanns totallängden utgöra jämnt 36 tum engelskt mått. Vikten hade vi intet medel att utröna. Vi mätte äfven den största abborren som var 14 1/2 tum, och jag hade aldrig förr sett en sådan bjässe, ty tjock var han i proportion och vackert grön.

Kanske skulle vi icke så snart ha tröttnat på fisket, eftersom det varit så gifvande, om icke hvilan föregående natt varit så dålig. Vår fångst uppskattades af Öster till minst 2 1/2 lispund, dock menade han, att vi uti den vackra aftonskymningen borde försöka i den gamla strömfåran, där möjligen någon forell funnes hugad för napp. Där sväfvade stora svärmar mygg och dagsländor, hvilka i längden blefvo mycket otrefliga, då man ej hade händerna fria att värna sig med; dock var jag gärna med om förslaget, då det för mig som nybörjare syntes frestande att fånga en forell på drag.

Vi rodde således af och an, kors och tvärs i den föga strida strömmen, hvars högvattenstånd då var inne, försökande att få draget intill de större stenarna. Ett par napp kändes, men det blef intet vidare af nedom bron, hvarför vi ämnade oss ofvanom densamma. Komna så långt, att det eftersläpande draget kunde vara i jämnhöjd med den östra brokistan, fick jag ett starkt napp med ihållande påfrestning i refven, som däraf snärjde så svårt in i handen, att jag måste tillsäga Öster att afbryta rodden, troende draget vara fast i någon stock i den trasiga brokistan. Detta var dock icke fallet, ty strömmen och napparen förde båten med god fart utför, och ett ögonblick varsnade jag ett glänsande svart föremål på vattenytan. Strax därpå släknade dock refven, och vi hade kommit några famnar nedanför bron, då jag med fart halande in den alldeles lösa refven fann att värt byte vändt om uppåt strömmen och förbi båten in i brokistan. Ty dit ledde refven, som i kistans hål kom upp öfver vattnet och någonstädes därinne satt stadigt fast. Detta förvånade oss icke litet, helst ett starkare spännande af refven icke medförde någon verkan, hvarför jag förmodade att draget ändock af någon fisk förts in i kistans inre och fastnat i en stock. Därför lät jag nu refven hänga slak. Med ena åran stakade Öster båten tätt intill brokistan och försökte se dit in nära vattnet, dock sade han sig icke se annat än stockväggarna och begärde refven för att se hvart den ledde. Jag räckte den åt honom med styråran, men innan han hunnit fresta på den hördes ett litet plaskande och med detsamma blef ett svartbrunt djur, liknande en katt, synligt vid båtsidan nedanför kisthörnet nära mig. Det var således en utter, som, lurande efter byte, huggit draget i förbifarten vid kistan. Öster drog kvickt in på refven, hvarigenom djuret kom inom räckhåll för mig och jag slog ett väldigt slag med styråran, som träffade hufvudet så att kräket domnade af. Öster lyfte det nu i båten, där jag gaf det ett slag till, hvilket var nog att döda det. Dragkroken satt säkert i halsskinnet framför bogen.

Så slutade vårt fiske vid Visuvesi. Vi samtalade ännu därom, då brukspatronen vid midnattstiden anlände. Han hade på vägen mött professor Topelius och af honom erfarit, att vi troligen ännu väntade honom, hvarför han fortsatt resan till ångbåten. Tidigt följande morgon anträddes återfärden, och då brukspatron medförde endast obetydlig reskost, var det ju särdeles bra att vi hade stekt fisk i öfverflöd. Uttern behöfde vi icke smaka på.

Utan vidare äfventyr anlände vi på aftonen hem till Tammerfors, och Östers förträffliga uppfinning, draget, användes, sedan det blifvit bättre utrustadt, af honom och mig under sommarens lopp vid flere fiskefärder på Näsijärvi, tills det där togs af en stor fisk. Det visade sig vara ett af fisken omtyckt lockbete.

En annan färd till Visuvesi samma år.

Några dagar efter förut beskrifna färd "lånades" Ilmarinen åt Dr. Hirn och possessionaten Aminoff för en resa till Pekkala och Ruhala, hvarifrån den följande morgon återvände. Vid återkomsten till staden väntades båten på stranden af distriktsingeniören Knut Pipping och kaptenlöjtnanten L. Jägerschjöld, hvilka herrar i fråga om köp af båten för ryska kronans räkning önskade bese och profva den. Villkoret för denna affärs afslutande var att båten skulle visa sig lämplig för trafik mellan städerna T:fors och T:hus samt levereras å sistnämnda ort, efter att "med egen kraft" ha tillryggalagt hela sträckan dit. På vägen mellan dessa städer finnes nämligen, som förut omnämnts, i Lempäälä socken vid Kuokkala by en ganska ansenlig efter byn benämnd fors, hvilken förbinder Vanajavesi med Vesilahti-sjösystemet och på en rak längd af omkring femhundra steg har sju fots fall. Frågan gällde således ångslupens förmåga att öfvervinna detta hinder. Alltså förestod här ett nytt forceringsproblem.

För utrönande af båtens hastighet gjordes under dagens lopp på Näsijärvi en serie proffärder utefter af mig under föregående vinter på isen uppmätta distanser. Först gjordes en tur mellan Siilinkari grund och Harvasalo holme fram och tillbaka, en våglängd af nitton km på fem kvart och därefter tre färder af och an från forsnacken till Keisaloholme under Ylöjärvistranden, hvilket afstånd är fyra km. På alla turer observerades tiden noga af båda herrarna och resultatet blef, att ångslupen vid 75 skålpunds ångtryck, således vid normal gång, gjorde en hastighet af 13,3 eng. fot i sekunden. Hr P. hade några dagar förut låtit uppmäta strömhastigheten i Kuokkala fors, där det då var högvatten, och befanns att vattenhastigheten under den öfver strömmen liggande landsvägsbron uppgick till 14 à 15 fot. Då nu båtens fart icke så litet understeg vattnets hastighet i forsen, ansåg P., som visste att propellrar arbeta ganska dåligt i rinnande vatten, det vara nära nog lönlöst att under så ogynnsamma omständigheter göra ett försök. Men J. var af motsatt mening och jag styrkte honom däri, ty jag hade ju varit i tillfälle att nyligen i strömmarna samla praktisk erfarenhet i amerikansk båtforcering ombord på "Ahti" i forsnacken och i Jämminki ström i Ruovesi samt hoppades nu få tillgodogöra densamma. Jag visste äfven, att "Ilmarinens" ångpanna, som var af s.k. lokomotivfason, tillverkad af Motalaplåt och profvad med 200 skålpunds vattentryck, enkom byggts för sådan behandling.

Efter mycket diskuterande för och emot beslöts slutligen: att verkstaden, så snart den därtill erhållit order af J., som därförinnan för definitivt afgörande å högre ort angående köpet af båten ämnade resa till H:fors, skulle föra båten ned på Pyhäjärvi, samt därefter på egen risk låta företaga färden till T:hus. Äfven bestämdes att J. och P. skulle följa med på hela resan, för att se hvem af dem som skulle få rätt och tillika kontrollera tillgången, d.v.s. se efter att båten icke drogs öfver land eller uppför Kuokkala.

P. anhöll sedan att, medan det väntades på närmare order, få låna "Ilmarinen" på några dagar för en inspektionsresa norrut uppefter vattendraget till de där utförda strömrensningsarbetena, och då denna begäran naturligtvis bifölls bestämdes att afresan från staden skulle tima följande dag klockan åtta på morgonen.

Om denna färd är hvad dess egentliga ändamål angår intet att säga som kan roa, men därvid inträffade några oväntade och muntra episoder, som lifligt bibehållit sig i minnet, hvarför det kan låta försvara sig att här berätta dem.

För det glada sällskapets skull och äfven för att återse trakter, som han åtta år förut varit med om att uppmäta och kartlägga, beslöt herr J. i sista stund att uppskjuta H:forsresan på några dagar för att följa med oss på "Ilmarinen". Vi afreste från staden på utsatt tid och anlände till Muurola kl. 11 f.m. Där besågos de å kanalen verkställda reparationerna och dracks s.k. förmiddagskaffe hos ingeniörlöjtnanten C.G. Sanmark, som med sitt biträde, ingeniör Ullner, vid ångslupens ankomst var sin chef hr P. till mötes. Dessa båda herrar medföljde sedan båten på hela färden. En af dem medförde en karta öfver vattendraget, hvilken var utförd uti väl liten skala, men dock visade en utprickad farled med på fjärdarna och i sunden utsatta djupmått. I präktigt väder och utrustade med briljant humör ångade vårt sällskap därifrån vidare norrut och anlände vid ettiden till Pekkala, där man var underrättad om vår ankomst och där vi bjödos på middag af egaren herr Aminoff, hvilken som gammal vän till de flesta af oss beslutat följa med på färden. Middagen var god, lifvad och lång, hvarför vi först sent på natten anlände till Visuvesi. Fram på e.m. passerades ett vackert sund i Ruovesi, kalladt Neitsysalmi, där med några raska tag af en tjärkast en jättekvinna en face och i helfigur var afbildad på en lodrät berghäll babord om oss. Herr U., som af egen maktfullkomlighet åtagit sig att efter kartan hålla reda på och kritisera den kurs Öster styrde, hade snart genom oskäliga anmärkningar fått honom smått förargad, hvilket jag, som väl kände vår styrman, tydligt såg, men hvilket Öster ändå var sansad nog att icke låta U. märka. Vid inloppet i det nämnda sundet frågade han mig: "Ska' ja' hålla midt i sundet som insenören säjer?" Då U. usurperat kommandot ombord, hade jag lust att säga "nej", men för sämjans skull och af höflighet mot en gäst ombord svarade jag undvikande: "hvarför inte?" Östers bestämda svar ljöd: "De' duger int'! Där ä' sten!" Jag vände mig nu frågande till U., men han svarade tvärsäkert: "Kartan visar här midt i sundet 114 fots djup och den är säker!" Jag menade visst att Öster var lika säker, men därpå svarade U. intet vidare, hvarpå jag äfven litet förtretad sade åt Öster: "Styr som ingeniören vill". Öster vände sig därpå till U. med frågan: "Går det rätt så?" Hvartiil U. högljudt svarade: "Ja". — Några ögonblick därefter törnade vi på under full fart så starkt, att hela skrofvet fjädrade och liksom elastiskt studsade bakut.

Flere af de bakom oss stående herrarna stupade omkull likt käglor och bland dem U. med kartan. Eldaren, som satt på kanten af fördjupningen framför pannan, brände händerna på eldstadsluckan, och Öster fick af styrrattspinnarna en puff mot magen, just som han lutade sig åt mig för att, som han sedan påstod, be mig stoppa maskinen för att därefter kunna visa stenarna åt U. Denne kräflade sig kvickt på fötter igen och fick af Öster höra: "Jaha, herr insenör, tjugu steg styrbord ut ä' tjugu famnar vatten, men här i midten ä' sten". Vid törnen råkade jag hålla i gångsättningshäfstången, därför stupade jag icke med de andra, men drog stången med mig för "back", hvilken manöver således ofrivilligt fastän för sent utfördes; den förorsakade dock att båten icke fastnade på grundet. Så snart häpnaden lagt sig, undersöktes ångslupen och befanns icke hafva lidit synlig skada. Ingeniören tycktes vara något stukad och afsattes af herr J. från den själftagna lotsbefattningen med den spefulla anmärkningen, att landråttor till sjös icke få ha någon talan och att han för undvikande af dylika missöden som gammal sjöman själf ämnade öfvertaga kommandot ombord; dock skulle U., till straff för usurpationen, så snart J. önskade, stå bredvid rodret beredd att visa sjökortet åt honom. Med denna rättvisa dom voro alla utom U. nöjda, och glada öfver att ingen skada skett foro vi vidare.

J. brydde sig icke mycket om kartan och följden var, att Öster fick hålla sin egen kurs.

Häradshöfding Törngren hade före afresan från staden försett oss med ett rikt förråd af torrt och vått, ty jag hade med delat honom, att vi på förra resan lidit nöd och fått försörja oss med fiske; därför voro vi nu i tillfälle att lefva som salig Lucullus, samt dyrkade både Bacchus och sånggudinnorna. Följden var att vi blefvo ett lifvadt följe och att tiden förgick angenämt och raskt, tills vi mot kl. 11 på aftonen voro i närheten af målet, Visuvesi.

Omkring två km innan man från söder kommer fram till byn, delas vattendraget af en holme i tvänne sund, det högra smalare, grundare och stenfylldt, det vänstra bredare och djupt, samt finnes i båda blott ringa ström. Förrän vi kommo dit, hade J., för att unna Öster, som hela dagen stått vid rodret, någon ledighet, själf ställt sig som styrman och tillkallade U. med sjökortet. Emellertid hade Öster gått förut och sysslade där med den matsäck han varskodd af förra färdens händelser och umbäranden, medtagit och egnade för tillfället ingen uppmärksamhet åt den kurs, vi med full fart följde. Plötsligen saktade farten, det kändes som om båten lyftes och ehuru maskinen snurrade på som förut, afstannade farten småningom alldeles. Öster sprang upp, grep en bärling och pejlade vattendjupet, samt ropade därefter: "Lera ä' int' så hård som sten, men släpper int' så lätt taget heller!" Det utröntes att vi åkt upp på en mjuk lerbank, hvarunder på ringa djup fanns fast grusbotten, som här och där var belagd med större och mindre flyttblock, hvaraf en del synliga ofvan vattenytan. Så snart jag varsnade det hända, drogs maskinhäfstången öfver för "back", men båten var så hårdt klibbad i leran, att den ej rörde sig ur fläcken. Där sutto vi stadigt fast och för att befordra lostagandet flyttades till förens lättande hela brännvedsförrådet ut på båtens yttersta akter, hvarpå backningen upprepades med samma negativa resultat. Nu arrangerade J. att vi alla ställde oss på sittbänkarna längs båtens ena sida och vid kommando på en gång kvickt sprungo tvärs öfver till den andra och upp på bänkarna där, för att på detta sätt få båten i vaggning, medan maskinen samtidigt backade loss från grundet. Nog lyckades vi med denna motionering försätta båten i rullning ganska bra, men detta var ock allt; leran släppte icke. Därpå försöktes att med hvisselpipan locka folk till hjälp från byn, men äfven detta förgäfves; gubbarna sofvo nog så sent på natten. Där stodo vi nu hjälplösa i dyn så nära målet, och sågo alla bra långa ut i synen, ty vi hade inga utsikter att ens kunna komma i land från ångbåten, emedan roddbåten kvarlämnats i staden såsom obehöflig och utgörande ett hinder för farten.

Då Öster såg att ingen tycktes veta råd i vår kinkiga belägenhet, klef han fram och sade: "Nu blir int' bättre än att herra' går i sjön allihopa å' Boman (eldaren) å' ja' me', de lättar båten, å' om vi sen skjuta på bra med ryggen, när masin ä' i gång, så går båten loss!" Och tröstande tillade han: "Värre blir de nog int' än lite näsablido (snufva)!"

Det fanns ingen som visste bättre utväg ur lerbanken och så antogs Östers förslag med acklamation, hvarpå vi med godt kurage gingo till verket, ehuru nog enhvar kände en rysning vid tanken på det kalla vattnet, hvilket sommarsolen knappast ännu hunnit värma något. Jag slapp dock helt oförmodadt undan det kalla fotbadet, då J. förklarade, att jag för det första vägde mindre och var klenare än någon af de öfriga och för det andra måste en stanna kvar ombord för att stoppa maskinen, då båten lossnade, ty eljes skulle den rymma ifrån oss. De öfriga ställdes upp i rad akterut, på J:s kommando: "stöflar bort, byxor bort, strumpor bort," etc. afkläddes det ena plagget efter det andra och vid det sista hoppade alla öfverbord ned i den sega dyn, där fötterna fastnade. Då båten satte sig i leran, hade jag spänt säkerhetsventilernas belastningsfjädrar och därigenom fått ångtrycket från 75 upp till 100 skålpund. När sedan allt var klart i sjön och J. kommenderade: "skjut på, full maskin" sattes denna med full fart i gång för "back". Båtens akter hoppade och skälfde, liksom skakad af en häftig jordbäfning, så att denna rörelse kändes i hela skrofvet, hvarvid det leriga, af propellern uppkastade vattnet yrde vida omkring. Gubbarna hojtade i jämna tag och sköto på, så att benen klämdes ned i dyn ända upp till knäet. Plötsligt ropade någon: "Nu går han!"

Ingen af de andra påstod sig dock ha märkt, att båten rörde på sig, men då försöket några gånger upprepats, medan maskinen ömsom stoppats och satts i gäng, åkte båten slutligen sakta men jämnt ut ur den sega smörjan, hälsad af ett väldigt "hurra!"

Då båten blifvit flott, fick strömmen makt med den, och ensam ombord hade jag båda händer fulla med att samtidigt sköta maskinen och roderratten, hvilka lyckligtvis voro placerade alldeles bredvid hvarandra. Med "sakta framåt" och rodret tätt om styrbord kom dock båtens förstäf intill ett större stenblock och dit måste "sjömännen" i den mjuka bottnen älta sig fram, för att en i sänder klifva upp på stenen och därifrån äntra ombord. Natten var klar och kylig, hvarför de som varit i sjön huttrade och froso erbarmligt. För att få dem varma, ställde J. till gymnastiköfningar, och blef det ett ifrigt hoppande, fäktande och skrattande ombord. Med tillhjälp af det heta vattnet i ångpannan bryggde Aminoff åt alla öfver lag efter behag varma toddar eller groggar, hvilka blott på färgen kunde skiljas åt, och snart kom skämtet öfver mellanspelet i gång.

Då vi efter detta äfventyr foro vidare, styrde Öster, som påstod sig icke känt till sundet hvaruti vi fastnat, på andra sidan af holmen in i rätta farleden. Medan påklädningen pågick, frågade P. af J.. huru det var möjligt att styra så galet och förorsaka allt detta bråk. Till svar påstod denne, att han styrt rätt efter kartan och att om något icke vore riktigt, så vore det nog den, ty naturligtvis kunde endast de ha skuld, som mätt upp och ritat en så oriktig karta. Kartan måste således afgöra tvisten. Den togs fram och befanns "horribile dictu" vara fullt tillförlitlig, ty Öster styrde den därpå utmärkta farleden. "Men hur i all världen kunde du då hitta in i det där förb—de hålet!" utropade P., "det är icke möjligt annat, än att U. hållit kartan upp- och nedvänd och du har styrt därefter!" Så måste det ock antagligen ha tillgått och P. fortsatte: "Hvad ska vi undra på det! Du har så länge fört fregatten 'Svjetlana' i kinesiska farvatten, att du är van vid det som är bakvändt!" Så skämtades godmodigt öfver äfventyret, ingen tog humör och alla hade roligt däråt.

Öster fick nu ensam styra den återstående delen af vägen och förde oss lyckligt till den vid förra resan använda landningsplatsen nedanför kanalen. Allt hvad ombord fanns ät- och drickbart fördes upp till gästgifveriet, där vi inkvarterade oss i salen och båda sidokamrarna, hvarefter på det ovanligt stora, midt i salen stående fällbordet kvällsvarden uppdukades af resterna som funnos i matkorgen, tillökade med sura hårdkakor, smör och mjölk, som erhölls på stället. Medan måltiden förtärdes, meddelade jag åt de andra min sista erfarenhet beträffande lägerställena så målande och vältaligt, att de påstodo sig redan hafva krälande och stickande förkänningar, och J. utropade: "Då sofver jag på bordet här!" Detta gjorde han äfven. En respläd lades därpå, i skjortan klef han dit upp och bredde ett medfördt lakan öfver sig. Något täcke behöfdes icke, ty ännu sutto innanfönstren kvar och solen hade eldat varmt på eftermiddagen. J. var en storväxt och fet karl, hvarför han, upplagd på bordet i hvit svepning, såg hemsk ut, ty lakanet hängde i långa veck ned från högsta höjden af hans väldiga mage. De andra herrarna fördelade sig efter de där befintliga sängarnas antal två i hvarje kammare. Då jag kände till pinorummen och hoppades få det lugnare i salen, lade jag mig där på locket af en träsoffa, som stod mot rummets smalvägg bakom J:s hufvudända. Jag tog af mig stöflarna, rocken och västen, samt bredde den förra som täcke öfver mig. Ganska trött somnade jag snart, trots J:s ljudeliga snarkningar.

