Produced by Jari Koivisto and Tapio Riikonen

ODYSSEIA

Af

Homeros

Öfversatt och i Disputationer utgifven af

Axel Gabriel Sjöström

Helsingfors, Tryckt hos J. C. Frenckell & Son, 1835-1840.

Tis de ken allou akoisai; alis pantessin 'Omeros.

Theokritos.

INNEHÅLL:

Lecturo.

Första Sången.

v. 11-21. ODYSSEUS, mot hvilken POSEIDAON var högeligen
uppbraggt, qvarhölls på ön Ogygia, dit han
efter ett skeppsbrott anländt, af nymfen KALYPSO,
som förälskat sig i honom.
v. 22-62. Medan nu POSEIDAON gästade hos Aithioperna,
anhåller ATHENE, vid gudarnas rådplägning,
att ODYSSEUS måtte få återvända till sitt Ithaka,
som han så mycket saknar.
v. 63-305. Såsnart ZEUS dertill samtyckt, råder ATHENE,
att HERMES måtte ju förr desto hellre afsändas till
KALYPSO, med befallning att låta drotten resa hem.
Sjelf hastar hon till Ithaka och eggar, under
skepnaden af MENTES, de Taphiers Konung,
TELEMACHOS, att från palatset bortvisa sin
moders skamlösa friare, samt sjelf resa till
NESTOR och MENELAOS, för att söka underrättelse
om fadren.
v. 306-318. Härefter aflägsnar sig ATHENE.
v. 319-444. Sedan nu TELEMACHOS för de kalasande friarena
yttrat sin mening, och på EURYMACHOS' fråga:
med hvilken fremling han samtalt? gifvit till
svar, att det varit med MENTES, tillbringar han
natten bekymmerfull på sin kammare, i beråd att
följande dag verkställa gudinnans befallningar,

Andra Sången.

v. 1-79. Följande dag förkunnar TELEMACHOS, uti
folkförsamlingen, sin moders friare, att de
måste draga hädan.
v. 80-128. Derpå svarar ANTINOOS öfvermodigt.
v. 129-207. För TELEMACHOS, som derefter beklagar sig öfver
friarenas oförrätt, och allvarligen yrkar hvad
han yttrat, visa sig plötsligt tvenne örnar,
af hvilket järtecken HALITHERSES spår olycka åt
friarena; men EURYMACHOS skrattar åt spådomen,
och säger trotsigt att friarene alldeles icke
lemna huset, såframt icke PENELOPE antingen
af TELEMACHOS till sin fader ätersändes, eller ock
afgör med hvem af dem hon ärnar gifta sig.
v. 208-223. TELEMACHOS begär ett skepp för sin tillämnade resa.
v. 224-241. MENTOR förebrår Ithakesierna, att de ej ära
ODYSSEUS' minne.
v. 242-256. LEIOKRITOS far häftigt ut mot MENTOR.
v. 257-295. Sedan folkförsamlingen är upplöst, lofvar ATHENE,
under MENTORS skepnad, ett skepp ät TELEMACHOS,
och ber honom skaffa sig reskost.
v. 296-336. När derefter TELEMACHOS återvänder till de kalasande
friarena, mottages han med stickord.
v. 337-381. Bortgången från dessa, anmodar han EURYKLEIA,
att skaffa reskosten i ordning, och affordrar
henne en ed, att hon skall för hans moder dölja
den tilltänkta resan.
v. 382-434. Sedan Athene af Noemon fått ett skepp, ledsagar
hon, under MENTORS skepnad, till detsamma om
qvällen TELEMACHOS, och de afresa till Pylos,
utan PENELOPES vetskap.

Tredje Sången.

v. 1-68. Beledsagad af ATHENE, kommer TELEMACHOS
till Pylos, der NESTOR jemte sina söner håller på
som bäst att offra åt POSEIDAON; båda de resande
mottagas gästvänligen.
v. 69-101. Åt NESTOR, som sedan frågar, hvilka och hvadan de
fremmande äro, svarar TELEMACHOS, att han är
ODYSSEUS' son, samt reser för att höra tidender
om sin fader.
v. 102-198. Sedan NESTOR hållit ett låftal öfver ODYSSEUS,
berättar han huruledes Hellenerne, efter en
emellan AGAMEMNON och MENELAOS uppkommen oenighet,
på särskilda vägar, sökt sina hembygder, och att
han väl lyckligen hemkommit, men ej visste, hvad
som händt de andra, vidare än att PHILOKTETES och
IDOMENEUS likaledes funnit hemmet, och att den af
AIGISTHOS mördade AGAMEMNON blifvit hämnad af sin
son ORESTES.
v. 199-252. TELEMACHOS, uppmanad af NESTOR, att följa ORESTES'
exempel, anser sig ej kunna våga företaget, och
begär närmare underrättelser om AGAMEMNONS död.
v. 253-328. NESTOR gör honom till viljes, och råder honom att
resa till MENELAOS i Sparta.
v. 329-370. Mot aftonen ämna ATHENE och TELEMACHOS återvända
till galejan, men då NESTOR dertill nekar och bjuder
dem stanna qvar hos sig öfver natten, förebär gudinnan
en angelägen resa, och aflägsnar sig.
v. 371-394. NESTOR igenkänner henne.
v. 395-497. TELEMACHOS sofver med PEISISTRATOS; far dän följande
morgon, landvägen, i hans sällskap; hvilar öfver
natten i Pherai, och afreser tidigt vidare till
MENELAOS.

Fjerde Sången.

v. 1-67. TELEMACHOS och PEISISTRATOS mottagas gästfritt
af MENELAOS, hvilken som bäst firar sin sons
och sin dotters bröllop.
v. 68-154. Då MENELAOS råkat föra talet på ODYSSEUS, tränga
sig tårar fram ur TELEMACHOS' ögon. Emedan han
har svårt att dem dölja, misstänker MENELAOS
strax, hvem han är, och HELENA, som tillkommer,
påstår fremlingen vara fullkomligen lik ODYSSEUS.
v. 155-186. PEISISTRATOS säger, att hon alldeles icke misstager
sig, och vid ODYSSEUS minne och saknad utbrista
alla i gråt.
v. 187-264. PEISISTRATOS beder, att lykta gråten, på hvilken
HELENA, genom i bägrarna inkastade trollmedel,
gör fullkomligt slut, och berättar derjemte,
att hon igenkännt ODYSSEUS en gång vid tillfälle,
då han, såsom spejare, vågat sig in i Troia.
v. 265-289. MENELAOS omtalar händelsen vid trähästen.
v. 290-305. Derefter förfoga sig alla till sofrummen
v. 306-586. och följande dagen, ombedd af TELEMACHOS, att få
höra allt hvad MENELAOS visste om hans fader,
förtäljer denne, hvad PROTEUS i Egypten bebådat
om Hellenernes hemkomst, och om ODYSSEUS på
KALYPSOS ö,
v. 587-624. beder derjemte TELEMACHOS, att dröja qvar några
dagar, och erbjuder, på hans vägran, en gästskänk.
v. 625-674. Emellertid stämpla friarene försåt mot den
hemvändande TELEMACHOS.
v. 675-841. Deras plan upptäcker MEDON för PENELOPE, som
högeligen förskräckt beder ATHENE om hjelp,
och tröstas i en nattlig syn.
v. 842-847. Emellertid lägga sig friarene i försåt.

Femte Sången.

v. 1-20. Då ATHENE i gudarnas rådsförsamling klagar
öfver Ithakesiernes otacksamhet mot ODYSSEUS,
öfver hans qvarhållande på KALYPSOS ö, och
det mot TELEMACHOS utställda försåtet,
v. 21-42. befaller ZEUS henne, att helbregda återföra
ODYSSEUS till hemlandet, och HERMES att resa till
KALYPSO, med tillsägelse om ODYSSEUS förlossning.
v. 43-115. HERMES förfogar sig alltså till Ogygia, mottages
af nymfen med välvilja, och berättar sitt uppdrag,
v. 110-144. hvarefter KALYPSO väl klagar öfver gudarnes
afundsjuka, men lofvar ändock att ej längre
qvarhålla ODYSSEUS.
v. 145-170. HERMES aflägsnar sig, och KALYPSO bjuder ODYSSEUS,
som sitter på hafsstranden, och täres af hemlängtan,
att bygga en farkost; sjelf lofvar hon alla resans
förnödenheter.
v. 171-224. Den kloke och varsame konungen affordrar henne
en ed, att hon ej hemligen skall stämpla hans ofärd;
hon aflägger eden, följer hem ODYSSEUS, och
framställer förgäfves resans faror.
v. 225-277. Dagen derpå börjar ODYSSEUS byggnadsarbetet,
hvilket han slutar på den fjerde, och afreser
den femte dagen.
v. 278-493. Efter sjutton dagars segling, då ön Scherias
berg ren synas, uppväcker den från Aithioperna
hemvandande POSEIDAON en förskräcklig storm, ur
hvilken ODYSSEUS räddas af LEUKOTHEA, som skänker
honom sin hårbindel. ODYSSEUS öfvergifver
farkosten, ankommer simmande, nästan utan sansning
af trötthet, till land vid en flodmynning, och
tillbringar der natten, efter omständigheterna.

Sjette Sången.

v. 1-47. Med afsigt att åt ODYSSEUS bereda välvilligt
mottagande hos ALKINOOS, Phaiekernes konung,
erinrar ATHENE, i en dröm, dess dotter,
NAUSIKAA, om klädtvätt.
v. 48-109. Sedan alltså, följande dagen, NAUSIKAA med sina
tärnor åkit till flodstranden, och kläderna
blifvit, i vanlig ordning, tvättade, roar hon sig,
medan de torrka, med bollspel.
v. 110-185. Men då bollen, genom ATHENES föranstaltande,
nedfallit i vattnet, och, vid tärnornas rop,
ODYSSEUS, uppväckt ur sömnen, af NAUSIKAA begär,
att hon må gifva honom kläder, och visa honom
vägen till staden —;
v. 186-250. så villfar hon drottens begäran, och sänder
honom en skrud. Sedan ODYSSEUS densamma påtagit,
smyckas han af ATHENE med utmärkt skönhet, samt
vederqvicker sig med mat och dryck.
v. 251-331. Derefter bjuder honom den hemvändande NAUSIKAA,
att åtfölja sin vagn, tills de hunnit ATHENES lund,
och att der qvarstanna, samt, såsnart hon kunde
synas länd till sin faders boningar, begifva sig
till desamma, och först helsa hennes moder.

Sjunde Sången.

v. 1-36. Efter NAUSIKAA begifver sig ODYSSEUS till
staden, och möter på vägen ATHENE förklädd, samt
beder henne att visa Sig kungaborgen.
v. 37-239. Dit beledsagad, och sedan han beundrat ALKINOOS'
Palats och parker, nalkas han, bönfallande,
drottningens knän, och undfägnas herrligen. Men
när öfrige gästerna bortgått, igenkänner ARETE de
kläder, ODYSSEUS bär, och spörjer, hvadan han
kommer, samt af hvem han dem erhållit,
v. 240-347. ODYSSEUS berättar korteligen sin resas mödor och
faror i hvarefter konungen lofvar honom skepp och
kamrater till hemfärd, erinrande honom att gå till
hvila,

Åttonde Sången.

v. 1-40. ALKlNOOS befaller utrusta ett skepp, och
hembeledsaga ODYSSEUS.
v. 41-93. För de till gästbud kallade drottar sjunger
emellertid DEMODOKOS om striden mellan ACHILLEUS
och ODYSSEUS, för hvilken tårarne frambrista.
v. 94-103. Så snart ALKINOOS märker hans ängslan, uppmanar
han de sina till kämpalekar, för att visa hvad
Phaiekerne gitta i sådant afseende uträtta,
v. 104-151. När dessa slutats, inbjuder LAODAMAS, kongens son,
ODYSSEUS, att äfven försöka sin lycka.
v. 152-234. Men då EURYALOS med otidighet bemöter hans
ursägt, uppträder ODYSSEUS till täflan, besegrar
Phaiekerna i diskoskastning, och utmanar dem,
LAODAMAS undantagen, till allt slags täfling,
v. 235-255. Dervid blifva alle tyste, och ALKINOOS säger,
att hans män endast förstå sig på kapplöpande,
segling, dans och sång.
v. 256-384. Derefter dansa någre utvalde ynglingar, medan
DEMODOKOS sjunger KYPRIS och ARES' kärlek.
v. 385-531. Sedan ODYSSEUS, af Phaiekerna med skänker
behedrad, badat sig, utbrister han i tårar vid
DEMODOKOS' sång, under måltiden, om Troiska
hästen, och Troias förstöring.
v. 532-586. Då ALKINOOS detta märker, beder han ODYSSEUS säga,
hvem han är, hvar ifrån han kommit, och hvarföre
han utbrustit i tårar.

Nionde Sången.

v. 1-38. Sedan ODYSSEUS yppat sitt namn och fädernesland,
v. 39-61. omtalar han de vexlande öden och olyckor, för
hvilka han med de sina, under hemresan från Troia,
alltid varit utsatt. Till en början eröfrar han väl
staden Ismaros, men besegras sedan af Kikonerna.
v. 62-104. Derefter drifves han af en vid Maleia uppkommen
storm till Lotophagerna.
v. 105-230. Från dem kommer han till Kykloperna, qvarlemnar de
öfriga följeslagarena på en nära belägen ö, och beger
sig åtföljd af endast tolf, till POLYPHEMOS.
v. 231-566. Denne uppslukar i tre mål sex af kamraterna, men
ODYSSEUS utsticker Kyklopens enda öga
och räddar sig med största lifsfara därifrån.

Tionde Sången.

v. 1-33. ODYSSEUS fortsätter berättelsen: hurusom han,
anländ till ön Aiolia, af AIOLOS mottog alla
vindarna, inneslutna i säck, med undantag af Vestan,
som borde bringa honom hem till Ithaka.
v. 34-76. Men då hans reskamrater, under förmodan att finna
dyrbarheter, öppnat säcken, drifves han af de
utsluppna vindarna tillbaka till Aiolia, och affärdas
onådigt af Väderguden.
v. 77-274. Dädan kommer han till Laistrygonerna, förlorar
hos dem elfva skepp, men flyktar med det återstående
till ön Aiaia, der KIRKE bor.
v. 275-347. ODYSSEUS, som af HERMES erhållit skyddsmedel mot
KIRKES förtrollningar, frestas af henne till älskog,
hvaråt han dock icke lemnar gehör, innan hon med
ed lofvat återgifva hans snöpligt förvandlade
kamrater mensklig skepnad.
v. 348-550. Efter ett årsvistelse på ön, begär han, och erhåller
af KIRKE tillstånd att afresa hemåt, men underrättas
derjemte, att han, enligt ödenas beslut, dessförinnan
måste besöka underjorden, och rådfråga TEIRESIAS.
v. 551-574. Medan de andre skynda till skeppet, nedfaller
ELPENOR från ett tak, och dör.

Elfte Sången.

v. 1-20. ODYSSEUS seglar med gynnande vind. Som han af KIRKE
undfått, till Kimmerierne och Okeanos.
v. 21-50. Efter fullbordadt offer infinna sig de aflidnes
vålnader, hvilka ODYSSEUS dock vägrar att dricka
af bloden, förrän han rådfrågat TEIRESIAS.
v. 51-80. Först framträder nu vålnaden af ELPENOR, anhållande
om begrafning,
v. 81-89. sedan kommer ODYSSEUS' moder, ANTIKLEIA.
v. 90-150. Följer så samtalet med TEIRESIAS,
v. 151-223. och med besagde ANTIKLEIA.
v. 224-328. Enär hon sig aflägsnat, framträda flera heroïnor, den
ena efter den andra.
v. 329-383. (Härvid afbryter ODYSSEUS berättelsen, men fortsätter
strax åter, ombedd af ALKINOOS.)
v. 384-463. Vidare följer samtalet med AGAMEMNONS,
v. 464-539. och med ACHILLEUS' vålnad.
v. 540-566. Förgäfves tilltalar ODYSSEUS Telamoniern AIAS.
v. 567-625. Derefter får han skåda MINOS med flera.
v. 626-639. Men då stora skaror af vålnader nalkas, rädes han
att PERSEPHONEIA skall tillsända honom det Gorgeiska
hufvudet, hvarföre han återvänder till sitt skepp,
och afreser.

Tolfte Sången

v. 1-15. Sedan ODYSSEUS från Okeanos återkommit till
ön Aiaia, begrafver han ELPENOR.
v. 16-141. KIRKE berättar honom den förestående resans
farligheter,
v. 142-165. af hvilka han dock ej låter sig skrämmas,
utan lossar galejan, muntrar upp kamraterna,
v. 166-200. och undslipper först lyckligen SERENERNA,
v. 291-259. samt räddas derefter från SKYLLA och CHARYBDIS
med förlust likväl af sex kamrater.
v. 260-298. Förgäfves afråder han de öfriga att lägga till
vid Solens ö,
v. 294-323. samt söker åtminstone intala dem, att skona solens
boskapshjordar.

v. 324-365. Icke destomindre slakta desse, på EURYLOCHOS'
inrådan, och plågade af hunger, några oxar,
medan ODYSSEUS sofver.
v. 366-390. Då nu ZEUS, bevekt af Solgudens böner, lofvat hämnas,
v. 391-399. fortfara kamraterne likväl att äta af det heliga köttet.
v. 400-453. Derpå anländer ODYSSEUS, efter en förskräcklig
storm och skeppsbrott, hvarvid alle kamraterne
drunkna, helt ensam, till ön Ogygia, der Kalypso bor.

Trettonde Sången.

v. 1-125. Ytterligare af Phaiekerna med skänker
ihågkommen, tager ODYSSEUS mot qvällen farväl af
ALKINOOS och ARETE; stiger ombord å det för hans
räkning utrustade skeppet, öfverväldigas af en
stilla sömn och utsättes, efter hastigt fulländad
resa, på Ithakas strand.
v. 126-187. POSEIDAON förvandlar till sten, icke långt från
Scheria, det återvändande skeppet; men Phaiekerne
blidka honom med ett offer.
v. 188-428. Omsider vaknar ODYSSEUS; och då han skrämd och rådvill
icke igenkänner fosterlandet, mötes han af gudinnan
ATHENE, som först, under skepnaden af en ung herde,
berättar honom, att denna ö är det djupt saknade
Ithaka; men sedermera, i qvinnogestalt upptäcker
hvem hon egentligen är; undangömmer i nymfernas
grotta hans dyrbarheter; lär honom sättet att döda
friarena, samt lofvar ändteligen återföra TELEMACHOS.
v. 429-440. Derefter, för att göra Odysseus desto meta
oigenkännelig, ombildar hon honom alldeles,
och höljer honom uti en tiggargubhes dåliga kläder.

Fjortonde Sången.

v. 1-79. Svinherden EUMAIOS mottager gästfritt sin,
under tiggareskepnad fördolda, husbonde,
v. 80-190. hvilken förgäfves söker öfvertala honom, som
klagar öfver friarenes oförrätter, och längtar
efter sin älskade husbonde, att denne nånsin mer
skall återkomma.
v. 191-359. Sedan ODYSSEUS hopdiktat en historie om sina
underbara öden, berättar han för EUMAIOS hvad han
derjemte erfarit om dess husbondes återkomst,
v. 360-408. samt söker öfvertyga den tvekande sålunda, att
han betingar sig belöning, ifall han talat sanning,
och underkastar sig döden, ifall han ljugit.
v. 409-456. EUMAIOS slaktar derefter ett gödsvin, offrar åt
gudarna, och bjuder ODYSSEUS till qvällsvard.
v. 457-522. Denne lägger sig derpå till hvila med de öfriga herdarna,
v. 523-533. men EUMAIOS vandrar af till svinstallen.

Femtonde Sången.

v. 1-129. Af gudinnan ATHENE erinras TELEMACHOS om
hemresa, undfägnas af MENELAOS och HELENA med
skänker,
v. 130-181. samt skiljes, under godtjärtecken, ifrån dem,
v. 182-188. Natten tillbringar han i Pherai hos DIOKLES.
v. 189-299. Följande dag, utan att uppehålla sig med besök i
Pylos, tar han farväl af PEISISTRATOS, och går
ombord på sitt skepp. I detsamma infinner sig den
Argeiske siarn THEOKLYMENOS, som begär, och
erhåller tillstånd att göra ressällskap,
v. 300-491. Emellertid berättar derhemma EUMAIOS sina
fordna öden för ODYSSEUS,
v. 492-545. TELEMACHOS landar vid en från staden aflägsen
kust på Ithaka, och affärdar THEOKLYMENOS till EURYMACHOS,
v. 516-536. Derefter resa de öfrige sjöledes till staden,
men TELEMACHOS vandrar af tillfots, för att uppsöka
EUMAIOS.

Sextonde Sången.

v. 1-56. TELEMACHOS mottages af EUMAIOS med mycken
glädje och välvilja,
v. 57-129. och samtalar med ODYSSEUS, i hvilken han likväl
ej igenkänner sin fader.
v. 130-153. Derefter beder han EUMAIOS gå till PENELOPE,
och berätta om sin hemkomst.
v. 154-171. När herden aflägsnat sig, synes PALLAS för
ODYSSEUS med befallning, att han, under EUMAIOS'
bortavaro, må upptäcka sig för TELEMACHOS.
v. 172-320. Detta sker; och far och son rådpläga, angående
friarnes nedgörande.
v. 321-405. Emellertid anlända TELEMACHOS' följeslagare till
staden; hvilket högeligen förvånar de försåtliga
friarena, som uppgöra andra planer för hans
mördande, motsagda likväl af AMPHINOMOS.
v. 406-447. PENELOPE förebrår friarena deras anslag
emot TELEMACHOS och tröstas af EURYMACHOS,
v. 448-481. EUMAIOS återkommer, utan att ännu igenkänna sin
konung och herre, ODYSSEUS.

Sjuttonde Sången.

v. 1-60. Följande morgon går TELEMACHOS till staden
samt helsar EURYKLEIA och sin moder, hvilken
gör löften åt gudarna.
v. 61-100. Derefter önska de falske friarne honom lyda till
sin återkomst, och han emottager THEOKLYMENOS
beledsagad af PEIRAIOS.
v. 101-253. Emellertid, och under det friarne gästa, ledsagas
ODYSSEUS till staden af EUMAIOS.
v. 254-327. Den trogne hunden ARGOS.
v. 328-504. Friarnes, isynnerhet ANTINOOS' skändliga uppförande
mot den förmente tiggaren.
v. 505-606. EUMAIOS återvänder till stallen.

Adertonde Sången.

v. 1-122. ODYSSEUS besegrar i knytnäfvestrid tiggaren
IROS, som öfverfallit honom med stickord.
v. 123-156. Han varnar AMPHINOMOS för öfvermod, och för
ODYSSEUS' hämd, ifall drotten återvänder.
v. 157-302. PENELOPE tilltalar sin son och sina friare,
hvilka, tjuste af hennes skönhet, tillsända
henne skänker.
v. 303-403. Emellertid skymfas ODYSSEUS af tärnan MELANTHO,
och af friarne, bland hvilka EURYMACHOS kastar
efter honom med sin fotpall.
v. 404-427. På TELEMACHOS' erinran, gå friarne till sängs.