Länge kunde det icke ha varit, som jag fått sofva i ro, då jag i sömnen tyckte mig höra sång och småningom vaknade däraf. Till en början fick jag i sömnyran icke klart för mig hvad som var på färde och tyckte mig höra en välbekant högtidlig mässa. Men då jag slutligen blef fullt vaken och fick ögonen upp, stod jag ock af häpnad ögonblickligen på golfvet. Där vid bordsändan framför J:s fötter syntes fyra spöklika, hvitklädda figurer. Sjungande och ideligen bugande sig i takt för den på bordet liggande gigantiska kroppen, liknade de den föreställning man gör sig af de gamla germanernas druidpräster eller mager i hvita, fotsida talarer och försedda med hvita hufvudbonader kransade med löf. Två af skepnaderna buro ett tändt ljus i hvardera handen och den ena af de två mellan dem stående bar ett kärl, hvaruti blåaktiga lågor flämtade. Den andra och resligaste gestalten, som i vänstra handen höll ett stort blankt och cylindriskt föremål, steg fram och gjorde i takt med sången med den högra signande åtbörder öfver J:s ansenliga piedestaler. Denne låg sofvande orörlig på ryggen i samma ställning han intagit kvällen förut, liknande ett lik. Den dämpade, flerstämmiga, högtidliga sängen, den matta, flämtande belysningen och de hvita, allvarliga, bugande skepnaderna, allt detta gjorde till en början på mig ett obehagligt och hemskt intryck, sådant jag haft vid läsning om någon hemlighetsfull begrafning under medeltiden. De spöklika gestalterna flyttade sig sakta och ljudlöst till J:s högra sida; de sjöngo och bugade sig där likaså, återvände sedan kring fotändan till vänstra sidan, för att ånyo upprepa samma ceremoni. På detta ställe kommo figurerna uti bättre belysning af det genom fönsterna inträngande morgonljuset och jag igenkände i hufvudfiguren med bleckburken den glada P. och i lyktgubbarna hans båda assistenter, äfvensom A. försedd med ett brinnande spritkök hvarpå stod en skål, innehållande en äfvenledes lågande vätska. Det var icke så lätt att känna igen herrarna, då de med sotad kork anbringat på hvarandra väldiga skägg och mustascher, samt mera liknade Camorra-banditer än hyggliga finska tjänstemän, utstyrda i långa nattskjortor och med i de fyra hörnen sammanknutna näsduksmössor på hufvudet. Då jag väl kommit underfund med, hvem de uppträdande skådespelarena voro, och såg deras obegripligt högtidliga allvar, hade jag bra svårt att icke brista ut i skratt, men vågade dock ej väcka J., som trots sången alltjämnt sof lugnt.

Tyvärr var jag icke vid handlingens början så vaken, att jag fäste mig vid orden till hymnens båda första verser, som af P. författats, men till den tredje förstod jag dem. De fastnade i minnet, ända tills jag flere år senare var i tillfälle att skrifva upp dem med en del andra episoder af dessa "gamla minnen", som här skildras. Så här ljöd fortsättningen: "Raljeri — mena vi — skall här bli! — Af brylå — som vi få, — ska vi dricka — tills vi hicka, — hälla i — raljeri!" Därpå flyttade sig öfverdruiden — han var klädd i en hög spetsig, hvit nattmössa ensam bakom J:s flintskalle, medan hans följe begaf sig till andra ändan af bordet midt emot honom, A. med brylåskålen stannade vid J:s fötter och de båda fackelbärarena på sidorna om honom, hvarpå ljudeligen uppstämdes: "Kultani — du skall bli — glad som vi. — Af brylå — skall du få. — Du skall dricka — du skall hicka — liksom vi! — Kultani". Medan denna uppbyggliga mässa under ideliga bugningar föredrogs, observerade jag, att öfverdruiden för hvarje strof strödde öfver den sofvande ett dammande pulver, som han tog ur den väl ett par liter rymmande bleckdosan, och slutligen, sedan äfven flintskallen erhållit sin beskärda del, öste en portion under J:s näsa. Denna närgångenhet var dock för retsam för J. Ur sömnen for han upp i sittande ställning; vrålande, nysande och yrvaken såg han mäkta förvånad från den ena till den andra af sällskapet omkring honom. Medan hans medvetande klarnade, kilade öfversteprästen snabbt kring bordet och ställde sig hos de andra, bugande och sjungande framför den på bordet tronande J., som nu först, medan den sista strofen af sången upprepades, småningom begrep situationen och kände igen aktörerna. Öfverväldigad af skrattlust kastade han sig med sådan fart bakåt i liggande ställning, att lyktgubbarna och jag kvickt måste gripa tag i det rankiga fällbordet för att motverka dess undergång. Men P. bibehöll ett orubbligt lugn, och ånyo uppstämmande den sistsjungna versen tog han ur sin blanka burk ytterligare en nypa persiskt insektpulver och fördelade det i magiska cirklar öfver den liggande J:s mest framstående del, hans af skratt skälfvande mage. Därvid kunde dock allvaret omöjligt längre bibehållas, äfven P. skrattade högljudt och alla instämde i korus. Mest hejdlöst skrattade dock J., hvarvid tårarna runno i strömmar. Han skyllde visst på insektpulvrets retande verkan, som nödgat honom att gråta, nysa och spotta, emedan han fått däraf i ögon, näsa och mun, men vi trodde, att det var mera af inre rörelse öfver det lyckade upptåget. "Nå", mente P., "du har naturligtvis fått pulver i halsen också och därför skall det sköljas ned med den här brylån, som A. har bryggt; ty hvarför skall du ensam få njuta af sömnens gudagåfva och med dragandet af långa timmerstockar håna och störa oss alla andra, som inte få hvila, trots allt slöseri med prima persiskt pulver".

Väl förtrogen med beskaffenheten af gästgifverierna inom sitt distrikt samt snyggheten i sängar och väggar, brukade P. alltid på resor medföra ett större förråd af denna nödvändighetsartikel, hvilken likväl här enligt hans påstående visade sig vara maktlös. J. kom nu ned från sitt upphöjda läger, den tjänande brodern ställde den ännu brinnande brylåbålen dit i stället och med tvänne små tennmuggar serverades innehållet laget rundt i den tidiga morgonväkten. Därvid berättades, att ingen af herrarna i smårummen kunnat somna för värme och ohyra, icke ens P., som slösat med pulvret i alla sängar och mest i sin egen, emedan den sofvande J:s omelodiska strupljud varit allt för nervretande. P. hade ansett att vi i salen icke borde få sofva mera än han och de andra, och därför påhittat och författat verserna till denna mystiska väckningsceremoni, samt under förberedelsen till upptåget instruerat de andra.

Medan detta försiggick och bålen tömdes, hade det blifvit ljusan dag. Klockan visade på fyra och således var snart tid att tänka på hemfärd. Öster och Boman hade legat i ångslupens förpik, där de haft otäckt kallt, hvarför de kommit upp till gården för att få sig något varmt till lifs. Värdinnan väcktes, osaltadt kaffe beställdes och sedan det erhållits, gingo vi ned för att göra båten klar till resan, medan våra passagerare synade kanalen och den nya bron däröfver.

Då alla voro trötta och sömninga efter den oroliga natten, var till en början åtminstone föga trefnad att vänta och därför tyckte jag det blefve lugnast ombord, om alla för båtens skötsel obehöfliga finge sofva. Jag lät knyta loss soltältet öfver båtens akter samt fästa segelduken utefter relingskanten vid öfversta listen af sittbänkarnas ryggstöd. Härigenom förvandlades hela ångslupens akter till ett rymligt tält. Därpå skickades båda karlarna till en närbelägen björkhage, hvarifrån så mycket björklöf hämtades, att golfvet i tältet tjockt betäcktes samt hela båten vackert dekorerades. Då herrarna anlände, inbjödos de att uti den improviserade sängkammaren hvila på den doftande bädden, där hvarken hetta eller ohyra generade, ja icke ens solen tittade in, och där maskinens entoniga buller snart verkade söfvande på alla.

Vi ångade bort från Visuvesi efter kl. 5 och foro till Pekkala, där vi, som på det för oss ökända ställe vi nu lämnat återigen icke kunnat få annat njutbart än kaffe, visste att riklig undfägnad väntade. Då vi passerade Neitysalmi, kunde jag icke underlåta att väcka U. med orden: "Här ha vi jungfrun igen, stig upp och tacka för sist!" Han svarade med ett grymtande och fick sofva bort förtreten. På Pekkala åto vi frukost och togo strax därpå afsked af det vänliga herrskapet, tackande för all älskvärdhet mot kringstrykande sjöfarande och för öfverflödig välfägnad. På Muurola öfvergåfvo L. och U. oss och vi andra anlände till staden strax efter middagen, särdeles nöjda med vår händelserika och trefliga färd.

Ångslupen "Ilmarinens" färd genom staden Tammerfors.

Sista dagen af juni 1863 återvände kaptenlöjtnant L. Jägerschjöld från H:fors till T:fors, medförande officiel bekräftelse på att ryska kronan beslutat inköpa ångslupen "Ilmarinen" på det nämnda villkoret, att den utan hjälp af något slag med egen kraft tillryggalade den hittills af hvarken segelfartyg eller ångbåt trafikerade sjövägen mellan städerna T:fors och T:hus samt levererades i oskadadt skick å sistnämnda ort. Det blef nu brådt för verkstaden att flytta ångslupen från Näsijärvi till Pyhäjärvi, och då transporten måste ske den genaste och bästa vägen genom staden, anhölls hos borgmästar Zacklén om tillstånd att med ångare befara stadens gator, hvilket tillstaddes mot utlofvad omedelbar reparation af alla å stenläggningen eller på annat sätt åstadkomna skador. Den 1:sta juli användes till förberedelser för ångslupens upptagande på land. Upphalningsbädd och kälke placerades på stadssidan å lämpligaste ställe, där Konungsgatans fortsättning norrut förbi von Nottbeckska parken slutar mot strömmen ofvanom inloppen till bomullsfabrikens vattenrännor och den tvärsöfver strömmen liggande stockbommen. På stället finnes en liten vik, där stadsborna hämtade vatten med kärror. Där är stranden låg och botten långgrund, hvilket betydligt underlättade företagets utförande.

Det ansågs onödigt att för transportens skull minska vikten genom att ur skrofvet uttaga ångpannan och maskineriet, i synnerhet som detta arbete skulle ha fördröjt leveransen, och så varpades ångslupen fullt utrustad från masugnsstranden tvärs öfver strömmen till upphalningsplatsen. Där väntade den af samma material, som användts för båtens utskjutning, förfärdigade bädden och den under skrofvet begagnade kälken, hvilken nu sänktes i vattnet under detsamma och med kettingar fästades vid fören, aktern och sidopollarne. Af långa, smala spiror, som förenats med tvärslåar och med stenar sänkts på den sluttande strömbottnen, var där byggdt ett lutande plan till upphalningsbädd och på detta sköts kälken med ångslupen så långt den flöt fram. Sedan vippades förändan upp så mycket, att långa, af jämntjocka, barkade stockändar fabricerade rullar kunde stickas under kälkmedarna. Ett par kraftiga vinschar förankrades ett stycke uppåt gatan på högsta punkten af hela sträckningen mellan sjöarna och till detta ställe skulle båten spelas upp med block, men därifrån bar det sedan obetydligt och jämnt sluttande utför den raka gatan nästan fram till strömmen långt nedanför fallen, omkring 250 m från dess utlopp i Pyhäjärvi. Vid middagstiden den 2:dra juli hade alla förberedelserna undanstökats och vindspelen sattes i gång, hvarefter ångslupen sakta och jämnt kröp upp på det torra. En bana af 5 à 6 plankor i bredd hade lagts framför upphalningsbädden och därpå löpte rullarna, hvilka, liksom plankorna, alltefter som båten avancerade af manskapet flyttades förut och ordnades för färden vidare. Med dessa rullar, hvilka af timmermännens klubbslag mot ändarna jämkades efter behof för eller akteröfver, bestämdes kälkens rörelseriktning, så att den väldiga foran något så när följde utefter gatans midt. Denna manövrering fordrade både urskillning och påpasslighet samt var svår nog att sköta i den hast och ifver, hvarmed arbetet gick undan.

Kl 4 på e.m. samma dag stod ångslupen på högsta stället mellan sjöarna, nära inkörsporten till von Nottbeckska parken och början af Konungsgatan. Tvärs öfver denna gata, där Bomullsspinnerigatan vid parkhörnet skär densamma, stod då en af stolpar och bräder åstadkommen hvit- och blåmålad äreport, ett minne sedan kejsarbesöket vid pass ett decennium tidigare. Detta arkitektoniska konstverk var med sina trenne i halfcirkel hvälfda portar och sin i trappafsatser uppstigande öfverbyggnad visserligen ingen prydnad för staden och af ålder nästan fallfärdigt, men det måste äras och aktas af respekt för det ändamål det en gäng tjänat och fick därför hvarken rifvas ned eller skadas af så profan anledning som en ångbåtstransport. Då mellersta portöppningen endast var några tum bredare än ångslupen, gällde det således att med den svårstyrda farkosten fara varligt fram genom monumentet, i synnerhet som gatan något sluttade och foran därför var benägen att på de lättrörliga rullarna söka sig väg på egen hand. Till förekommande af sådant själfsvåld å båtens sida anbringades en lång och stadig tross vid kälkens akterända och pålitliga karlar ställdes längs denna, för att, i fall af behof, hålla emot och verka bromsande på kolossen.

Det råkade vara torgdag i staden, så att tillgången på frivilliga hjälpare och dragare vid arbetet var öfverflödande, och den nyfikna allmogen visade sig både intresserad och tjänstvillig. För att på detta svårt passabla ställe öfvervaka att rätta kursen styrdes, klef J. ombord på fören, hvarifrån han på tre språk kommenderade folkmängden, som det passade, med både "framåt" och "stopp", "styrbord" och "babord" samt motsvarande gester. Därunder sjöng han med väldig röst till allmän munterhet "Rule Britannia" samt andra engelska och ryska sjömansvisor och bidrog på detta sätt betydligt till arhetarenas nöje och arbetets raska fortgång. Under dånande hurrarop passerades och klarerades äreporten elegant, om man frånser en mindre under hvalfvet afspjälkt list, som omedelbart åter fastspikades. J. var nog den enda sjöman på sin tid, som på landbacken i ångslup passerat en äreport. Så färdades man under sång och skrål med god fart gatan utför; visserligen här och där litet kors och tvärs, ned- och medtagande någon allt for långt framskjutande firmaskylt eller öfverdel af takränna, men husknutarna och bodtrapporna skonades bra nog och den åstadkomna åverkan reparerades innan vederbörande hunno klaga. Arbetet fortgick så ett godt stycke utför gatan lyckligt och raskt under J:s uppmuntrande ledning, men de frivilliga hjälparena tröttnade småningom och försvunno slutligen alldeles, hvilket ju ej var att undra på. Med endast eget folk gick arbetet ej så raskt undan, men vid sjutiden på aftonen, då bomullsfabrikens arbetare strömmade hemåt, kom häradshöfding Törngren på den idén att vid nästa gathörn låta uppställa ett kärl öl och såsnart båten hunnit så långt tappa därur åt dem bland folket, som hjälpt till. Detta lockbete hade önskad verkan, hvarför på det sättet fortsattes hela gatan fram, med den påföljd att flere hjälpare erhöllos, än som önskades och behöfdes, så att befälet hade största möda att förekomma haveri och att något minska farten. Vid pass kl. 11 på kvällen framkom man till Hamngatan, i jämnhöjd med Laukko torgs öfra ända. Då det vid undersökning befunnits, att den lämpligaste plats för ångslupens utskjutning var belägen vid torgets nedra ända, måste foran, för att komma dit, vändas kring ett gathörn. Denna manöver var svår att utföra med det af ymnigt ölflöde oregerliga folket, och det gick som det kunde på bekostnad af en husknut, ett plankhörn med åtskilliga ruttna stolpar och en af stadens lyktpelare; lyckligtvis fanns dock talgljuslyktan icke där, och den medföljande nattvaktens vaknade ämbetsifver lugnades af en riklig, extra ölskvätt. Närmare kl. 2 på morgonen den 3 juli anlände båten slutligen välbehållen till strömkanten, till stor lättnad för dem, som haft på sin lott att öfvervaka transporten, hvarför vi alla voro nöjda med färden, fastän uttröttade af bråket.

Timmermännen hade arbetat hela föregående dygn och det under denna natt så rikligt flödande ölet hade gjort dem trötta och bråkiga. De ville att ångslupen med samma fart skulle skjutas ut, så att de därefter finge gå hem och hvila sig. Under tiden hade på utskjutningsplatsen, af samma virke som användts för upphalningen, iordningställts en mycket provisorisk slip, hvilken var färdig att begagnas, och ehuru befälet var emot att med sådant folk och ganska bräckliga tillrustningar riskera omedelbar utskjutning, envisades timmermännen att så skulle ske, och i en handvändning hade de skjutit båten på det lutande planet, endast fasthållen med den i kälkens bakända fästade trossen. Några djärfva karlar placerade rullar, som de fasthöllo med händerna, tvärs öfver på några ställen, fördelade utefter bäddens längd, och då allt var klart, släppte alla som höllo uti på kommando loss trossen, hvarpå ångslupen med svindlande fart rullade ned i sitt element. Allt gick lyckligt och båten stjälpte icke, hvilket flere hade förutsagt. Den enda malören som hände var att två man, som stodo akterut på båten och troligen voro något för tunga i skallen för att kunna bibehålla jämvikten samt oförberedda på hastigheten, spolades öfver bord af vågen, som rullade in öfver den djupt neddykande relingskanten. Våta voro de förut af träget arbete och påstodo de sedan, att det svala badet kändes rätt uppfriskande efter två genomvakade nätter, hvilket icke kan betviflas. Timmermännen hade väntat sig den vid fartygsutskjutningar vanliga trakteringen och voro icke belåtna då det befanns, att hela kalaset i brådskan åter en gång bortglömts; redan förra gången hade ångslupen gått af stapeln utan traktering. Hungriga och grälsjuka gingo de hem, men det hindrade icke att de vid åttatiden åter voro krya och raska vid arbetet. Sådana voro den tidens österbottniska timmermän och äro väl likadana ännu: "Ett dugligt folk, men bråkigt."

"Ilmarinen" var den första ångbåt som färdades på staden Tammerfors gator. Efter honom kommo flere rullande både uppför och utför.

Båtens färd hade varit gynnad af godt väder, men omedelbart efter det den blifvit flott blef det annorlunda. Ett fint och kyligt duggregn, sådant eljes endast på hösten förekommer och som genom sin uthållighet kan göra en människa förtviflad, vidtog mot morgonen. Emedan båten under transporten blifvit betydligt skamfilad, önskade hr T., att den ånyo skulle målas, ty, mente han, den första ångbåten som visar sig i T:hus efter att ha utfört ett så viktigt värf som att öppna sjöförbindelsen mellan tvänne städer, bör vara snygg och fin. Såsnart ångslupen var befriad från kälken och förhalad till ångbåten "Laukkos" brygga, klefvo därför målare ombord med pytsar och penslar, trotsande duggregnet; ty afresan brådskade och det skulle till en början målas akterut under det föga skyddgifvande soltältet. Följden af denna försköningsverksamhet blef, att fram mot aftonen ingen kunde gå, stå eller sitta ombord utan att bli märkt någonstädes på sina persedlar med en eller flere af de vackra kulörerna, svart, hvitt, rödt eller ekfärg, ty oljefärgen stod öfverallt lika färsk på kvällen, som den varit på morgonen, lurande och klibbig under vattenpärlorna.

Order hade utfärdats att ångslupen vid 7-tiden på kvällen skulle vara i sjömässigt skick, färdig att begifva sig på väg för att försöka sjöledes uppnå staden T:hus, och åsikterna voro mycket delade om huruvida detta försök skulle lyckas eller stranda; ty det fanns godt om strömmar, stenar och grund dem ingen kände till, icke ens den anställda lotsen. Då det nu blifvit så fint allestädes ombord, var det ingen annan råd än att fram mot afgångstiden skicka efter väf och mattor för att därmed göra golf och sittbänkar användbara för sitt ändamål, och sålunda draperade lågo vi färdiga på bestämdt klockslag, väntande på hvad komma skulle.

Till en början kom dock intet, blott ytterligare regn, fint och tätt, af den sort som långsamt men säkert tränger till märgen. Detta gjorde vistelsen ombord föga angenäm, ty sur blef man slutligen själf och allt annat var fuktigt, vått och klibbigt. Från undersidan af den otäta soltältsväfven kilade kylande droppar ned i nackskarfven och längs ryggen. Tröttnade man slutligen af att stå, fick man med resignation finna sig uti att sittbänkarnas genomdränkta lakanbetäckning lade sig som en i början kylande kompress mot ryggradens nedersta ända. Detta blef olidligt i längden, hvarför man ur bränsleförrådet sökte en torr och någorlunda slät vedklabb att sitta på, tills äfven detta blef pinsamt. Efter åtskilliga ihållande, af resignerande förtviflan framkallade missljud, åstadkomna med den skärande, ostämda ånghvisslan, anlände slutligen vid 9-tiden en andfådd stafett, afsänd från Hatanpää gård, och meddelade att ångslupen skulle förflyttas till gårdens landningsbrygga och där invänta vidare besked. Den stackars stupfärdiga snabblöparen togo vi ombord och ångade sakta i väg till "Ilmarinens" första station vid Pyhäjärvi på färden till Tavastehus.

Ångslupen "Ilmarinens" färd till Tavastehus.

Första dygnet.

Samma regniga dag, den 3 juli 1863, hade Wasa infanteribataljon anländt till T:fors på väg till Parola malm vid T:hus, dit en mängd militär sammandrogs för manövrer, till hvilka kejsaren väntades. Bataljonens befäl jämte stadens honoratiores inbjödos af egaren "att passera aftonen på Hatanpää gård samt därstädes intaga supé och dansa". Nöjet var i full gång, då "Ilmarinen" enligt order lade till där vid 9-tiden i regndugget, och regementsmusikens toner hördes ned till båtbryggan. Vi fingo höra att ångslupens leverantör, emottagare och passagerare för färden: distriktschefen, öfverstelöjtnanten Knut Pipping, kaptenlöjtnanten Leo Jägerschjöld samt linnebolagets och verkstadens disponent, häradshöfding Adolf Törngren befunno sig på kalaset, äfvensom att de snart voro att förvänta ombord, hvarefter afresan omedelbart skulle försiggå.

Ordet "snart" är dock ibland ett mycket osäkert och tänjbart begrepp, allt eftersom omständigheterna foga, men för oss på båten blef det den gången längre än vanligt. Under det oafbrutna regnet i ett ogenomträngligt mörker, som ovanligt nog för årets ljusaste tid föll på närmare midnatt, var vårt tidsfördrif att lyssna till dansmusiken, hvars toner, till stor del absorberade af parkens lummiga, drypande trädkronor, blott stötvis trängde ned till oss. Detta öronspännande nöje blef dock snart tröttsamt, och oss återstod slutligen ingen annan utväg än att med våld göra vederbörande uppmärksamma på vår obehagliga och bortglömda tillvaro. Vi anlitade ånghvisslans skärande missljud för öfverröstande af dansmusiken. Efter några upprepade signaler hade detta helt annan påföljd, än vi väntat. Ur parkens mörker nalkades nämligen tvänne lyktgubbar, lysande vägen för en behandskad och befrackad individ, som medförde en jättebricka, fullsatt med ett rikt förråd af artiklar, hörande till människans nödtorft gränsande till öfverflöd, såväl i torrt som vått, särdeles välkomna och tjänliga att tillfredsställa vår syndiga lekamens längesedan vaknade kraf efter föda. Denna oväntade och frikostiga traktering verkade både mättande och lifvande på "Ilmarinens" besättning, hvars tillstånd hastigt förvandlades från våtkalla rysningar till behaglig kroppsvärme med åtföljande upppiggadt lynne. Med den återvändande brickan sändes "stor tack" till god gåfvas gifvare, isynnerhet som den rundligt donerade punschen kvarblef ombord. Nu fick hvisselpipan, som troligen förhjälpt oss till traktamentet, tiga, och manskapet öfverlämnade sig, hvad förplägning under färden beträffade, med resignation åt framtidens skickelser. Så väntades vidare, men nu med nytt och ökadt förtroende och utan att vi den kvällen vidare hädade ödet, som icke funnit för godt att bjuda alla på supé med dans.

Gubbarnas lyktor lånade vi tills vidare mot löfte att återsända dem med ångaren "Laukko", ty ljus ökar trefnaden, och vid dess sken kunde man iakttaga huru snabbt punschen minskades och nöjet ökades, tills det slutligen äfven dansades ombord.

Ändtligen fram mot kl. 1/2 12 ljödo fanfarer åtföljda af hurrarop, hvarefter musiken i det fria spelade upp en lifvad marsch och ned till oss tågade ett stort sällskap, företrädt af fackelbärare och följdt af musiken. Så fördes våra upptäcktsresande ombord, hvarpå vi startade, åtföljda af lefverop och välönskningar för expeditionen, samt omedelbart efter affärden försvunno uti ogenomträngligt mörker. Mörkt var det äfven ombord, ty ljusen i lyktorna hade brunnit ut och den enda tillgängliga upplysningen var tändstickor, som brunno lugnt i den stilla och kvafva natten. Trots den ljusa årstiden var det så mörkt, att man icke förmådde skönja skillnad mellan himmel och jord, vatten eller land vid horisonten, och i detta mörker foro vi framåt med god fart, utan att veta hvart det bar och utan någon om farleden kunnig specialist ombord. T. påstod sig visst som passagerare å hjulbåten "Laukko" ha paddlat den stråten så många gånger, att han äfven om natten borde kunna hitta vägen, men menade dock, att det för tillfället påliggande mörkret var alldeles "för mycket mörkt" och fritog sig från följderna af sin lotsning med orden: "Låt gå, törna vi, så bottna vi."

Följaktligen ansågs säkrast att alltmer sakta båtens fart, så att maskinen slutligen jämnt opp icke stannade; ty hvarken kompass eller sjökort medfördes och skulle under dåvarande förhållanden icke varit till någon nytta. Vi flöto långsamt framåt och hade snart ingen aning om hvar vi voro. Ibland tyckte än den ena, än den andra sig se en skymt af ljusning eller land, som ingen annan varsnade, emedan man icke ens var i stånd att upptäcka hvartåt han pekade. Det egyptiska mörkret kunde icke ha varit svartare än det vi råkat ut för.

Lyckligtvis slutade regnet vid spöktimmens inträde och med detsamma upptäcktes ljus på babord sida föröfver. Ljuset förklarades vara på Pardola hemman och efter denna fyrbåk styrdes nu med något ökad fart och god tur att icke träffa på grunden, tilldess vi något längre fram fingo sikte på en lampa på Haikka gård, glada öfver att där fanns folk, som, liksom för vår skull, sutto uppe midt i natten. Regnmolnen lättade småningom något och snart varsnades äfven på styrbord ljus å egendomen Vik, tillhörande kaptenlöjtnant Brackell och belägen vid Kumoelfs utlopp ur Pyhäjärvi. Nu voro vi bärgade för faran att drifva ned i älfven, hamna i Nokia fors eller sluta vår upptäcktsfärd i Björneborg och styrde med godt kurage åt det håll, där Törngren förmodade att Sotkaströmmens inlopp i sjön, ett par km från älfven, borde finnas. Visst hade det för en timme sedan slutat regna, men mörkt var det dock ännu så pass, att man blott med möda kunde skönja hvar himlahvalfvet vidtog ofvanom skogens träd. Därför sökte vi oss sakta fram utefter styrbordsstrand, alltemellanåt stoppande och stirrande förgäfves ut i mörkret. Spöktimmen kunde vara slut och J. försökte just, vid en strykstickas sken, ta reda på huru långt natten lidit, då vi med ett sakta skrapande körde upp och stannade.

Man sprang förut för att taga reda på hvar vi hamnat, och vid tändstickseklarering upptäcktes, att båten stannat mot en skogbeväxt strand, nära nog för att man skulle kunna hoppa i land. Detta gjorde äfven T. och en annan våghals, hvarpå de avancerade längs stranden, lysande sig med tändstickor. Då de efter en god stund återvände, erforo vi, att vi strandat ett stycke från den Kaivanto benämnda kanal, hvilken i tiden gräfts för att minska vårflodens höjd i de ofvanför Sotka ström belägna Vesilahti-sjöarna och öka den afbörd, som Sotka ström icke hastigt nog mäktade undanskaffa. Nu visste man ock att vi i mörkret oförmärkt passerat förbi denna ström och måste vända tillbaka såsnart båten kommit loss. Flott blefvo vi snart med maskinens hjälp, sedan de starkaste ombord, anförda af J., dragit af sig stöflarna och klifvit i sjön för att skjuta ut fören, medan vi andra krupit akterut så långt båten räckte.

Emellertid hade det, då vi kommo fram till Sotka, så pass dagats, att T. trodde sig kunna utan risk hitta rätt i farleden uppför strömmen. Men medan båten var utsatt för landkänningen, hade eldaren låtit elden under ångpannan brinna ned, hvarför det, då vi kommo in i strömmen, knappast återstod tillräckligt ånga att pina båten upp mot densamma. Visst eldades ofördröjligen duktigt, men den dåliga farten förorsakade dock, att de olika åsikter herrarna hade om färden uppför Kuokkala åter sammandrabbade. "Ilmarinens" förmåga att öfvervinna denna ström, hvilken utgjorde det största hinder, som skulle besegras på resan, blef föremål för liflig dispyt; framgången af färden både troddes och betviflades. P. ansåg det, efter hvad han nu sett, icke löna mödan att fara vidare. Sedan vi slutligen uppkommit i lugnvattnet mellan öfra och nedra strömmarna i Sotka, lade vi till vid landningsbryggan under Viinikka hemmans byggnader.

Där eldades ifrigt på med den af regnet genomblötta veden, och då manometern snart åter visade de vanliga 5 atmf., kastades loss, hvarefter "Ilmarinen" med en elegant lof löpte in i den af högvattnet svällda strömfaran. De tvistande hade, troligen för att bättre se huru båten skulle gå uppför, krupit upp på ruffen i ångslupens för, ehuru de anmodats att uppehålla sig akterut, för att den då djupare nedtryckta propellern skulle verka fördelaktigare i det mindre hastigt rinnande vattnet utefter strömmens botten. Likväl arbetade sig den lilla "Ilmarinen" med god fart uppför midt i den starkaste strömmen. Vattnets af strömhastigheten minskade motstånd mot propellern gjorde dock, att maskinen roterade betydligt fortare än eljes. Däraf ökades afloppsångans rusning uti skorstenen, det sålunda förstärkta draget befordrade ångbildningen och det stigande trycket påskyndade ytterligare båtens fart. Öfre Sotka passerades således med glans, utan forcering och vida lättare än man väntat. Detta resultat orsakade stor förnöjelse hos dem, som höllo på båten, men motparten tröstade sig med att Kuokkala fors dock är mycket högre, längre och stridare än Sotka.

Då vi kommit upp på Vesilahti-vattnen, voro mera än tre timmar gångna, sedan vi lämnade Hatanpää, och den uppgående solen förjagade mörkret med de ovanligt tunga regnmolnen. Det blef ljust och klart, hvarför återstoden af vägen till Laukko gård tillryggalades i vackert väder under nöjsammare omständigheter. Klockan var nära 1/2 4, då vi lade till och vandrade ett godt stycke väg upp till den äldre karaktärsbyggnaden, som kallades "gamla Laukko", där vi rätt uttröttade af nattens mödor voro i tillfälle att krypa till kojs och hvila ut oss för det stundande kraftprofvet. P., J. och jag hystes uti ett stort rum försedt med förträffliga sängar.

Andra dygnet.

Ödet fogade dock annorlunda än jag väntat och önskat. Mina rumkamrater somnade såsnart de voro i bäddarna och J. stämde omedelbart därefter upp ett dundrande bassolo, hvars egendomliga, gurglande modulationer voro nervskakande nog att jaga sömnen på flykt för mig. Morgonsolen sken tillika in genom lokalens tre fönster, som saknade rullgardiner, så intensivt eldande upp de svällande fjäderdynorna och bolstrarna af samma för våra nordiska vintrar förträffliga, men för somrarna olämpliga material, att jag, ovan vid sådan veklighet, snart befann mig i samma tillstånd som på lafven uti en väleldad finsk bastu. Till råga på eländet hade, troligen emedan fönstren under dagens lopp stått öppna, en myriad flugor, hemma från den närbelägna ladugården, sökt sig härberge i rummet undan den regniga väderleken. Lifvade af den ljus och värme alstrande morgonsolen började dessa plågoandar surra omkring, envist profvande skallarna mot det slätspända papperstaket, så att det ljöd som ett aldrig slutande regn af ärter på en bastrumma, däremellan görande oförskämdt närgångna påhälsningar i mitt hårfäste och på min svettiga panna. Man bör ha varit med på ett godt kalas aftonen förut eller af naturen eljes gynnsamt disponerad för sömn för att oaktadt sådana hinder kunna njuta däraf; men ehuru jag, enligt gammal sed på främmande ställe, räknade rutorna otaliga gånger och försökte andas så lugnt, djupt och jämnt som mina plågoandar medgåfvo, flydde sömnen från mitt läger.

Det blef omöjligt, jag stod icke ut längre. Ut måste jag ur det kvafva idet, och innan klockan var fem, klef jag åter i mina fuktiga persedlar. Kamraterna hade, innan de lade sig, skickat sina kläder att torka i badstugan, men jag underlät detta, emedan jag ville tidigt ut för att purra upp folket, som sof ombord i den lilla förruffen. Visst var där utrymme blott för två man, men nu hyste den trenne, mera liggande på än bredvid hvarandra; "sämja ger rum", sägs det. De hade ej sofvit mera än jag, och vid min ankomst voro de i sjön bredvid ångbåten. Dit skyndade äfven jag och blef i tillfälle att känna den uppfriskande verkan ett svalt bad har på både kropp och själ efter en natt utan hvila. Häradshöfdingskan Törngren var nog ämabel och omtänksam att så tidigt skicka ned kaffefrukost åt manskapet, och denna ankom just, då badet var undanstökadt.

De våta lakanen, som klibbat fast vid oljefärgen på bänkarna, utbyttes mot andra, allt ombord torkades och städades; med anledning af det viktiga företaget fästades björkruskor vid tältstolparna och på andra lämpliga ställen, så att vår ångslup, då herrarna kl. 8 kommo ned, var fint och festligt utpyntad, ångan uppe och allt klart för upptäcktsresans fortsättande.

Farleden från Laukko till Lempäälä kyrka var såtillvida känd, att man färdats där i roddbåt, men då båtarna äro små och ligga föga djupt i vattnet, var den kunskap som folket i trakten hade om djupet i sjöarna intet att rätta sig efter för en ångare, som behöfde tre och en half fots djup. Vattendraget tycktes vara ganska grundt och på flere ställen stenfylldt, men vi kommo dock fram med en lindrig bottenskrapning och ankrade snedt emot kyrkan utanför Henäri gård, på andra sidan viken. Gården egdes den tiden af äldre kommissionslandtmätaren Bror Sven Lindh, en hvitluggig herre uppe i 60-talet, som förordnats att utpricka farled åt "Ilmarinen" därifrån upp till Vanajavesi sjö och nu erbjöd sig att lotsa oss dit. Sedan vi fatt gubben ombord, ställde sig T. åter till roders och Henäri lämnades med kurs på Kuokkala fors.

Ett stycke nedanom forsens utlopp i sjön ligget midt för detsamma ett stengrund som för tillfället var utmärkt med tvänne långa störar, hvilka af L. kallades "ledprickar", ehuru ingendera var försedd med den till sjös så välbekanta kvasttofsen. Törngren påstod visserligen, att landtmätare liksom flugorna sätta prickar öfverallt, men gubben svarade, att han ofta brukat meta abborrar på det stället och därför fanns där sten, hvilket logiska bevis Törngren accepterade och med en svängning åt styrbord väjde han för störarna. Därifrån styrdes rätt uppför strömmen mot den högra af de båda broöppningarna, hvilken skulle vara den djupare. Några vidare ledprickar syntes icke till, och på framställd fråga angående djupet i forsen svarade L.: "Denna tid på året, då högvattnet ännu ligger på, är strömmen öfverallt mer än djup nog åt er båt", tilläggande: "men uppför den kommer ni inte ändå med denhär!" Således var gubben äfven pessimist liksom P., och sedan de båda kommit underfund med att de hade samma åsikter, stärkte de hvarandra i sin öfvertygelse och gjorde spe af oss optimister.

Det såg verkligen ut, som om de skulle få rätt och vi icke komma uppför Kuokkala, till en början åtminstone. Ty antingen hade T. girat af från rätta kursen eller den på stället redan mycket starka strömmen trängt båten åt babord bort från riktningen mot midten af brohålet, nog af, just som L. yttrat sin spådom, rände vi upp på ett långsträckt grusgrund, liggande rakt nedanför den mellan brons båda öppningar befintliga stenkistan vid pass 50 m därifrån. Där stannade båten uti stark ström något lutande åt styrbord med två fots vatten vid babords- och öfver fyra fot vid styrbordsidan, således på den ganska branta sluttningen af grundet. Hade vi blott gått någon meter åt sidan, skulle båten kommit förbi och L:s utsago hade icke, som det nu tycktes, blifvit så omedelbart bekräftad. Försmädligt var emellertid att detta hände, men säkert bra för oss, ty af efterföljande framgår tydligt, att vi ändå icke den gången skulle ha orkat uppför forsen med det ångtryck som för tillfället fanns. Därtill behöfdes andra förberedelser. Emellertid påstod T. att om någonstädes behöfts en ledprick, så hade det säkert varit på detta ställe, och L. blef honom svaret skyldig.

Hvad var nu att göra? T. vinkade och ropade åt det i mängd på stränderna stående folket, men det dröjde förrän den klokaste i hopen begrep och begaf sig i den enda nedanför strömmen liggande ekstocken, för att i denna med den enda däri befintliga åran paddla sig till oss. Detta var ett drygt arbete, som tog lång tid för dem som väntade. Då han slutligen kom fram, anmodades han att skaffa en bättre båt med två åror, för att därmed föra en för dylika händelser ombord befintlig gröfre tross i land, hvilket med ekstocken varit omöjligt. Han for af, och efter ännu en rundlig timmes väntan anlände den begärda båten, äfven den liten, läck och utan sittbänk, som ersattes af ett i båten liggande tomt strömmingskärl. "Där kommer själfva Bacchus oss till hjälp", påstod J. Hälften af tågrullen skaffades ned i roddbåten och en af båtens besättning for med. Medan båten avancerade åt land, firades trossen ut från ångslupen, men ett styft arbete var det för dem som rodde att bogsera kabeln i strömmen och de drefvo allt längre utför, tills de slutligen nådde land på de sista stenarna nere vid sjöstranden. Dit kommo några frivilliga hjälpare, hvarefter trossen halades in så långt man kunde.