Nittonde Sången.

v. 1-52. Sedan vapnen blifvit ur salen bortburna i ett
annat rum, stannar ODYSSEUS ensam qvar, ock bjuder
sin son gå till hvila.
v. 53-95. Återigen skymfad af tärnan MELANTHO, bannar han
henne strängeligen.
v. 96-360. PENELOPE samtalar med ODYSSEUS,
v. 361-475. hvilken i badet, igenkännes af EURYKLEJA.
v. 476-507. ODYSSEUS beder henne vara tyst med upptäckten.
v. 508-581. PENELOPE berättar sin dröm för Odysseus, med
tillkännagifvande, att hon ärnade till morgondagen
utsätta en täflingsstrid för friarena, samt äkta
den som kunde spänna ODYSSEUS' båge, och skjuta
med pilen genom ögat på tolf efter hvaran
uppställda yxar.
v. 582-604. Sedan ODYSSEUS gillat förslaget, går PENELOPE
bort till hvila.

Tjugonde Sången,

v. 1-21. ODYSSEUS, som hvilar i försalen, bemärker
tärnornas fräckhet.
v. 22-57. ATHENE tröstar honom.
v. 58-121. Om morgon bittida väckt af PENELOPE klagan, begär han,
och erhåller af ZEUS ett lyckosamt järtecken.
v. 122-161. Sedan TELEMACHOS tillspott EURYKLEIA, om hon väl
undfägnat fremlingen, begifver han sig till torgs,
hvaremot hon tillreder måltid åt friarena.
v. 162-240. Tillkomma EUMAIOS, MELANTHIOS och PHILOITIOS.
v. 241-246. Friarenes plan att dräpa TELEMACHOS tillintetgöres.
V. 247-320. Uppträdet med KTESIPPOS.
v. 321-372. Sedan AGELAOS sökt förmå TELEMACHOS att, till hans
fördel, inverka på sin moder, uppskrämmas friarene
genom olycksförebud, den THEOKLYMENOS förklarar.
v. 373-394. TELEMACHOS gäckas af friarena, men återhåller sin
harm, och afvaktar den snart inträffande hämden.

Tjugondeförsta Sången.

v. 1-95. PENELOPEIA föreslår samtliga friarne en täflingsstrid,
samt lofvar äkta den, som gitter spänna ODYSSEUS' båge,
och skjuta med pilen genom ögat på tolf efter hvaran
uppställda yxar.
v. 96-139. TELEMACHOS sjelf skulle, vid fjerde försöket, lyckats
att spänna bågen, om ej ODYSSEUS det förhindrat.
v. 140-244. Men då samtlige friarne ansträngt sig förgäfves, går
ODYSSEUS ut med EUMAIOS och koherden, upptäcker hvem
han är, anordnar om hvad som bör göras och utlofvar
belöning.
v. 245-269. Då nu äfven EURYMACHOS gjort ett fruktlöst försök,
föreslår Antinoos uppskof till morgondagen.
v. 270-310. ODYSSEUS' begäran, ätt äfven få pröfva sin lycka,
afslås högmodigt af samme ANTINOOS.
v. 311-430. Men genom PENELOPES och TELEMACHOS' bemedling,
öfverlemnas dock bågen åt ODYSSEUS; dörrarne stängas;
ODYSSEUS spänner sin båge och skjuter pilen genom ögat
på alla yxarna.
v. 431-434. Härefter rusta sig fader och son till friarnes nederlag.

Tjugondeandra Sången.

v. 1-41. Sedan ODYSSEUS för friarne röjt sig, och hotat
att hämnas lidna oförrätter, börjas nederlagen
och den första pilen träffar ANTINOOS.
v. 42-88. Derefter dödas EURYMACHOS.
v. 89-152. TELEMACHOS, som dödat AMPHINOMOS, afhemtar vapen
från ett annat rum, hvars dörr han ej väl låser;
MELANTHIOS passar alltså på tillfället, och bringar
äfven åt friarne vapen.
v. 153-200. Gripen af de trogna tjenarena, blir han hängd.
v. 201-240. ATHENE manar ODYSSEUS till modig strid.
v. 241-390. Nu nedgöras friarene alla; endast PHEMIOS och
MEDON skonas.
v. 391-456. ODYSSEUS bjuder att liken skola utbäras.
v. 457-477. Tärnornas och MELANTHIOS' straff.
v. 478-501. De redligt sinnades goda mottagning.

Tjugondetredje Sången.

v. 1-68. EURYKLEIA berättar för PENELOPE, att hennes make
hemkommit, och dödat friarena; hvilket hon icke tror.
v. 69-95. Omsider nedstiger hon dock i matsalen, och tager
plats midtemot ODYSSEUS, hvilken hon ej vågar tilltala.
v. 96-116. TELEMACHOS ogillar, men ODYSSEUS ursäktar sådant
förfarande —,
v. 117-151 samt befaller, att, till undvikande af otidigt
kringspridt rykte om friarnes nederlag, anställa
glada danser i palatset.
v. 152-230. Tvättad, omklädd och af Pallas förskönad, igengännes
ODYSSEUS ändtligen af sin gemål,
v. 231-343. med hvilken han samtalar om fordna och kommande tider.
v. 344-372. Följande dag vandrar han till sin fader, LAERTES.

Tjugondefjerde Sången.

v. 1-97. Till underjorden beledsagar HERMES friarenes skuggor,
som mötas, bland andra, af ACHILLEUS och AGAMEMNON.
v. 98-203. Uppå tillfrågan berättar AMPHIMEDON om det fruktlösa
frieriet till PENELOPE och det af ODYSSEUS utförda
nederlaget.
v. 204-411. Emellertid råkar ODYSSEUS sin fader, och öfvertygar
honom, genom säkra tecken, att han är den rätte sonen.
Den af glädje nästan sanslöse LAERTES vederqvickes
af Athene, och inbjudes till måltid.
v. 412-470. Fastän afrådde af MEDON och HALITHERSES, rusta sig
friarenes anförvandter till hämd.
v. 471-547. Men på ATHENE's inrådan göres ända på striden,
och formelig fred afslutas.

LECTURO.

Vergente ad finem anno 1818 adgrediebamur, Dissertationibus Academicis, editionem in publicum dare Homericae Odysseae, Graece et Svethice, notis instructam brevissimis, et quidem in forma quarta; continuabamus opusculum, nobismet certe gratum, neque Commitionibus non acceptum, interpositis nonnullis quoque aliis studiorum deliciis, usque ad annum tristissimi incendii 1827, memori quem mente dolemus, omnia vastantis et vorantis. Quiescebant dein amoense curae, donec Odysseam nostram de novo liceret adoriri. — Refiugimus vero jam antea edita, formam mutamus, Graecum mittimus certum et notulas. Prior metaphrasis extendebatur ad Quartae Rhapsodiae versum 319; quae dein sequentur sunt posterioris curae, quam utque in antecedentibus desiderari velemus. Absolvetur Odysseae haec nova editio per Tomos Quatuor.

FÖRSTA SÅNGEN.

Sångmö, sjung mig den man, mångvandraren, hvilken så länge
Vankade, sen han Troia förstört, den heliga staden;
Många menniskors bygder besåg han och lynnen sig lärde,
Många smärtor jemväl utstod i sitt hjerta, på hafvet,
Äflande för sitt lif, och för reskamraternas hemkomst. 5
Reskamraterna dock ej frälste den fiksame så ens;
Ty med sitt öfverdåd sig sjelfva beredde de döden,
Dårlige, hvilka Hyperion's sons, Eelios' oxar
Åto; men hemkomstdagen för dem ock derför han borttog.
Sångmö, sjung nu för oss, Zeus' dotter, något af detta! 10

Voro så alle de andre, som undgått bråda förderfvet,
Hemma nuren, sen kriget och sjön dem lyckats att undgå;
Men vår hjelte allena, i saknad af maka och hemkomst,
Höll den vördiga nymfen, gudinnors gudinna, Kalypso,
Giljande sig till gemål, än qvar i de håliga grottor. 15
Men då nu, vid omvälfvande år, den tiden var inne,
Hvilken åt honom bestämmts af gudar, att lända tillbaka
Hem till Ithaka, der ej skulle han mödorna undgått,
Fast hos vännerna stadd; men gudar sig ömkade alle,
Utom Poseidaon, som var förskräckligen uppbragt 20
Mot gudmaken Odysseus, förrän han hunne sin hemjord.

Till Aithiopernas land var han faren, det fjerran belägna,
(Hän till de Aithiopeer, som tvedelt, ytterst bland menskor,
Bo, der Hyperion sjunker en del, en ann, der han uppgår.)
Att mottaga hos dem hekatomben af tjurer och gumsar. 25
Der han till måltids satt, sig fägnande, medan de andre
Hade uti Zeus' salar. Olympierns, samlat sig alle.
Då begynte att orda de dödliges fader och gudars.
Ty i sälen han sig påminnte den bålde Aigisthos,
Som Agamemnonides, vidtfrejdad Orestes, ihjelslog. 30
Honom mindes han nu, och ibland odödliga talte.

Hm! hur de dödlige dock andraga mot gudarna klagmål:
Ty att det onda från oss här flyter, de yrka, men sjelfve,
Genom sitt öfverdåd de hafva, mot ödet, bekymmer.
Äktande så, mot ödet, Aigisthos äfven Atreidens 35
Vigda gemål, och konungen sjelf, hemländande, dräpte,
Vetande brådt förderf; vi bebådade honom på förhand,
Sändande Hermeias, välspejande Argosdödarn,
Att ej konungen mörda, att ej hans maka begära.
Ty af Orestes hämd skall vederfaras Atreiden, 40
När fullvuxen han blir och längtar till fädernelandet.
Ordade så Hermeias, men ej Aigisthos bevekte,
Fast han menade väl; nu allt han rikligen umgällt.

Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:
O, du, vår alles far, Kronides, af konungar ypperst, 45
Denne, minsann, förtjente den död, han dukade under;
Må desslikes en annan förgås, ho, sådant bedrifver.
Men mitt hjerta lågar af sorg för den vise Odysseus,
Olycksmannen, som lider betryck, från vännerna fjerran,
På kringfluten en ö, der hafvets nafle befinnes; 50
Skogbevuxen är ön; en gudinna i salarna vistas,
Dotter utaf allkunnige Atlas, som djupen i hafvet
Samtliga vet öfverallt, samt sjelf de höga kolonner
Uppbär, som från hvaran åtskilja jorden och himlen;
Dottren af denne hos sig qvarhåller den sörjande ömkling. 55
Städs derjemte med söta och smilande orden hon smeker
Honom, att han må glömma sitt Ithaka; tvertom Odysseus,
Längtande få helst skåda den rök, som hvirflar åt höjden
I hans fäderneland, tillönskar sig döden. Ej nu ens
Böjs ditt sinne, Olympier, än? Har icke Odysseus, 60
Vid Argeiernas skepp dig fägnat med gärden af offer
Fordom i Troers rymliga land? Hvi vredgas du så, Zeus?

Henne till svar genmälte den molnhopskockande gud Zeus:
Dotter min, hvad för ett ord dig flydde ur tändernas stängsel?
Skulle väl jag ha nånsin förglömmt den ädle Odysseus, 65
Hvilken i klokskap vinner de dödlige, vinner i offer
Till odödliga gudar, som bo i himmelens rymder?
Men nu Poseidaon, jordfamnarn, är städse beständigt
Vred för Kyklopens skull, som drotten beröfvade ögat,
För Polyphemos, den trottsige best, hvars kraft är den största 70
Bland Kyklopernas flock. Hans mor är nymfen Thoosa,
Dotter till Phorkyn, kong i det ofruktbärande hafvet,
Med Poseidaon älskogförent i de håliga grottor.
Från den tiden Poseidaon, jordskakarn, ej dödar,
Men dock jagar omkring från fädernejorden Odysseus, 75
Nu då välan, må vi här allsamtligen öfver hans hemkomst
Rådslå, huru den sker. Poseidaon ock sin förbittring
Låter fara; han icke förmår, då ej gudarne medge,
Mot odödliga alla sin tvist utföra allena.

Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: 80
O, du vår alles far, Kronides, af konungar ypperst,
Om nu detta i sanning är kärt för de saliga gudar.
Att till sitt eget hem får lända den vise Odysseus,
Sändom då Hermeias, budbäraren, Argosdödarn,
Han till Ogygias ö, att han måtte så fort som är möjligt 85
Vårt oryggliga råd skönlockiga nymfen förkunnas
Hemkomst åt tålsinnta Odysseus, att hem han må komma.
Jag deremot mig begifver till Ithaka, att jag må sonen
Mer anmana, och mod ingifva åt honom i sinnet,
Att han till rådslag kalle de hufvudfagre Achaier, 90
Och förvise den friaretropp, som hittills beständigt
Slaktar hans får och jemväl fotsläpande hornade korna.
Vill ock sända till Sparta, och till sandmarkiga Pylos,
Att utforska, om något försports om fadrens igenkomst,
Samt sig ståteligt namn bland menskor derjemte förvärfva, 95

Talande så, vid föttren hon bandt de kostliga gyllne
Himmelska skor, som henne båd' utöfver hafvet och äfven
Den omätliga jord hänburo, i kapp med en vindflägt.
Tog sin väldiga lans, med vättjade kopparn beslagen,
Tung och kraftig och stor, med hvilken hon hjeltarnes leder 100
Tuktar, på hvilka som helst hon är vred, högborna gudinnan.
Sedan i hastande fart nedsteg hon från himmelens klinter,
Stod så hos Ithakas folk, i farstun strax hos Odysseus,
På gårdströsklen, och hade i hand kastspjutet af koppar,
Tagande skepnad af Taphiers drott, gästfremlingen Mentes. 105
Der anträffade hon de trottsiga friarne, hvilka
Utanför dörrarna nu förlustade sinnet med terning,
Sittande alla på hudar af nöt, dem sjelfve de slaktat.
Men herolder åt dem och oförtrutne betjenter,
Somlige blandade vatten med vin i kratererna samman, 110
Somlige återigen med de pipiga svamparna borden
Tvagde, och ställde dem fram, samt delade rikliga köttet.
Henne af alla då först gudlike Telemachos märkte;
Ty bland friarne satt han, i innersta hjertat bekymrad,
Skådande fadren, den bålde, i tankarna, huru han, hemländ, 115
Månde bland friarnes flock anställa 1 huset förskingring,
Äran behålla för sig, och om egna besittningar råda.
Tänkande så, bland friarne satt han, och märkte Athene,
Gick så i farstun ut, och förgrymmade sig i sitt sinne,
Att den fremmande stod vid dörrarna länge, och närmad, 120
Högra handen han tryckte, och lansen af koppar emottog,
Och tllltalade henne, ooh sade bevingade orden:

Hell dig, fremling, af oss vänskapligt du helsas; men sedan,
När du vid bordet är mätt, låt se, hvad dig göres behof af.

Sade, och gick så fornt; ock följde nu Pallas Athene. 125
Men då de inträdt båda uti det höga palatset,
sen förde han fram, och stälde mot långa kolonnen,
Inom det välombonade skrank, der äfven de andra
Lansar stodo i mängd, tålmodige drotten Odysseus'.
Henne han ledde till thronen, och bredde inunder en konstgjord 130
Kostelig duk; var äfven en pall för fötterna anbraggt.
Sjelf bredevid sin pyntade stol han ställde, från alla
Friarne skild, att icke hans gäst, af stojet besvärad,
Måtte vid maten ledas, i lag med de trottsiga bjessar,
Och för att spörja jemväl om sin bortavarande fader. 135
Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar
I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver,
Vattnet, och dukade der bredevid det fejade bordet;
Ärbara skafferskan hemtade bröd, och satte för gästen,
Samt mång rätter dertill af allt hvad huset förmådde. 140
Föreskärarn på fat upplade och hemtade allt slags
Kött, och ställde åt dem bredevid de gyllene bägrar:
Gick så en herold ofta också, ihällande vinet.
Trottsige friarne trädde nu in; och alle på stunden
Togo sig plats i ordenteligt skick på bänkar och stolar. 145
Dem herolderne då tvättvatten på händerna hällde,
Medan i korgarna bröd tjenstflickorna rågade ömnigt.
Och till de färdiga rätter, som vankades, händren de räckte.
Gossar derjemte också vinbålarna rikligen fyllde.
Men lystmätet till dryck och till mat när ändtligen undfått 150
Friareskaran, på annat begynte då hågen att leka,
Både på sång och på dans, som äro kalasernas smycken.
Lade nu derför herolden i Phemios' händer den granna
Cittran, och han bland friarne sjöng, allenast af nödtvång.
Således spelande stämde han upp, att herrligen sjunga. 155
Men Telemachos talte då till klarögda Athene,
Hållande hufvudet nära, att ej de andre det hörde:

Fremling, så kär, säg, vredgas du väl för orden jag säger?
Hågen leker för dessa på slikt, nå sånger och strängspel,
Lätt, förty de en ann mans gods onäppste förtära, 160
Hvilkens hvitnade ben kanhända förmultna i regnet,
Vräkta i land, eller ock kringvältrar vågen i hafvet.
Såge de honom en dag till Ithaka återkommen,
Alle de önskade sig, att snabbare vara på föttren,
Än förmögnare vara på kläder och gull helt säkert. 165
Nu i sitt olycksöde han dog; oss finns ej en enda
Tröst mer, fast ock någon af jordbeboende menskor
Sade, att han skall komma; hans hemkomstdag är förlorad.
Men du, välan mig detta förtälj, och noga berätta:
Ho,, hvarifrån är du? hvar är dig stad och föräldrar? 170
På hvad skepp är du hit ankommen och huru ha sjömän
Dig till Ithaka bragt? hvad tro de sig vara för karlar?
Ty jag förmodar ej alls, att du hit, fotgångare, kommit.
Detta åt mig sannfärdigt berätta, att väl jag må veta,
Om du för första gången är här, eller redan min faders 175
Gästvän; ty mång männer förut påhelsade vårt hus,
Andre också, förty umgängsam med menskor var denne.

Honom talte då till klarögda gudinnan Athene:
Sannerlig skall dig detta jag högst noggrannligen säga;
Mentes, den insigtsfulle Anchialos' son jag mig skryter 180
Vara, och konung derhos för de Taphiska roddarebussar.
Just på stunden jag nu anlände med skepp och kamrater,
Seglande öfver den mörknande sjön till fremmande menskor,
Efter koppar till Temesa; jern, det blanka, jag medhar.
Skepp mitt står nu derborta vid landet, fjerran från staden, 185
Under det skogiga Neionberg, i hamnen vid Rheithros.
Men gästvänner från fädernas tid vi skryte oss vara,
Från urminnes, om ock du ginge och frågte den gamla
Drotten Laertes; om hvilken de säga att aldrig till staden
Mer han kommer, men ensam, af krämpor på landet besväras, 190
Jemte en gammal gumma, som mat åt honom och dricka
Frambär städs, när tröttheten hårdt angripit hans fötter,
Mödsamt krälande kring på det välomansade vinberg.
Nu hitkom jag; förty man sade att far din är hemstadd
Ren, men gudarne honom ännu förhindra från hemkomst. 195
Ty helt säkert ej dött på vår jord den ädle Odysseus,
Utan, lefvande än, qvarhålls han på villande hafvet,
Uppå en kringsköljd ö, af elaka männer och vilda
Hindrad, hvilka — ho vet? — ovilliga drotten behålla.
Men nu skall jag dig spå sannfärdligen, såsom i sinnet 200
Mig odödlige lägga, och, såsom jag menar, det händer,
Fast jag ej spåman är, och ej säkert förstår mig på fåglar.
Allsej länge numera från älskade fädernejorden
Blir han borta, om ock jernfjettrar betvingade honom;
Ty månghittig är han, och tänker väl ut, hur han hemfar. 205
Men du, välan, mig detta förtälj, och noga berätta,
Om du, så stor en karl, är son af sjelfste Odysseus:
Ty du är märkligen lik, till de vackra ögon och hufvut'
Honom; såhär med hvaran umgingos vi många gånger,
Förrn till Troia han seglade bort, dit äfven de andre 210
Ypperste män från Argos på hålkade skeppena foro.
Sen har Odysseus aldrig jag sett, och mig han ej heller.

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Sannerlig, fremling, för dig högst noga jag ärnar berätta.
Mor min yrkar väl, att jag är hans; mellertid jag ej saken 215
Känner; ty troligen ingen ännu sjelf vetat sin härkomst.
O, att jag vore likväl en son till någon af rika
Männer, dem ålderdomen vid egna besittningar träffat.
Nu deremot den som vardt osällast bland dödliga menskor,
Honom de kalla min far: det länder till svar på din fråga. 220

Honom talte då till klarögda gudinnan Athene:
Visst ej gudarne hafva din slägt namnlös för en framtid
Gjort; ty sådan en man framfödde dig Penelopeia.
Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta,
Hvad för gelag, hvad hop är dethär? hvad nödgar dig härtill? 225
Festmål, eller ett bröllop? Förty det är väl ej bunklag.
Så storståtligen synas de mig, och utöfver höfvan
Gästa i huset; en man helt visst slikt skulle förtryta,
Såge han skamlösheten, och kloktänkt komme dem öfver.

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 230
Fremling, emedan om detta du mig tillspörjer och forskar,
Tör väl fordom vårt hus otadeligt varit och äfven
Rikt, sålänge ännu här hemma den mannen fördröjde.
Nu helt annat beslöts af Gudar, som stämpla oss ofärd,
Hvilka ha honom gjort mer hänförsvunnen än alla 235
Menskor; ty vore han död, jag skulle så mycket ej grämas,
Om han i Troers land aflidit bland vapenkamrater,
Eller 1 vännernas händer, enär han kriget beslutit:
Skulle åtminstone då Achaierne honom en grafvård
Gjort, och sin son stor ära för kommande tider han vunnit. 240
Nu på ett snöpligt sätt Harpyierna roffade honom;
Oomtald, hänsvunnen, han dog, men smärtor och jemmer
Lemnade mig; dock nu jag ej honom suckande sörjer
Endast; gudarne hafva mig gjort ock andra bekymmer.
Ty de ädlingar alla, som ega på öarna välde, 245
Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos,
Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska,
Desse för mor min fjesa, och bringa oss alla på kneken.
Hon afsäger sig ej det skändliga giftet, och gitter
Slut ej göra härpå; mellertid de, frossande slösa 250
Gods mitt; snarligen äfven mig sjelf de skola föröda.

Honom talade till, misstyckande, Pallas Athene:
Ack, visst hade du mycket behof af Odysseus, den fjerran
Stadde, som händer lade uppå de friare fräcka
Ty om han, hemländ nu, i farstudörren derborta 255
Stode, försedd med hjelm och med sköld, samt lansarna tvenne,
Sådan ännu, som jag tillförene skådade honom,
Sig förnöjande hemma hos oss, och tömmande bägarn,
När han från Ilos, Mermeros' son, från Ephyra lände;
Ty jemväl dit reste på snabba galejan Odysseus, 260
Det mandräpande gift der sökande, att han det måtte
Ha, för att kopparspetsade pilarna smörja; men han ej
Gaf, emedan han vördade grannt städs varande gudar;
Men dock fader min gaf; ty han högligen älskade honom:
Skulle nu slik uppträda bland friareskaran Odysseus, 265
Alle de visst snardöde och olycksfriare vore.
Men i sanning ju detta beror af gudarnes allmakt,
Om, hemkommen igen, han hämnas skall eller icke,
Uti de egna salar, och dig jag bjuder betänka,
Huru du må ur salen sin kos de friare drifva. 270
Vill du mig nu åhöra, och akt mig gifva på orden?
Sedan i morgon du kallat Achaiska drottarna samman,
Ordet förkunna dem alla, och gudarna vare dig vittnen.
Friarne bjud, att sprida sig hän, hvaren till sitt eget.
Mor din bjud, i fall nu dess hug ilfänas på gifte, 275
Att till fadrens palats hon gånge, den mäktiges, åter.
Der de bröllopet sen tillställa, och ordna en hemgift,
Särdeles rik, som det höfves att följa den älskade dottren.
Men dig sjelf jag vill ge ett grundeligt råd, om du tar det.
Rusta med tjugu roddare ut den bästa galeja, 280
Res så att efterspörja din far, som längesen bortfor;
Om bland dödliga någon berättar dig, eller du hörer
Sägn från Zeus, som mest åt menskorna tidender bringar.
Först då till Pylos res, och dig der hos Nestor befråga,
Till Menelaos dän, blondlockiga kongen i Sparta. 285
Ty bland kopparklädda Achaierna sednast han hemkom.
Skulle du nu förnimma din faders lif och hans hemkomst,
Sannerlig, fast ock qvald, du ännu ett år må förbida.
Men om höra du får, att han dött och mera ej finnes,
Vändande sedan igen till älskade fädernejorden, 290
Må du åt honom resa en vård, och begå hans begrafning
Rikligen, såsom det höfs, och din mor bortge åt en annan.
Men när detta du nu fullbordat hafver och verkställt,
Sedan bör du betänka uti ditt sinne och hjerta,
Huru i eget palats du friarna ändtligen månde 295
Döda, med list, eller ock offentligt; du icke behöfver
Bära dig åt som ett barn, ty du är ej mer vid de åren.
Eller hörde du ej, hvad pris vann bålde Orestes
Inför menniskor alla, då fadermördarn han dräpit,
Den sveksinnte Aigisthos, som dräpte hans ryktbara fader? 300
Älskade, du också (ty jag ser dig så stor och så vacker,)
Tapper var, att hos sednaste slägt man godt om dig säge.
Men jag redan begifver mig nu till snabba galejan,
Och till de mina, kanske för väntningen högligen ledsna.
Sörj för dig sjelf, och noga betänk de orden jag talat. 305
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Gästvän, sannerlig du välmenande detta har talat,
Liksom en far till sin son, och aldrig jag glömmer de orden.
Men dröj qvar nu likväl, änskönt du så brådskar med resan,
Att du må bada dig först, samt sen, förnöjande sinnet, 310
Återgå med en skänk till galejan, gladlig i hjertat,
Kostlig, ooh vacker skänk, som städs skall vara dig skåpskatt,
Gifven af mig; så plär gästvännen gifva sin gästvän.

Honom svarade sen klarögda gudinnan Athene:
Mig ej må du numer qvarhålla, som trängtar att resa. 315
Men den skänk, ditt hjerta befaller dig åt mig förära,
Den må du ge, att jag hem får föra, då åter jag kommer,
Tagande ock en särdeles grann, som förtjenar dig motskänk.

Hon, när detta hon talt, bortgick, klarögda Athene,
Och som en fågel åt himmelen flög, men honom i hjertat 320
Lade hon styrka och mod, påminnande honom om fadren
Mera än nånsin förut; han, varsnande detta med tanken,
Häpnade mycket, förty han en gud det anade vara.
Genast till friarna nu sig begaf gudliknande mannen.
Qvad för dessa då just högröstige sångarn; med tystnad 325
Sutto de alle, och hörde; han sjöng om Achaiernas bittra
Hemfärd, hvilken från Troia beredde dem Pallas Athene.
Men der i högan loft åhörde gudomliga sången
Drotten Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia.
Gick så utföre trappan, den höga, i egna palatset, 330
Icke allena, tillika också två tärnor nu följde.
När hon till friarne sen nedstigit, den ädla bland qvinnor,
Stod hon invid dörrposten utaf välbyggda palatset,
Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan.
Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna. 335
Gråtande sedan talte hon till den gudomliga sångarn:

Phemios, visst mång andra de dödliges fröjder du känner,
Gudars och mennniskors verk, som sångarne herrligen qväda,
Något af dessa besjung, här sittande, men de med tystnad
Vinet dricke; du må upphöra med denna så sorgsna 340
Sången, hvilken hos mig mitt hjerta i bröstet beständigt
Qväljer; ty mig mest träffat den oförglömliga smärtan.
Sådant hufvud jag saknar, och alltid minns jag min make,
Honom, hvars ära sig vida i Hellas spridt och i Argos.

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 345
Moder min, hvi misstycker du dock, att den älsklige sångarn
Roar oss, efter hjertats behag? Ju ej sångarne äro
Saker, men Zeus törhända ar saker, som sådant förunnar
Åt påhittiga män, som honom det täckes åt hvarje.
Denne förtycke man ej, att han sjunger de Danaers ofärd. 350
Ty den visan menskorne mer än andra beprisa,
Hvilken uti åhörarnes krets af alla är nyast.
Derför ditt hjerta och sinne också uthärde att höra.
Ej är Odysseus den ende som hemkomstdagen förlorat;
Fingo sin bane ju ock mång andre männer, vid Troia. 355
Utan gå till ditt rum, och sköt der ärender dina,
Väfstoln äfvensom sländan, och tjenarinnorna mana
Att till arbete gå; om saken må männerne vårda
Samtlige; mest dock jag. Ty min är makten i huset.

Hon förvånad och stum till kammaren åter begaf sig; 360
Ty sin sons förståndiga tal hon lade på hjertat.
Men när i högan loft hon hade med tärnorna stigit,
Sedan begret hon Odysseus, den älskade maken, tills ljuflig
Sömn på dess ögonlock nedsändes af Pallas Athene.
Friarne stojade qvar i de dunklande salarna hurtigt, 365
Önskande samtlige få vid henne hvila i bädden.
Men Telemachos nu, den förståndige, började orda.

Friare J till min mor, som egen en trottsande fräckhet;
Låtom oss gästande här förlusta oss, utan ett sådant
Stoj; ty herrligt ju är det minsann, att höra en ståtlig 370
Sångare, som han är, med gudarne lik till sin stämma.
Tidigt på morgonstunden vi måga oss samla till rådslag
Alle, att jag rent ut får eder min mening förkunna,
Att ur salarna gå; tillställen er andra kalaser,
Frätande eget gods, omvexlande en med den andra. 375
Om er detta likväl mer önskeligt synes och bättre
Vara, att utan straff en endes besittning förstöra,
Öden! men jag anropar de alltid varande gudar.
Om Zeus unnar en gång att lika må gäldas med lika,
Visst ohämnade skolen J då i palatset förstöras. 380

Talade så, och de alle med tändren i läpparna beto,
Öfver Telemachos undrande sig, att dristigt han ordat.

Honom talte då till Antinoos, son af Eupeithes:
Gudarne sjelfve, minsann, dig undervisa, att vara
Så storordig i mun, och prata så särdeles dristigt. 385
Måtto dig aldrig på Ithakas ö till konung Kronion
Göra, ehuru hon är, med födslen, ditt fädernerike.

Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade:
Blir du, Antinoos ond kanhända för det jag nu säger?
Visst jag Ithaka ville, om Zeus det unnar, besitta. 390
Eller menar du det bland menniskor vara ett lappri?
Sannerlig är det ej slemt, att herrska; ty kongars palats strax
Blir förmöget, de sjelfve också mer hedras än andre.
Men här finnas likväl de Achaiers kongar i sanning
Andre månge på Ithakas ö, så unge som gamle. 395
Någon af dem det hafve, när bortdött ädle Odysseus.
Jag likväl i vårt hus skall herre vara, och herre
Öfver de slafvar, som fångat åt mig den ädle Odysseus.

Honom Polybos' son, Eurymachos, svarte, och sade:
Detta, Telemachos, ligger helt visst i gudarnes händer 400
Ho som på Ithakas ö skall vara Achaiernes konung;
Sjelf må likväl du besitta ditt gods och beherrska ditt husfolk.
Ej tör komma en man, som emot din vilja, med våldsmakt
Godset rycker dig från, så länge vår ö är befolkad.
Men, kärälsklige, dig jag vill tillspörja om gästen, 405
Hvadan den mannen kom, och ifrån hvad land han sig skryter
Vara, och hvar hans fädernejord, hans stämma befinnes.
Bragte han tidender med om din hem anländande fader,
Eller kom han väl hit, för att egna ärender sköta?
Huru han hastigt ilade bort, och ej veta, hvem han var 410
Fingo vi; dock han ej var till anletet lik med en usling.

Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade:
Sannerlig, Eurymachos, är förlorad min faders igenkomst;
Derför jag litar ej mera på tidender, hvadan de komme,
Icke jag aktar heller de gudabeslut, som min moder 415
Kallande siaren hit i vår sal, utforskar af honom.
Denne åt mig från Taphos är länd, en fäderne gästvän,
Mentes, den insigtsfulle Anchialos' son han sig skryter
Vara, och konung han är för de Taphiska roddarebussar.

Så nu Telemachos; dock i sin själ han kände gudinnan. 420
Men de som vändt sitt sinne till dansen och tjusande sången,
Än förlustade sig, af bidande aftonens påkomst.
Än de förlustade sig, då den mörka aftonen påkom.
Sen för att sofva en hvar sig ändtligen makade hemåt.
Och Telemachos dit, der på prydliga gården hans sofrum 425
Högt var byggdt, på ett välkringskådeligt ställe, begaf sig
Sjelf till hvila också, omvälfvande mycket i sinnet.
Bar så för honom brinnande bloss den aktsama tärnan
Eurykleia, en dotter till Ops, sjelf son till Peisenor,
Henne med egna medel sig köpt tillförne Laertes; 430
Tjugu oxar han gaf, och hon var då blomstrande flicka.
Likt med sin värda gemål i palatset han aktade henne,
Delande aldrig dess bädd, och sin makas vrede så undvek.
Hon medförde de brinnande bloss, hon älskade honom
Ock bland tärnorna mest, och fostrat honom som liten. 435
Nu han öppnade dörrn till det välinrättade sofrum,
Satte på sängen sig sen, afklädande tröjan, den fina,
Hvilken han lade i händren utaf klokrådiga gumman.
Men då hon tröjan ihop väl vecklat och putsat behörigt,
Hängde hon henne på knaggen bredvid den pyntade sängen, 440
Gick så utur sofrummet, och drog till dörren med silfver
Ringen, och sen med dess rem framsköt hon rigeln derjemte.
Der helnattligt han nu, omtäckt med de finaste fårskinn,
Välfde den färd i sitt sinne, som honom i Athene bebådat.

Andra Sången.

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Hastade upp från sin bädd den älskade son af Odysseus,
Sedan han klädt sig; och hängde det eggiga svärdet på axeln,
Bandt ock sköna sandaler inunder de fylliga föttren,
Och ur sitt sofrum gick, jemlik med en gud till att påse. 5
Och så befallte han sen högljudda herolderna genast
Kalla till sammankomst hårfagra Achaierna alla.
Desse kallade alla, som ock församlades skyndsamt.
Men då de samlats redan, och hopförsamlade voro,
Sjelf han till samlingen gick, med kopparlansen i handen. 10
Icke allena, ty två snabbfotade stöfvare följde.
Och ett gudomligt behag utgöt nu på honom Athene.
Häpnande såg det samtlige folk till den kommandes möte.
Satte sig ned på sin faders stol, och Geronterne veko.
Då begynte nu först friborne Aigyptios orda, 15
Han som af ålderdomen var krökt, och visste så mycket.
Ock hans älskade son åtföljt gudmaken Odysseus
Till skönfåliga Ilion hän på de håldade skeppen,
Antiphos, kämpen; men honom ihjelslog vilde Kyklopen
Uti den håliga grottan, och redde sin yttersta qvällsvard. 20
Ock tre andra han hade; bland friarne en af den dvaldes,
Eurynomos, men två städs blefvo vid fädernegodset.
Dock han, sorgsen och klagande, ej sin Antiphos glömde,
Men tårgjutande nu tog ordet, och började tala:

Hören mig nu Ithakesier ock, hvad jag ämnar er säga! 25
Aldrig skedde hos oss rådsamling ännu eller möte,
Alltsen den ädle Odysseus på hålkade skeppena bortfor.
Ho har oss nu församlat? och hvem påkom så behofvet,
Hvem bland de yngre män, eller dem som gamlare äro?
Monne han tidender hört om en hit antågande krigshär, 30
Dem han oss sade bestämdt, då han förr dem skulle förnummit,
Eller monne han annan en folksak nämner och kungör?
Redlig synes han mig; allt godt han njute! åt honom
Zeus fullborde till lyckeligt slut, hvad han välfver i sinnet!

Sade. Odysseus' älskade son järtecknet förnöjde, 35
Och han ej mera länge der satt, men längtade tala.
Steg så i samlingens midt, och spiran i handen emottog
Af Peisenor, herolden, som visste de klokaste tankar.
Först derefter han vände sitt tal till den gamle och sade:

Gamle, den man är ej fjerran, — du sjelf det genast förnimmer. — 40
Just jag folket församlat, och mest påkommer mig ängslan.
Jag ej tidender hört om en hit antågande krigshär,
Dem jag er sade bestämdt, då jag förr dem skulle förnummit,
Icke heller jag annan en folksak nämner ooh kungör;
Utan min egen sak, som mig ofärd störtat i huset, 45
Tvefaldt; dels har jag mist den ädlaste far, som bland eder
Samtliga förr var kong, och likt en fader så godsinnt.
Nu en vida större också, som snarligt alldeles
Hela mitt hus förstör, och i grund föröder min lifskost.
In på min mor, som ej vill, en skara af friare tränger, 50
Söner till sådane män, som härstäds äro de högste.
Desse rädas att gå till Ikarios' hus, som är hennes
Fader, att sjelf sin dotter han må utstyra med brudskänk,
Gifva åt hvem han vill, som väl tacknämelig kommer.
Men nu i vårt hus städs qvardröjande dagar på dagar, 55
Slaktande åt sig oxar ooh får och getterna feta,
Hålla de friska kalas, och dricka det glödande vinet
Skamlöst; mycket föröds mellertid, ty ej finnes en sådan
Man, som Odysseus var, ofärden att värja från huset.
Vi ej äro i stånd att värja, och äfven härefter 60
Räddningslöse vi bli, och ej alls förstå oss på nödvärn.
Sannerlig slikt afvärjde jag visst, om jag egde förmåga.
Outhärdliga äro de saker som hända, och nesligt
Hela mitt hus förstörts; ock borde ni sjelfve förargas,
Borde blygas också för de här kringboende menskor, 65
Hvilka bo häromkring; och frukten för gudarnes vrede;
Kanske, förgrymmade, än de näpsa så skamliga dater.
Både jag Zeus anropar, Olympiern, äfvensom Themis,
Hvilken männernes råd upplöser, och bringar att sitta;
Hejden er, vänner, och låten af hårda bekymret mig ensam 70
Täras, såframt ej nånsin min far, den ädle Odysseus,
Har, fiendtelig, gjort fotbrynjta Achaierna illa,
Och J, gäldande det, fiendtlige, illa mig gören,
Eggande dessa; för mig långt bättre det vore i sanning,
Att J skullen förtära båd boskapshjordar och skåpskatt. 75
Ja, om J allt uppåten, kanske snart följde betalning.
Ty vi skulle i staden med ord ombedja så länge,
Återfordrande vårt, tills allt oss gifvits tillbaka.
Nu obotliga smärtor J mig inkasten i själen.

Så han talade vred, och till marken slängde sin spira, 80
Gjutande tårar; det samtliga folk betogs då af miskund.
Tego så alle de andre dervid; ej vågade någon
Endaste gifva Telemachos svar i kränkande ordalag;
Men Antinoos honom allen' tilltalte och svarte:

Hvad har du sagt, högpratig Telemachos, dristig i stormod, 85
Skymfande oss! Du ville väl nog påstänka oss skamfläck.
Saker äro dig dock de Achaiiske friare icke,
Utan din mor, som mer än en ann förstår sig på ränker.
Ty nu redan ha tre år gått, snart vandrar det fjerde,
Sen den tid i Achaiernas bröst hon hjertat bedårar. 90
Hopp hon åt hvar man skänker, och sig utlofvar åt alla,
Sändande tidender; dock helt annat dess sinne begrundar.
Så bland öfriga svek hon fejande stämplade äfven:
Sättande upp stor väf, hon i kammaren började väfva,
Fin, oändeligt lång, och till oss hon talte och sade: 95
Svenner, som frien till mig, då den ädle Odysseus nu hängått,
Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrud
Färdig arbetat, — att icke mitt garn må ödas förgäfves, —
Åt friborne Laertes, tilldess, att honom omsider
Tager den långutsträckande döds förderfliga öde. 100
Att ej i landet på mig Achaiinnorna måga förargas,
Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket.
Så hon talte, hos oss manhaftige hjertat bevektes.
Visserlig väfde hon nu om dagen på väfven, den stora,
Men om nättren den rispade opp, då hon facklorna framsatt. 105
Så hon i tre år svek oss med list, och bedrog de Achaier;
Men när fjerde året nu kom, och tiderna kommit,
Sade oss då bland tärnorna en, som grannligen visste,
Och vi träffade henne, som rispade herrliga väfven.
Så hon slutade den, fast alls ej villig, af nödtvång. 110
Dig ge friarne detta till svar, att väl du må veta
Sjelf i din egen själ, och Achaierne alle må veta:
Skicka din moder hän, och befall att till make hon tager
Honom, som fadren befaller, och som ock henne behagar.
Men om hon lång tid än utledsnar Achaiernas söner, 115
Välfvande sådant i sinnet, som rikligt förlänat Athene,
Fyndigt vett, och derhos förträffliga slöjdernas insigt,
Svek derjemte, som aldrig vi hört om en bland de fordna,
Som, skönflätiga, här tillförene bott i Achaia,
Tyro, och Alkmene, eller ock skönflätig Mykene: 120
Ingen enda af dem de finter som Penelopeia
Visste; men denna likväl sig ej till fromma hon uttänkt.
Ty de skola din kost och ditt gods så länge förtära,
Som hon blifver vid detta beslut, det säkert en gud har
Henne i sinnet laggt. Sig sjelf stor ära måhända 125
Gör hon, men dig helt säkert förlust af mången besittning.
Vi ej hem oss begifva, och annorstädes ej heller,
Innan hon gift sig med den af Achaierna, hvilken hon tycker.

Honom Telemachos nu, den förståndige svarte och sade:
Ej, Antinoos, höfves, med våld utjaga ur huset 130

Henne som födt mig, och fostrat; må far min i fremmande länder
Dött eller lefva; mig blefve det svårt, att Ikarios gälda
Drygt, om sjelf jag min mor med berådt mod jagade hädan.
Ty af dess fader jag ondt får lida, och annat en gudom
Sänder, enär min mor de bistra Erinnyer beder, 135
Gående bort ur huset, och hämd från menniskor skall mig
Drabba; och derföre jag ej nånsin det ordet bebådar.
Men om själen hos eder besitter den minsta försynthet,
Gån mig ur salarna hän, tillställen er andra kalaser,
Frätande eget gods, omvexlande en med den andra. 140
Skulle et detta likväl mer önskeligt synas och bättre
Vara, att utan straff en endes besittning förstöra,
Öden! men jag anropar de alltid varande gudar.
Om Zeus unnar en gång att lika må gäldas med lika,
Visst ohämnade skolen J då i palatset förstöras. 145

Så Telemachos. Örnar ett par den dundrande gud Zeus
Honom sände att flyga från högsta toppen af berget.
Desse flögo nu båda en stund, så snabba som vinden,
Spännande vingarna ut, helt nära den ene den andra.
Men då de kommit till midten utaf mångpratiga rådet, 150
Svängde de sig omkring, och slogo med väldiga vingar,
Sågo på allas hufvuden ned, och förkunnade ofärd.
Och då med klorna de kinderna slitit, och halsarna sönder,
Skyndade båda åt höger igenom husen och staden.
Öfver fåglarna häpnade alla, såsnart de dem varsnat, 155
Samt i sin själ omvälfde, hvad nu väl komme att hända.
Men då talte bland dem Halitherses, den åldrige ädling,
Mastors son; ty allen' samtidiga menskor han vida
Vann, båd att fåglar känna, och gudaorakel förtälja.
Han välmenande ordade då bland dessa, och sade: 160

Hören mig nu, Ithakesier, ock, hvad jag ärnar er säga!
Men för friarne mest jag detta förkunnar och talar;
Ty dem välfves en stor olycka; ty icke Odysseus
Länge numer från vännerna är, men vistas helt nära
Någonstädes, och reder demhär förderfvet och döden 165
Samtligen; men mång andra också olycka skall drabba,
Oss som på Ithaka bo, det välkringskådliga; derför
Grannt påtänken, hur vi dem hejde; sig sjelfve de äfven

Hejda måga; ty det väl blifver dem snarligt det bästa.
Ty ej skall jag er spå, okunnig, men väl erfaren; 170
Ty jag menar, att allt fullbordats äfven åt honom,
Såsom jag ordade då, när Argeierne hädan till Troia
Samtlige foro åstad, och med dem mångråde Odysseus.
Sade, att sen mång qval han lidit, och alla kamrater
Mistat, skull' på det tjugunde år han, af ingen igenkänd, 175
Komma till hemmet igen; det allt fullbordadt nu varder.