Ombord rådslogs just om att uppbåda allmoge för att draga båten från grundet, då förtruppen af Vasa bataljon helt oförmodadt blef synlig på bron. "Där få vi hjälp", utropade T. Han vinkade roddbåten tillbaka och skyndade i land. Underhandlingarna om bistånd måtte ha gått mycket raskt, ty i ett nu sågo vi soldater skynda ned till stranden och fatta tag i trossen, så många som rymdes vid den. Nu tillfrågades vi om allt var klart på båten, och då härtill jakades gaf befälet kommando att hala. Detta fullföljdes med sådant eftertryck, att femtums-trossen, där den var fast vid ett litet ankarspel på förruffen, brast som ett bastrep, hvilket hade den påföljd att en del af soldaterna, oförberedda på sådant, stupade ikull af knycken. Trossen var således för klen att enkel motstå påkänningen. Därför togs den åter ombord, skarfvades ihop och fästes dubbel vid pollarne på båtens båda sidor, hvarefter ändarna ånyo fördes till land. Dessa förberedelser togo betydlig tid och det led mot kl. 11 på förmiddagen. Denna gång halades i sakta mak, båten lade sig ytterligare något öfver ät styrbord och åkte långsamt loss från grusbanken, ledsagad af bataljonens sång och hurrarop. Soldaterna, nu riktigt komna i farten, skulle med samma ha släpat oss tvärs öfver strömmen och upp på stranden, ty våra rop från båten hördes icke i deras jubel, om icke befälet varit klokt nog att ställa sig i vägen för dem. Nu skreks ifrån båten, att de skulle kasta loss trossen. Detta verkställdes och ångslupen dref redlös utför strömmen, släpande trossarna efter sig. Ja, hjälplösa voro vi i ordets fulla bemärkelse, ty, för att lätta båten så mycket som möjligt, hade elden under pannan släckts och vattnet blåsts ut, således saknades all rörelseförmåga. Då vi drifvit ned nära grundet, där L:s störar stodo, kastades vårt lilla ankare i sjön och så blefvo vi liggande bär efter detta vått första misslyckade försök. För verkstadens skull var jag naturligtvis särdeles intresserad af att "Ilmarinen" skulle lyckas öfvervinna Kuokkala och hade styrkt andra i tron att så skulle ske. Det var således rätt obehagligt för mig att från grusbanken där vi lågo och där mina ögon voro på en höjd af minst sju fot öfver vattenytan samt kunde se ut efter forsens hela längd, observera att vattenytan ofvanom fallet icke kunde öfverskådas. Detta visade tydligt att fallets höjd var större än nämnda mått, kanske ett par fot mera eftersom det ej ens hjälpte att stiga upp på relingen och försöka därifrån se nivån. Kusligt var att tänka sig, att båten skulle uppför denna backe, d.v.s. öfvervinna den en sådan fallhöjd motsvarande strömhastigheten. Denna hastighet hade P. några dagar tidigare låtit uppmäta och befanns den då som förut nämnts nedom bron uppgå till 15 fot i sekunden. Då jag visste att "Ilmarinens" fart enligt profven på Näsijärvi vid vanlig gång uppgick till endast 13 och 14 fot på samma tidmått, måste således skillnaden åstadkommas genom maskineriets forcering utöfver det vanliga arbetsångtrycket af 5 atmf. Att nu uppnå önskadt resultat med den i staden och på Laukko ombordtagna af regnet genomblötta björkveden ansåg jag vara omöjligt, och då jag meddelade T. mina farhågor, åtog han sig att skaffa bättre bränsle från byn. Roddbåten tillkallades därför åter och T. begaf sig ut på vedhandel. Under tiden rengjordes maskineriet och gjordes redo för den förestående ansträngningen. Tuberna i pannan sotades och denna fylldes med vatten, hvarefter eldningen ånyo börjades. T. återkom snart med prof af blandad tall och björkved i korta klabbar, som legat under tak sedan förra sommaren och således var det bästa man kunde få.

Såsnart ångtrycket stigit så högt, att båten kunde manövreras i strömmen, flyttade vi oss till vänstra stranden nedanför densamma och intogo där så mycket som rymdes ombord af den goda brännveden, till utbyte hifvande den våta på land. Säkerhetsventilernas fjäderbelastningar nedskrufvades så att skalan visade 10 atmf., och därefter eldades skarpt. Då manometern visade 9 atmf., rapporterade jag åt T., som åter stod vid styrratten, att det var klart i maskinen, väl vetande att ångan under gång ytterligare skulle stiga. T. befallde att kasta loss från stranden och sade till mig: "Sätt i gång sakta". Härigenom fick ångslupen endast obetydlig fart vid svängningen in i strömmen, som därför pressade förstäfven utåt, och inom några ögonblick voro vi på väg tvärs öfver forsen, med dess fulla hastighet drifvande utför med sidan förut. Om vi hållit denna kurs några famnar längre, skulle vi ovillkorligen ha strandat på motsatt sida af samma grund, hvarifrån båten just blifvit befriad. Observerande detta sprang J. fram till rodret ropande: "Det här bär åt f—rs, här duger ingen landkrabba, här behöfs sjömän!" Knuffande T. från styrratten sade han till mig: "Släpp på allt som finns i pannan!" Detta skedde i sista ögonblicket. Ångslupen reste sig upp som en häst, då han känner sporrarna, och rusade till följd af den så plötsligt ökade maskinkraften uppåt mot strömmen likt ett "skenande lokomotiv", som J. sade. Genom denna manöver och rodret tätt om babord fick han båten vänd med stäfven mot bron och vi sluppo ifrån den hotande strandningen med en lång skrapning utefter bottnen strax ofvanom grundet. Maskinen rasade, skrofvet skälfde af maskinkraften och gungade på svallvågorna allt högre, ju närmare vi nalkades bron.

På denna hade en mängd åskådare samlats för att åse vågstyckets utförande; ryktet därom hade spridt sig vida. Där var staden T:fors borgmästare herr Zacklén, brukspatron von Nottbeck, herr Idman från Hatanpää och brodern doktorn, apotekarena Serlachius och Granberg, bataljonens befäl, häradshöfdingskan Törngren och många andra damer och herrar från staden. På det mest kritiska stället i starkaste strömmen strax nedanom brohvalfvet, där båten blott tum för tum krälade uppför och vi i spänd förväntan på utgången högtidligt tego, där stämde åskådarena på bron olämpligt nog upp ett ljudeligt "hurra". Förargad öfver den malplacerade hyllningen, ropade J. med stentorsstämma upp åt dem: "Håll mun, tills vi väl äro genom bron!" I samma ögonblick lyfte en väldig svallvåg ångslupen högre än förut och satte honom med en så stark duns på grusbottnen, att det skakade i skrofvet. Där var det för några ögonblick totalt stopp med farten, tills nästa våg åter lyfte båten, som då med ny fart rusade några fot framåt, för att af följande våg åter släppas ned på botten. På detta sätt och med korta skutt hoppade "Ilmarinen" i ordets fulla bemärkelse in under bron och genom densamma, tills den ofvanför kommen uti lugnare och djupare vatten ökade farten. Det värsta profvet var därmed lyckligt öfverståndet. Nu vände sig J. åt folket på bron och ropade: "Hurra nu så mycket ni orkar!" Men däruppe blef tyst. Alla tycktes så häpna öfver utgången, att ingen kom sig för att svara på uppmaningen.

Det första intrycket, då båten stannade på botten, var att strömmen icke var djup nog för honom, som likt en lefvande varelse försökte att hoppande komma framåt på de djupa vågorna, och huru nöjda voro vi icke då detta lyckades, ehuru hvarje bottenkänning totalt gjorde slut på farten. Hela tiden hade ångtrycket stadigt stigit och säkerhetsventilerna stodo snart båda öppna, så att ångan under hela färden rusade ut med väldigt dån. Den vidpass trehundra meter långa vägen ofvanom bron uppför slutet af den fruktade forsen tillryggalades på åtta minuter, hvilket måste anses vara ett vackert arbete af en så liten ångslup. Denna fors hade förr drifvit flere mjölkvarnar, hvilka nedrefvos på femtiotalet, då den och strömmen ofvanom upprensades af kronan för att fortare afleda de i ofvanför belägna vattendrag skadligt högt stigande vårfloderna.

Egendomligt var att ingen af de medfarande tycktes fästa sig vid eller yttrade sig om det medel, som användts för att uppnå detta resultat och tvinga ångslupen uppför fallet. Det förekom mig, som om ingen fäst sig vid eller reflekterat öfver mina åtgöranden, hvilka de kanske ansågo för en själfklar sak. T. var nog van vid forceringen på "Laukko", J. förstod att den behöfdes och gillade den därför, medan P. redan förut yttrat att den intet tjänade till. Han hade fullkomligt rätt, ty man behöfde blott från den höga bron betrakta strömmens vattenhastighet för att tydligt se, att en reguliär trafik upp och ned för Kuokkala var en absolut omöjlighet och för att komma till denna öfvertygelse behöfdes alldeles icke att som vi kräla uppför den i ångslup. Att färdas uppför en sådan ström går nog an, därom hade tvistats och det hade "Ilmarinen" visat vara möjligt, men att fara nedför var värre, ty för att båten skulle lyda roder, måste den gå med större hastighet än strömmen. Man tänker sig en ångare, söm fullsatt med folk kommer utför med den behöfliga svindlande farten och törnar emot någon af brokistorna eller på strömbotten, stenar eller den grusbank där vi suttit, och följderna behöfva icke utmålas. Men uppför gick vår lilla båt med heder och detta var allt som för tillfället önskades och behöfdes.

Inom några minuter anlända till det raka fallets öfra början, där strömmen i en oregelbunden halfcirkel flyter fram ifrån höger och därför en ganska skarp vändning åt det hållet måste utföras, upptäckte vi omkring trettio meter framför båten åter ett par stänger, stående med cirka fem m mellanrum tvärs öfver floden midt i densamma. "Hur skall här styras?" frågade J. af L. och svaret blef: "Styr midt emellan störarna". Denna order utfördes prompt och ångslupen rusade med i det här betydligt lugnare vattnet ansenligt ökad hastighet uppför ett långsluttande grund, så att gruset skramlade under bottnen, småningom saktande farten, men så pass långsamt att J. därunder hann ropa åt mig, som sedan färdens början stått vid maskinen med ångventilens handtag uti ena handen och omkastningsspaken i den andra: "Låt gå, låt gå, han åker öfver!" Ja, nog åkte vi flere famnar, så att det kullrade och gnisslade i stenröset medan fören höjde sig väl en fot närmare himmelen, men öfver kommo vi tyvärr icke. Detta var den längsta åkning i ångbåt jag varit med om; det blef stopp så precis midt emellan störarna, att man med händerna kunde taga i båda, och mera än tillräckligt vattendjup, fulla fem fot, fanns dock strax på hinsidan om dem, förargligt nog. På detta sätt måste vi förlora allt förtroende för herr L. "Landtmäterikåren borde nu hit och hala oss loss", menade T. Stackars gubben tog illa vid sig af denna otur och under resten af hans vistelse ombord märkte vi bra litet att han var med.

Emellertid vinkades nu åter efter en båt, som sägs ligga litet längre uppför floden under prästgårdsstranden, men ehuru där fanns folk tillstädes, dröjde det en evighet innan båten kom, ty den fick först tagas sedan herr pastorn gifvit tillstånd och han måste sökas en god stund. T. hoppade i den och rodde till land, sprang sedan till byn och lyckades i hast få åkdon samt for i traf för att upphinna Vasa bataljon, som fortsätt marschen omedelbart efter att ha halat oss loss nedanom bron.

Vi ombord voro öfvertygade om att T:s företag icke skulle medföra önskadt resultat, ty bataljonen hade på de tre sedan dess förflutna timmarna säkert marscherat ett godt stycke. Men han hade tur. Soldaterna hade icke kommit långt, han fann dem lägrade för middagsskaffning ett par km bortom kyrkan och det tyckte befälhafvaren, hvars namn jag ledsamt nog glömt, icke vara för långt för att återvända till vår hjälp. Lifvade för det goda ändamålet anlände manskapet i ilmarsch. Under tiden hade vi ställt trossarna och allt annat i ordning för bogseringen. Ångslupen låg så illa till, att den icke kunde dragas akterut, emedan stranden åt det hållet icke räckte till innan forsen, hvars lopp låg i rät vinkel mot båtens läge, vidtog; därför måste den halas styrbord öfver snedt förut. Detta gjorde arbetet tyngre än förra gången, ty utom att båten rännt högt upp, hade den äfven kört djupt in i gruset. Då trossarna spändes hårdt, lade den sig betydligt öfver åt styrbord och åkte sedan vid första försöket lyckligtvis utan att stjälpa ned från den ganska branta banken. Soldaterna drogo oss intill stranden, där vi med ångbåtens medförda landgång lyckades komma i land och omedelbart började att åter pumpa in i ångpannan det för andra gången utblåsta vattnet samt elda på.

Sedan T. aftackat den hyggliga militären, påstod han denna ofrivilliga hvila vara särdeles lämplig till middagsrast, hvarpå framtogs ur förruffen en pärtkorg af ansenliga dimensioner, innehållande den från Laukko gård medförda reskosten. Vi voro hungriga som vargar, ty det var redan rätt länge sedan det tidiga morgonkaffet, men trots korgens storlek återstod väl litet för fem hungriga kroppar sedan ur densamma plockats bordduk, servietter, tallrikar etc. — allt välbehöfligt till en fin middag, men rätt öfverfiödigt under dåvarande omständigheter. Välkommet och godt var dock det som fanns. Till förstärkande af provianten för den återstående delen af resan, hvilkens längd väl var bekant, men hvars tidsutdräkt ingen kunde uppskatta, skickades en karl till Kuokkala by för uppköp, dock återvände han med klent resultat. Utom smör och hårda rågskorpor öfverlämnades resten, bestående af siiniäisiä och palvadt fårkött, åt besättningen, som enligt aftal provianterade sig själf. Framtida utsikter på förplägning voro således rätt skrala, men utom denna matkorg fanns en lika stor, innehållande ett ansenligt förråd fluidum, dryckesvaror af flere sorter, till att börja med det oskyldigaste: selters, soda och limonad i långa banor, förutom en omväxlande profsamling skyldigare vätskor, såsom partals af rhenskt, portvin och sherry, därtill en ensam cognac, en aqua vitae och en munklikör; således öfverflödigt nog för fem man, äfven om resan skulle räcka längre än som förmodats.

Under middagen dryftades dagens händelser, och höga rådet beslöt att, då äldre kommissionslandtmätaren ingeniören herr Bror Sven Lindh icke motsvarat det honom meddelade förtroendet att vara lots ombord på ångslupen "Ilmarinen", hvilket bestyrktes däraf, att han tvänne gånger årad lotsat båten rakt på grund, ehuru ingen skada däraf vållats, så dock emedan däraf uppstått stor förlust af dyrbar tid, han, honom till näpst och androm till varnagel, skulle omedelbart afsättas från den innehafda hedersplatsen. Beslutet antogs och stadfästes med en liten "munk" utan kaffe; ty det var först dagen efter som vi uppfunno konsten att af det i pärtkorgen ymnigt påträffade malade kaffet tillreda läskedrycken, för hvilket ändamål likvisst ingen panna medskickats.

På. P:s förslag sändes bud till byn för att där efterhöra en man vid namn Grandin, som varit med om de af kronan där i nejden utförda strömrensningsarbetena och således borde ha reda på djupet och stenarna i sunden. Mannen infann sig snart och anställdes som Lindhs efterträdare. Denne Grandin var en spjufver, som senare, då L. öfvergifvit vårt sällskap, visste berätta att gubben alldeles icke besvärat sig med att närvara vid vattendragets utprickning, utan öfverlämnat uppdraget åt tvänne yngre biträden, som placerade störarna efter sitt förstånd. Därför hade L. ingen reda på huru farleden märkts och på hvilken sida om störarna grunden lågo. Det är så mycket underligare, att han ej sände ett af biträdena, utan lotsade själf.

Under tiden hade ångan stigit så högt, att vi med sakta fart åter kunde begifva oss i väg och annat blef det icke vidare fråga om på den dagen. Klockan hade nu lidit till öfver fem på eftermiddagen och vi hade förgäfves hoppats att under dagens lopp komma långt. Grandin försåg sig med en båtshake, som han graderade med kritstreck efter fotmått, och ställde sig därmed längst fram på fören, ehuru han varnades. Vår väg från detta olycksställe och en km längre fram liknade en mycket krokig flod med stark ström på trånga ställen, där bottnen för det mesta utgjordes af stenrösen eller berg, således var stor försiktighet af nöden, hvarför vi måste färdas så sakta som möjligt. Denna fart, nästan lika god som ingen, benämndes af J. "påstötningsfart", hvilken nu uppfunna sjöterm han såsom ångslupskapten för resan sedan gärna använde.

Redan ett kort stycke ofvan prästgården kommo vi in i ett strömmigt sund, som blifvit fördjupadt med sprängning. Grandin pejlade med sin båtshake och skrek än tre än fyra fot, men all försiktighet till trots stannade vi med kölen på någon skarp stenkant och stodo där rätt hårdt fast. Nu backades med maskinen och stakades från fören, men loss sluppo vi dock icke, förrän alle man i takt börjat springa akterut och tvärs öfver båten; då kom han i rullning och vi åkte sakta bakut. Dylik manöver måste ytterligare upprepas, förrän vi vid tredje försöket lyckades staka oss fram mellan stenarna. Innan vi närmare Lembois by kommo ut i friare vatten, voro vi utsatta för flere slag bottenkänningar, än mjuka, än hårda, och Grandins pejlingar med båtshaken tjänade ej till mycket, ty stenarna träffade han sällan på och leran var så blöt, att vi vanligen åkt fast däri, innan han varskodde. Påstötningarna och åkningarna blefvo slutligen så många, att jag, för bättre minnes skull, började bokföra dem.

På detta sätt jämkade sig Ilmarinen småningom till den långa, låga bron vid Lembois och under denna åt styrbord fram till stranden nedanom byn. Städse betänkt på att föröka proviantförrådet, skickade T. äfven här ut i gårdarna och lyckades för 50 kopek erhålla ett tjog ägg samt ett kvantum sötmjölksost, hvilken rätt lär vara en delikatess för folk som intet bättre har och tycker om den. Med användning af resterna ur pärtkorgen uppdukades kvällsvard ombord på den mellan relingarna lagda landgången, fint och ordentligt med nystruken bordduk och servietter. Den något knappa måltiden afåts under färden, sedan vi lämnat byn.

Efter att ha snuddat vid ett par för höga stenar och åter i förbigående antecknat några dykänningar vid passerandet af ett strömstarkt sund, anlände vi närmare kl. 11 på natten till Konho gård. Detta ställe hade Törngren, som påstod sig vara bekant med egarinnorna, tvänne icke längre farliga fröknar, utsett till nattkvarter i den förhoppning, att husrum och förplägning där skulle fås. Ödet hade dock den gången till en del beslutat annorlunda. T. och J. gingo det korta stycket till karaktärsbyggnaden för att rekognoscera terrängen, och då allt befanns öde och tyst bultades på dörren. Efter flerfaldigt förnyadt och förstärkt alarm, åtföljdt af lång bidan, syntes skymten af en kvinnofigur i ett af andra våningens fönster för att lika hastigt försvinna.

Då vidare försök att komma in blefvo resultatlösa, gingo de till gårdsfolkets bostad och där bultades en karl fram till fönstret, som sedan han öfvertygat sig att ingen fara var samt sett hvad slags folk vi voro, riskerade komma ut. Han var gårdsfogden och påstod att hans fröknar redan länge sedan krupit till kojs och troligen icke ville taga emot någon. Då T. dock försäkrade, att han hade äran vara känd af fröknarna och envisades att vilja tala med någondera, satte fogden sig i förbindelse med sina härskarinnor på följande enkla sätt. Han hämtade en lång stång, gick med den ensam till andra sidan af byggningen och slog tre slag mot väggen vid öfra våningen. Detta var nog en öfverenskommen signal, ty strax därefter öppnades ett fönster och en skarp kvinnoröst frågade: "Hvad vill de där landsstrykarne midt i natten?"

Därpå meddelade fogden hvem de anlända voro och deras begäran, samt fick efter väl lång väntan det besked, att något främmande icke togs emot vid den tiden på dygnet, att kvarter för natten kunde fås i salen på nedra botten, men förplägning af någon sort icke funnes att tillgå i huset. Det var således skralt ställdt med gästfriheten hos damerna, och våra förväntningar fingo jämka med sig. Strax därpå hördes samma stämma skrika: "Människa, laga sig opp och öppna därnere, men hör hon, bara till salen!" Och ned för trappan kom människan i bara pajtan, öppnade och neg i förstugan, neg i salen och försvann utan att yttra ett ord.

Medan dessa underhandlingar pågingo, hade vi andra tre infunnit oss på stället. Salen var ett ganska stort rum, men tyvärr tomt som världen före skapelsen. Ingen möbel fanns i rummet, men innanfönstren sutto kvar och luften var instängd, het, unken, ja outhärdlig. Där hade nog icke vädrats sedan damernas ungdomstid och den var, enligt T:s påstående, längesedan gången. Vi stodo där tittande kring väggarna och sågo troligen alla mycket tankspridda och något dumma ut, utom T. som var smått förargad öfver sina besvikna förhoppningar. Hvad stod att göra så här midt i natten? Litet bjöds oss af hvad vi väntat, men tacksamma för tak öfver hufvudet under natten måste vi dock vara, ty ute i båten var kyligt och alla voro för trötta att fara vidare. Vi fingo således, då ingen utsikt till förplägning fanns, vara tillfreds med det mål vi fått på båten och för resten draga till svältremmen; ty fogden ville icke åtaga sig att ytterligare förmedla mellan T. och fröknarna.