Honom Polybos' son, Eurymachos, svarte, och sade:
Gubbe, välan, du kan just prophetera för piltarna dina,
Vandrande hem, att ej dem olycka må framdeles drabba.
Vida bättre än du spår jag hvad detta beträffar. 180
Fåglar, många till tal, visst solens strålar inunder
Vanka, ej alla likväl betydelsefulla. Odysseus
Dog långt borta; o, att du också din bane med honom
Undfått! icke du skulle då särdeles prata orakel,
Och ej egga Telemachos, nog dessutom förtretad, 185
Bidande någon skänk åt ditt hus, i fall han den gåfve.
Men jag säger dig rent; ock skall fullbordadt det varda:
Om du den yngre man, du som vet båd gammalt och mycket,
Öfvertalar med listiga ord, och retar till vrede,
Honom sjelf till en början det blifver ganska förderfligt; 190
Dock han, för desses skull, ej gitter det ringaste göra.
Men dig, gubbe, vi plikt pålägge, och den skall du gälda,
Harmsen i själen minsann, och tung dig varder förtreten.
Inför alla jag vill Telemachos gifva det rådet:
Bjude han mor sin vända igen till fädernehuset. 195
Der de bröllopet sen tillställa, och ordna en hemgift,
Rikeligt stor, som höfs medfölja den älskade dottren.
Ty jag menar att förr Achaiernes söner ej afstå
Från nog ledt frieri; vi rädas allsicke för någon,
Ej för Telemachos, fastän han är storpratig, kantänka, 200
Ej om oraklet vi heller oss bry, det du för oss, gubbe,
Sladdrar i vädret, och mera ännu åsamkar dig hätskhet.
Godset snöpligen än skall täras, och nånsin ej undfås
Vedergällning, så länge som hon för Achaierna skjuter
Bröllopet upp; men vi, afbidande dagar på dagar 205
Här, för hennes behags skull, täfle, och icke till andra
Gå vi, hvilka det vore en hvar tillständigt att äkta.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade:
O du Eurymachos; och J trottsige friare alle,
Detta ej mer jag beder er om, ej heller förmäler, 210
Ty ren gudarne veta deraf och alle Achaier.
Men mig gifven en hurtig galeja och tjugu kamrater,
Hvilka resan med mig hitåt fullborda och ditåt.
Ty till Sparta jag nu vill fara och sandiga Pylos,
Der för att efterspörja min far, som längesen bortfor, 215
Om bland dödliga någon berättar mig, eller jag hörer
Sägn från Zeus, som mest åt menskorna tidender bringar.
Skulle jag nu förnimma min faders lif och hans hemkomst,
Sannerlig, fast ock qvald, jag ännu ett år vill förbida.
Men om höra jag får, att han dött och mera ej finnes, 220
Vändande sedan hem till den älskade fädernejorden,
Skall jag åt honom resa en vård, och begå hans begrafning
Rikligen, såsom det höfs, och min mor bortge åt en annan.

När nu detta han talt, han satte sig ned, och då uppsteg
Mentor, en vapenbror till den tadelfrie Odysseus, 225
Hvilken han uppdrog hela sitt hus, då han reste på skeppen,
Att hörsamma den gamla, och allt orubbadt bevara.
Han, välmenande, talade då bland dessa, och sade:

Hören mig nu, Ithakesier, ock, hvad jag ärnar er säga!
Huld, välsinnad och vänlig numer ej vare en ende 230
Skepterbärande kong, i sin själ han ej vete hvad rätt är,
Men städs vare han hård, och orättrådighet öfve.
Ty ej minnes ju någon numera den ädle Odysseus,
Bland det folk, som han styrde, och var så huld som en fader.
Men jag de trottsige friarne ej missunnar det minsta, 235
Att de föröfva våldsama verk, af idelig vanart.
Ty de sätta sitt hufvud på spel, och våldsamt förtära
Drotten Odysseus' hus, och de tro ej att nånsin han kommer.
Nu jag är vred på det öfriga folk, hurledes J alle
Sitten så stume, och icke med ord ens agande hejden 240
Friarne, få till tal mot er, som ären så många.

Honom Euenors son, Leiokritos, svarte, och sade:
Mentor, du olycksbringande tok, hvad har du väl ordat,
Eggande dessa, att oss afspisa? det sannerlig svårt blir,
Att vid ett gästbud strida emot flertaliga männer. 245
Ty om Odysseus sjelf, Ithakesiern, äfven igenländ,
Trottsiga friarne här i sitt hus kalasande funne,
Och i sitt sinne beslöte att dem ur salen förjaga
Sannerlig gladde sig ej hans maka, fast mycket hon trånar,
Åt den komma, men här just finge han snöpelig ända, 250
Om med flera han stridde; du ej sakenligt har ordat.
Men nu, välan, kringspriden er folk, en hvar till sitt eget.
Honom nog Halitherses till resan skyndar och Mentor;
Vapenbröder ju äro de tu, sen gammalt, åt fadren.
Dock jag menar, att han, qvarsittande, tidender länge 255
Bidar på Ithaka; ej fullbordar han nånsin den resan.

Så han talte, och strax folksamlingen löste derjemte.
Och de till egna boningar nu kringspridde sig alle,
Men till Odysseus' hus sig friarne åter begåfvo.

Gick så Telemachos dän afsides till stranden af hafvet, 260
Tvättade händren uti grå böljan, och bad till Athene:
Hör mig, gudinna, o du, som i går påhelsade vårt hus,
Och som mig bjöd, med galejan, uppå det ruskiga hafvet,
Resa, att fråga mig före om länge dröjande fadrens
Hemkomst. Detta nu allt Achaierne söka förhala, 265
Men dock friarne mest, högmodige utöfver höfvan.

Så han bedjande talte. Athene nalkades honom,
Liknande Mentor såväl till gestalt, som äfven till stämma,
Och hon höjde sin röst, och sade bevingade orden:

Ej i en framtid blir du, Telemachos, feg eller ovis. 270
Ja, om i dig är gjutet din faders modiga sinne,
Är du sådan han var, att ord fullborda och handling,
Då blir sannerlig icke din färd olyktad och fruktlös.
Men om du ej till honom är son och Penelopeia,
Då jag ej tror, att du skall fullborda det som du ämnar. 275
Ty få söner minsann sin fader lika befinnas;
Sämre de fleste äro, och få visst bättre än fadren.
Men då du framdeles ej skall fegsinnt vara och oklok,
Och dig ej heller Odysseus' förstånd så alldeles lemnat,
Eger du hopp, att en gång fullborda dessa bedrifter. 280
Derföre lemna derhän nu friarnes tanke och rådslag,
Dårarnes, ty rättrådige ej, ej kloke de äro;
Icke veta de alls af den svarta Kereu och döden,
Som dem redan är nära, att alle på dagen förödas.
Dig ej länge skall dröja numer den färd, som du ämnar. 285
Ty slik är jag i sanning åt dig en fäderne gästvän,
Som nog snabba galejan skall rusta, och sjelf med dig följa.
Men du till hemmet gå, och der bland friarna vistas,
Rusta dig vägkost sedan, och allt lägg varligt i kärlen,
Vinet i handtagskrukor, och korngryn, märgen hos männer, 290
I tättslutande skinn; men jag bland folket kamrater
Skall, välvilliga, dig hopsamla. Galejor väl finnas
Månge på kringsköljd Ithakas ö, båd nya och gamla.
Henne, som ståtligast är, jag sjelf bland dessa dig utser.
Rustade, skyndsamt lägge vi ut på det villande hafvet. 295

Så nu Athenaie, Zeus' dotter, och länge ej mera
Dröjde Telemachos qvar, då gudinnans stämma han åhört;
Utan han gick att förfoga sig hem, i hjertat bedröfvad.
Fann så de trottsige friarnes hop i salarna åter,
Flående getter, och skållande svin derjemte på gården. 300
Antinoos gick leende rakt till Telemachos' möte,
Hängde sig fast vid hans hand, och talade orden, och sade:

Telemachos, högpratig, till mod okuflig, ett annat
Ondt må du ej anstämpla i sinnet med ord eller gerning,
Utan ät du bara och drick, som äfven tillförne. 305
Detta dig allt helt visst de Achaier skola förskaffa,
Både galeja och önskliga män, att snarligt du kommer
Till gudskyddade Pylos, på sägn om herrliga fadren.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade:
O Antinoos, icke mig höfs, att åt eder, så båla, 310
Ge, ovillig, kalas, och i maklighet hålla mig munter.
Är det ej nog, att tillförne J ödden så många af mina
Herrliga gods, då ännu jag var barn, J giljande männer?
Nu, då jag redan är stor, och, hörande talet af andra,
Det uppfattar, och mig ren vexer modet i barmen, 315
Fresta jag skall, att sända på er olyckliga Kerer,
Om jag till Pylos far, eller ock blir hemma i landet.
Ja, jag res, och den färd blir fruktlös ej, som jag omnämnt,
Res på beting; ty galeja ej jag, ej roddare eger
Sjelf; så eder i sanning det synts mer båtande vara. 320

Sade; och drog sin hand ur Antinoos' hand i detsamma
Lätt, och i huset de giljande män bestyrde om måltid.
Desse begabbade honom, och yttrade skymfliga orden;
Så nu mången ibland stortrottsiga svennerna sade:

Sannerlig öfvertänker oss död Telemachos ifrigt; 325
Antingen bringar han hjelpare hit från sandiga Pylos,
Eller från Sparta kanske; ty nu han äflas förskräcligt;
Eller till Ephyra ock han ärnar, det bördiga landet,
Resa, i mening att dän lifödande gift med sig hämta,
Kasta i blandningsskålen, och gå förgöra oss alla. 330

Annan åter ibland stortrottsiga friarne sade:
Ho kan veta, om icke han sjelf på det hålkade skeppet,
Långt från vännerna, dör, kringvankande, liksom Odysseus?
Så än mer derjemte för oss han ökte besväret.
Ty först delte vi ju hans samtliga skatter, och sedan 335
Gåfve åt mor hans huset; och den som henne vill äkta.

Talte; och han steg ned i sin fars högtakiga, vida
Sofrum, der båd koppar och guld förvarades högtals,
Kläder, i kistorna med, och i mängd välluktande olja.
Kärl med gammalt vin, välsmakeligt, äfven derinne 340
Stodo, en omängd gudarnes dryck förborgande inom,
Ställde i rad mot väggen, i händelse drotten Odysseus
Hem anlände en gång, sen många strapaser han utstått.
Riglade dörrar, och tätt anpassade, funnos der äfven,
Dubbla, och hushålsqvinnan derinne båd nätter och dagar 345
Dvaldes, som högst omhugsamt på allt tog grannligen vara,
Eurykleia, en dotter till Ops, sjelf son till Peisenor.
Henne Telemachos då tilltalade, kallad i kammarn:
Mor min, välan mig vin i handtagskrukorna påfyll,
Ljufligt, som är näst det välsmakligast, hvilket du gömmer, 350
Väntande vår olycklige drott, om nånsin han kommer,
Ädle Odysseus, hem, undsluppen Kerer och döden.
Tolf må du fylla, och samtliga väl tilltäppa med locken.
Häll sen uti välsömmade skinn derjemte mig korngryn;
Tjugu mått må du taga utaf qvarnmalade godset. 355
Sjelf du det ensam vete, och allt storståtligt bestyres.
Ty jag i afton ännu det skall afhämta, såsnart som
Modren stigit ditupp i sitt loft, ock tänker på hvila.
Ty jag till Sparta begifver mig hän, och till sandiga Pylos,
Frågande om min fars hemresa, derest jag förnimmer. 360

Sade. Och Eurykleia, den älskade fostrerskan, storgret,
Och, sig jemrande, talade hon bevingade orden:

Hvi har, älskade barn, dig sådan tanke i sinnet
Kommit? och hvart vill du resa ditut kring vidaste verlden,
Du kärälsklige, ende? Ty långt från fädernelandet 365
Ädle Odysseus ändat sitt lif bland fremmande menskor.
Desse, så snart som du res, upptänka dig sedan din ofärd,
Att du med list må dödas; och sen allt detta de dela.
Stanna du qvar, och sitt vid ditt gods; dig icke det anstår,
Att på den ödsliga sjön ondt lida, och irra omkring der. 370

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Trösta dig, mor! Ej utan en gud är detta beslutet.
Men mig svär, att ej orda härom för egen min moder,
Förrn då den elfte dag eller tolfte redan är kommen,
Eller hon sjelf mig längtar att se, och hört att jag bortrest; 375
Att hon ej gråtande må förderfva sitt anlet, det fagra.

Talte; och gudarnes vigtiga ed den gamle nu afgaf.
Men såsnart som hon svurit, och eden lyktat behörigt,
Fyllde hon strax deruppå i handtagskrukorna vinet,
Hällde åt honom uti välsömmade skinnen ock korngryn. 380
In i rummen Telemachos gick, och med friarne dvaldes.

Annat begrundade då klarögda gudinnan, Athene.
Hon, Telemachos lik, öfverallt i staden omkringgick,
Och, vid hvarendaste man qvarstannande, talade ordet;
Bjöd dem om aftonen sig församla på snabba galejan. 385
Nu hon af Phronios' herrliga son, Noemon, begärte
Snabba galejan, men han ock villig detta sig påtog.

Ned gick solen, och stigarne ren förskuggades alla.
Och då drog hon i sjön den snabba galejan, och allsköns
Redskap lade deri, som toftade skepp med sig föra. 390
Bragte så ytterst i hamnen; omkring de hurtige bussar
Mangrannt samlade sig; och en hvar uppmante gudinnan.

Annat begrundade då klarögda gudinnan Athene,
Och till Odysseus' hus, den herrliges, ställde hon kosan.
Derstäds gjöt hon en ljufvelig sömn på giljareskaran, 395
Dref dem rusiga kring, och bägrarna stötte ur händren.
Desse i sta'n hit och dit att sofva sig skyndade; länge
Mer de ej dröjde; på ögonens lock nedföll dem ju sömnen.
Men till Telemachos talade nu klarögda Athene,
Kallande honom ut ur de boningsbeqvämliga salar, 400
Mentor lik, ej blott till gestalt, men äfven till stämma:

O Telemachos, redan för dig fotbrynjte kamrater
Sitta vid årorna, bidande af din snarliga ankomst.
Låtom oss derföre gå, och ej mer uppskjuta vår resa.

Talade så; och förut nu vandrade Pallas Athene 405
Skyndsamt; sen han följde också gudinnan i spåren.
Men såsnart nu desse till sjön anländt och galejan,
Funno på stranden de ren skönlockiga resekamrater.
Dem Telemachos' heliga kraft tilltalade äfven:

Kommen, vänner, och hit vägkosten låtom oss bringa! 410
Allt är i salen tillreds, men mor min vet ej det minsta,
Ej tjenarinnornas hop; blott en om saken har kunskap.

Talade så, och förde dem an; de följde tillika.
De nedburo då allt, och uti vältoftig galeja
Lade på sådant sätt, som Odysseus' son dem befallte. 415
Steg nu Telemachos sedan ombord, och Athene förutgick,
Satte i skeppets akter sig ned, och nära till henne
Sig Telemachos satte, och bakstamstågen de löste,
Stigande äfven om bord, och togo på tofterna platser.
Sände så dem en gynnande flägt klarögda Athene, 420
Friskaste zephyrosvind, som hvinte på hafvet, det dunkla.
Telemachos följsmännerna sen anmante, att hurtigt
Fatta i tågen tag; anmaningen äfven de lydde.
Masten af furu uti den hålkade mellantoften
Reste de upp att stå, och bundo med linorna honom, 425
Spännande hvita seglen med välhopflätade remmar.
Blåste nu midt i seglet en kultje, och vågorna kringom
Kölen, de dunkla, dånade högt, och galejan hon framgick.
Der hon emellan böljorna lopp, fullbordande färden.
Sedan de tågen surrat på ilande, svarta galejan, 430
Ställde de blandningsskålarna fram, vinfyllda till brädden,
Offer gjöto deraf odödliga gudar till ära,
Och bland alla förnämst för Zeus' klarögade dotter.
Hon allnattligt sin väg, och morgonen, lade till rygga.

Tredje Sången.

Helios skyndade nu, sen han lemnat det tjusande hafvet,
Till mångkopparne himmelen upp, att för gudarna skina,
Och för de dödliga menskor uppå fruktgifvande jorden.
Desse till Neleus' stad, det boningbeqvämliga Pylos,
Kommo, och der på stranden af sjön tillredde man offer, 5
Tjurar, alldeles svarta åt jordomskakaren mörkhår;
Nio var bänkarnes tal, femhundrade man på hvarenda
Sutto, och nio tjurar ifrån hvarenda man tillskjöt.
Der inelfvorna åtos, och låren förbrändes åt guden,
Men de styrde gerad, och seglen på jemna galejan 10
Hissande refvade hop, landsätter och gingo derur sen.
Gick så Telemachos nu ur galejan; Athene förutgick.
Orda begynte då först klarögda gudinnan Athene:

Icke, Telemachos, görs dig behof af blygsel, det minsta;
Ty fördenskull på sjön du seglade; för att om fadren 15
Höra, ehvar han gömmes i jord, hvad öde han funnit.
Men nu, välan, gå rakt hästtuktaren Nestor till möte;
Skole väl så förnimma, hvad råd han gömmer i bröstet.
Honom bör du också ombedja, att sanningen säga.
Dock han ej lögn skall tala; han är i allo förståndig. 20

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade:
Mentor, hur kan jag väl gå, hur skickligen helsa på honom?
Icke är jag erfaren uti de dugliga ordlag,
Blygs derjemte, att, ung, utfråga den åldrige mannen.

Honom talte då till klarögda gudinnan Athene: 25
Annat, Telemachos, sjelf uttänka du skall i ditt sinne,
Annat en gudom gifver dig in; förty jag ej menar,
Att du mot gudarnes vilja är hvarken född eller fostrad.

Talade så, och förut nu vandrade Pallas Athene
Skyndsamt; men han gudinnan derpå lätt följde i spåren. 30
Desse till Pyliske männernes krets ankommo, och bänkar.
Derstäds Nestor med sönerna satt, och kamraterna rundtkring,
Redande måltid, stekte sig kött, och spettade annat.
När de nu fremmande sågo, så kommo de samtligen alle,
Och välkomnade dem med händren, och bjödo att sitta. 35
Nestoriden Peisistratos först steg närmare till dem,
Fattade båda vid hand, och dem nödgade sitta till måltids
Invid hafvets sandiga kust, på mjukaste fårskinn,
Nära till brödren sin, Thrasymedes, och nära till fadren.
Gaf dem utaf inelfvorna stycken, och hällde så vinet 40
I en gyllne pokal; tilltalte och helsade sedan
Pallas Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter:

Bed nu, o fremmande gäst till hafvets drott, Poseidaon!
Ty ni just till hans offergelag hit råkade komma.
Men då du gjutit af vinet, och bedt, som öfligt och rätt är, 45
Gif åt honom bägaren ock, för att gjuta det ljufva
Vin; förty jag menar, att han odödliga äfven
Tillber; Gudarnes hjelp ju samtlige menskor behöfva.
Men han är yngre, med mig jemnårighet visst han besitter.
Derföre vill jag också först ge dig gyllene bägarn. 50

Sade; och lade i händren pokaln med ljufliga vinet;
Gladdes Athenaie åt förståndige mannen, och kloke,
Derför att han åt henne förut gaf gyllene bägarn.
Strax enträget hon bad till hafvets drott, Poseidaon:

Hör, o Poseidaon, jordfamne, och värdes ej neka 55
Att fullborda åt oss de saker, om hvilka vi bedje.
Nestor och Nestors söner nu först beskäre du ära,
Sedan också tacknämmelig lön åt öfriga alla,
För storståtelig festhekatomb, åt de Pylier unne!
Låt så Telemachos äfven och mig hemlända med utfördt 60
Värf, för hvilket vi kommit på snabba galejan, den svarta!

Så hon höjde sin bön, och derhos villfarade bönen.
Gaf åt Telemachos ock den ståtliga dubbelpokalen.
Sammalunda nu bad den älskade son af Odysseus.
Sedan de stekt det fetaste kött, och dragit från spetten, 65
Skuro de hvar sig stycken, och höllo ett glänsande festmål.
Men till dryck och till mat när de samtligen mättat sin lystnad,
Strax begynte att orda Gereniske riddaren Nestor:

Nu tillständigt det är, att allt utforska och fråga
Gästerna, hvilka de äro, enär sig mätta de ätit. 70
Gäster, hvilka alltså? hvarifrån på de vattniga vägar
Seglen J? Monne i värf, eller ock kringirren J lättsinnt,
Likasom röfvare, hafvet omkring, som pläga att vanka,
Sättande lifvet på spel, och bringande skada åt andra?

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade 75
Dristig vorden, ty mod i hans bröst sjelf hade Athene
Laggt, att spörja han måtte den gamle om fadren, som bortrest
[Och att ett utmärkt namn bland menskorna fölle på honom]:

O Nestor, Neleiades, du Achaiernes ära,
Hvadan vi äre, du spörjer, och jag skall säga dig äfven, 80
Från Hyponeiska Ithaka hit ankomne vi äro,
Värfvet är eget och ej allmänneligt, som jag dig nämner.
Efter min fars vidtfrejdade namn jag kommer, att höra,
Den tålmodige, ädle Odysseus', hvilken man säger,
Kämpande fordom med dig, ha Troernes fäste förgrusat. 85
Ty om alla de andra, som förde mot Troerna härnad,
Vete vi ju, hvar en hvar förgicks i bedröfvelig ofärd;
Men Kronion om honom fördolt ock sjelfva hans ofärd.
Ty hvar han dog, förvisso ej kan mig någon berätta:
Om han utaf fiendtliga män vardt mördad på landet, 90
Om han på sjön, kanhända, uti hafsdrottningens vågor.
Derföre nu dig knäna jag nalkas, om nånsin du ville,
Anten med egna ögon du sett, hans bedröfliga ofärd,
Säga åt mig, eller om du derom försport af en annan,
Vankande; ty så beklagelig son framfödde hans moder. 95
Hvarken af aktning för mig må du mildra ditt ord, eller ömkan,
Utan berätta mig allt, på hvad sätt det mötte din åsyn.
Gör det, jag ber, om nånsin min far, den käcke Odysseus,
Antingen ord eller verk fullbordade, hvilket han lofte,
Uti de Troers land, der J skador leden, Achaier. 100
Mig nu detta förtälj, och säg mig idelig sanning!

Honom svarade sen den Gereniske riddaren Nestor:
Älskade, efter du mig påminnt om den jemmer, i detta
Land vi härdade ut, modstore Achaiernes söner,
Dels allt det med galejorna på dimmdunkliga hafvet, 105
Vankande efter ett rof, ehvart oss förde Achilleus,
Dels allt det vi omkring kong Priamos' fäste, det stora,
Kämpade; der ock sen de tappraste stupade alle:
Aias ligger, den krigiske der, der äfven Achilleus,
Der Patroklos också, uppvägande gudar i vishet; 110
Der min älskade son, på engång båd kraftig och vankfri,
Antilochos, i löpande snabb mer än andra, och stridsgod.
Utom detta vi ock mångt annat ledo; och hvilken
Bland de dödliga menniskor allt väl kunde berätta?
Icke ens då, om du fem eller sex år dröjande härstäds 115
Sporde, hvad allt för qval der ledo de ädle Achaier;
Förr till din fädernejord utledsen du vände tillbaka.
Åren nio vi redde dem ondt, omringande staden
Med all möjelig list; knappt lyktade detta Kronion.
Derstäds ingen i råd likställa sig nånsin med honom 120
Ville, ty vida segrade städs den ädle Odysseus
Med all möjelig list, just far din, om du i sanning
Ättling af honom är; mig, skådande, fängslar beundran.
Ty visst skickeligt faller ditt tal; ej skulle man mena,
Att en man, som är ung, så skickeligt orda förmådde. 125
Der nu hela den tiden ej jag, och den ädle Odysseus
Tveskiljs talte uti folksamlingen, eller i rådet,
Utan, städs en själ, med vett och förståndiga rådslag,
Tänkte vi, hur för Argeierna allt aflupe förträffligt.
Men då i grund vi förödt den höga Priamos-staden, 130
Stigit på skeppen om bord, och en gud de Achaier förskingrat;
Då jemväl uttänkte i själn Zeus sorgelig hemfärd
Åt de Argeier, förty rättrådige ej, eller kloke
Samtlige voro; derför fick mången en snöpelig ända,
Genom förderflig harm hos Pallas, den väldiges dotter. 135
Som uppväckte en tvist de båda Atreider emellan;
Sedan desse till samling Achaierna samtliga kallat
Dårligt, men ej som skickeligt var, mot sjunkande solen —
Och nu kommo, betyngde af vin, Achaiernes söner —
Ordet ordade de, hvarför krigsfolket de samlat. 140
Visserlig då Menelaos befällte Achaierna alla
Minnas sin återfärd på hafvets yta, den vida;
Det mellertid ej behagade alls Agamemnon, som ville
Qvar krigsfolket behålla, och heliga offer förrätta,
Att försona Athenaies förskräckliga vrede: 145
Dåre, som ej förstod, att icke hon skulle bevekas.
Ty ej ändrar sig strax städs varande gudarnes vrede.
Så med fiendtliga ord omvexlande, desse nu både
Stodo, och upp sig reste i hast fotbrynjte Achaier
Med förskräckeligt sorl, och de tveskiljs gillade rådet. 150
Natten lågo vi, tänkande ut olyckor i själen,
Mot hvarandra, ty Zeus tillställde oss hårda förderfvet.
Men vid morgonens stund vi i sjön galejorna drogo,
Förde vårt gods om bord, och de skönomgördlade qvinnor.
Hälften utaf krigsfolket likväl qvarstannande dröjde 155
Der hos Atreus' son, Agamemnon, herden för folket;
Hälften vi stego om bord, och reste; galejorna skyndsamt
Seglade; lugnat hade en gud omätliga hafvet.
Till ön Tenedos komne, vi redde åt gudarna offer,
Hastande hem; men ännu Zeus icke beslutit vår hemkomst. 160
Hård, han väckta nu återigen den skadliga tvisten.
Somlige, vändande om tverodda galejorna, reste,
Alle Odysseus' män, den vise och fyndige drottens,
Åter att ställa sig in hos Atreus' son, Agamemnon.
Jag deremot med samtliga skepp, som hade mig åtföljt, 165
Flydde, ty nog jag visste, att ondt tillställde oss guden.
Flydde så Tydeus' krigiske son, och kamraterna pådref.
Kom ock efter oss sent blondlockig drott, Menelaos,
Hvilken på Lesbos oss hann, påtänkande långa seglatsen,
Antingen ofvanom Chios, det klippiga, resa vi borde, 170
Rakt på Psyrias ö, behållande henne till venster,
Eller nedanom Chios, förbi det blåsiga Mimas.
Bådo så guden låta oss se järtecken; han äfven
Viste, och bjöd oss midtöfver sjön gerad på Euboia
Segla, på det vi snarligast så undginge förderfvet. 175
Blåste nu upp en susande vind, och galejorna skyndsamt
Lupo på fiskiga vägarna fram, och sen vid Geraistos
Togo de hamn om natten, och vi der bragte Poseidon
Offer af tjurars lår, då vi mätt det villande hafvet.
Fjerde dagen det var, då i Argos de jemna galejor 180
Tydeus' sons, hästtuktarens, män, Diomedes', i hamnen
Bragte; men jag höll kosan på Pylos, och aldrig oss medvind
Stannade af, såsnart som en gång gud sändt den att blåsa.
Så okunnig, mitt älskade barn, jag kom, och ej känner,
Hvilka ibland de Achaier förgåtts, och hvilka som räddats. 185
Men allt det jag, sittande här i salarna våra,
Hört, och som billigt är, skall du veta; dig döljer jag intet.
Väl Myrmidonerne, sägs det, de spjutinöfvade kommo,
Förde utaf storsinnte Achilleus' lysande ättlägg;
Väl Philoktetes också, den herrlige sonen till Poias. 190
Förde så Idomeneus kamraterna alla till Kreta,
Hvilka ur kriget sluppit, och sjön bortröfvade ingen.
Sjelfve, i fjerran land, J hafven väl hört om Atreides,
Hur han kom, hur Aigisthos beredde bedröfvelig ofärd.
Men han sannerlig ock förskräckligen detta har umgällt. 195
O, hur väl, att en son den mördade mannen sig efter
Lemnar! Ty han jemväl sin faders mördare näpste,
Den falsksinnte Aigisthos, som drap namnkunniga fadren.
Älskade, du också, (ty jag ser dig så stor och så vacker,)
Tapper var, att hos sednaste slägt man godt om dig säge. 200

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
O Nestor, Neleiades, du Achaiernes ära,
Visst han hämnades skarpt, och Achaierne skola åt honom
Bära ett vidsträckt låf, en sång för kommande slägten.
Måtte en likdan kraft mig gudarne hafva förlänat, 205
Att jag de giljare näpste för jämmerfulla förfånget,
Hvilka, af öfvermod, anstämpla mig skändliga saker!
Men mig gudarne ej en sådan lycka beslutit,
Hvarken mig, eller far min, och nu allt måste man tåla.

Honom svarade sen den Gereniske riddaren Nestor. 210
Älskade, efter du mig påminnt om detta, och ordat:
Folket pratar, att giljare månge till tal, för din moders
Skull, anstämpla i salarna ondt, som dig ej behagar.
Säg mig, kufvas du nu frivillig, eller dig folken
Hata i landet så, hörsammande gudens orakel. 215
Ho kan veta, om dem våldsverket han, kommande, hämnas,
Anten allena han är, eller ock samfälte Achaier.
Ty om hon ville älska dig så, klarögda Athene,
Såsom hon vårdade sig om den ärerika Odysseus,
Uti de Troers land, der vi smärtor ledo, Achaier; — 220
Ty ej nånsin jag sett så klarligen gudarne älska,
Såsom klarligen honom beskärmade Pallas Athene;
Om hon ville nu älska dig så, och vårda af hjertat,
Sannerlig äfven mången af dem bort bröllopet glömde.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 225
Gamle man, jag tror att ditt tal fullbordas ej nånsin,
Ty för mycket du sagt; mig häpnad betager, och, icke
Denna förhoppning mig fylls, änskönt så gudarne ville.

Honom talte då till klarögda gudinnan Athene:
Hvad för ord dig, Telemachos, flög ur tändernas stängsel! 230
Lätt en gud, om han vill, från fjerran en dödelig räddar.
Ville jag visst minsann, fast efter många strapaser,
Lända till eget hus, och hemkomstdagen beskåda,
Hellre än dö vid min härd, på sätt som nu Agamemnon,
Genom Aigisthos' list är mördad, och genom sin makas. 235
Men ej gudarne sjelfve engång den gemensama döden,
Ens från älskad man, förmå afvärja, enär den
Långutsträckade döds förderfliga öde en fattar.

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Mentor, talom ej mer om dethär, fast sorgsne vi äre; 240
Ty ej mera för honom är sann hemkomsten, men redan
De odödlige död anstiftat, och lotten, den svarta.
Nu om en annan sak jag vill utforska och fråga
Nestor, ty mera än andra han lagar känner och klokskap.
Ty tre gånger han sägs ha männernes slägten beherrskat, 245
Derföre ock odödelig han mig synes att påse.

O Nestor, Neleiades, du säge mig sanning:

Hur dog Atreus' son, vidtherrskande kong Agamemnon?
Hvar var då Menelaos? och hur anstämplade ofärd
Nu svekråde Aigisthos, som drap långt tapprare mannen? 250
Var i Achaiska Argos han ej, men kanske hos andra
Menniskor irrade kring, och denne djerfdes att mörda?

Honom svarade sen den Gereniske riddaren Nestor:
Nog skall jag detta, min son, sannfärdligen allt dig förtälja.
Visserlig sjelf ock gissar du lätt, hur saken sig tilldrog. 255
Om han Aigisthos vid lif än hade i salarna träffat,
Atreus' son, då från Troia han kom, blondlock Menelaos;
Skulle man ej på den dödades stoft uppkastat en grafhög,
Utan hundarne honom förtärt och korparne säkert,
Liggande långt från Argos på fältet, och honom ej någon 260
Af Achainnorna gråtit; så stor illgerning han uttänkt.
Ty derborta ju vi, utförande många bedrifter,
Dvaldes, och lugn i en vrå utaf hästnärande Argos,
Han Agamemnons gemål enträget smekte med orden.
Länge i början likväl afslog hon den skamliga gerning, 265
Ädla Klytaimnestra; Hon egde ett redeligt hjertlag.
Var hos henne en sångare ock, som högligen ombad
Atreus' son, då till Troia han for, att bevaka gemålen.
Men när gudars beslut nu insnärjt henne, att kufvas,
Se, då förde han sångaren bort till ödslig en holme, 270
Lemnande der, att varda ett rof och byte för korpar;
Henne, den viljande, viljande sen hem till sig han förde.
Mänga lår han brännde på gudarnes heliga altar,
Många smycken af gull förärade, äfvensom väfvar,
Sen storverket han lyktat, som aldrig i själen han hoppats. 275
Så vi reste från Troia, och seglade båda tillsamman,
Sonen af Atreus och jag, välsinnade mot hvarandra.
Men då vi heliga Sunion nått, Athenarnes udde,
Phoibos Apollon der styrmannen för Menelaos
Med de lindriga pilarnas skott påkommande, dräpte, 280
Medan rodret i händren han höll å snabba galejan,
Phrontis, Onetors son, mer skicklig än menniskors slägten,
Väl att styra galejan, enär som stormarne trängde.
Så qvarhölls han nu der, änskönt påskyndande resan,
För att jorda sin vän, och derhos begå hans begrafning. 285
Men när denne också, påfarande hafvet, det dunkla,
Uppå de hålkade skepp, klippudden vid branta Maleiai,
Ilande nått, förskräcklig dess färd vidtdundraren Zeus då
Stämplade an, och den hvinande vinds stormande han nedgjöt,
Samt ofantliga, gräsliga svall, så höga som bergen, 290
Der, åtskiljande skeppen, till Kreta han jagade några.
Der de Kydoner bodde, omkring Iardanos' flöden.
Finns så en viss glatt klippa och brant, som skjuter i saltsjön
Ytterst vid Gortyns fäste uti dimmdunstiga hafvet.
Sunnan der störtvågen mot vestliga udden, till Phaistos, 295
Jagar, och liten en häll äfvärjer den väldiga vågen.
Någre de kommo nu dit, och knapt undgingo förderfvet
Männerne, men mot klipporna slogos af böljorna skeppen
Sönder; men fem likväl af svartframstamiga skeppen,
Vinden och vågen förande bort, händref till Aigyptos. 300
Så nu han der, hopsamlande gull och rikelig lifskost,
Till villfremmande menniskor kom med galejorna sina.
Nidingsverk mellertid Aigisthos beredde der hemma,
Dräpande Atreus' son; af honom kufvades folket.
Sju år var han då konung uti månggyllne Mykene; 305
Men på det åttonde kom, till hans ofärd, ädle Orestes
Från Athenai tillbaka, och nu farsmördaren dräpte,
Den svekråde Aigisthos, som dräpt hans ståtliga fader.
Visst, när denna han dräpt, han redde Argeierna grafmål,
För olidliga modren, och för modlöse Aigisthos. 310
Kom så på samma dag Menelaos, väldig i härskri,
Förande gods ombord, så mycket galejorna buro.
Ock du, älskade, fjerran ej skild kringirra från hemmet,
Lemnande godset ditt, och männer i egna palatset,
Öfvermodige så, att de dig alltsamman ej månde, 315
Delande, fräta, och du ha gjort din resa förgäfves.
Men jag till Menelaos dig nu befaller och bjuder
Fara; ty denne har nyss hemkommit från fjerran landen,
Från de menniskor, dän ej hoppades nånsin i sinnet
Komma tillbaka, eho en gång stormvindarne kastat 320
Uppå så vidsträckt haf; dän sjelfvaste fåglarne icke
Lända på samme år; ty det är båd stort och förskräckligt.
Utan begif dig åstad med ditt skepp och kamraterna dina;
Om du vill färdas till lands, dig hästar och vagn i beredskap
Äro, och sönerne mine, som dig ledsagare blifva 325
Till Lakedaimons borg, der han bor, blondlock Menelaos.
Honom sjelf ombedje du sen, att han sanning förkunnar;
Osannt skall han ej säga, förty han är ganska förståndig.

Ordade så, men sol gick ned, och skymningen påkom.
Talade ock bland dem klarögda gudinnan Athene: 330

Gamle, i sanning med skäl allt detta du har oss bebådat;
Dock, välan; afskären nu tungorna, vinet bemängen,
Att vi Poseidaon och de öfriga gudar till ära
Offergjutande, vandre till sängs; ty tiden är inne.
Ty ren solen i dunkel har gått; ej heller det passar, 335
Länge att sitta vid gudarnes fest, men vända till hemmet.

Så nu dottren af Zeus, hvars röst ock samtlige lydde.
Men härolderne dem utgjöto på händerna vatten,
Gossar derjemte också vinbålarna rikligen fyllde
Delte åt alla, och gingo till hvar med bägrarna sedan; 340
Tungorna lade i eld, uppstego och gjöto uppå dem.
Men då de offergjutit och druckit så mycket dem lyste,
Då gudsköne Telemachos strax och Pallas Athene,
Begge två begåfvo sig bort till hålkade skeppet.
Nestor likväl qvarhöll dem ännu, tilltalte och sade: 345

Zeus afvärje det väl, samt öfrige evige gudar,
Att ni skulle från mig hänvandra till snabba galejan,
Liksom ifrån en rocklös man eller alldeles uslig,
Hvilken ej mantlar har eller många fällar i huset,
Hvarken att sjelf mjukt sofva uppå, och ej gästerna heller. 350
Men jag eger hos mig båd mantlar och ståtliga fällar.
Nej, allsicke det sker, att en son till drotten Odysseus
Sofver uppå skeppsdäck, så länge åtminstone Nestor
Lefver, och söner sen väl torde i salarna qvarbli,
Att undfägna hvar gäst, eho min boning besöker. 355

Honom talte då till klarögda gudinnan Athene:
Väl har detta du sagt, kärälsklige gubbe; att lyda
Höfves Telemachos äfven, förty det vida är bättre.
Derföre skall han också åtfölja dig nu, för att sofva
Hemma i salarna dina, men jag till svarta galejan 360
Går, för att muntra kamraterna opp, och orda om allting;
Ty allena bland dem jag berömmer mig vara den älste.
Men de öfrige män medfölja, de yngre, af vänskap,
Till sin ålder en hvar storsinnte Telemachos like.
Der jag ärnar mig lägga på hålkade svarta galejan 365
Nu; men i morgon bittid' jag till storsinnta Kaukoner
Reser, egande der en fordran, som icke är nylig,
Liten ej heller. Du honom, emedan till dig han är kommen,
Skicka med vagn och med son, samt gif åt honom de hästar,
Som dig snabbaste äro i lopp och bäste i styrka. 370

Talade så, och dän sig begaf klarögda Athene,
Lika ert örn, och häpnad betog de seende alla.
Häpnade äfven den gamle, enär han med ögonen såg det,
Tog Telemachos' hand, och talade ordet, och sade:

Älskade, ej jag det tror, att du feg skall varda och kraftlös, 375
Om dig, ännu så ung, ledsaga gudarne sjelfve.
Ty det en annan ej var af dem som bo i Olympen,
Utan dottren af Zeus, rofgiriga Tritogeneia,
Som bland Argeierna aktade högt din modige fader.
Men, o drottning, var mild, och förläna osa ståtelig ära, 380
Först mig sjelf, och sönerna sen, och den värda gemålen!
Dig skall jag offra en qviga, som är bredpannad och ett års,
Otämd, aldrig ännu förd under oket af någon.
Henne jag offrar åt dig, sen gull kring hornen jag gjutit.

Talade, bedjande, så, samt hördes af Pallas Athene. 385
Tågade sedan förut den Gereniske riddaren Nestor
Framför söner och för svärsöner, till ståtliga huset.
Men då till kongens sköna palats ankommit de hade,
Satte sig samtlige ned i en rad på bänkar och stolar.
Dem, ankomna, i skåln utblandade sedan den gamle 390
Drickesljufveligt vin, som nu på det elfte året
Skafferskan öppnade upp; och sprundet löste från krukan.
Deraf mängde den gamle pokalen, och högt till Athene,
Offergjutande, bad, Zeus', aigisbärarens, dotter,

Men då de gjutit, och druckit, så mycket som sinnet dem lyste, 395
Gingo de öfrige hem hvar och en; ty de längtade hvila, —
Låt så bädda hos sig den Gereniske riddaren Nestor
Åt Telemachos, älskad son till ädle Odysseus
Uti en pyntad säng, i skygd af den dånande förgård;
Åt lansgode Peisistratos ock, krigskämparnes höfding, 400
Hvilken i salarna än af hans söner allena var ungsven.
Sjelf deremot han sof i det inre af höga palatset.
Honom redde den bålda gemåln nattläger och sofbädd.

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Hastade upp från sin bädd den Gereniske riddaren Nestor. 405
Och utgången, han satte sig ned på de slipade stenar,
Hvilka han hade åt sig, framför de resliga portar,
Hvita, och glänsande hän, som af olja. På dessa tillförne
Neleus hade sin plats, uppvägande gudar i vishet.
Denne, af döden kufvad, nu ren gått bort till Aïdes. 410
Nu Gereniern Nestor der satt, Achaiernes vårdman,
Spiran i hand; och omkring församlades sönerne mangrannt,
Komne utur sofrummen, Echephron, och Stratios, och
Perseus, och Aretos, och gudjemlik Thrasymedes.
Kom så derefter sjette till dem Peisistratos, hjelten. 415
Der bredevid gud like Telemachos sitta de bödo.
Och den Gereniske riddaren Nestor började orda:

Älskade barn, skyndsamligen nu fullborden min önskan,
Att bland gudarna först jag huld må göra Athene,
Som mig kom synbarlig till gudens herrliga festmål. 420
En till fältet må gå, att dän med det snaraste qvigan
Kommer, drifven utaf koherden, som korna bevakar.
Till storsinnte Telemachos' skepp; det svarta, en annan
Gånge, att bringa kamraterna hit, blott två må han lemna;
En desslikes också gullgjutarn Laerkes befalle 425
Komma, på det qvighornen omkring han gullet må gjuta,
Öfrige stannen J samtlige qvar, och sägen derinne
Tärnorna till, i de ståtliga rum, att de reda en måltid,
Bänkar, och ved jemväl, samt bringa oss klaraste vatten.

Talade så, och de alle nu äflades; kom då från fältet 430
Qvigan, kommo också från snabba och jemna galejan
Den storsinnte Telemachos' män; kom smeden derjemte,
Jernverktygen i hand, fulländningens medel för konsten,
Städet, och hammeren med, och den välarbetade eldtång,
Hvilka han till gullsmidet begagnade; kom så Athene, 435
Att närvara vid offret; den åldrige riddaren Nestor
Gullet gaf, och derefter han kringgjöt hornen på qvigan,
Äflande, så att gudinnan skull' glädas åt skådade smycket.
Qvigan Stratios ledde vid hornen, och ädle Echephron;
Och tvättvatten åt dem, i blommiga fatet, Aretos 440
Hämtande, kom ur kammarn, och kornmjöl hade i andra
Handen i korg; Thrasymedes bredvid, stridståndande hjelten,
Stod med en hvass slagtyxa, beredd, att qvigan ihjelslå.
Perseus höll blodkärlet; den åldrige riddaren Nestor
Började offret med vatten och mjöl, samt bad till Athene 445
Träget, och kastade så pannhåret, som förstling i elden.

Men då de lyktat sin bön, samt offermjölet omkringstrött,
Genast Nestors son, stormodig man, Thrasymedes,
Stående när, högg till; nacksenorna samtliga afskar
Yxan, och qvigans kraft upplöste; då skriade alla 450
Båd svärdöttrar, och döttrer, och Nestors vördiga maka,
Eurydike, den älsta ibland kong Klymenos' döttrar.
Desse lyftande sedan ifrån bredvägiga jorden
Höllo; och qvigan drap Peisistratos, männernes höfding.
Rann så dess svarta blod, och lifvet lemnade benen, 455
Men de styckade henne, och strax utskuro de låren,
Allt i ordenteligt skick, samt dessa med fettet betäckte,
Görande trehvarfs det, och derpå köttstycken de lade;
Brännde på spjelkved sedan den gamle, och glödande vinet
Pågjöt; svennerna höllo bredvid femuddar i händren. 460
Men när låren mu brännts, och de offerinelfvorna smakat,
Skuro de resten i bitar, och kring stekspetten dem fäste,
Stekte, och höllo i händren en hvar hvassuddiga spetten.
Och Polykaste, den fagra, som var bland Neleiern Nestors
Döttrar yngst, mellertid gudlike Telemachos tvagde. 465
Sedan hon tvagit honom, och smort frikostigt med olja,
Kastade han sig kappan omkring, den sköna, och tröjan,
Steg så utur badkaret, till skick odödliga, jemnlik.
Gick, och satte sig ned vid Nestor, männernes herde.
Sedan de stekt det fetaste kött, och dragit från spetten, 470
Sittande spisade de; upp stego då ståtlige männer,
Och ifyllde åt dessa i gyllene bägrarna vinet.
Men till dryck och till mat när de samtligen mättat sin lystnad,
Strax begynte att orda Gereniske riddaren Nestor:

Söner, välan, åt Telemachos nu skönhåriga hästar 475
Leden för vagnen, och spannen uti, att han lyktar sin resa!

Så han sade, och de hörsammade honom, och lydde,
Och skyndsamligen spännde för vagnen de ilande hästar.
Hushållsqvinnan deri nu brödet, soflet och vinet
Packade in, som plä zeusfostrade kongar förtära. 480
Steg så Telemachos upp i den öfverpräktiga vagnsstoln,
Nestors son bredevid, Peisistratos, männernes höfding,
Äfven i vagnsstoln steg, och, fattade tömmen med händren,
Och på hästarna slog; och ej ovillige flögo
Desse, och lemnade Pyliers stad, den höga, bakom sig. 485
De heldagligen skakte sitt ok, det bärande tvesids.
Ned gick solen, och vägarna ren omdunklades alla.
Och då till Pherai lände de an; der bodde Diokles,
Son till Orsilochos, hvilken var sjelf en son till Alpheios.
Natten sofvo de der; gästskänker för dem han ställde. 490

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Spännde de hästarne för, och stego i pyntade vagnen,
Genom porten de körde, och genom den dånande förgård.
Han på hästarna slog, och de ej ovillige flögo,
Kommo till hvetebärande fältet, och derstädes sedan 495
Lyktade färden; så fort dem förde de ilande hästar.
Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla.

Fjerde Sången.