Han påstod att de bestämdt voro mycket uppskrämda öfver det oanmälda besöket, och ehuru T. försäkrade sig nöjaktigt vilja för dem förklara anledningen till vårt intrång i huset, blef han obeveklig; dock åtog han sig ansvaret för att låta oss taga halm för att göra bäddar åt oss på salsgolfvet.

Fogden gick därpå förut och vi vandrade i gåsmarsch efter honom till ladan, hämtade halm enhvar åt sig och till hufvudkuddar vedträn, som stuckos under halmen. Trötta och hungriga lade vi oss, bredande rockarna som täcken öfver dessa våra anspråkslösa läger. Någon vidare garderob än den man bar på sig medförde ingen, utom T. som i en väska hade näsdukar, löskragar och strumpor, ett par af hvarje sort. Den instängda luften i rummet var dock så motbjudande, att T. snart steg upp för att på vid gafvel öppna både sals- och förstugudörren. Uttröttade somnade vi genast, knappast bättre hysta än under fri himmel, ty kylan trängde utifrån in längs golfvet.

Tredje dygnet.

Utkyld och öm i kroppen af det dåliga lägret vaknade jag mot kl. 5, då solen, skinande snedt genom fönstret, stack mig i ansiktet. De andra sofvo ännu. Jag såg Linds bädd tom, men fäste mig icke vidare därvid och gick ned till båten. På gården var allt tyst. Jag väckte manskapet ombord och tillsade om omedelbar uppeldning, ty bort från detta otrefliga ställe var lösen. Då jag återvände möttes jag i förstugudörren af skrattsalfvor. Alla voro vakna och skämtade öfver ingeniör Linds rymning under natten. På fönsterkarmen hittades en af honom skrifven lapp, hvarpå han meddelade, att då vi afsatt honom från innehafd befattning ombord, ehuru han enligt egen mening fullgjort sitt åliggande, eftersom båten kommit så långt, ansåge han sig numera öfverflödig och ville icke vidare göra intrång på värt klena matförråd, hvilket beslut vi därför borde vara nöjda med. Då han dessutom icke kunnat få sömn på en så dålig bädd som bestods, fann han för godt att begifva sig i väg utan att störa oss andra. Gubben var således både spefull och omtänksam om vårt bästa. Senare fingo vi höra, att han vandrat till nästa bondgård och därifrån åkt hem. Där skyllde han på att han haft kallt på golfvet och fruktat förkyla sig, om han stannat. Mycket möjligt, ty äfven vi andra funno det både kyligt och obekvämt, men hvad stod att göra för bekvämligheten på ett så ogästvänligt ställe, där man måste vara nöjd med det som bestods.

Man må icke undra öfver att Konho gård gjorde ett mycket otrefligt intryck på oss. "Lasciate ogni speránza, voi ch'entrate." Utan grannskap ligga de gamla byggningarna, gråa och förfallna, i en slät, lågländ och ful trakt, där intet träd synes på nära nejder samt både himmel och sjö se lika gråa, öde och tråkiga ut. Lika tomt och öfvergifvet som det tog sig ut då vi kommo på natten, föreföll det oss då vi vid sextiden på morgonen öfvergåfvo det. Ingen människa syntes och fröknarna nändes vi icke skrämma upp en gång till, men lämnade, upphängd på en spik på väggen, en af alla undertecknad skriftlig, ironiskt affattad tacksägelse för välvilligt bemötande. Om fröknarna lefva, hänger den kanske där ännu.

Nedkomna till ångbåten kände vi oss alla ruskiga och omornade. Törngren bjöd därför strax efter afresan på seltersvatten och cognac, som nog var något uppkryande, men efter den långa fastan kräfde magen dock reelare föda. Då jag uti proviantkorgen observerat rikedomen af malet kaffe och socker, som ingen användning funnit i brist på kaffepanna, funderade jag på huru vi i denna vår brydsamma belägenhet skulle få någon nytta af upptäckten, "in der Not frisst der Teufel Flugen", säger ordspråket, och hvarför skulle man icke kunna koka kaffe utan kaffepanna, om det ock blefve första gången jag sysslade med sådant bestyr. Ombord bland maskineriets tillbehör fanns en s.k. tälgpanna, som, då maskincylindern behöfde smörjas, användes att smälta talg uti. Vänligen hade den sin plats på ångpannans varma fodral, och talgpannans botten var formad kupig därefter. Kärlet var gjordt af koppar, smalare upptill än vid botten och invändigt väl förtennt, hade lock och på ena sidan ett långt träskaft; det var således äfven till formen ganska likt en välskapad gammaldags kaffepanna. Hvarför skulle det icke nu trots sin profana bestämmelse kunna användas för detta nya ändamål? Pannan befriades från det smälta innehållet. Aska togs ur eldstaden, vatten hälldes i kärlet däröfver och så lutades och kokades detsamma väl rent, hvarpå det till påseende fick cirkulera hos herrarna, att de icke måtte förlora aptiten för den blifvande läskedrycken.

Panna hade så anskaffats, men hvar få en påse att koka det malade kaffet uti? Någon ren tyglapp kunde icke öfverkommas ombord och T. hade redan beslutit att offra en af reservnäsdukarna för det allmänna bästa, då jag i hans resväska upptäckte det nya paret strumpor och utropade: "häraf få vi den bästa kaffepåse i världen" och anammade det ena af plaggen. Nu kapades skaftet af ena strumpan och två stickor stuckos igenom fotändan, nedanom det klippta stället. Den så åstadkomna påsen fylldes med kaffe och hängdes ned i pannan. Locket lades på sin plats och apparaten ställdes på glöden i eldstaden. Det blef kaffe af! Alla voro förtjusta och fulla af beröm öfver den rara drycken, utom Pipping, som ironiskt påstod att den smakade "härsket", men så fint utbildad smak hade ingen af oss andra, och ehuru drycken var ganska grumlig och grädde saknades, bevisade den stora åtgången bäst dekoktens förträfflighet. Alltså "hony soit qui mal y pense" säger jag. Förutom kaffet bestods till frukosten sura rågskorpor, smör och något sötmjölksost, som nu äfven kom till heder jämte ett rått ägg per man, och alla voro nog så belåtna med trakteringen, så landtlig och enkel den än var, isynnerhet som en cognac eller munk fanns att allt efter tycke och smak sätta ofvanpå.

Sedan Konho öfvergifvits hade vi icke vidare observerat någon af Linds störar. De voro försvunna med honom och saknades nu. De hade icke skyddat oss från att törna, men kunde åtminstone tjäna till att utvisa, åt hvilket håll på vattendraget vi borde taga vägen. Nu sågo vi sunden och fjärdarna öfverallt fulla med stenar, utan en aning om hvartåt styras skulle. Ingen ombord hade förut färdats i dessa trakter längs de enformiga och öde stränderna. Ingen människoboning syntes till och ingen lots kunde således fås; men Grandin, som åter stod på fören med båtshaken, pekade än hit än dit. Under så brydsamma omständigheter fick båten naturligtvis hela morgonen gå med s.k. "påstötningsfart". Långt hunno vi på det sättet icke, men kommo omsider till en nejd, där vattendraget liknade en tämligen bred och grund flod. Törngren, som stod vid rodret, yttrade då till mig: "Som synes, växer här tät säf om babord utefter hela den långa stranden, och där den trifves brukar alltid vara minst två alnar djupt, därför tycker jag att vi kunna låta båten få bättre fart". Jag lydde order och öppnade ångventilen för "full maskin". Det var roligt att åter engång få fara undan med god hastighet och ha utsikt att snabbare hinna målet. Alla ombord sågo därför strax gladare ut, blott Pipping sade: "Eile mit Weile." "Akta er, skynda ni nu, så få ni vänta sedan." Detta var fult sagdt, men tyvärr fullt berättigadt. Ty som det står i Frithjofs saga, under oss lurade den falska Ran; hon stötte visserligen icke "ett hål i sitt silfvertak", men hon lade ett stort flyttblock i vägen för oss. Stöten var mycket häftig. Ångslupen rände med stäfven emot den sockertoppspetsiga, i halfannan meter djupt vatten liggande stenen. Skakande och sviktande utefter hela längden studsade båten tillbaka för att vid en girning åt styrbord med sidan skrubba längs stenen en stor del af sin längd. Oförberedd på törnen raglade jag mot maskinen och brände händerna på cylindern samt kom mig icke strax för att stoppa.

Följden af denna törn blef åtskilligt haveri ombord. Grandin for som en simmagister hufvudstupa öfver stäfven ned i sjön med båtshaken. T., som stod vid styrinrättningen, fick en duktig puff mot magen af den horisontalt liggande styrrattens handtag och segnade däraf ned på golfvet; men värre gick det för J. Han hade ögonblicket förut af eldaren låtit räcka sig en skyffel innehållande några glödande kol ur eldstaden, för att, då det var ondt om tändstickor, därmed tända den papyross han stuckit mellan läpparna. Stöten stjälpte honom ned mellan ångpannan och den längs båtsidan löpande bänken, där passagen var så smal, att J:s respektabla rundning endast af en så försvarlig knyck kunde klämmas ned genom mellanrummet och, då utrymmet nedanom bänkens kant var fritt, fjädrade magen ut däri. Han låg därför så fastklämd, att han med egen kraft icke kunde röra sig ur fläcken.

T. kraflade sig nog upp omedelbart därefter, men höll händerna öfver magen, hvarför P. påstod, att han straffats på den delen, som syndat mest. Ingen annan hade dock tid och lust att skämta, då kamraten låg så illa i klämman och våndades högljudt. Han måste hjälpas och för att kunna göra detta fingo några för utrymmets skull hala i benen, medan de andra sköto på axlarna, och så släpa honom akterut längs golfvet. Vid ångpannans slut, där öppningen var större mellan maskinen och sittbänken, kom han åt att hjälpa upp sig själf. Han var vid dåligt lynne och påstod sig se ut som en gris. "Stor är han och duktigt fet" menade P. I den hvita uniformsrocken, där nu lera, kol, olja och annan smuts lämnat sina märken under halningen, såg han allt annat än läcker ut. Bäst redde sig Pipping vid törnandet, emedan han oskadad satt kvar på bänken och därför kunde göra sig lustig på de andras bekostnad.

Emellertid hade Grandin bärgat sig själf. Då han fann att fötterna bottnade vandrade han i dyn till stötestenen och satte sig gränsle på den tills vi åter hade makt med ångslupen och afhämtade honom. Därvid fingo vi ock reda på stenens storlek och form. Af den ännu på det improviserade landgångsbordet befintliga frukostservisen återfunnos lämningarna på däcket därunder; den tog slut samtidigt med matförrådet, hvaraf blott kaffe fanns kvar att lefva på. Brännvinsflaskan, sherry- och portvinsflaskorna slogo sorgligt nog, i korgen sönder hvarandra, blott munkflaskan redde sig, troligtvis för det tjocka glasets skull; men i den fanns kvar blott en liten skvätt. En sorglig stämning bemäktigade sig oss vid åsynen af all denna förstörelse i vårt spirituela förråd, och då den ökade hastigheten visat sig medföra så bedröfliga följder, nödgades vi att åter fara varligt fram. "Det är så dags nu", anmärkte P.

Så hade det långsamt och långtrådigt lidit långt fram på förmiddagen och en glödande sommarsol utgöt sin strålande fägring på och framför båten öfver den spegelblanka vattenytan af en större fjärd, öfversållad med på vattnet synliga större och mindre stenar. Att döma af väderstrecket, ty vi styrde söderut mot solen, som var det enda man hade att rätta sig efter, skulle vi färdas tvärsöfver denna öfversvämmade stenöken. Att vi där åter skulle råka ut för äfventyr, var att förutse. Ögonen värkte af glansen, som låg öfver vattenytan, solen brände skinnet genom skjortärmarna, ty mera än två plagg hade snart ingen på sig; till och med Grandin svettades, där han i paradisdräkt vände sina på ångpannan och utefter bänkarna till torkning i solskenet utbredda kläder. Så snart han fick byxorna användbara, kommenderades han åter på sin plats förut, med anmodan att bättre än tillförene känna sig för och hålla ögonen öppna. Han påstod dock, att ögonen rakt ingenting tjänade till, ty den lervälling vi färdades uti, vore tjock nog att mura upp kakelugnar med. Båtshaken vore dessutom till ingen nytta, emedan sjöbottnen var så blöt, att han icke kunde känna när den tog vid.

Uti sådan smörja och hetta krälade vi med "påstötningsfart" framåt, på måfå, knotande öfver vägens längd och det härliga höbärgningsvädret. Hungriga, dåsiga och apatiska sutto och lågo vi hvar det för tillfället i skuggan af soltältet bäst passade och ingen hade på länge yttrat ett ord, då T., som åter styrde, svagt liksom för sig själf framstönade ordet "kaffe." Han visste att intet vidare drickbart fanns att tillgå ombord, äfven läskedryckerna hade, trots sin i början så imponerande myckenhet, ledsamt nog tagit slut och sjövattnet var onjutbart i annan form än som kaffe; det var därför en lycka att sådant fanns. Däruti såg man åtminstone icke, huru simmigt och motbjudande det använda vattnet varit, man fägnade sig åt att det blifvit kokt. Jag visade det åt alla. "Man behöfver endast tänka på de milliarder baciller, bakterier, coccer och andra mikroorganismer, som vimla däri, för att, trots den tropiska hettan, känna en kall kåre kila utefter ryggraden", sade T. Härtill svarade P. sarkastiskt: "Du bör således tänka mycket därpå i den här hettan så får du svalt!" Men rätt hade T., ty endast i form af kaffe kunde man få det i sig. Vi hade dessa dagar gjort den iakttagelsen, att seltersvatten är en mycket olämplig dryck att släcka törsten med i varmt väder, emedan man efter en kort stund blir törstigare däraf än förut. Sodavatten är något bättre, men har i längden samma verkan, blott limonaden är bra vid sådant tillfälle och läskar för längre tid. Den har dock oftast det felet att vara fabricerad med för mycket socker och för litet saft eller syra och är då äcklig. För sin verkligt läskande egenskaps skull var limonaden förr slut ombord än de andra vattnen.

Jag hade undervisat eldaren i kaffeberedningskonsten och framförde T:s önskan till honom, hvarefter jag somnade på bänken och väcktes väl en halftimme senare, då han, som han sade, bjöd "den sista koppen kaffe i det sista glaset." Därefter voro vi således prisgifna åt ödemarkens alla umbäranden, om vi icke snart lyckades komma ur dessa ogästvänliga trakters okända farvatten. Det fanns dock fortfarande ringa utsikt härtill. Jag drack ut glaset och lade mig åter att fundera en stund på alla motigheter, som vi under färden råkat ut för, men steg snart upp att se efter kamraterna, då jag märkte att det var så ovanligt tyst ombord. Som förut pustade maskinen långsamt och propellern plaskade sakta sin vana gång. På bänkarna akterut, vid hvar sin sida, lågo P. och J., de sofvo synbarligen de rättfärdigas sömn. T. mera hängde än stod lutad öfver styrratten, med ögonen slutna och nickande i enformig takt som en kinesisk porslinsdocka. Jag har sett honom stå sofvande bakom dörren i sin egen tambur och rest med honom i vagn mellan T:fors och T:hus, då han låg på knä på vagnsbotten och sof med hufvudet på sittdynan bredvid mig under flere skjutshåll. Han kunde sofva i alla ställningar och gjorde så äfven här. Grandin och maskinisten hade krupit in i förruffen för att finna skugga och sömn. Äfven eldaren hade efter kaffeserveringen satt sig på sin plats framför eldstaden; med armbågarna stödda på knäna, och händerna under käkarna sof äfven han, ehuru han nog hade det varmast af oss alla, ty pannan hade han framför sig och middagssolen gassade på ryggen. I ångpannan fanns vatten öfverfullt, men fyren i eldstaden var utbrunnen och flämtande, medan manometern endast visade halfannan atmf. Det hela utmärkte ett af den tropiska hettan framkalladt, sorgligt afdomnadt tillstånd hos expeditionen.

Jag såg mig omkring utombords. Samma solblanka lergrå fjärd, som vi ett par timmar redan befarit. På närmare och längre häll samma stenar på vattnet och längst borta samma horisont, som syntes då jag förmer än en timme sedan lade mig och somnade. Jag gned ögonen, det var ingen synvilla. Det var samma tafla som då och dock gick maskinen ännu som förut. Besynnerligt! Jag vände mig just för att med en knuff påminna eldaren om hans plikter, då jag varsnade en hopskrynklad papperslapp på vattnet om styrbord. Det var sannerligen samma påse, som jag såg honom kasta i sjön, då han hällt ut det sista kaffet. Hur var det möjligt? Eldaren fick nu en stöt, så han vaknade, och åtspord om han kände igen det ifrågavarande pappret, svarade han tvärsäkert: "Det är påsen som kaffet var i, behöfs den?" "Nej bevars", mente jag, "men hur är det fatt att den drifver här bredvid båten ännu?" "Jo", svarade karlen, "jag har hela tiden sett att här finns medström." "Medström här midt på fjärden, det vore något besynnerligt", utropade jag.

Nu purrade jag ut Grandin. Han hade äfven sett påsen där innan han kröp i ruffen och pratade liksom eldaren om ström. "Tag hit båtshaken och känn efter djupet." Ja, det gjorde han, och båtshaken, som sjönk djupt redan af egen tyngd, kunde med händerna köras ned huru långt som helst. Men se, upp ur dyn var nästan omöjligt att få honom, han stod som fastlimmad i leran, tydligt utvisande att ångslupen satt lika fast som han och icke flyttade sig ur fläcken. Efter detta rön alarmerade jag de sofvande. De två långa bärlingarna, som voro försedda med svarfvade trissor på tjockändan, togos ned från sin plats ofvan soltältet, maskinen slogs om för back och alla man togo uti för att staka båten akteröfver. Meningen var god, bärlingarna kördes djupt ned i dyn; där blefvo de och detta var allt som uppnåddes, ty vi orkade icke åter draga upp dem. Repsnaror fästes därför på ändarna för att kvarhålla dem och därmed bundos de vid pollarna, hvarigenom vi således lågo väl förtöjda midt på fjärden, liksom om vi icke redan stode säkert nog på lerbanken.

Det kunde nu intet annat göras än att elda friskt på och låta ångtrycket stiga. Då detta var uppnådt, kommenderade oss J., såsom han förut gjort, att akterut i takt springa af och an från ena sidan till den andra, medan maskinen för full kraft gick "back." Båten vaggades med ifver och vi svettades värre af ansträngningen, mest den feta J., men "det var lika fåfängt som att vinka åt lik", ångslupen flyttade sig icke en tum akteröfver. Vi ältade den blott djupare in i jäsleran, så att bottendyn hvirflades upp och sjön mera än förut liknade ett lerhaf. T. som alltid var färdig att skämta, påstod att det var Ran, Ahti eller andra sjötroll, som gaddat sig samman medan vi sofvo för att hindra oss från att färdas vidare. Då, påstod han, hade de begagnat sig af rätta ögonblicket, för att få makt med båten, men nu fanns inte ens en "munk" kvar att bjuda dem som offer. P. frågade honom, om han trodde, att trollen äfven voro gjorda af lera, ty efter hvad han förstod, var det sådan som höll båten. Så skämtades ändå, fast vi hade en kväfvande hetta och alla voro matta däraf; men loss kommo vi icke på det viset. Värst af allt var, att intet drickbart för de torra struparna fanns ombord; detta verkade deprimerande äfven på ett så muntert sällskap.