Till Lakedaimon desse, det däldiga lände, och djupa,
Och inkörde nu hos Menelaos, den ärebekrönte.
Honom de funno ett bröllopsgelag med vännerna många
Firande hemma hos sig, åt sonen och ståtlige dottren.
Henne han sände åt sonen utaf härskingrarn Achilleus; 5
(Ty i Troia han ren tillförene lofvat och samtyckt
Gifva, och gudarne nu fullbordade deras förmälning;
Henne så sände han nu med hästar och vagnar, att fara
Till Myrmidonernes prisade stad, der denne var konung.)
Men åt sin son från Sparta Alektors dotter han förde, 10
Hvilken åt honom var född kärälskelig, båld Megapenthes,
Af slafvinnan; åt Helena mer ej gudarne lifsfrukt
Gåfvo, sedan hon födt tillförne den tjusande dottren
Hermione, med tycke utaf Aphrodite, den gyllne.

Så spiste i det högtakiga, stora palatset 15
Grannar, och vänner hos Menelaos, den ärebekrönte,
Fägnande sig; der qvädde för dem gudomlige sångarn,
Spelande cittra; och två luftspringare äfven i laget,
Stämmande an en sång, omkring sig svängde i midten.

Men i palatsets portar de sjelfve, och hästarne båda, 20
Hjelten Telemachos nu, samt Nestors lysande ättling,
Stodo, och först framträdande såg dem kong Eteoneus,
Hurtig tjenare hos Menelaos, den ärebekrönte;
Sprang att berätta i rummen derom för männernas herde,
Och sig ställande nära, han talade vingade orden: 25
Fremlingar nu der stå, zeusfostrade drott, Menelaos,
Männer två, som likna till börd den store Kronion;
Säg då, skole vi dem urspänna de ilande hästar.
Eller färda dem af till en ann, som gerna dem mottar.

Honom svarade, högligen vred, blondlock Menelaos: 30
Ej enfaldig du var, Boetos' son, Eteoneus,
Förr, men åtminstone nu, som ett barn, enfaldigt du jollrar.
Sannerlig ha vi sjelfve förtärt gästskänkerna många
Bland villfremmande män, hit kommande; måtte ändock Zeus
Framdeles göra på jemren ett slut! de fremlingars hästar 35
Urspänn, bringa dem sjelfva också hit in för att spisa.

Sade; och denne ur saln uthastade, bjöd ock de andra
Hurtiga tjenarne strax att följa tillika med honom.
Hästarna de urspännde, som svettades oket inunder,
Men derefter de bundo dem fast vid hästliga krubbor, 40
Kastade för dem spelt, som de mängde med gulaste kornet,
Samt mot insidsväggen, den strålande, lutade vagnen;
Förde så in dem sjelfva i herrliga huset; förvånte
Sågo de om sig uti zeusfostrade konungens boning.
Förty likasom solens glans det var, eller månens 45
I högtakigt palats hos ärebekrönt Menelaos.
Men då de skådande kring med ögonen, nog sig förlustat,
Stego de in, att bada, uti välglattade karen.
När nu alltså dem tärnorna tvättat, och smort med essensen,
Kastat omkring en hvar en yllene mantel och lifrock, 50
De sig satte på stolar invid Menelaos, Atreiden.
Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar
I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver,
Vattnet, och dukade derbredevid det fejade bordet.
Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för dessa, 55
Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde.
Föreskärarn på fat upplade, och hämtade allt slags
Kött, och ställde åt dem bredevid de gyllene bägrar.
Helsande båda, talte dem till blondlock Menelaos:

Smaken på maten, och plägen er väl, J båda; men sedan, 60
När ni er måltid gjort, vi skola er fråga, bland männer
Hvilka J ären; ty icke försvann er föräldrarnes stämma,
Utan J ättlingar ären utaf zeusfostrade kongar,
Skepterbärande män; de fege ej sådana aflat.

Talade så; och lade för dem af oxen, den feta, 65
Ryggstek, fattad med händren, som honom till ära de framlaggt.
Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter.
Men till dryck och till mat, när de samtligen mättat sin lystnad,
Ställde Telemachos talet på stund till sonen af Nestor,
Hållande hufvudet när', att de andre ej skulle det höra: 70

Märk nu, o Nestors son, kärälsklige du för mitt hjerta,
Kopparns blixtrande glans öfverallt i de dånande rummen,
Gullets jemväl, bernstenens, och elfenbenets och silfrets!
Zeus', den Olympiskes, borg, måhända är innantill sådan.
Hur osageligt allt! mig skådande häpnaden fängslar. 75

Honom, talande så, förnam blondlock Menelaos,
Och tilltalade dem, och sade bevingade orden:

Älskade söner, med Zeus bland dödliga täfle ej någon;
Ty odödlige ju hans boningar äro, och skatter;
Men bland dödliga någon med mig, eller icke, må täfla 80
I besittningars mängd; visst är, sen mycket jag lidit,
Mycket irrat, jag förde dem hem på åttonde året.
Kypros, Phoinike, de Aigyptier, under min irrfärd,
Såg jag, Sidonier ock, och Erember, och Aithiopeer,
Libyen äfven, der lammena strax behornade födas. 85
Ty tre gånger hvart endaste år der tackorna lamma.
Der ej egaren sjelf, ej heller hans herde är nånsin
Stadd i behof af ost och af kött, eller ljufliga mjölken,
Utan de städs, år ut, år in, der låta sig mjölka.
Medan jag härvid nu, hopsamlande mycken besittning, 90
Irrade kring, mellertid mig brodren en annan ihjelslog
Lönligt och oförtänkt, i beråd med förderfliga makan.
Derför i sanning ej glad jag dessa besittningar eger.
Äfven af fädren J bordt det höra, ehvad de er månde
Heta; ty särdeles mycket jag led; och huset förstördes, 95
Ganska beqvämt att bebo, inrymmande mycket och dyrbart.
Hade med tredjedelen deraf jag fått i palatset
Bo, och vore vid lif de män, som i rymliga Troia
Stupade då, långt borta ifrån hästnärande Argos!
Dock jag samtliga dessa i sanning beklagar och gråter, 100
Sittande mången gång här hemma i salarna våra,
Fägnande stundom med sorg mitt sinne, och stundom jag åter
Hvilar; ty snarlig mättnaden är af förstelande sorgen.
Bland dem alla jag ingen ändock så gråter, fast ängslad,
Såsom en enda; han mig förbittrar sömnen och maten, 105
När jag det minns: af Achaierna har ej någon så äflats,
Såsom Odysseus stred och äflades; detta nu honom
Sjelf till qval skull' lända, och mig till evärdelig smärta,
För hans skull, att så länge han dröjer; allsicke vi vete,
Om han är död eller lefvande. Nu begråter väl honom 110
Både förståndiga Penelope, och gamle Laertes,
Jemte Telemachos, hvilken ett barn han lemnade hemma.

Talte; och längtan att sörja sin far uppväckte hos honom.
Tårar ur ögat på marken han gjöt, då om fadren han hörde,
Och han för anletet höll den purpurne mantalen lyftad, 115
Med två händren; och det snart varsnade nu Menelaos,
Och besinnade sedan uti sin själ och sitt hjerta,
Anten han honom skull' tillstädja att minnas sin fader,
Eller förut åtspörja, och tala om ett och om annat.

Medan detta han välfde uti sin själ och sitt hjerta, 120
Ut nu Helena från högtakiga, doftiga kammarn
Kom; gullsländade Artemis lik hon var till att påse.
Genast en konstgjord stol framställde åt henne Adraste,
Och Alkippe af lenasta ull medförde en matta;
Phylo en silfverkorg medförde, som gifvit åt henne 125
Konung Polybos' maka, Alkandre, som bodde i Thebai,
Det Aigyptiska, der mång skatter i rummen förvaras.
Åt Menelaos sjelf han gaf två silfverne badkar,
Tio talenter i gull, och två trefötter derjemte.
Utomdess hans gemål gaf Helena skönaste skänker, 130
Gyllene sländan hon gaf, och derhos långrundade korgen,
Silfverne; ytterst med gull utsirade voro dess kanter.
Tärnan Phylo den nu medförande, satte för henne,
Fylld med finaste garn till bräddarna, ofvanpå denna
Sländan låg, försedd med dunkelfärgade ullen. 135
Hon sig satte på stoln, och en pall var inunder dess fötter.
Strax hon sporde med orden gemåln om ett och om annat:

Vete vi väl, zeusfostrade drott, Menelaos, om dessa,
Hvilke bland män de berömma sig ha ankommit till vårt hus?
Ljuger jag nu, eller talar jag sannt? men mig hjertat befaller. 140
Ty jag tror mig ej nånsin ha sett än någon så lika,
Hvarken man eller qvinna (mig skådande häpnad betager),
Såsom denne är lik stormodige konung Odysseus'
Son, Telemachos, hvilken, ett spädt barn, lemnade hemma
Denne man, då för mig, föraktliga kvinna, Achaier, 145
J anländen till Troia, att väcka det vågsama kriget.

Svarande, henne talade till blondlock Menelaos:
Maka, äfvenså jag nu tänker, såsom du likar;
Ty hans fötter de voro ja sådana, sådana händren,
Ögonens blickar, och hufvudet med, och håret derofvan. 150
Och då jag nu derjemte, erinrande mig om Odysseus
Talte, hur många bekymmer, för min skull äflande, denne
Utstod, gjöt han ur ögonens lock den brännande tåren,
Och för anletet höll den purpurne mantelen lyftad.

Honom igen genmälte Peisistratos, sonen af Nestor: 155
O, zeusfostrade kong, Menelaos, kämparnes höfding,
Dennes son i sanning är han, som sjelf du förmäler;
Men grannlaga han är, och tungt det lägger på hjertat,
Att, hit nyligen länd, framlägga ett sladdrande mångprat,
Dig inför, af hvars röst, som af guds, vi alle förtjusas. 160
Men mig skickade hit den Gereniske riddaren Nestor,
Att hans följeslagare bli; ty han ville dig skåda,
Att du skulle med råd eller dåd gå honom tillhanda.
Ty mångfaldiga qval har en son, hvars fader är borta,
Hemma i huset, enär ej andre beskyddare finnas: 165
Så Telemachos nu; ty borta är denne, och ingen
Finns bland folket, som skull' afvärja från honom förderfvet.

Svarande, honom talade till blondlock Menelaos:
Gudar, en särdeles kär mans son i sanning till mitt hus
Kommit, hvilken för mig mångfaldiga strider har utstått. 170
Ock jag trodde mig få undfägna, för alla Argeier,
Honom, i fall hemkomsten åt oss på de snabba galejor
Utöfver sjön förunnte Olympiske dundrarn Kronion.
Äfven i Argos en stad jag byggt, och boningar inredt,
Bringande honom från Ithaka hit med skatter; och son sin, 175
Samt det samtliga folk, sen en af de städer jag utrymmt,
Hvilka bo häromkring, och sjelf jag som konung beherrskar.
Ofta vi då hvarandra besökt; ej hade oss något
Åtskilt, fägnande vänligt hvarann, och förlustande städse,
Förrän då dödens moln, det svarta, beskuggade båda. 180
Men så var det beskärdt; gud sjelf afundades detta,
Hvilken honom, den arma, betog hemkomsten allena.

Talade så; och hos alla han väckte till sorgen begäret.
Gret nu Helena, hon den Argeiska, född af Kronion,
Gret så Telemachos ock, samt Atreus' son, Menelaos; 185
Äfven ej Nestors son otårade ögonen hade,
Ty han i hjertat sitt vankfri Antilochos mindes,
Honom, som herrlig son till strålande Eos ihjelslog,
Honom han mindes, och talade så bevingade orden:

Atreus' son, att mer än dödlige du är förståndig. 190
Åldrige Nestor mig sade, enär vi tänkte uppå dig,
Hemma i salarna hans, och vexlade ord med hvarandra.
Hör mig fördenskull, om du det kan! Ty icke jag finner
Nöje, vid aftongelag att gråta; i morgon ju äfven
Tidiga Eos vi få; likväl misstycker jag icke, 195
Att man gråter den menska, som dött, och lyktat sin bane.
Detta ju ock är endaste skänk åt eländiga menskor,
Att man klipper sitt hår, och torrkar från kinderna tåren.
Äfven för mig en broder har dött, allsicke den sämste
Bland Argeiernes män; du torde det veta; jag icke 200
Mött, eller sett; det sägs, att Antilochos mera än andra
Varit, mera i löpande snabb, och väldig en kämpe,

Svarande, honom talade till blondlock Menelaos:
Älskade, sådant du sagt, som det höfs förståndige mannen
Säga och göra, och den som äldre till årena vore; 205
(Son af en sådan far, du fördenskull ordar förståndigt.
Sonen är väl lättkänd till en man, åt hvilken Kronion
Lycka beslöt, då han äktade sig, då till verlden han föddes.
Så han åt Nestor nu har alla dess dagar förunnat,
Att i egna salarna sjelf storståtligen åldras, 210
Men att i lanskonst främst, och i vishet sönerne äro.)
Låtom oss derföre lykta den gråt, som nyligen uppstått.
Och qvällsvarden igen påtänka; man gjute på händren
Vatten; i morgon bittida ock för Telemachos finnas
Ord, och för mig, att säga hvarann vår gemensamma mening. 215

Sade; och Asphalion tvättvatten på händerna hällde,
Hurtig tjenare hos Menelaos, den ärebekrönte.
Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter.
Men helt annat betänkte då Helena, född af Kronion
Strax en krydda hon kastade in i vinet, de drucko, 220
Bot mot vrede och sorg, utplånande samtliga qvalen.
Ho som smakar deraf, sen hon är mängd i pokalen,
Ej den dagen gjuter en tår för kinderna neder,
Ej, om för honom dött hans egen mor eller fader,
Ej, om hans bror, eller älskade son de inför hans anlet 225
Dräpte med svärdet, och han med ögonen skulle det skåda.
Sådana krydder dottren af Zeus, illfundiga, hade,
Starka, dem Thons gemål, Polydamna, Egyptiskan, gifvit
Henne; ty rikligen alstrer ju der fruktgifvande jorden
Krydder, somliga goda till blandning, och somliga slema. 230
Läkare är der enhvar, mer skicklig än öfriga alla
Menskor, förty de leda ifrån Paieon sin härkomst.
Men då nu kryddan hon bragt, och befallt vin hälla i kärlen,
Åter med orden hon började på, och talte, och sade;

Atreides, zeusfostrade drott, Menelaos, och desse 235
Söner till modige män, (så ömsom åt en och åt annan
Zeus ger ondt, eller ock ger godt; ty allt ju han gitter.)
Nu välplägen er här och, medan i salen J sitten,
Fägnen er åt mitt tal; uppbyggeligt vill jag berätta.
Allt jag visserlig ej skall nämna, och icke formäla, 240
Alla de bragders tal, tålsinnte Odysseus har utfört;
Men hur den väldige mannen bedref och vågade detta
Uti de Troers land, der J skador leden, Achaier.
Sen han tuktat sig sjelf med skändliga slag af ett gissel,
Liksom en slaf, han kring axlarna drog de lumpnaste trasor, 245
Och i fiendtlige mäns bredgatade fäste sig insmög.
Döljande egen gestalt, antog han en tiggares skepnad,
Han, som ändock vid Achaiernes skepp allsicke var sådan.
Liknande denne, i Troernes stad insmög han; och ingen
Anade det. Fast sådan han var, jag kännde allena 250
Honom igen, och besporde; med list min fråga han undvek.
Men när honom jag tvättat och smort med essens af oliven,
Samt klädt kläderna på, och med kraftiga eden bedyrat,
Att ej Odysseus förr jag skulle hos Troerna röja,
Innan till tälten sin kos och de snabba galejor han hunnit: 255
Då förtäljde han mig ock alla Achaiernes planer.
Sen med det spetsiga svärd han dräpt bland Troerna mången,
Han till Argeierna kom, och många tidender medtog.
Andra Troinnorna då högt klagade alla, men mitt bröst
Gladdes; ty hjertat hos mig var redan benäget att vända 260
Hem tillbaka; jag gret den olycksstund Aphrodite
Gaf, då hon bragte mig dit från älskade fädernejorden,
Lemnande dottren min, sofkammaren med, och gemåln med,
Hvilken ej brast det minsta i vett, ej heller i fägring.

Svarande, talade henne då till blondlock Menelaos: 265
Visserlig allt hvad du sagt, o qvinna, är sanningen enligt.
Redan finne och råd jag lärt mig känna hos många
Hjeltemän, jag äfven besökt åtskilliga länder;
Dock ej nånsin ännu jag maken med ögonen skådat,
Sådan Odysseus var, tålsinnige mannen, i tanksätt. 270
Så den väldige ock utförde, och vågade detta,
Medan i bonad häst vi sutto, Argeiernes alle
Tappraste män, medbringande död åt de Troer, och ofärd.
Sedan lände du dit; dig mante förmodligen någon
Gudmakt, hvilken önskade ge åt Troerna ära, 275
Och gudlike Deiphobos dig medföljde på vägen.
Vandrande kring tre gånger, du fingrade hålkade hästen,
Och uppnämnde vid namn de Danaers yppersta drottar,
Härmande rösten utaf Argeiernes samtliga makar.
Man Tydeides, och jag, och derhos den ädle Odysseus, 280
Sittande midt bland de andra, vi hörde huru du ropte.
Nu vi båda, med hastadt beslut, ren hade i sinnet,
Anten att stiga utur, eller ock genmäla derinnan;
Men oss Odysseus höll, och förhindrade, fastän vi ville.
Voro Achaiernes söner nu alle de öfrige tyste, 285
Utom Antiklos allena, som dig med orden besvara
Ville, men munnen hans fasttryckte Odysseus med starka
Händerna, utan att släppa, och räddade alla Achaier;
Höll så länge, tills dig aflägsnade Pallas Athene.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: 290
O, zeusfostrade kong, Menelaos, kämparnes höfding,
Ve! och detta ej alls afvärjde det bittra förderfvet,
Ej, om han ock ett hjerta af jern inom sig besutit.
Men nu, välan, oss reden en bädd, att alle på stunden
Vi må vandra till sängs, och fägnas af ljufliga sömnen! 295

Talte; och Helena bjöd, den Argeiska, slafvinnorna genast
Reda i pelaregången en bädd, och ståtliga purpur
Täcken kasta derpå, utbreda tapeter på dessa,
Äfvensom yllene mantlar, att ofvanifrån sig betäcka.
Dessa gingo ur saln, och höllo i händerna facklan, 300
Redde så bäddar; och ut härolden de fremmande följde.
Desse lade sig der att hvila i förstun af huset,
Både Telemachos, hjelten, och Nestors lysande ättling.
Men Atreides han sof i det inre af höga palatset,
Helena låg bredevid, långmantlad, den bästa af qvinnor. 305

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Hastade upp från sin bädd Menelaos, väldig i härskri,
Sedan han klädt sig; och hängde det eggiga svärdet på axeln,
Bandt ock sköna sandaler inunder de fylliga föttren,
Och ur sitt sofrum gick, jämlik med en gud till att påse, 310
Tog vid Telemachos plats, och talade ordet, och sade:

Hvad är för värf, som förde dig hit, o Telemachos, hjelte,
Till Lakedaimon, det helga, på hafvets rymliga ryggar?
Statens, säg, eller ditt? mig det sannfärdigt berätta!

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: 315
O, zeusfostrade kong, Menelaos, kämparnes höfding,
Hit jag är kommen, ifall om min far du tidender säger.
Huset mig fräts, och i grund de feta besittningar ödas,
Och af fiendtliga män uppfylls min boning; och städse
Slaktar mig får, och jemväl fotsläpande, hornade korna, 320
Giljareskaran med skändeligt trots, som mor min belägrar.
Derföre nu dig knäna jag nalkas, om nånsin du ville,
Anten med egna ögon du sett hans bedröfliga ofärd,
Säga åt mig, eller om du derom försport af en annan,
Vankande; ty så beklagelig son framfödde hans moder. 325
Hvarken af aktning för mig du mildra ditt ord, eller ömkan,
Utan berätta mig allt, på hvad sätt det mötte din åsyn.
Gör det, jag ber, om nånsin min far, den käcke Odysseus,
Antingen ord eller verk fullbordade, hvilket han lofte,
Uti de Troers land, der J skador leden, Achaier i 330
Mig nu detta förtälj, och säg mig idelig sanning!

Honom svarade, högligen vred blondlock Menelaos:
Gudar, sannerlig desse uti stormodige mannens
Hvilbädd önskade hvila, ehur feghjertade sjelfve.
Liksom då hinden uti det modiga lejonets skogslund, 335
Sedan hon insöft der nyfödda och diende valpar,
Letar dungarna genom och gräsiga klyftorna alla
Bete, och lejonet sjelft mellertid sin kula beträder,
Och tillsänder båd yngel och mor en snöpelig ända:
Så skall Odysseus dem tillsända en snöpelig ända. 340
Ja, må vid Zeus, vår far, och Athenaie, och Apollon,
Sådan ännu, som fordom uppå vältrefliga Lesbos,
Der han i split stod upp att brottas med Philomeleides,
Och slog modigt omkull, och alle Achaierne gladdes:
Måtte nu slik uppträda bland friareskaran Odysseus, 345
Alle då visst snardöde och olycksfriare vore.
Det som du mig omspörjer och ber, visst icke jag ärnar
Säga med arga funder och list, ej heller bedraga,
Utan hvad mig förtäljt sannfärdige gubben i hafvet,
Icke af det ett endaste ord jag gömmer och döljer. 350

Mig, som längtade hem, än gudarne qvar i Aigyptos
Höllo, emedan åt dem jag ej bragt tacknämliga offer:
Vilja ju gudarne städs, att man deras befallningar minnes.
Vidare finnes en holme uti mångsqvalpiga hafvet,
Framför Aigyptos' ström, och honom de Pharos benämna, 355
Så långt skild derifrån, som hålkade skeppet på dagen
Lägger till rygga, då hvinande vind påblåser från aktern;
Der finns ock väl lempelig hamn, dän de jemna galejor
Styra åt öppen sjö, sen friskt dricksvatten de hämtat.
Tjugu dagar mig gudarne der qvarhöllo, och aldrig 360
Blåste på sjön vindfläktarne opp, som städse åt skeppen
Vägledsagare äro på hafvets ryggar, de breda.
Hade så all vägkosten förtärts, och männernes krafter,
Skulle ej någon af gudarna mig, medlidande, räddat,
Dottren till gubben i sjön, den väldige konungen Proteus, 365
Eidothea, ty hos henne jag mest nu hjertat bevekte;
Hon mig mötte, som ensam och skild från kamraterna, kringsmög.
Ty städs vankande holmen omkring, de plägade fiska
Med metkrokar, då hungren för dem anfäktade magen.
Hon stod nära till mig, samt talade ordet, och sade: 370

Barnslig, o fremling, du är, eller korttänkt särdeles mycket,
Eller med flit försumlig, och gläds att täras af smärtan,
Ty ren länge på holmen du här qvarstannar, och ingen
Utväg finna förmår, och kamraternes hjerta förtvinar.

Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: 375
Jag skall säga dig rent, ho du bland gudinnor må vara,
Att jag ej stannar med flit här qvar; kanhända jag brutit
Mot odödliga, hvilka bebo den rymliga himlen.
Men du, välan, mig säg, — ty gudarne veta ju allting, —
Ho mig ibland odödliga binder och hindrar på resan; 380
Säg mig också, på det fiskiga haf hur jag länder till hemmet!

Så jag talte; då svarade strax gudinnors gudinna:
Sannerlig, fremling, åt dig noggrannligen skall jag berätta.
Hit inträffar ur sjön odödlig en gubbe, Aigyptiern
Proteus, som sannfärdelig är, samt djupen i hafvet 385
Alla samtliga vet, och är underdånig Poseidon.
Honom säga de vara min far, och hafva mig aflat.
Honom i fall om du kunde försåtligen fånga, i snaran,
Han förtäljde dig vägen minsann, och resans begränsning,
Samt hur på fiskiga sjön du lände tillbaka till hemmet. 390
Ja, han förtäljde dig ock, zeusfostrade, om du det ville,
Allt hvad i salarna godt eller ondt tilldragit sig hafver,
Medan borta du var på den långa, besvärliga färden.

Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne:
Sjelf berätta mig nu den åldrige gudomens tillhåll, 395
Att han ej anande mig, eller vetande, smyger sig undan;
Ty svår är ju en gud, att kufvas af dödliga mannen.

Så jag talte; då svarade strax gudinnors gudinna:
Sannerlig, fremling, åt dig noggrannligen skall jag berätta.
När som solen till himmelens midt uppstiga har hunnit, 400
Då beger sig åstad sannfärdige gubben ur hafvet,
Under Zephyros' fläkt, omtäckt af dunklande dyning,
Och, utgången, han hvilar sig sen i hålkade grottan.
Och sjöhundarne kring, Halosydnas, den dejligas, söner
Mangrannt sofva, ur grumlade sjön sen upp de ha dykat, 405
Flåsande vidrig en ånga utur mångdjupiga hafvet.
Dit ledsagande dig, såsnart som morgonen randas,
Jag inbäddar så varligt, men välj bland dina kamrater
Trenne, som äro de bäste uppå vältoftade skeppen.
Samtliga gubbens funder jag vill dig äfven förtälja. 410
Nu sjöhundarna först han samtliga räknar, och mönstrar;
Men då dem alla han har uppå fem fingrar, och skådat,
Lägger i midten han sig, liksom fårherden bland fåren.
Och såsnart som J bara förmärkt, att gubben har somnat,
Läggen er grannliga vinn derefter om styrka och hjeltmod, 415
Honom att der qvarhålla, fast fiken och bråd till att rymma.
Allting skall han fresta att bli, som finnes på jorden,
Krälande kräk, och vatten, och eld med flammande låga;
Hållen uti enträget, och klämmen mera och mera!
Men såsnart som han sjelf omsider dig spörjer med orden, 420
Vorden sådan han var, då J sågen honom sig lägga,
Då må du ock upphöra med våld, och lossa den gamle
Hjälten, och spörja, af gudarna hvem dig svåra förföljer,
Samt om din återkomst, hur på flikiga hafvet du länder.

Så hon talte, och dykade ned i det svallande hafvet. 425
Men till galejorna jag, der de stodo på sandiga stranden,
Gick, och vid vandringen hjertat i mig mångfaldigt sig rörde.
Men såsnart som jag nu ankommit till sjön och galejan,
Redde vi qvällsvard till, och gudomliga natten oss påkom,
Och vi lade oss sedan vid hafvets bränning att hvila. 430
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Då jag äfven till stranden utaf bredvägiga hafvet
Gick, sen jag gudarna bedt enträget, och trenne kamrater
Tog, på hvilka jag litade mest i hvarje förrättning.
Hon mellertid neddykat i hafvets rymliga sköte, 435
Och medbringat ur sjön skälskinnena, fyra till antal,
Alla ännu nyflådda; och stämplade svek mot sin fader.
Lägerställen gräfde hon upp på stranden af hafvet,
Och satt bidande der; vi nalkades henne helt nära,
Och hon oss lade i rad, och täckte en hvar med ett skälskinn. 440
Der bakhållet oss var förskräckligt; oss pinade svåra
En olidelig stank från de sjöuppammade skälar;
Ty ho skulle bredvid sjöhunden väl vilja sig lägga?
Dock hon frälste oss sjelf, och en ståtelig lindring oss påfann:
Hämtande, under näsan på hvar hon ambrosia lade, 445
Doftande särdeles ljuft, och, förstörde så stanken af skälen.
Hela morgonstunden vi der tålmodigt förbidde,
Och sjöhundarne kommo ur sjön talrika, och sedan
Lade sig alle i rad vid hafvets bränning att hvila.
Middagstiden ur sjön kom gubben, och fann nu de feta 450
Skälarna, gick sen fram till en hvar, och räknade alla,
Först han räknade oss bland skälarna, utan att ana
Alls i själen försåt; derefter sjelf han sig lade.
Strax högt skriande sprungo vi fram, och händerna rundtom
Slogo, och gubben glömde ej bort de listiga funder; 455
Utan nu till en början han vardt tjockskäggigt ett lejon,
Sedan en drake, och panther, och sedan ett gräseligt vildsvin;
Vardt höglöfvadt ett träd; vardt ock klarrinnande vatten;
Men vi med oskrämdt sinne ändock fasthöllo den gamla.
När nu han ledsen vardt, erfaren i listiga funder, 460
Då han spörjande talte mig till i följande ordlag:

Ho har, o Atreus' son, bland gudar dig gifvit det rådet,
Att, i försåt, ovillig mig ta? hvad görs dig behof af?

Så han talte; men jag genmälte, och svarade honom:
Gamle, du vet; hvad gör du mig så försåtelig fråga? 465
Hur jag länge på ön qvarhålles, och icke en utväg
Alls utfinna förmår, ooh hjertat mig täres i bröstet.
Men du, välan, mig säg, — ty gudarne veta ju allting —
Ho mig ibland odödliga binder och hindrar på resan,
Säg mig också, hur på fiskiga sjön jag länder till hemmet! 470

Så jag talte; men han genmälte mig åter, och svarte:
Sannerlig hade du bordt åt Zeus och de öfriga gudar
Offra en festhekatomb, och sen afsegla, att fortast
Uppå det dunklande haf anlända till fädernelandet.
Ty ej är dig beskärdt, att vännerna skåda, och komma 475
Hem till din fädernejord, eller till vältrefliga huset,
Förrn du återigen till himmelborna Aigyptos
Flodens vatten har rest, och heliga festhekatomber
Åt odödliga offrat, som bo i himmelen, vida.
Då först gudarne unna den väg, som du välfver i sinnet. 480

Så han talte; men mig vardt sönderkrossadt mitt hjerta,
Derför att åter han bjöd mig uppå dimmdunkliga hafvet
Hän till Aigyptos resa, den långa, besvärliga vägen.
Men jag honom ändock genmälte med orden, och svarte:

Gamle, detta jag skall verkställa, såsom du bjuder; 485
Men du, välan, derjemte förtälj, och noga berätta,
Om oskadde med skeppen Achaierne samtligen hemländt,
Hvilka vi lemnade, Nestor och jag, då vi foro från Troia,
Eller om någon förgåtts i bitter död på galejan,
Eller i vännernas händer, enär han kriget beslutit. 490

Så jag talte; men han genmälte mig åter, och svarte:
Atreus' son, hvi fråga mig det? allsicke det höfs dig,
Att utforska min tanke, och veta; ej heller jag menar,
Att orårig du länge förblir, när allt du förnummit,
Mången af dessa är död, och mången af dessa vid lifvet. 495
Två härförare blott bland de kopparbeklädda Achaier
Svunno uppå hemfärden; du sjelf i kriget ju deltog:
En tör lefvande änn qvarhållas i rymliga hafvet.
Aias dukade under uppå långårade skeppen;
Honom först Poseidaon till höga Gyraiska bergen 500
Bragte i säkert förvar, samt frälsade undan ur hafvet;
Och han döden väl flytt, så hatad han var af Athene,
Derest ett trotsande ord han ej yttrat och mäkta bestraffats:
Sade, mot gudars vilja, sig flytt hafssvalget, det djupa.
Honom Poseidaon sjelf hörde, då trotsigt han talte 505
Och nu fattande strax treudden i väldiga händren,
Slog han Gyraiska klippan dermed, och styckade henne:
En bit stannade der, och den andra störte i hafvet;
Aias, som redan satt sig på den, vardt mäkta bestraffad,
Och kringfördes på svallande sjöns omätliga vågor. 510
Så nu han omkom der, sen saltiga vattnet han druckit.
Dödsgudinnorna slapp mellertid din broder, och undgick
Uppå de hålkade skeppen, och frälstes af vördade Here,
Men som han just var nära att komma till höga Maleiai
Berget, påstunden då stormvinden röfvande förde 515
Honom ut på den fiskiga sjön, och han suckade högljuddt, —
Ändatill landets gräns, der i husen bodde Thyestes
Fordom, men då der bodde Thyestiades Aigisthos.
Och då nu dän sig tedde jemväl en lyckosam hemfärd,
Och då gudar för dem vändt vinden, och hemma de voro: 520
Sannerlig glad han besteg det älskade fädernelandet,
Rörde vid fädrens jord, ooh kysste, och ymniga heta
Tårar gjöt, emedan förtjust han skådade hemmet.
Men nu ifrån vårdtornet en väktare varsnade honom,
Som svekråde Aigisthos beställt, ooh loft till betalning 525
Tvenne talenter i gull; ett år ren hade han vaktat, —
Att han ej smöge förbi, och röjde sin brusande styrka.
Denne med tidender skyndade hem till männernes herde,
Och Aigisthos påstund uttänkte bedrägliga ränker:
Tjugu de raskaste karlar utur folkhopen han valde, 530
Ställande dem i försåt, och derhos bad reda en måltid.
Sjelf han reste, och bjöd Agamemnon, männernes herde,
Både med hästar och vagn, ovärdiga tankar i sinnet.
Honom, ej anande alls ofärden, han förde, och sedan
Dräpte uppå måltiden, som oxen man dräper vid krubban. 535
Icke blef någon qvar af Atreides' bussar, som medföljt,
Ej af Aigisthos' heller; i salarna dödades alla.

Så han talte; men mig vardt sönderkrossadt mitt hjerta,
Och jag satt der på sanden och gret, ej längre mig sinnet
Önskade lefva numer, och himmelens dager beskåda. 540
Men då jag gråtit mig mätt, och lemnat åt högsta förtviflan,
Se, då talte mig till sannfärdige gubben i hafvet:

Mera, o Atreus' son, gråt icke så faselig lång tid
Oupphörligt; dermed uträtta vi intet; du skyndsamt
Äfle, att åter en gång hemkomma till fädernejorden. 545
Antingen träffar du honom vid lif, eller ock har Orestes
Dräpit redan, och du inträffar kanske till begrafning.

Så han talte; men mig blef hjertat och modiga sinnet
Återigen, så ängslad jag var, uppfriskadt i bröstet,
Och jag höjde min röst, samt talte bevingade orden: 550

Nog om dessa jag vet; om den tredje mig äfven berätta,
Hvilken lefvande än qvarhålles på villande hafvet,
Eller död. Så ängslad jag är, vill om honom jag höra.

Så jag talte; men han genmälte mig åter, och svarte:
Son till Laertes han är, som på Ithaka eger sin boning. 555
Honom jag skådat på ön, utgjutande ymniga tåren,
Uti Kalypsos salar, gudinnans, som honom med nödtvång
Håller; och ej han kan hemkomma till fädernejorden;
Ty ej har han beårade skepp, ej heller kamrater,
Som ledsagade honom på hafvets ryggar, de breda. 560
Dig är ej gudabeskärdt, zeusfostrade drott, Menelaos,
I hästnärande Argos att dö, och lykta din bane;
Men till Elysiska fältet, och jordens yttersta gränser
Gudarne sända dig hän, bort till blondlock Rhadamanthys.
Lifvet är icke så lätt för menskorne någorstädes: 565
Ej sträng vinter der finns, ej snö nånsin en regnskur,
Men friskandande fläktar af Zephyrosvinden beständigt
Sänder Okeanos upp, att menskorna vederqvicka,
Efter du Helena äktat, och är svärson till Kronion.

Så han talte, och dykade ned i det svallande hafvet. 570
Jag deremot till galejorna nu med de väldiga bussar
Gick, och på vandringen hjertat i mig mångfaldigt sig rörde.
Men såsnart som jag var ankommen till sjön och galejan,
Redde vi qvällsvard till, och gudomliga natten oss påkom,
Och vi lade oss sedan vid hafvets bränning att hvila. 575
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Först vi galejorna halade ut i gudomliga hafvet,
Reste så seglen och masterna upp på de jemna galejor;
Stego derjemte de sjelfve om bord, och sig satte på brädren.
Sittande der i en rad, grå hafvet med åren de slogo. 580
Återigen till Aigyptos, den himmelborna, jag skeppen
Bragte, och offrade der utkorade festhekatomber.
Men då jag nu städs varande gudarnes vrede försonat,
Reste jag kong Agamemnon en vård, till evärdelig ära.
Detta gjordt, tillbaka jag for; mig unnade medvind 585
Gudarne, hvilka mig snart hembragte till fädernelandet.
Men du, välan, nu stanna här qvar i salarna mina,
Tills att den elfte dag, eller också den tolfte är inne.
Då jag sänder dig ståtligt, och ger dig herrliga skänker,
Hästar, trenne till tal, välglattad en vagn, och derjemte 590
Ger jag en vacker pokal, att derur du åt gudarna offer
Gjuter, och dagarna alla jemväl mig hyser i minnet.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Mig ej, o Atreus' son, qvarhåll lång tid här numera,
Ty jag väl året ut hos dig högst gerna fördröjde, 595
Sittande; mig ej längtan betoge till hem och föräldrar,
Ty jag högligen gläds, då ditt tal jag hörer, och dina
Ord, men redan mig nu misslynnte kamraterna äro
I förträffliga Pylos; du mig qvarhåller för länge.
Skänken som du mellertid mig gifver, han vare en skåpskatt. 600
Hästarna för jag likväl ej till Ithaka, utan jag lemnar
Här dem åt dig till parad; ty du är kong i ett rymligt
Slättland, hvilket är rikligt förseddt med lotos och galgant,
Samt med hvete, och spelt, och sig vidt kring-spridande hvitkorn.
Men på Ithaka äng ej finns, eller rymliga ridfält: 605
Dock getnärande, mer är hon kär mig än nånsin en hästort.
Ty ej någon af öarna är hästlemplig och änggod,
Som angränsa till sjön; och Ithaka mindre än alla.

Talte; och smålog då Menelaos, väldig i härskri,
Smekte med handen honom, och talade ordet, och sade: 610

Du är af ädel blod, mitt barn, då sådant du talar;
Derföre byter jag ut dig detta; ty sådant jag gitter.
Och af de skänker, som ligga i mitt hus, gömda till skåpskatt,
Gifver jag den som af alla är aldravackrast och dyrast,
Gifver dig konstgjord blandningspokal; men silfverne är den 615
Hel och hållen, med gull dess bräddar äro beslagna,
Sjelve Hephaistos' verk, mig gaf den Phaidimos, hjelten,
Rike Sidoniers konung, enär mig hyste hans boning,
Återvändande hit; dig vill jag denna förära.

Så nu desse med sådane ord tilltalte hvarandra. 620
[Kockarne trädde då in i gudomlige konungens salar.
Hämtade fåren, och bringade med manstärkande vinet;
Brödet åt dem derhos skönbindlade hustrurna buro.
Så nu med frukost desse i salarna hade bestyret.]

Friarne nu mellertid der framför Odysseus' palatset 625
Med kastskifvor förnöttte sin tid, med slungade jagtspjut,
På den fejade gård, der förr de hade sitt sjelfsvåld.
Men gudsköne Eurymachos satt, och Antinoos, båda
Ypperst bland friarnes tal, och förnämligast äfven i hjeltmod.
Trädde så nära intill Noemon, Phronios' ättling, 630
Sporde Antinoos sedan med orden och talte, och sade:

O Antinoos, vete vi väl i vår själ, eller icke
När Telemachos vänder igen från sandiga Pylos?
Mig galejan han tog, som mig sjelf nu göres af nöden,
Till vidrymliga Elis att fara, der jag har hästar, 635
Ston, ett dussin till tal, och derhos ihärdiga mulor,
Än otamda; jag ville mig en hitbringa, och tämja.

Talte; och desse i själn förvåntes; ty icke de trodde,
Att till Neleiska Pylos han rest, men vore der hemma
Antingen hos svinherden ännu, eller också hos fåren. 640

Honom Eupeithes' son, Antinoos, svarade sedan:
Sannerlig mig förtälj, när for han, och hvilka med honom,
Valda på Ithaka, ynglingar, följt, eller också hans egna
Drängar och slafvar? Monn tro slikt äfven han kunde bedrifva?
Och mig detta formäl uppriktigt, att väl jag känner. 645
Tog han af dig, ovillig, med våld den svarta galejan,
Eller gaf du väl villig, då han ombad dig med orden?

Honom Phronios' son, Noemon, svarte, och sade:
Sjelf frivillig jag gaf; hur skulle väl handlat en annan,
När som en sådan man, med sådana sorger i hjertat, 650
Anhöll? Svårt det vore minsann, att gåfvan förvägra.
Ynglingar, hvilka näst oss fornämligast äro i landet
Följde; och jag, som befäl, om bord såg stiga med dessa
Mentor, eller en gud, och i allt han liknade honom.
Dock förvånar mig det: här såg jag gudomliga Mentor 655
Hemma på morgonstunden i går; då for han till Pylos.

Sedan detta var taldt, han till fadrens boningar bortgick,
Men hos båda det modiga sinnet harmades mäkta.
Friarne satte sig ned mangrannt, och slöto med spelen.
Bland dem talade då Antinoos, son af Eupeithes, 660
Vredgad, med galla hans bröst, det kringomdunklade, häftigt
Fylldes, och ögonen två de liknade flammande eldbloss:

Gudar, en vigtig bedrift har i sanning Telemachos utfört,
Den förmätne, sin färd; fullbordas vi trodde den aldrig.
Mot så mångas beslut en skägglös pojke nu bortrest, 665
Halande skeppet, och väljande sig de bästa i landet;
Skall väl framdeles bli oss ofärd; måtte dock honom
Zeus all kraften beta, förrn han ofärden oss stämplat!
Men mig gifven ett ilande skepp och tjugu kamrater,
Att jag mot honom ställa försåt, och bevaka hans hemkomst 670
Mellan Ithaka må, och det klippiga Samos, i sundet,
Att för sin faders skull sig sjelf han segle till ofärd.

Så han talte; och alla berömde och manade honom.
Sen till Odysseus' hus, uppstigande, gingo de genast.
Länge ej heller var okunnig Penelopeia 675
Om de ord, som friarne nu dolskt välfde i sinnet;
Medon, härolden, berättade allt, som planerna åhört
Utanför gården, och de hopväfde der innan sitt anslag;
Gick så i rummen, att slikt berätta för Penelopeia.
Honom på tröskeln så tilltalade Penelopeia: 680

Härold, hvarföre ha dig trottsige friarne hitsändt?
Monne att säga åt tärnorna till hos gudomlig Odysseus,
Att de sitt arbete sluta, och dem tillreda en måltid?
Måtte de, aldrig giljande här och kalasande nånsin,
Äta sin måltid nu för sista och yttersta gången! 685
J, hopsamlade ofta, förtären den rikliga lifskost,
Allt den vise Telemachos' gods; ej heller af edra
Väder J hörden tillförne, enär än piltar J voren,
Huru Odysseus skickade sig mot edra föräldrar,
Hvarken han ondt tillfogade någon, ej heller han talte 690
Ondt bland folket; som är gudomlige konungars plägsed:
Annan hatar han ju bland dödliga, annan han älskar.
Denne ett nidingsverk tillfogade aldrig en menska.
Men ert sinne uti full dag, och edra idrotter
Synas, och ingen tack välgärningar skörda hos eder. 695

Henne återigen tilltalte förståndige Medon:
Vore detta, o drottning, så visst, det svåraste onda;
Men en annan större ännu och svårare ofärd
Stämpla de giljare an; fullborde den aldrig Kronion!
Med det eggade svärd de ämna Telemachos dräpa, 700
Återvändande hem; men han for, att höra om fadren,
Till gudomliga Pylos, och till Lakedaimon, det stolta.

Talte; och der sig löste för henne båd knäna och hjertat,
Och hon af mållöshet var länge betagen; dess ögon
Fylldes med tårar då, och sig stockade klingande stämman. 705
Sent omsider med ord genmälte hon honom, och sade:

Härold, hvarföre reser min son? Han icke behöfde
På snabbfarande skepp uppstiga, som menskorna äro
Hästar i sjön, och fara de rymliga vattnen igenom:
Monne, att icke hans namn engång bland menskor må qvarbli? 710

Henne svarade sen förståndige Medon, och sade;
Icke jag vet, om en gud uppmanade, eller hans egen
Själ påyrkade färd till Pylos, att höra om fadrens
Återkomst till sitt hem, eller ock hvad öde han funnit.

Sedan detta han talt, till Odysseus boning han bortgick. 715
Strax hjertfrätande sorg kringvälfde sig henne, hon tordes
Mer ej sitta på stoln, då många i salarna voro;
Utan på trösklen utaf mångfejade kammarn hon nedsatt,
Ömkligt jemrande sig; men tärnorna qvidde kring henne
Alla, som voro i rummen tillstäds, båd unga och gamla. 720
Suckande högt, bland dem så talade Penelopeia:

Hören, väninnor, åt mig de Olympiske sorger ha gifvit,
Mer än åt andra, som blifvit med mig uppfödda och födda:
Först min tappra gemål, den lejonsinnta, jag miste,
Bland de Danaer prydd med allt slags hjeltebedrifter, 725
Tapper, hvars ära sig vida i Hellas spred och i Argos.
Nu stormvindarne ha bortryckt mig den älskade sonen,
Rykteslös ur salarna hän; jag ej hört om hans resa.
Grymma, och ni ej heller en hvar det lade på hjertat,
Att mig väcka ur sängen, ehuru det säkert J vissten, 730
När han begaf sig om bord på hålkade, svarta galejan.
Ty om jag vetat utaf, att han tänkte på sådan resa,
Sannerlig skulle han dröjt, fast aldrig för resan så ifrig,
Eller också mig hade han död i salarna lemnat.
Men en tjenare hit den åldrige Dolios kalle, 735
Slafven, hvilken åt mig, hit kommande, skänkte min fader,
Och mig vårdar ännu trädymniga parken; att snarligt
Detta allt för Laertes han, sittande, måtte förtälja,
Derest denne uti sitt sinne väfde en utväg,
Att, utgående klaga för folken, hvilka nu äflas, 740
Att utöda hans ätt, och derhos gudmaken Odysseus'.