Efter en stunds rådplägning sade J: "Det vore väl f—n om 'Ilmarinen', efter att med heder ha krälat uppför Kuokkala, skulle stanna för evigt på denna lerbank. Jag röstar för att vi forcera den. Det är blott dumt, att vi ingen roddbåt ha för att kunna pejla vattendjupet längre förut. Nu få vi gå framåt på måfå." Förslaget vann T:s bifall, det var ju ock det enda försöket som återstod, om vi ej ville stanna på stället för obestämd tid, d.v.s. tills någon strandbo händelsevis upptäckte oss och af nyfikenhet drefs att komma ut i båt, ty det var för långt till land att ropa dit. Jag fick således order af T. att förbereda till forcering och tänkte: "hvad som skall ske är alltid bäst att göra ordentligt" samt tog upp nio atmf:s ångtryck. Då jag sedan sade åt J. att det var klart, kommenderade han; "alle man längst akterut", hvarigenom fören något höjdes, och därpå: "framåt, full maskin." Ångslupens akter hoppade och skakade af maskinkraften, tjock lervälling yrde som en smutsfontän omkring den, men framfart blef det icke nu heller. Då kommenderade J: "vaggan i gång" och alla kröpo vi upp på babords relings kant, hållande fötterna på bänkarna och färdiga att på en gång springa öfver till styrbord. Af den ensidiga belastningen krängde ångslupen betydligt först åt det ena sedan åt det andra hållet, och se, då denna manöver några gånger upprepats, lossnade båten. Helt sakta började han hasande på sidan krypa framåt, småningom höjande fören ytterligare och ökande farten, allteftersom leran släppte taget. Med stum häpnad observerade vi fenomenet utan att våga röra oss ur fläcken af farhåga att båten skulle stanna. Man brukar säga att "en sten faller från hjärtat" då en oförutsedd händelse lyckligt förlupit, och om så verkligen sker måste från våra hjärtan ett helt stenrös ha ramlat i sjön, medan vi i spänd väntan sutto på relingskanten afvaktande huru båten sakta gled öfver lerbanken, därvid märkbart sänkande förstäfven, hvilket tydligt visade, att vi åkte ned därifrån. Utan kommando och trots torra strupar utbrusto vi i ett ljudeligt hurra, då ångslupen med samma började skjuta god fart.

För försiktighetens skull måste hastigheten dock omedelbart minskas, men lyckligt nog sluppo vi utan vidare äfventyr öfver denna förtrollade fjärd ut på Vanajavesis vidsträcktare vatten. Där hade T. någorlunda reda på trakten och satte kurs på Voipala gård, hvarest vi ökade vedförrådet och fingo kalja, god kalja, en läskedryck förmer än champagne under förevarande omständigheter. En mängd af de tomma flaskorna fylldes med denna tavastländska national nektar, som aldrig, hvarken förr eller senare, smakat mig bättre än då.

Från Voipala foro vi till Lahdentaka gård, vid södra ändan af Vanajavesi, hvilken egdes af enke-bergsrådinnan I., T:s svärmor. Vi lade till vid båtbryggan kl. 5 på e.m. och hoppades att nu ha utstått resans besvärligheter. Från bryggan för en lång, snörrät allé upp till karaktärsbyggningen, omkring hvilken allt var mycket fint och städadt. Herrarna snyggade upp sig så godt möjligt var efter resans medfart och gingo fram till gården i förväntan att bli väl förplägade, men jag föredrog att stanna ombord, då jag på intet sätt kunde få min nedsmorda maskinistkostym presentabel. Sedan vi en hel timme förgäfves väntat herrarnas återkomst, började det bli tråkigt ombord och jag tyckte visiten hos svärmor varit lång nog.

Det var bra länge sedan kaffefrukosten på morgonen, och kaljaskvimpet förtog icke hungern, som redan kändes pinsam, i synnerhet som den af T. förmodade sändningen från gården till oss ombord uteblef. Då man intet har att göra och väntar, kännes hungern så mycket intensivare, och jag funderade att på något sätt göra slut på den sugande känslan. Kom så ihåg vägkostkorgen från Laukko och tog fram den, för att se efter om icke några brödstycken gömt sig undan däri. Sedan jag plockat ut det som fanns helt af porslinet, knifvar och gafflar, bordslinnet etc., syntes en handduk utbredd öfver hela korgbottnen och mycket väl nedstoppad utefter sidorna, hvarför en flyktig granskare icke kunde förmoda annat än att handduken utgjort ett underlag för innehållet och att korgen var tom därunder. Händelsevis lyfte jag korgen och tyckte mig märka att den var något för tung, som tom pärtkorg betraktad. Anande oråd, tog jag uti handduken och lyfte upp ena hörnet. Bedöm min glada öfverraskning, där låg en stor vacker fyrkantig kaka på en järnplåt, lika stor som hela korgens inre. Jag skrattade för mig själf, icke litet belåten öfver denna lyckliga upptäckt i rätta ögonblicket, och en skadeglad hämndkänsla fick makt med mig. Denna skatt hade T. icke kommit öfver, då han flere gånger plockade ut matförrådet, och nu voro de alla däruppe, hade det trefligt, mådde godt och läto traktera sig, medan jag var prisgifven åt ledsnad och hunger. Behöfde de kakan i öfverflödet? Nej! men jag behöfde den och jag hade hittat den, annars skulle den nog oäten ha rest tillbaka till Laukko. Hämnden är ljuf, helst då det är fråga om att den skall utöfvas mot en god kaka, tänkte jag, tog fram knif, gaffel och tallrik samt kapade åt mig några försvarliga stycken. Den smakade utomordentligt bra och bestod af flere på hvarandra lagda hvarf med hallonsylt emellan. Jag skar flitigt af kakan, men småningom blefvo bitarna mindre, min förmåga att utrota dem aftog och jag slutade äta, innan ens en fjärdedel gått åt. Resten packades åter på sin plats och korgen ställdes på synligt ställe akterut i båten.

Nu hade jag fått nytt kurage, då magen var mätt, och beslöt påminna herrarna om deras löfte, hvarför jag lät hvisselpipan ljuda tre långa gånger. Detta hjälpte och efter en stund kommo de, men glada och belåtna sågo de märkvärdigt nog icke ut och T. yttrade: "Vi kommo för sent till middagen och svärmor bjöd oss bara på kaffe. Det var klen föda för utsvultna sjöbussar, isynnerhet som vi generade oss att tömma skorpkorgen." Nu hade jag svårt att tiga längre och sade: "Kanske det då passar, att jag kan bjuda på dessert?" och med detsamma tog jag handduken från korgen. Alla sågo mäkta förvånade ut och T. utbrast: "'Warum in die Ferne schweifen, wenn das Gute liegt so nah?' Emellertid var det ju utmärkt bra, att jag icke hittade kakan förut och nu ska vi hålla tillgodo, liksom vår ingeniör redan grundligt gjort; han har haft bättre tur än vi". De togo enhvar sin duktiga bit och mumsade som bäst, då bergsrådinnan med flere andra damer kom ned till båten. Fruntimren skrattade i smyg åt att se alla herrarna tuggande, med stora stycken af kakan i händerna. De fingo nog en alldeles oriktig föreställning om kosthållningen ombord.

Emellertid hade ångslupen blifvit klar för affärden, som ock omedelbart företogs. Ett par hundra steg från landningsstället faller Tavastehus vattendrag, här liknande en smal, tämligen sakta ström af kanske en half km bredd, in i Vanajavesi, och på östra stranden ligga gårdarna Lahdentaka och Stjärnsund. Denna ström har i tiden upprensats för att sänka vattendragen ofvanom och kunde därför passeras med ångbåt. Då sådan dock icke dittills trafikerat där, hade strandägarena stängt den med fiskebragder. Uti strömmynningen stodo fyra stycken s.k. "katschor" i sicksack utöfver midten och med till stränderna löpande armar, totalt afstängande strömmen. Dessa katschor förfärdigas af träpärtor, hvilka på flere ställen af sin längd tätt hopfästas till långa allt efter vattendjupet ända till två meter breda mattor. Mattans ena ända fästes upprätt vid bottnen nära land och dess längd sedan utåt i vinkel mot stranden, så långt som djupet medgifver för att pärtornas öfre ända skall räcka ofvan vattenytan. Yttersta delen af mattan är dubbel, och den ena ändan vikes åt höger, den andra åt vänster tillbaka mot den långa, från land kommande armen. Sålunda bildas tvänne ovala kamrar omkring fyra eller fem fot långa och två fot breda, uti hvilka fiskarna, som följt stranden och den därifrån löpande katscharmen, inkomma genom tvänne (en uti hvar kammare) mellan mattornas ända och landarmen lämnade ett par tum breda vertikala springor. Genom dessa hitta fiskarna icke tillbaka ut och tagas vid vittjandet af fiskaren med håf. Dessa fiskeinrättningar äro ganska arbetsdryga och bli farliga äfven för sjöfågelungar, som simma in i labyrinten och fångas liksom fisken eller svälta ihjäl och bli kråkornas rof.

Vi foro med sakta fart in på den första katschan, och T., som stod vid rodret, var rådvill hvartåt han skulle styra, då bergsrådinnans röst hördes ropa: "Atte, Atte, styr bara rätt genom katschorna!" T. smålog och befallde "full maskin" med: den effekt, att ångslupen körde midt genom katschorna, så att det brakade i pärtstickorna och propellern malde sönder det som båten icke krossade. Det blef en hiskelig förstörelse efter oss och T. sade: "Svärmor trodde bestämdt icke, att vi skulle göra så rent hus, det här är gårdens bästa fiske."

Utan hinder färdades vi sedan genom den upprensade strömmen förbi gärden Stjärnsund och den längre fram högt på östra stranden liggande nya Hattula kyrka. Nedanom landsvägsbron öfver Mierula sund snuddade vi visst vid bottnen och ofvanom i kröken hade vi känning af en sten, som föranledde P. att säga: "Det är bra att få veta hvar de finnas, så kan man taga bort dem." Men vid sådant voro vi redan vana och ingen fäste sig vidare därvid, ej ens då ångslupen i sundet nära Karlberg fick en stadig duns, som blef den sista på denna färd.

Nu nalkades det efterlängtade målet för vår expedition; staden T:hus syntes. Då vi passerade slottet sade T.: "Nu ska vi imponera på T:hus-borna och göra dem uppmärksamma på den stora tilldragelsen att första ångbåten anländer till skråköpingen." "Säkert har ingen där drömt om att en sådan skulle kunna komma till dem från T:fors. Jag skall väcka dem, så att de komma ned till stranden och taga emot oss ordentligt, värdigt en sådan händelse", menade J. Därpå gick han åstad och vred upp hvisselpipan med sådan kläm, att han fick det afbrutna kikhandtaget i handen och pipan stannade öppen. Med god fart och under öronslitande oljud, som icke i hast kunde stoppas, nalkades vi staden. T. styrde och sade sig vilja lägga till elegant nära bron, vid en af stadens båda bykflottar, såsom enda lämpliga stället vid styrbordsstrand. Han styrde därför icke midt på vattendraget, utan höll närmare åt babordsstranden, för att, då han lade till vid målet, med en gentil sväng visa sin skicklighet som styrman. "Göra sig till för bykkäringarna", sade P. Han borde icke ha hållit den kursen, ty innan han kom sig för att börja lofven åt styrbord, råkade vi för nära inpå det långgrunda s.k. järnvägslandet och åkte med full fart in i dyn. Då var det för sent att vända utåt. Småningom men säkert tog leran bort farten och så stannade vi midt för målet, ur stånd att tillsvidare nå det, till förtret och skam för oss samt häpnad och åtlöje för menigheten, som i mängd samlade sig på bron och utefter stranden, ditkallad af den ännu alltjämt tjutande hvisselpipans förskräckliga alarm. Sedan båten fastnat stoppade jag maskinen utan kommando af T., samt skyndade att söka fram nödigt verktyg för att göra slut på oväsendet. Så snart detta var gjordt, kunde man åter höra hvad som sades och med lättnad andas ut.

Den första som yttrade något var åter P., som frågade T. hvad han hade här att göra, då bykflottarna ju lågo bakom oss på andra sidan af sjön. Hvartill T. svarade: "Man skall ej undra på om det 'tar fast' vid Tafast-hus." Det återstod äfven denna gång intet annat än elda upp för forcering och enligt gammal vana försöka med våld komma ur detta fatala, för publikens ögon och kritik utsatta läge. Medan det väntades på att ångan steg och vi, vid dåligt humör öfver att ännu i sista stund ha råkat ut för otur samt att den tillämnade imponerande ankomsten förvandlats till ett grundligt fiasko, resonnerade om huru vi snabbast skulle slippa ifrån stället, ifall vi icke lyckades bli flott med maskinkraft, föreslog jag att alla herrarna, för att lätta ångslupen något, skulle bege sig i land med båt. Men det ville ingen veta af och T. förklarade: "Ha vi kommit så långt, så fara vi enligt öfverenskommelse ända fram med 'Ilmarinen'."

Liksom på begäran nalkades en båt. Det var en ekstock, som roddes af en ensam herreman. Troligtvis för att tillfredsställa sin nyfikenhet på hvem vi voro, rodde han inom hörhåll ett hvarf omkring ångslupen och tycktes därefter ämna sig tillbaka, då han anropades af T., som sade sig känna honom: "Kamrern är god och kommer ombord och dricker ett glas vin med oss!" Svaret kom ordagrant som följer: "Det ska' hin komma till er! Man ser ju på långt håll huru ni lefver!" Saken var nämligen den, att vi, för att blifva af med de undan för undan tömda många läskedrycksflaskorna, radat upp dem på öfversta listen af sittbänkarne, där de lågo som en garnering omkring hela aktern. Flaskorna af annat innehåll voro icke många efter haveriet, men kanske kamrerarns skarpa blick upptäckt äfven dem. T. svarade: "Kamrern ska' inte vara rädd för flaskorna, de äro alla tomma!" Men kamrern fortsatte: "Hvad ska' man tänka om er? Hvarenda skolpojke i sta'n vet, att här är grundt längs järnvägslandet; hvad hade ni här att göra? Antingen äro ni galna eller fulla, och hvem tror ni har lust att komma till er, som först föra bud och sen såhär skämma ut er för hela stan". Så sade han, vände sin ekstock och for samma väg han kommit.

Det var "ord och inga visor" vi fingo höra. Vi återfunno vårt glada lynne vid denna straffpredikan, och på min fråga hvem den barske herrn var svarade T.: "Det är ölbryggar Nordanwehr — som kallas kamrer — rolig karl som man ser." Under denna muntration hade ångtrycket stigit tillräckligt, och då allt var klart kommenderade J.: "vaggan i gång!" och vi voro så väl inexcercerade i denna manöver, att den genast hade önskad verkan och båten efter några vaggningar, vid första attacken för full maskin framåt, klarerade lerbanken och fortsatte upp till bron. T. fick ändock utföra den tillämnade eleganta svängen och lade till vid bykflotten, till stor förfäran för käringarna, som fingo brådt att bärga undan sina paltor.

Men intet jubel, intet hurrarop mottog den första ångbåten, som anlöpte T:hus. T. påstod: "T:hus-borna tyckas icke vara på höjden af sin tid och fatta tilldragelsens vikt". Men de bevisade motsatsen senare under den följande vackra sommarnatten, då vi voro inbjudna till en mycket animerad och fin tillställning på restaurationen i parken. Sedan vi efter ankomsten, så godt sig göra lät, snyggat upp oss i P:s bostad, vandrade vi till fots ut till parken, ty åkarnes skramlande och nyttiga följe hade mig veterligt på den tiden ännu icke inkräktat detta samhälle.

Festen i parken.

Därute i parkens restaurationslokals stora sal hade till firande af första ångbåtens ankomst till staden samlats nästan allt hvad samhället egde af lärdom och anseende. Vid supén höllos, med anledning af dagens händelse, många, långa och stämningsfulla tal. Häradshöfding T. hyllades personligt dels för sin för landet och särskildt för staden Tammerfors nyttiga, storartade industriela företagsamhet, dels emedan man hört att han ämnade utsträcka densamma till T:hus, åstadkommande reguliär ångbåtsförbindelse mellan dessa städer på den nya sjöväg, som ångslupen Ilmarinen genom sin lyckliga färd visat vara farbar. T. svarade därpå, att han vore fast öfvertygad, att den nya farleden, sedan den blifvit utprickad samt af kronan på behöfliga ställen upprensad och fördjupad, skulle bli trafikabel äfven för större fartyg än Ilmarinen, äfvensom att det vore hans ifriga önskan, att den ångbåtsförbindelse mellan städerna, som länge varit ett trängande behof, snart måtte blifva verklighet. Han omnämnde den stora mängd varor, som sändes till och från T:fors med foror, hvilket beröfvade landtbruket arbetskraft under hela sommaren; att ett dylikt företag ovillkorligen måste bli lönande, samt att han hoppades de närvarande ville intressera sig för och deltaga i detsamma. Detta tal hälsades med allmänt bifall och gaf första uppslaget till grundandet af Vanaja ångbåtsbolag.

Det nya bolaget arrenderade till en början kronans ångbåtar "Udatscha" och "Strela" (denna senare inköptes från Crichtonska verkstaden i Åbo) och de till dem hörande små lastpråmarna. Dessa båtar skötte trafiken till år 1865, då hjulångbåten "Elias Lönnrot" och följande året den liknande "Vanaja" blefvo färdiga, till hvilka äfven anskaffades större pråmar i mängd. Detta bolag, hvars ångbåtar byggdes af T:fors mek. verkstad, skötte trafiken sålunda, att den ena ångbåten, "Vanaja", bogserade fraktgodset i pråmar till Lembois by, hvarest det lossades och transporterades på foror öfver det omkring en och en half km breda näset, för att därpå åter lastas i andra pråmar, hvilka af ångaren "Elias Lönnrot" i sin tur drogos fram till T:fors. Passagerarena promenerade vanligen den korta vägen öfver näset. Denna trafik var således något omständlig, men utgjorde dock ett stort steg framåt, och bolaget gjorde goda affärer ända till hösten 1876, då järnvägsförbindelsen mellan städerna öppnades och gjorde slut på ångbåtstrafiken. Något befarande af Kuokkala ström blef likvisst aldrig af, emedan det ansågs vara förbundet med för stor risk att fara utför densamma. För att kringgå nämnda ström byggdes under nödåren 1866-67 Lembois kanal, som är försedd med en sluss, till stor lättnad för trafiken, då den gör omlastningen obehöflig.

Efter denna korta historik öfver det vid festen preliminärt grundade bolagets existens återgår jag till själfva festen. Där hade stämningen under småtimmarna blifvit allt mera lifvad och det ena högstämda talet aflöste det andra under flitigt skålande och drickande. De föregående nätternas korta och oroliga hvila samt färdens besvärligheter hade dock småningom så pass uttröttat mig, att jag drog mig undan festandet ut på den mot staden vettande balkongen för att få litet ro och vederkvickas af nattens svalka. Den vackra utsikten öfver det gamla slottet och staden, som jag första gången såg, fängslade intresset för en stund, men den ljumma sommarnatten och tröttheten söfde mig snart trots surrandet och hurrandet från festsalen hvilket ljöd som ett aflägset äskdån.

Vid tretiden på morgonen saknade T. mig och ställde till ett allmänt sökande, som snart ledde till målet. Inga protester hjälpte, jag förklarades vara rymmare och halades med våld tillbaka in. Därinne lyftes T. ännu en gång af de närvarande på axlarna, samt bars vid hurrarop och sång flere hvarf kring det stora bordet. Detta var åter uppdukadt för morgonkaffet och välförsedt med glöggar, solstrålar, munkar, sängfösare, "grundstötar", och kanske än flera goda och farliga saker i förfärande ymnighet. Därmed afslutades denna lifvade tillställning i allsköns sämja och allmän förbrödring, dock må mina då erhållna många nya bröder icke misstycka, art jag under årens lopp glömt dem alla utom rektor Eurén, lektor Gadd och lektor Sucksdorff. Dessa herrar kommer jag ihåg, emedan den förra år och dag efter festen påminde mig därom och jag ofta haft affärer med de två sistnämnda, då de turvis skötte Vanaja ångbåtsbolags angelägenheter. Sommardagens sol stod redan högt på sin bana, då vi slutligen i tre skilda grupper vandrade tillbaka till staden. Vi resande njöto i P:s gästfria hem den efterlängtade och välbehöfliga hvilan till långt fram på förmiddagen. Så slutade tredje dygnet af vår händelserika färd.

Ångslupen "Ilmarinens" afleverering.

Samma dag vid tolftiden samlades vi, "Ilmarinens" befäl och besättning, än en gång ombord för verkställande af ångslupens leverans till kronan. Såsom T:fors Linne- & Järnmanufaktur-Aktiebolags och således äfven verkstadens disponent, verkställde häradshöfding T. öfverlämnandet å dess vägnar, och kaptenlöjtnanten J. var enligt fullmakt emottagare. Han yttrade, att eftersom maskinen och ångpannan på den äfventyrliga färden mellan städerna flere gånger blifvit profvade med dubbelt så högt ångtryck som vanligt och därvid hvarken olycka inträffat eller felaktighet uppstått, ansåge han maskineriet väl och ändamålsenligt utfördt samt motsvarande sin bestämmelse, hvarför han afstode från anställande af ytterligare försök därmed. Men då det uttryckligen var stadgadt i köpebrefvet, att båten skulle befinna sig i "oskadadt skick", samt dess skrof under färden varit utsatt för en mängd törnar och stötar, andra påkänningar obeaktade, ansåge han sig som samvetsgrann emottagare skyldig att noggrannare undersöka dettas beskaffenhet.

En ytlig besiktning visade genast, att målningen farit mycket illa och att alla de vanliga färgerna ombord, svart, hvitt, grått, rödt och ekfärg med sällsynt konsekvens öfverallt blifvit bortskrapade och nedsmutsade af sot, sand och dy, hvarför han å kronans vägnar ansåg sig böra anmärka därom. Resultatet af nymålningen i duggregnet före affärden från T:fors var, som man kunde förutse, att såväl ångslupen som dess besättning sågo hemska ut, mycket påminnande om lärlingar i målareyrket och deras arbete.

Luckorna i trägolfvet upplyftades för undersökning af båtbottnen inifrån, men där hittades inga tecken till skador. Det på kölen stående vattnet, som samlat sig från maskineriet, östes bort och märken gjordes för att utröna om det skulle komma nytt från någon läcka i skrofvet. Bottenplåtarna under ångpannan och maskinen kunde dock icke granskas inifrån och mycket möjligt var ju, att där fanns både bucklor och läckor. J. menade därför, att han på annat satt måste forvissa sig om dessa plåtars beskaffenhet. T. påstod, att man i sådant fall blefve tvungen att bygga upphalningsbädd för att dra båten på land eller ock förskrifva dykare från H:fors. Intetdera förslaget godkändes af J., som visste bättre råd.

Trots stadspolisens och tvättmadammernas protester mot intrång på stadens bykflotte, halades båten med sidan intill denna och där anordnade J. följande tillställning. Hela besättningen och därtill så många af åskådarena, som hade lust att vara med och funno plats, kommenderades att ställa och sätta sig på den flotten motsatta relingen och sittbänksraden, medan den andra sidan lämnades tom. Genom denna ensidiga belastning krängde båten så mycket, att en del af botten höjdes öfver vattenytan. Vattnet befanns dock vara alltför tjockt och grumligt för att man skulle kunna se djupare ned åt kölen till.

Men J. var ej heller nu rådlös. Han afklädde sig uniformsrocken, kaflade upp skjortärmarna till axlarna, lät lägga en hopviken pressenning på kanten af flotten och där lade han sig till allmän förlustelse ned på ryggen, famlande med handen så långt han räckte under båten. Båten halades därvid långsamt för- och akteröfver samt vändes sedan äfven med andra sidan mot land, allt under det att J. med största lugn och allvar fortsatte att känna sig för under den. T. påstod visst, att han med sina stora händer icke hittade in i de små hålen och bucklorna, men J. försäkrade skämtsamt, att om det ock funnes hål så stora att en stor punschbål och ett duktigt kålhufvud kunde tappas bort i dem, ämnade han ej fästa sig därvid efter sådana pröfningar som båten bestått, blott T. skaffade bålen tillrätta; kålhufvudet skulle han då få behålla för besväret. Lika noggrann och omständlig undersökning utfördes därefter med tillhjälp af en båtshake lägre ned mot kölen, samt eftersågs att under tiden intet vatten inträngt i kölrummet.

Till slut meddelade J. efter denna besiktning, att äfven ångslupens skrof befunnits i oskadadt och sjömässigt skick, men att han ändå icke strax kunde emottaga det, emedan det såge så ohyfsadt ut. T. utfäste sig därför att ofördröjligen låta nymåla båten, hvilket arbete äfven samma dag påbörjades. Detta var tredje gången som båten målades inom tre veckor.

J. fortsatte, att då som köpevlllkor vidare var stipuleradt, att ångslupen utan bistånd af något slag med egen kraft skulle färdas emellan städerna och alla närvarande kunde intyga, att ingen hade hjälpt båten framåt, men väl ett par gånger en hel bataljon soldater behöfts för att förhjälpa den bakut, ansåge han alla vid leveransen fästade villkor vara mer än uppfyllda och således intet hinder möta att han på kronans vägnar toge emot ångslupen, hvars förra namn "Ilmarinen" nu på högre befallning utbyttes mot "Udatscha". Detta namn lofvade T. omedelbart anbringa på ångbåten, och sedan därpå köpebrefvet undertecknats och protokoll uppsatts öfver leveransen, afslöts förrättningen med en munter och splendid frukostmiddag, hvarefter senare på kvällen den af J. vid besiktningen omnämnda och af T. tillrättaskaffade punschbålen afprofvades.

"Udatscha" uppsnyggades i största hast, målades utom- och inombords i hvitt och ekfärg, pryddes här och där med förgyllningar, samt försågs akterut med röda schaggdynor på sittbänkama. Sålunda utstyrd såg den nätt och fin ut, då några dagar senare Hans Majestät Kejsaren, kommen från mönstringen af de på Parola malm sammandragna trupperna till landningsbryggan vid parken, där ångslupen låg, gick ombord och med densamma gjorde en färd till egendomen Karlberg och åter, därmed invigande den nya kommunikationsleden.

En färd med ångbåten "Laukko".

Då jag på sommaren gjorde "Laukkos" bekantskap, var jag i tillfälle att bese den både ut- och invändigt; äfven såg jag en marknadsdag från Pyynikkeåsens höjd "Laukko" full proppad med allmoge i sakta mak plöja sin fara på Pyhäjärvi. Tungt lastad hade den hvad man kan kalla kronisk slagsida och krängde åt sidorna så djupt, att hjulhusens ytterkant släpade längs vattenytan. Hemskt var det att åse, och dock hörde jag, att kapten Bastman på sådana resor brukade stoppa fullt med bondgummor under däck och att de gärna höllos där, smickrade öfver att af kaptenen bjudas ned i den fina salongen och utan aning om att de endast hade båtens ostadighet att tacka för äran. En närmare bekantskap med båten inledde jag dock först ett år senare på en resa under förhållanden så egendomliga för denna första ångare på Pyhäjärvi och den tidens tekniska insikter hos egare, befäl och manskap, att jag icke kan underlåta att här berätta något därom.

Herr T. hade som nämnts från början icke varit nöjd med sin båt och funderade på att skaffa sig en annan, hvarför han i augusti 1863 vidtalade mig därom, och då jag för att kunna bestämma, hvilka dimensioner en lämplig ångare på dessa vatten borde få, önskade förut undersöka den farled båten skulle trafikera, inbjöd han mig att i sällskap med honom och några andra herrar följande dag göra en lustresa med "Laukko" till hans egendom i Vesilaks. Klockan 8 på morgonen lämnade vi vid vackert solskensväder det s.k. Laukko torg i T:fors för att fara till Laukko gård. De medresande voro utom båtens egare ingeniörlöjtnant Fridolin Stjernvall och possessionaten Adolf Aminoff från Pekkala, ett muntert sällskap.

Från Laukko ämnade jag sedan i roddbåt fortsätta till Lembois by i Lempäälä socken för att genom mätning undersöka Kuokkala fors angående möjligheten att fara upp där med större ångbåt än "Ilmarinen". Herr Stjernvall påstod att sådant kunde utföras, emedan denna fors endast en månad tidigare blifvit rensad för sjöfällning och ytterligare samma år befarits. Han var dock ensam om denna åsikt, men hr T. önskade undersökningen för att utröna om en större ångare i fall af behof kunde föras den vägen upp till ofvanliggande vattendrag.

Utom oss fyra funnos inga passagerare. Vi satte oss på den med sidofönster försedda salongsruffen och beställde kaffe. I väntan därpå resonnerades om den blifvande trafiken till Tavastehus och svårigheten att vid sjöarnas varierande vattenstånd befara dem, i synnerhet med en ångbåt lik "Laukko", som låg nära sju fot djupt. Därför hade ock "Laukko" haft bottenkänning på flere ställen, bland hvilka ett låg strax utanför Haikka egendom. Detta grunds läge ville T. visa mig och vi gingo därför förut till babords hjulhus. Både S. och A. följde med oss, och denna sidoförskjutning af den rörliga lasten verkade så betydligt, att ångbåten, hvilken för det låga vattenståndets skull blifvit befriad från tackjärnsbarlasten, krängde så djupt åt vår sida, att styrbords hjulskoflar lyftades upp i vattenytan.

Strax var kaptenen tillstädes, sägande: "Herrarna äro så goda och skingra sig, ty båten lyder icke roder i den här ställningen." Naturligtvis åtlydde vi gärna kaptenens befallning, och skämtande öfver båtens rankhet fördelade vi vår vikt så jämnt som möjligt, placerande oss en vid hvart hjulhushörn, samt läto den just med kaffet kommande restauratrisen till allas vår synnerliga förnöjelse gå rundt däcket för att servera hvar och en särskildt. Kaptenen påstod visserligen, att han icke ålagt oss att "stå i knuten", men att det dock vore lämpligare för jämviktens bibehållande, om vi antingen höllo oss där eller iakttogo ett visst system vid våra förflyttningar. Om den ena ginge åt babord eller styrbord, borde samtidigt en annan begifva sig lika långt åt motsatt håll, och till allmän förlustelse och förströelse utfördes under resten af färden flere sådana manövrer med militärisk noggrannhet.

"Nu se vi tydligt", yttrade A. "att det redan för en gemytlig kaffetrefnads skull behöfs en ny båt, ty fruntimren torde icke gå in på att få sin kaffetår i hvar sitt hörn och kapten skulle säkert icke få dem till att marschera efter kommando, därtill är han bestämdt för artig karl." "Svårt blir det", mente äfven kaptenen, "men fruntimren fara ej gärna med 'Laukko', ty här ha förekommit flere fall af sjösjuka tillföljd af de ständiga rullningarna, som äro svårast då det blåser sidavind och det finnes mycket folk på däck."

Under samtal och skämt kommo vi till Sotka, krälade med möda uppför den nedra strömmen och lade till vid Viinikka brobänk, enkom för att göra allt klart för den förestående stora ansträngningen vid forcerandet af den öfra strömmen.

Då ingen s.k. ångbläster var inrättad för att när båten låg stilla öka draget i skorstenen, åtgick närmare en halftimme, innan manometern visade 90 skålpunds tryck, hvilket i anseende till pannans konstruktion och den tunna plåten måste anses vara väl högt. Därför frågade jag maskinisten, om detta icke redan vore nog för ändamålet. Han svarade att man måste rätta ångtrycket efter vattenhöjden i sjön; ju högre den var, desto starkare var strömmen, och vid midsommartiden hade 100 skålpund behöfts; men då sjöarna sedan midten af juli börjat falla, kunde man nu med svårighet komma upp med 90 skålpund, dock ansåg han säkrare att börja med 95 skålpund. Jag sporde då om han förstode risken af att så starkt anstränga en ångpanna, synbarligen ej byggd för sådana experiment; han tycktes ta saken lugnt och menade att sådant skett förrän han kommit på båten, hvarför det väl icke vore så farligt, eftersom dittills ingen läcka uppkommit i nitskarfvarna; han trodde att ångpannan "blifvit van" vid denna behandling. Litet förvånad öfver denna egendomliga logik frågade jag vidare till huru högt tryck pannan vore profvad och hvilket det högsta tillåtna trycket vore. Härpå fick jag svaret att han aldrig sett att någon profning af pannan verkställts på hans tid och att trycket väl måste få vara så högt att båten kom fram. Denna amerikanskt oförskämda dristighet och af okunnighet alstrade liknöjdhet för fara, som gjorde att man i en ångpanna, tillverkad af på den tiden ganska illa känd engelsk puddelplåt med otillräcklig tjocklek, riskerade använda ett säkert dubbelt så högt ångtryck, som den från början blifvit byggd för, gjorde mig häpen. Jag gick upp på däck för att interviewa egaren, om han var medveten om förhållandena där nere.

Ganska oväntadt fick jag höra, att han hade reda på tillgången, men bra litet på de möjliga följderna; ty då jag gjorde honom uppmärksam på att en olycka lätt kunde hända, emedan ångpannan icke vore gjord för så stor påfrestning, som den dagligen utsattes för, svarade han: "Hvad kan då hända vidare, än att vattenståndsglaset springer sönder, som det gjort åtskilliga gånger förut?" "Åhjo", menade jag, "det kan en gång äfven behaga ångpannan att springa och då bär det till väders för oss och allt annat häruppe också." "Håhå", utropade han, "uppåt ska' vi ju alla sträfva att komma, det är meningen med jordelifvet." "Ganska riktigt", invände jag, "och det är bra om ni är beredd därpå, men jag och troligen alla andra här äro det icke och därför" — Här afbröt han mig, själf fortsättande: "anmodar jag er att ofördröjligen företaga alla försiktighetsmått, som kunna anses behöfliga till åstadkommande af mera säkerhet för de oförberedda, tills jag hinner få en annan ångbåt, ty då slopas den här."

Nu blef maskinisten synlig i däcksluckan och rapporterade till kaptenen, att allt var klart, hvarför jag åter begaf mig under däck för att iakttaga huru maskineriet arbetade under det förstärkta ångtrycket. Vid kommando "framåt" rasade de rörliga maskindelarna i väg med en mot vanligheten svindlande fart; det fräste, dängde, stötte och slog i hvarje lager, vid hvarje ledgång och glidyta, så att det var hemskt att höra och se. Det lät som om allt hvart ögonblick skulle flyga i stycken. Med förvåning observerade jag, att pannstommen, på hvilken maskineriet utan underliggande ram var direkt fastskrufvadt, synbart sviktade af att plåtarna utefter pannans hela längd fjädrade in och ut mellan nitskarfvarna. Jag gjorde maskinisten uppmärksam därpå. Han sade lugnt: "Detta är väl inte så illa, ty när vi börja elda, är framgafveln öfver eldstaden slät, men när det är 60 skålpunds tryck kupar den utåt 1/2 tum och stiger trycket till 100 skålpund, blir plåten utböjd fullt 1 tum." Därpå visade han med sin öfver bucklan lagda tumstock att han sagt sant. Det var mycket obehagligt att se pannplåtarna liksom lefva. Ett utomordentligt starkt och segt material måste det dock ha varit, ehuru jag förut så ringaktande yttrat mig om det.

En god stund stod jag tyst med ögonen fästade på manometern, inom mig önskande ett snabbt slut på äfventyret och att ångtrycket snart skulle sjunka till normal höjd. Småningom jämkade sig visarn nedåt skalan och hade kommit till 80 skålpund, då jag ropades upp på däck. Där såg jag att båten just befann sig i starkaste strömmen, strax nedanom utloppet från sjön, och T. visade mig, huru ringa fart båten gjorde, då han blott tum för tum kröp framåt, ehuru hjulen snurrade kring med stor hastighet. Här syntes tydligt, att den för tillfället så starkt uppdrifna maskinkraften jämt och nätt orkade besegra hindret, samt att det höga begynnelsetrycket vid affärden från bron var oundvikligen nödvändigt för att på detta ställe ha de behöfliga 80 skålpund kvar. Därefter sjönk trycket snabbt till de normala 60 skålpund. Mera orkade pannan vid vanlig gång icke hålla uppe. Det svåra profvet hade den åter med heder bestått, men huru länge kunde detta fortsättas?

Uppkomna ur Sotka på Vesilakssjöarnas lugna vatten fortsattes resan utan vidare äfventyr till Laukko egendom, där vi stannade öfver natten. Under tiden talades mycket om ångbåtstrafiken och nya ångbåtar för person- och godstransportens upphjälpande mellan städerna, då ingen järnvägsbyggnad från Tavastehus norrut tillsvidare tycktes bli af. Alla voro mycket intresserade för detta företag, hvilket T. äfven två år därefter fick bättre i gång, innan den ifrigt önskade kanalanläggningen genom näset vid Lembois kom till stånd, hvilken staten först under nödåren 1867-69 utförde som undsättningsarbete. Den påtänkta forceringen af Kuokkala fors, hvarifrån jag efter undersökningen på stället ytterligare afrådde honom, behöfdes ej heller.

Följande morgon fortsatte jag färden i roddbåt, alltjämt pejlande djupet i sunden, till Lembois by, där äfven höjden och bredden under den låga landsvägsbron mättes för möjligtvis ifrågakommande genomfart al hjulångbåt. I Kuokkala fors befanns det vara omöjligt att i roddbåt komma uppför, fastän båten var lätt och två starka karlar sutto vid årorna.

Mig veterligt ha endast tvänne gånger ångbåtar med egen kraft farit uppför denna ström, men aldrig utför. Det experimentet har ingen vågat sig på; man har föredragit att fira sig ned.

Hela dagen förgick under sådan sysselsättning, och först fram på natten återkom jag till Laukko, hvarifrån jag följande dag på eftermiddagen i roddbåt anträdde återfärden till staden. Detta fortskaffningsmedel valde jag för att icke behöfva invänta ångbåtens afresa morgonen därpå och tillika på vägen kunna närmare undersöka Sotkaströmmarna, hvilket vid uppresan icke kunde utföras från ångbåten.

Någon timme efter affärden borde jag möta ångbåten, men den syntes icke till. Först långt senare, då Laukkofjärden och en holme passerats, syntes den på långt afstånd. Efter åter en stunds rodd föreföll det mig besynnerligt att ångaren icke nalkades snabbare och synbarligen ej förändrade läge. Jag gjorde roddarena uppmärksamma därpå och en af dem mente: "Där bland grunden står han nog säkert, ty han är långt efter tiden."

Så förhöll det sig äfven. Då vi kommit närmare, såg jag att ångbåten låg med fören så högt på ett osynligt grund att ett par fot mer än vanligt syntes af den rödmålade botten och aktern hade sänkt sig. Ytterst på förstäfven sutto, med benen hängande utom bords, kaptenen och eldaren makligt rökande sina pipsnuggor och fördrifvande tiden med abborrmete, hvilket nöje synbarligen intresserade dem, ty de sågo, då vi nalkades, mycket muntra och alldeles icke i sjönöd stadda ut.

På min fråga hur det tillgått att de så illa kört på grund, svarade kaptenen, att han nog sedan förra besöket på stället kände till den berghäll han hamnat på och att han haft en kvastprick där, men att de fördömda stockflottorna ständigt sopade bort pricken för honom, och bonden, som han anmodat att återföra den till rätta platsen, hade icke gjort detta. Därför var det icke hans fel att han styrt på grundet, utan prickens eller bondens. Han hade helt varligt åkt ett godt stycke upp på släta berghällen utan ringaste skada för båten. Jag kom ihåg Pihls starka byggnadssätt, som här åter bestått profvet, och tänkte: "Hälla ä' gammal å' skuta ä' ny!"

Slutligen frågade jag den muntra skepparen huru länge han ämnade hålla på med metet där. Han sade att han skickat maskinisten och rorgängaren till staden i slupen för att som förut skett hämta undsättning från verkstaden, varpankare, trossar och manskap, samt att han hoppades senast följande afton vara i staden, ty så "hade det gått förut". Han tycktes således vara van vid dylika haverier, och det förklarade tillräckligt det glada humöret han bestod sig. Då där intet stod att göra för oss, tog jag afsked, utan att antaga den erbjudna toddyn, men önskade honom i utbyte god fiskelycka.

Sedan jag ankommit till staden, anordnades vid verkstaden allt till arbetet för stärkande af "Laukkos" ångpanna, och då båten, såsom kaptenen förutsagt, följande dag på kvällen anlände, afbrötos dess turer tillsvidare för reparationens verkställande. Detta arbete utfördes på så sätt, att inuti pannan utefter hela längden under hvardera maskinen fastnitades två par grofva vinkeljärn, för att motverka plåtarnas sviktning. Pannbottnarna fästades äfven vid den cylindriska plåtstommen med starka knän, gjorda af plåt.

Då dessa förbättringar utförts, försvunno de nämnda sviktningarna och man kunde, något lugnad för allmänhetens säkerhet, låta "Laukko" åter upptaga sina turer, hvilka ock lyckligt fortsattes till följande årets slut, då han för alltid lades upp och våren år 1865 efterträddes af hjulångaren "Elias Lönnrot".

Propellerångbåten "Storfurst Wladimir" på Näsijärvi.

Vid samma tid då ångslupen "Ilmarinen" utförde sin upptäcktsfärd till T:hus, hade ryska kronan förfrågat sig angående byggandet af ångbåtar å Päijänne och Näsijärvi vattendrag, och det blef öfverenskommet, att W. Crichtons verkstad i Åbo skulle bygga en båt för den förstnämnda och T:fors verkstad en annan för den senare sjön. Denna erhöll ofvanstående namn och byggdes af järnplåt, 90 fot lång, 15 fot bred och 5 fot djupgående olastad. Båten däckades utefter hela längden sålunda att ett s.k. halfdäck, något högre än relingskanten, vidtog akterom maskinrummet, hvarifrån några trappsteg ledde ned till däcket förut, som var omgifvet af en tre fot hög reling. Inredningen under däck bestod förom maskineriet af lastrum och rymlig skans för besättningen samt akterut under halfdäcket af salong och tvänne hytter. På däcket förom ångpannan var köket inrymdt i en liten fristående byggning och längre förut fanns en signalmast och ankarspel. Ångmaskinen var en s.k. Carlsunds vinkelmaskin, så benämnd efter dess konstruktör och liknande dem, som under 50- och 60-talen mycket utfördes vid Motala verkstad i Sverige. Den arbetade med medelhögt ångtryck, expansion och ångans kondensering, drifvande en fyrbladig propeller. För att med säkerhet utröna båtens fart, hvilken i kontraktet var bestämd att uppgå till minst 8 engelska knop, uppmätte landtmätaren Klingstedt och jag den 11 april 1864 följande distanser: från Myllysaari udde vid forsnacken till Siilinkari grund ute på Näsijärvi till 4,300 fot och därifrån till Harvasalo holme vid sjöns norra ända till 33,180 fot gammalt mått, hvarefter båtens hastighet visade sig vara något öfver 15 km i timmen. I fören uppsattes en liten refflad bronskanon af äldre framladdningstyp, hvilken dock, då båten på hösten lades upp, aflägsnades och de följande åren ej mera kom ombord.

Prof- och leveransresan den 6:te juni samma år utföll till emottagarens belåtenhet, och verkstaden inhöstade en premie af 1,000 rubel för hastighet utöfver den kontraherade. Underhandlingarna om detta arbete hade gått genom kaptenlöjtnanten Leo Jägerschjöld, som ock var med vid leveransen och sedan alltjämt kvarstod som öfverbefäl för kaptenen på båten. Dess kapten var under första seglationstiden löjtnanten vid marinen Fr. v. Sch., finne till härkomsten och en gladlynt man, som gärna såg goda vänner ombord. Strax efter båtens emottagande började den kampanjen för sommaren och skulle därunder minst en gång i veckan trafikera den öfver 100 km långa farleden från Mustalahti hamn i T:fors stad till hamnen med samma namn i Virdois, där landningsbrygga och en ny väg till denna byggts.

På dessa färder tog kaptenen ibland bekanta med sig för att något skingra enformigheten ombord, och alla som hade tid följde gärna med, då den gladlynte vännen bjöd. Han påstod, att sådana färder i sällskap alltid aflöpte utan de små missöden, som eljes brukade inträffa, då han ensam med sitt manskap, utan lots, vägledd endast af sjökorten och de på grund och stränder uppförda hvitmenade sjömärkena, måste söka sig fram utefter delvis okända, krokiga, grunda och trånga farleder, där det var omöjligt att strax från kampanjens början vara hemmastadd.

Så hände på hans allra första färd, då utom fiere andra äfven jag farit med för att öfvervaka maskinen och maskinisten, ett för honom personligen förargligt missöde. På färd från staden hade vi kommit till krökningen vid inloppet till Muurola kana!, där strömmen nedanom vattenfallet under högvattentid ligger hårdt från styrbord och, om båten ej far fram med stark fart, pressar honom inpå stengrundet vid stranden. Kaptenen trodde väl att båten vid långsam gång bättre skulle utföra den skarpa vändningen åt babord, hvarför han kommenderade "sakta fart". Strax fick strömmen makt med båten och skulle lagt den mot stenarna, om icke ankaret varit klart och i grefvens tid släppts till botten. Då ankaret stoppat farten, skyndade sig kapten akterut, för att se om båten låg fri från stenarna. Då han lutade sig djupt Öfver sittbänkens ryggstöd gled fickuret, som var instucket mellan knapparna i uniformsrocken, ned i sjön, tagande kedjan med sig i djupet. Då allt var af guld, blef förlusten stor nog för kaptenen, som sade: "Strunt i det, bara båten är oskadd." Det kunde nog vara riktigt, men oriktig var hela manövern, som vittnade om ovana att navigera på strömt vatten. Detta var ett af de många tillfällen under sommarns lopp, då oturen var framme, och klockan ligger där ännu på fiere famnars djup, ehuru den söktes äfven af andra än kaptenen.

Då jag i det föregående berättat ett och annat om båtarnas färder och öden, vill jag här ock omnämna en annan färd med ångaren "Storfurst Wladimir", rolig och ödesdiger i mer än ett afseende.

En lustresa till Muurola kanal midsommarafton 1864.

Till denna färd hade kapten v. Sch. och de vid remonten af Muurola kanal sysselsatta väg- & vattenbyggnadsingeniörerna Sanmark och Ullner inbjudit allt som till stadens societet hörde. Det skulle dansas på Muurola och återfärden skulle ske om natten. Vädret var präktigt och båten välfylld med passagerare, då den kl. 4 på eftermiddagen lämnade staden. Stadsmusiken, de fem bröderna Scharlin, spelade upp, det bjöds kaffe och punsch, stämningen var lifvad. Bänkarna på halfdäckets båda sidor voro upptagna af damer i ljusa sommartoaletter, och då intet luftdrag förde röken åt sidan, hände det, som ju är rätt vanligt å ångbåtar eldade med ved, att sotpartiklar från skorstenen föllo ned på dem. De flesta af fruntimren retirerade därpå förut. Kapten v. Sch. var, liksom många af hans gelikar till sjös, en artig kavaljer; han lät därför borttaga större delen af sittsofforna på halfdäck och flytta dem förut, där fruntimren voro. Det blef blott en bänk kvar på hvardera sidan af båten och dessa voro upptagna af unga damer som icke nåddes af sotregnet. Längre akterut fanns intet skydd mot sjön och om båten kom i rullning var det således ganska farligt att uppehålla sig där för den, som icke stod säkert på fötterna eller ej var sjövan.

Under resan öfvervakade kaptenen själf sina på halfdäck vid roderratten stående två marinsoldater, ty lots fanns icke ombord. Framför ratten var uppställdt ett högt, med glaslock försedt kartbord, och däruti lågo sjökorten, på hvilka farleden var utmärkt med röda streck samt alla prickar och sjömärken funnos upptagna. Därför borde allt hafva aflupit lyckligt under färden, om blott kaptenen dessutom låtit öfvertala sig att som lots medtaga verkstadens f.d. skutskeppare Öster, ty denne kände från mångåriga kryssfärder bättre än andra till alla vattendragets stötestenar. Men kaptenen påstod sig hitta vägen själf, ehuru hans rorgängare icke förstodo att rätta sig efter sjökorten och endast visste styra från det ena hvitmålade sjömärket till det andra.

Med god fart hade vi passerat Näsijärvi och Koljonselkä samt snabbt kommit 27 km från staden norr om Runsas och Rantala gårdar på västra stranden af Teisko kapell. Ångbåten hade svängt åt styrbord, förbi det på en låg klippa uppförda sjömärket n:o 6 på kortet, och hade rätt kurs. Ute på fjärden, där rodret icke behöfde taga kaptenens uppmärksamhet i anspråk, hade han jämte andra af herrarna varit med om sången och vid det laget just slutat den bekanta visan: "Pelle var så ung och glad, till de vackra flickors rad" etc. då han, observerande att båten kommit in i trängre farvatten, åter egnade sin uppmärksamhet åt sjökortet. Tyvärr hade han dock icke ännu hunnit orientera sig därpå, då båten törnade svårt. Från märket n:o 6 borde kursen satts i nordost på märket n:o 7, ett stenkummel uppfördt på stranden af Myrysniemi udde, men detta märke måste ha förbisetts af karlarna vid rodret, ty de styrde rätt mot norr på märket n:o 8 vid Unekivisalmi.

Detta ödesdigra misstag gjorde att ångbåtens väg kom att ligga öfver yttersta östra ändan af ett vidsträckt undervattensgrund, bestående af stora stenar, långt utskjutande från en midt emot Myrysniemi under västra stranden belägen medelstor holme. Vid stöten lyftes babordssidan högt upp och styrbordssidan krängde mycket djupt ned, hvarpå båten rullade tillbaka åt babord och åter törnade svårt. Detta upprepades gång på gång utan att båten dock satte på eller saktade farten. Vi som stodo på halfdäck akterom roderställningen, hade svårt att hålla oss på fötterna. En del af ungdomarna på sittsofforna föllo framstupa på däck, och andra, som i skrämseln sprungit upp, förlorade jämvikten och stupade ikull raklånga, bokstafligen rullande utefter däcket. Det såg hemskt ut, ty däcket saknade stängsel och var öppet mot sjön. Alla som varsnade olyckan rusade till och lyckades få tag i damerna, innan det var för sent. Man grep tag i hvad man fick fatt, kjolar, ben eller armar. Jag minns att jag gjorde bekantskap med ett litet nätt smalben, hvars egarinna redan låg med armarna utöfver däckskanten, och andra påstodo sig ha varit lika närgångna i hastigheten. Det blef nog förlåtet, tror jag. Voro de unga på däck handfallna och redlösa, så var det ju ej att undra på, att några af de äldre fruntimren i salongen skreko till och svimmade af skrämsel. Medan detta pågick, kom kaptenen sig icke för att stoppa eller sakta farten, men då båten fortsatte färden, lät han den fara vidare som om intet passerat och det kunde ju vara lika så godt, eftersom rätt förut var rent farvatten. Tur var det att propellern icke råkat på någon af stenarna och att maskineriet blef oskadt.

Då intet tycktes ha händt båten, lugnade sig större delen af passagerarena snart och vi voro redan i farten med att lifligt diskutera anledningen till denna olycka, hvilken lätteligen kunde ha blifvit mycket större och som vi alla trodde vara lyckligt öfverstånden, då plötsligt en gäll röst förifrån hördes ropa: "Hjälp oss upp härifrån, här kommer vatten!" Ny uppståndelse ombord. Kaptenlöjtnant J. och jag skyndade till lastrummet, hvarifrån nödropet kommit och där restaurationen för resan blifvit instufvad. De därnere sysslande fruntimren stodo redan till fotlederna i vattnet, som stigit upp på det lågt liggande golfvet. De bärgades i hast därifrån, liksom mat och dryckesvaror, hvarpå timmermansförman Karlsson, hvilken utfört träarbetet ombord och lyckligtvis medtagits, gick ned med ett par marinsoldater, som voro träarbetare. De lyftade upp golfluckorna och bröto loss bräder, så att läckorna blefvo åtkomliga. Maskinisten tillsades att öppna afstängningsventilen i den vattentäta plåtvägg, som förom ångpannan på tvären afdelade fartyget samt att sätta maskinens länspump i gång.

Som väl var, visade det sig snart att vattnet i lastrummet småningom minskades och att pumpen således var stor nog att hålla båten flott, så länge dess maskin var i gång. Då kölrummet blifvit mera fritt från vatten fick man reda på, att det på babordssidan närmast kölen sittande plåtstråket skadats af stötarna, starkt bucklats mellan spanten, men icke bräckts. Skarfven med nästa plåtrad var på flere ställen inböjd och läckte mellan nitarne, så att vattnet forsade in i båten som en hel mängd små fotshöga springkällor. Väl var att de af plåtväggen förstärkta spanten förhindrat läckans vidare utsträckning akterut under ångpannan och maskinen, ty där hade vi varit ur stånd att med tillhands varande medel komma åt att göra något. Då inga naglar voro bräckta, tätade vi läckan provisionelt, på så sätt att blår, mönjekitt och smala, torra träkilar med försiktighet indrefvos under plåtskarfvens växelskena. Härvid biträddes vi af soldaterna, och detta arbete utfördes så bra, att då vi anlände till Muurola, maskinpumpen kunde undvaras och läckvattnet aflägsnas i pytsar.

Kaptenen blef rätt nöjd, då han fick höra, att båten för läckans skull hvarken skulle sjunka eller behöfde köras på grund, och i det hela sluppo vi ju relativt lyckligt undan. Hos oss andra karlar återkom den glada stämningen snart nog, men vår unga kapten lämnade icke mera kartbordet samt såg litet blek och svårmodig ut under resten af färden. Han visste nog hvad honom förestod, sedan sjöförklaring öfver händelsen inlämnats. Huru uppskrämda en del af fruntimren blifvit framgår bäst däraf, att en äldre välfödd handelsmansfru O., hvilken jag endast till namnet kände, lät genom bud anmoda mig, då jag som bäst höll på att med träkilar drifva mönja och blår i läckorna och såg ut därefter, att komma ner i salongen för att lugna henne, ty hon hade hört att båten höll på att sjunka. Jag bad budet svara, att så gärna jag eljes skulle komma, vore jag för tillfället strängt upptagen och icke presentabel i aktersalongen, men så snart vi kommit i land, skulle jag stå till tjänst. Med detta svar hade jag hoppats slippa ifrån gumman, men jag misstog mig, ty väl på landbacken fick hon fatt mig och jag måste höra många granna och vänliga ord. Först för det glada budskapet att vi skulle "komma på land", hvilket ingifvit henne nytt mod, och sedan för att jag "räddat" hennes dotter, sedermera friherinnan C—n, från att drunkna. Hon var således den unga damen, som jag grep i smalbenet. Allt var nog mycket vackert tänkt och sagdt af den goda frun, men hon betänkte icke, att hon därmed gjorde en yngling helt "skamsen" inför en stor del af sällskapet, och då den unga damen därtill på skämt började kalla mig sin "räddare", fick jag till råga på nöjet en tid bortåt höra det som öknamn bland mina kamrater. Till svar bad jag henne tacka försynen och vår kapten, för det han undvikit allt för skarpa stenar. Det lär hon nog ha gjort, ty talför var gumman.

Framkommen till kanalen i Muurola, lade ångbåten till nedanom slussen. Där gingo passagerarena i land. Båten slussades uppåt för att vända och sedan åter nedåt för att på samma ställe ligga färdig för återfärden. På östra kanalstranden stod ett större af bräder uppfördt lider, som användts till förvaring af redskap vid kanalbyggandet, men för tillfället var tomt. Lidret hade af ingeniörerna blifvit uppfiffadt till fest- och danslokal och prydts med löfruskor, girlander och flaggor. Dit tågades i rad och ordning, med musiken i spetsen för sällskapet, som mottogs af värdarna med välkomsttal och inbjudning till te, smörgåsar, mjöd och annat njutbart. Medan därpå serveringen undanskaffades vandrade man ut i den vackra aftonen och besåg kanalen, Muurola ström och närmaste natursköna omgifning, till dess musikens toner kallade tillbaka till dans.

Upptagen af den ännu pågående reparationen ombord, kunde jag icke egna mig åt dansnöjet, men en liten episod därifrån har stannat kvar i minnet och då den är rätt illustrerande för de sociala förhållandena inom den tidens sällskapskretsar i T:fors, vill jag omtala den. Jag stod och samtalade i balsalen, då jag hörde possessionaten Aminoff från Pekkala, hvilken som god vän till kaptenen af honom inbjudits till festen, i min närhet till dans uppbjuda en ung dam, dotter till en rik fabrikant i staden. Med högdragen min svarade hon honom: "Hvad heter man och hvad är man?" Härtill svarade A.: "Jag är från landet och heter Aminoff", hvarefter han med en bugning aflägsnade sig. Ja ja! Stick icke näsan dit, när man icke är ceremonielt presenterad! Sådant störde dock icke nöjet. Man höll sig inom kretsen af närmaste bekanta och hade mycket trefligt. Mången märkte kanske ej ens att, trots allt fejande och skurande i lokalen, lerdammet stod högt i tak upphvirfladt af de dansandes vimmel. Damernas glada ansikten sågo snart tämligen randiga ut och jag må undra hurudana de dagen efter funno sina ljusa klädningar och underkläder, ty på den tiden härskade krinolinerna och damerna liknade sväfvande ballonger; men hvad betydde det, då man hade roligt. Senare på kvällen serverades supén i det fria och därefter dansades åter på allmän begäran, tills slutligen, då himmelens ljusning bådade morgonsolens snara uppgång, ångbåtens hvisselpipa påminte om att alla nöjen måste taga slut. Uppställda i led och arm i arm vandrade man efter musikens toner ned till båten, hvarefter ock affärden strax försiggick.

Det var en härlig, klar och något kylig morgon, sådan den blott förekommer i norden, då naturen leende vaknar ur sin slummer och trastens enkla stämningsfulla morgonsång ljuder öfver nejden. Ombord bjöds kaffe och likörer, som nog behöfdes, ty ute på Kurunselkä började det blåsa vid soluppgången. De äldre damerna och herrarna drogo sig undan ned i salong och hytter, så många där rymdes, resten, mest ungdom, måste stanna på däck och söka skydd hvar sådant kunde fås i lä bakom skorstenen och köksruffen. Det var synd om de unga flickorna i de tunna sommarklädningarna och snäfva jackorna. De hade nyss dansat sig varma och sutto nu tätt hopkrupna, huttrande af kylan. Det rörde ynglingens känsliga hjärta, men hvad kunde göras däråt. Då jag var ur stånd att värma dem alla, men ändock efter bästa förmåga ville hjälpa, fattade jag mod och erbjöd en sextonårig ungmö bland mina bekanta att med mig dela den värme min stora, tjocka doffelkappa kunde bestå, med villkor att jag fick behålla ett hörn för eget behof. Småleende antogs anbudet och oförkylda kommo vi båda hem; ja värmen blef så ihållande, att den räcker till för oss ännu, den dag som är och kommer. Vid ankomsten till staden flaggade alla vedskutor i hamnen och salut dånade från Myllysaari med ångbåtarna "Ahtis" och "Laukkos" nickhakor, hvilka högtiden till ära framsökts ur magasinen. Mycket festligt var det i staden och ehuru så tidigt på midsommardagen var en mängd folk i rörelse. Vid tonerna af Björneborgarnes marsch lämnade vi "Wladimir", sedan vi vid glasens klang utbragt ett lefve för båten och dess befäl. En del af sällskapet begaf sig hem från hamnen, de andra tågade med musik till torget och spredos därifrån åt alla håll:

Det var en i allo lyckad lustfärd, oafsedt haveriet, och kanske någon af deltagarena minnes den ännu, men säkert gör ingen det så väl och så gärna som skrifvaren af dessa rader.

Följderna af lustresan.

Under den på lustresan följande veckan reparerades ångbåten af verkstaden för kaptenens skull utan ersättning och återställdes dess botten i så godt skick som möjligt var, utan att hala den upp på land; den blef ock absolut tät. Detta resultat måste tillskrifvas det utmärkta material, Motala fartygsplåt, som användts till skrofvet. Visst hade stenarna buktat plåtarna flera tum inåt utefter en hel rad af spanten och böjt skarfvarna mellan plåtarna, så att skarfskenorna gapade, men ingen plåt var spräckt och ingen nagel bräckt, ehuru en mängd nagelhål dragits ovala. Skrofvets buk hade på detta sätt skråmats på en längd af närmare tio meter. Därvid hade de många stötarna och rullningarna uppstått, båten hade fått läcka blott i lastrummet, där den lyckligtvis varit åtkomlig under färden. Kaptenen var illa däran, ty han måste naturligtvis afgifva sjöförklaring öfver haveriet. Detta kunde icke undvikas, då hans öfverbefäl kapt.löjtn. Jägerschjöld var närvarande vid olyckan, men han hoppades att det kunde anses som en förmildrande omständighet, att båten kostnadsfritt reparerats. Jag fick ock höra hvarför kaptenen var obenägen att som lots medtaga Öster. Denne hade i sådan egenskap några gånger förut medföljt ångbåten och var mindre nöjd med sin vistelse ombord. Skälet därtill var att han städse påkallats oförberedd till denna tjänstgöring så att han, som var enkling, icke fick tid att förse sig med matförråd för färden, såsom maskinisten gjorde. Dessa båda kunde och ville nämligen icke hålla till godo med den kost, som bestods marinsoldaterna och detta hade Öster meddelat kaptenen, som å sin sida tyckte att maten kunde vara god nog åt dem. Detta spända förhållande dem emellan ledde snart till en liten katastrof, hvarom längre fram skall berättas.