Eurykleia derå genmälte, den älskade amman:
Älskade fru, mig döda med obarmhertiga kopparn,
Eller i salen behåll; ej skall jag dig saken fördölja.
Detta visste jag allt, och jag gaf allt hvad han befallte, 745
Bröd och ljufveligt vin, han af mig tog vigtiga eden,
Att ej säga dig förr, förrn tolfte dagen vor' kommen,
Eller du sjelf ock längtat att se, och hört att han bortrest,
Att du ej gråtande skulle förderfva ditt anlet', det fagra.
Nu begif dig i bad, rentvättade kläderna påtag, 750
Och när i högan loft du sedan med tärnorna stigit,
Bed till Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter;
Hon från sjelfvaste döden jemväl visst honom skall rädda.
Plåga ej heller den gamle, som är nog plågad; jag tror ej,
Att Arkeisios' ätt af saliga gudar alldeles 755
Hatas; men än, tör hända, en man skall komma, som vårdar
Det högtakige hus, och i fjerran de bördiga fälten.

Talte; och lindrade sorgen, och tog från ögonen sorgen.
Hon begaf sig i bad, rentvättade kläderna påtog,
Och så i högan loft uppsteg hon med tärnorna sina, 760
Och kornmjölet lade i korg, och bad till Athene:

Hör mig, du eviga mö, Zeus', aigisbärarens, dotter,
Derest i salarna nånsin åt dig mångråde Odysseus
Antingen oxens lår, eller lammets, de feta, har uppbrännt,
Nu erinra dig det, och mig älskade sonen bevara, 765
Och drif friarne hän, högmodiga utöfver höfvan!

Talte; och klagade högt, men bönen hörde gudinnan.
Friarne stojade nu i de dunklande salarna hurtigt;
Bland högmodiga svennerna så sig yttrade mången:

Sannerlig bröllop åt oss mångfriade drottningen redan 770
Reder, och vet ej alls, att död tillställes för sonen,

Så man talte; de kände ej dock, hur saken förhöll sig.
Men Antinoos tog bland samtliga ordet, och sade:

Älsklige, akten er grannt för öfverdådiga uttryck,
Alla i allmänhet, att dem ingen der inne berättar! 775
Men nu välan, helt tyst uppstigande, låtom oss lykta
Saken, som ren oss alla jemväl i sinnet behagat!

Talte; och valde sig ut sen tjugu de raskaste bussar,
Och de hastade ned till snabba galejan och stranden;
Men de halade först galejan till djupet af hafvet, 780
Bragte så mast och segel om bord på svarta galejan,
Och inpassade årorna sen i läderne öglor,
Allt i behörigt skick; hvitglänsande seglen de spännde,
Vapen buro åt dem stormodige tjenare äfven,
Lade på öppen sjö sig för ankar, och stego om skeppsbord, 785
Togo sig qvällsvard der, och bidade Hesperos' ankomst.

Steg så i högan loft den förståndiga Penelopeia,
Låg der hungrig och törstig, förutan att äta och dricka,
Grubblande, om dess son, den ståtlige döden skull' undfly,
Eller han kufvad blefve af trottsiga friareskaran. 790
Likasom lejonet ses sig ängsla i männernas skara,
Fruktande, när de ränna det kring med svekiga kretsen:
Grubblande henne likså påkom den sötaste sömnen,
Och baklutad hon sof, och lemmarne löste sig alla.

Annat besinnade då klarögda gudinnan Athene, 795
Gjorde en bild, som var till gestalten lika en qvinna,
Liknande Iphtime, storsinnte Ikarios' dotter;
Hon Eumelos hade till man, som bodde i Pherai.
Henne hon sände åstad på besök till Odysseus' palatset,
Om hon Penelopeia, den suckande, sörjande, kunde 800
Hejda ifrån stormgråten, och från den tåriga sorgen.
In hon i kammaren gick bredevid dörrigelns dragremm,
Ställde sig ofvan dess hufvud, och talade orden, och sade:

Sofver du Penelopeia, bedröfvad i innersta hjerta?
Icke dig alls tillstädja de sorglöst lefvande gudar 805
Gråta, och ängsla dig så; ty ännu han vänder tillbaka,
Sonen din; allsicke är han för gudarna brottslig.

Henne svarade sen den förståndiga Penelopeia,
Der hon ljufligt och sött inslumrat i drömmarnas portar:

Hvi har du, syster min, hit ankommit? du aldrig tillförne 810
Lände, ty mycket långt härifrån din boning du eger.
Och mig bjuder du nu upphöra med jemren och smärtor
Många, som sätta mig an i sinnet och äfven i själen.
Först min tappra gemål, den lejonsinnta, jag miste,
Bland de Danaer prydd med allt slags hjeltebedrifter, 815
Tapper, hvars ära sig vida i Hellas spred och i Argos.
Nu min älskade son bortfor på de hålkade skeppen,
Barnslig, hvarken ännu väl kunnig i ord eller handling.
Derföre sörjer jag mera också för honom, än denna;
Honom darrar jag för, och rädes, att något han lider, 820
Anten i deras land, dit han far, eller också på hafvet;
Ty fiendtlige män, mångtalige, stämpla mot honom,
Önskande dräpa, förrän han kommit till fädernejorden.

Henne svarade då skuggbilden, och talte, och sade:
Fatta du mod, och frukta ej så förskräckligt i sinnet! 825
Följer med honom ju slik väglederska, hvilken ock andre
Dödlige önskade sig vid sidan; ty allt ju förmår hon,
Pallas Athenaie; hon ömkar sig öfver din jemmer;
Nu hon sände mig hit, att dig allt detta förmäla.

Henne derpå genmälte förståndiga Penelopeia: 830
Om gudinna du är, och gudinnas röst du förnummit,
Nu, så välan, förtälj mig också om beklagliga mannen,
Om han lefver ännu, och skådar himmelens dager,
Eller redan har dött, och bor i Aidiska borgen.

Henne svarade då skuggbilden, och talte och sade: 835
Icke jag vill från början till slut om honom berätta,
Lefver han, eller är död: slemt vore, att sladdra i vädret.

Talande så, hon invid dörrpostens rigel försvunnit
Hän bland vindarnes flägt; nu genast Ikarios' dotter
For ur sin sömn, och af glädje försmalt dess innersta hjerta, 840
Derför att klarlig dröm påkommit i djupaste natten.

Friarne gingo om bord, och på vattniga vägarna foro,
Stämplande hiskelig död åt Telemachos uti sitt sinne.
Finns nu stenig en ö midt ute i villande hafvet,
Mellan Ithakas kust, och mellan det klippiga Samos, 845
Asteris nämnd, ej stor; skeppshamnar äro vid henne
Tvehålls; liggande der i försåt de Achaier nu bidde.

Femte Sången.

Morgonrodnaden upp från sin bädd, vid sköna Tithonos,
Steg, för att dagens ljus åt gudar och menniskor bringa.
Gudarne satte sig ned då till råds, och i kretsen af dessa
Den högtdundrande Zeus, hvars kraft är den största bland allas.
Dem nu Athenaie erinrande, talte om många 5
Qval, som, hos nymfen, Odysseus led; och som smärtade henne:

Fader Zeus, och J öfrige, sälle, everdlige gudar.
Huld, välsinnad, och vänlig numer ej vare en ende
Skepterbärande kong, i sin själ han ej vete hvad rätt är,
Men städs vare han hård, och orättrådighet öfve! 10
Ty ej minnes ju någon numera den ädle Odysseus
Bland det folk, som han styrde, och var så huld som en fader.
Men han ligger på ön, uthärdande häftiga smärtor,
Uti salarna hos Kalypso, som honom med nödtvång
Håller, och han ej kan hemlända till fädernejorden; 15
Ty ej har han beårade skepp, ej heller kamrater,
Som ledsagade honom på hafvets ryggar, de breda.
Nu de jäkta jemväl att mörda hans älskade ättling,
Återvändande hem; han for, att höra om fadren,
Till gudomliga Pylos, och till Lakedaimon, det stolta. 20

Henne till svar genmälte den molnhopskockande gud, Zeus:
Dotter min, hvad för ett ord dig flydde ur tändernas stängsel!
Eller har du ej sjelf uppgjort just detta beslutet,
Att hemkommande, dessa skall vedergälla Odysseus?
Telemachos affärde du hem försigtig; du kan det —, 25
Att helbregda och väl han kommer till fädernejorden,
Och att friarne må på galejan vända tillbaka.

Sade; och Hermeias tilltalte, den älskade sonen:
Hermeias! — ty i annat också mig är du ett sändbud —,
Mitt oryggliga råd skönlockiga nymfen förkunna: 30
Hemkomst åt tålsinnta Odysseus, att hem han må lända,
Hvarken med gudar i följe, ej heller med dödliga menskor;
Utan på mångfäst flotte, enär bekymmer han lidit,
Skall han den tjugonde dagen till kokiga Scheria komma,
Till Phaiekernes land, som gudabefryndade äro. 35
Honom, liksom en gud, der skola de ära af hjertat,
Och på ett skepp affärda till älskade fädernejorden,
Gifvande koppar med, gull med, och kläder så rundligt,
Att ej nånsin i Troia så mycket kräktat Odysseus,
Om oskadad han kommit, och fått af bytet sin andel. 40
Ty så är det hans lott, att vännerna skåda, och lända
Till högtakiga huset, och hem till fädernejorden.

Talte; och lydde jemväl budbäraren Argosdräparn,
Bandt så derefter påstund vid föttren de kostliga, gyllne,
Himmelska skor, som honom båd utöfver hafvet, och äfven 45
Den omätliga jord hänburo, i kapp med en vindflägt.
Tog så den staf, med hvilken han söfver de dödliges ögon,
Hvilkas han vill, och återigen de somnade väcker.
Denna i händerna, flög den väldige Argosdräparn,
Steg på Pieria opp, och sig sänkte i hafvet ur ethern. 50
Svängde sig kring derefter på böljan, lik med en fiskmås,
Som i de stormiga vikar utaf fruktödsliga hafvet,
Jagande fiskar, stänker med skum tättfjädrade vingar:
På otaliga böljorna så framsväfvade Hermes;
Men då till ön omsider han lände, den fjerran belägna, 55
Steg han ur dunkelfärgade sjön, och trädde på fasta
Landet, och kom mellertid till rymliga grottan, der nymfen,
Den skönlockiga, bodde; och henne han råkte derinne.
Väldig en brasa på härden nu brann, och doften i fjerran
Af lättspjelkiga cedern kring ön förspriddes, och thyon, 60
Hvilka brunno; hon sjöng derinne med tjusande stämma,
Äflande vid väfstocken, och kastade gyllene spolen.
Vexte så ock en grönskande lund kring rymliga grottan,
Af svartpoppel, och al, och utaf väldoftigt cypressträd.
Derstäds hade sig byggt bredvingade fåglarne nästen, 65
Ugglor, och falkar med, och derhos bredtungiga kråkor,
Sjöinbyggare, hvilka ha vård om hafvets idrotter.
Der sig sträckte jemväl omkring ihåliga grottan
Rankan i friskaste fägring, och var fullsirad med drufvor.
Fyra källor i rad ock flöto med klaraste vatten, 70
Nära hvarandra, och vände sig sen båd hitåt och ditåt.
Gräsiga ängar omkring med selinonört och violer
Prunkade. Der jemväl odödlige, hade de ditländt,
Skådande, undran röjt, och i hjertat högligen fägnats.
Undrande stannade nu budbäraren, Argosdräparn. 75
Men såsnart i sin själ alltsamman han hade beundrat,
Trädde han genast in i den rymliga grottan, och honom,
Skådad, kände Kalypso igen, den höga gudinnan;
Ty okända ju ej för hvarann odödlige gudar
Äro, ehuru också de hafva sin boning i fjerran. 80
Men han derinne ej fann stormodige drotten Odysseus,
Utan på stranden satt han och gret, der äfven tillförne,
Slitande sönder sin själ med tårar, och suckar, och sorger,
Det fruktödsliga haf han betraktade, gjutande tårar.
Hermeias åtsporde Kalypso, den höga gudinnan, 85
Sedan hon bjudit plats på den blanka och strålande stolen:

Hvarföre, Hermeias, gullstafvige, är du mig kommen,
Vördnadsvärdig och kär? Tillförne du icke besökte.
Säg, hvad du tänker, ty mig fullborda mitt sinne befaller,
Om fullborda jag kan, och det är fullbordeligt äfven; 90
Men träd närmare hit, att jag dig framlägger en gästskänk.

Talade så, och derjemte ett bord framlyfte gudinnan,
Med Ambrosia fylldt, och mängde den rödaste nektar.
Men han drack nu, och åt, budbäraren, Argosdräparn.
Men då han spisat hade, och själn välplägat med maten, 95
Då först svarande henne med ord, han talte, och sade:

Spörjer du mig, som kom, gudinna, en gud? Men jag derför
Skall sannfärdligen allt dig säga, efter du bjuder.
Zeus befallte mig hit afresa, fast icke jag ville.
Skull' väl af eget skön man löpa så fasligt och gränslöst 100
Vatten igenom; ej menniskors stad finns nära, ej offer
Bringa åt gudarne de, ej korade festhekatomber.
Men mellertid det ej höfs, Zeus', aigisbärarens, vilja
Hvarken att kränka en annan gud, ej heller förinta,
Säges nu vara hos dig den jemmerfullaste mannen 105
Bland dem alla, som stridde omkring kong Priamos' fäste,
Nio år, och, då staden de ödt, på det tionde reste
Hemåt; men på sin färd de försyndade sig mot Athene,
Hvilken väckte mot dem oväder och väldiga vågor.
Då förgingos nu alle de öfrige modige bussar; 110
Honom vinden likväl utförande bragte, och vågen.
Honom befaller han nu affärda det fortaste hädan;
Ty hans öde ej vardt, att dö här, fjerran från vänner,
Utan ännu är hans lott, att vännerna skåda, och lända
Till högtakiga huset, och hem till fädernejorden. 115

Talte; nu ryste dervid Kalypso, den höga gudinnan,
Och hon svarade strax, och sade bevingade orden:

Grymme, o gudar, J ären, ock afundsame, förskräckligt,
Som missunnen gudinnorna det, att de sofva hos männer
Uppenbarligt, om någon sig valt kärälskelig sängvän. 120
Så, när Orion valde den rosenfingrade Eos,
J missunnaden henne, J sorglöst lefvande gudar,
Tills på Ortygias o gullthronade Artemis, jungfrun,
Grep med de ljufliga pilarna an, och dödade honom.
Så, när också skönlockig Demeter sig med Iason, 125
Vikande för sitt hjerta, i kärlek mängde och sambädd,
Uti en treplöjd linda; derom okunnig ej länge
Zeus var, hvilken med flammande blixt sköt honom, och dräpte.
Så missunnen J mig nu, gudar, en dödligs bekantskap,
Som jag frälste, enär skeppsköln han hade bestigit 130
Ensam, när med sin flammande blixt den snabba galejan
Zeus, omsvängande, klöf i midten af hafvet, det dunkla.
[Då förgingos nu alle de öfrige, modige bussar;
Honom vinden likväl hitförande bragte, och vågen.]
Honom hyllade jag, och vårdade, honom jag lofte 135
Att odödelig göra, och oföråldrad för evigt.
Men då det allsej höfs, Zeus', aigisbärarens, vilja
Hvarken att kränka en annan gud, ej heller förinta,
Drage han hän, om Zeus pådrifver honom och bjuder,
Till fruktödsliga hafvet; men jag afsänder ej honom, 140
Ty jag ej har beårade skepp, ej heller kamrater,
Som ledsagade honom på hafvets rygger, de breda.
Men jag bevågen likväl vill råda, och intet fördölja,
Att väl vårdad han må hemkomma till fädernejorden.

Henne talte då till budbäraren, Argosdräparn: 145
Så affärda nu honom, och sök Zeus' vrede att undgå,
Att han ej, ond på dig, må framdeles falla besvärlig.

Talte, och bort sig begaf den väldige Argosdräparn;
Men till Odysseus nu, stormodiga konungen, nymfen
Vandrade, sedan hon hade från Zeus förnummit ett budskap. 150
Honom på stranden hon fann, der han satt, och ögonen aldrig
Voro från tårar torra, och lefnadens glädje förtvinte,
Medan han längtade hem, ty ej nymfen behagade mera.
Väl han om nätterna dock än plägade sofva af nödtvång
Hos den viljande, sjelf ovillig, i håliga grottan; 155
Men om dagarna satt han uppå hafskusten och bergen;
Slitande sönder sin själ med tårar, och suckar, och sorger,
Och fruktödsliga hafvet betraktade, gjutande tårar.
Honom stående när tilltalte den höga gudinnan:

Olycksalige, mer mig ej har dig jemra, ej heller 160
Lifvet föröd, ty redan jag dig högst gerna vill släppa.
Men nu välan, långt virke dig skär, och foga med kopparn
Bred stockflotte, och bygg så uppå densamma ett fördäck,
Högt, att han före dig fram uppå dimmdunkliga hafvet.
Men jag bröd tillräckligt, och rödt vin, äfvensom vatten 165
Bringar om bord, som ifrån dig må all hunger förjaga;
Kläder klär jag dig på, och skickar bakefter en medvind,
Att helbregda och väl du komme till fädernejorden,
Om slikt gudarne vilja, som bo i rymliga himlen,
Hvilka bättre än jag uttänka en sak, och besluta. 170

Talte; nu ryste dervid mångpröfvade, ädle Odysseus,
Och han svarade strax, och sade bevingade orden:

Annat, gudinna, det är, som du ärnar men icke min bortfärd,
Du som bjuder mig resa på flotte utöfver hafvets
Svåra, förfärliga svalg, som icke de jemna galejor, 175
De snabbgående, mäta, ehur Zeus hugnar med medvind.
Jag ej vågar, emot din vilja, bestiga en flotte,
Om dig, gudinna, ej täcks med vigtiga eden besvärja,
Att du åt mig ej stämplar en ann förskräckelig ofärd.

Talte; och smålog då Kalypso, den höga gudinnan, 180
Smekte med handen honom, och talade ordet, och sade;

Sannerlig är du en skalk, och förstår dig på annat än narrprat;
Hurdana ord uttänkte du nu, och yttrade äfven!
Vete då jorden detta, och rymlige himmelen ofvan,
Och nedstörtande vattnet i Styx: en ed som den största 185
Är, och förskräckligast med för saliga gudarna sjelfva, —
Att jag mot dig ej stämplar en annan skadelig ofärd,
Utan jag vill det tänka och öfver lägga, som sjelf mig
Jag utgrundade då, när en likdan nöd på mig komme.
Ty mitt sinne det är rättvisligt, och hos mig ej heller 190
Finnes i bröstet ett hjerta af jern, miskundelig är jag.

Sedan detta hon talat, förut gick höga gudinnan
Skyndesamast, och han sen följde gudinnan i spåren,
Kom så till hålkade grottan gudinnan, och dödlige mannen;
Och han satte sig der på den stol, dän nyligen stigit 195
Hermeias; bredevid allt slags anrättningar nymfen
Ställde, att äta och dricka, som dödlige männer förtära.
Sjelf hon satte sig ned midtemot den ädle Odysseus,
Och Ambrosia tärnorna ställde för henne, och nektar.
Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter. 200
Men när båda sig väl undfägnat med mat och med dricka,
Började orda bland dem Kalypso, den höga gudinnan:

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Således vill du nu hem till den älskade fädernejorden
Genast resa från mig? Farväl mellertid du då äfven! 205
Men om du visste ändock i din själ hvad smärtor dig ödet
Att uthärda beskärt, förrn fädernejorden du nalkas,
Skulle du, stannande qvar hos mig, förbli i min boning,
Till odödelig gjord, fast längtande äfven att skåda
Egen gemål, som städse du saknar dagarna alla. 210
Ty ej sämre än hon jag skryter förvisso mig vara,
Hvarken till kropp eller vext, emedan allsicke sig skickar,
Att de dödlige täfla med gudar, i kropp och i skepnad.
Svarande talade henne då till mångråde Odysseus:

Höga gudinna, ej vredgas på mig; sjelf äfven jag inser 215
Väl alltsamman, hur dig förståndiga Penelopeia
Ringare är i gestalt, och i vext, när henne man skådar;
Ty hon är dödlig, och du odödlig och oföråldrad.
Men mellertid jag vill, och hoppas, dagarna alla,
Lända till Ithaka än, samt hemkomstdagen beskåda. 220
Skulle mig någon af gudarna dränka på hafvet, det dunkla,
Står jag mitt kast, ty i bröstet jag har smärtbärande hjerta;
Faselig mycket jag ren uthärdat, och mycket jag lidit
Både i krig och på våg; må komma, hvad vidare kommer!

Ordade så; men sol gick ned, och skymningen påkom. 225
Och framkomne de två i det inre af hålkade grottan
Delade vänskaps fröjd, och stannade en hos den andra.
Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Genast uppå sig mantel och lifrock klädde Odysseus.
Nymfen klädde sig sjelf i en stor, hvitglänsande kappa, 230
Fin och förtjusande; sen kring lifvet hon slingade gördeln,
Vacker och gullutsirad, och doket lade på hufvut,
Samt om Odysseus' färd, stormodige kongens, bestyrde.
Först en väldig yxa hon gaf, för händerna lempad,
Kopparne, tvesids eggad, uti densamma ett kostligt 235
Skaft af olivträd satt, inpassadt väl i sitt öga.
Sedan äfven hon gaf välslipade bilan, och viste
Vägen till yttersta ön, der de resliga stammarna vexte,
Talln, den himmelshöga, invid svartpoppeln, och alen,
Länge vissna och torra, att lättare segla för honom. 240
Men såsnart som hon vist, hvar de resliga stammarna vexte,
Åter hem sig begaf Kalypso, den höga gudinnan.
Men han virke sig fällde, och snart var arbetet färdigt.
Tjugu stammar han högg, och yxade, till dem med kopparn,
Slätade noggrannt alla, och bilade efter ett snöre. 245
Nu med nafvare kom Kalypso, den höga gudinnan,
Och han borrade alla, och fogade tätt till hvarandra,
Sammanpassande så sin flotte med pluggar och krampor.
Liksom en man, välkunnig i byggnadskonsten, en botten
Plär urvälfva uppå lastdragare skutan, den breda, 250
Likaså bred nu gjorde också sin flotte Odysseus.
Ställande ribborna upp, med tvärträd tätt han sen dessa
Fäste, och slutligt spikade på sidplankorna, långa.
Gjorde en mast jemväl, och en råstång, passlig för honom.
Vidare gjorde han ock ett roder, att styra sin flotte, 255
Och omskansade den med mattor af flätade viden,
Värn mot vågen att bli, och rikligt skottade barlast.
Dukar emellertid Kalypso, den höga gudinnan,
Bragte till seglens görning, och han tillverkade dessa;
Brassar sedan, och linor och skot på flotten han fastbandt; 260
Och i gudomliga sjön med stängerna honom han utskjöt.
Var nu den fjerde dagen, och allt fullbordat han hade.
Och på den femte från ön affärdade honom Kalypso,
Efter att ha först tvättat, och doftande kläderna påklädt.
Bar så gudinnan åt honom om bord en säck med det dunkla 265
Vinet, och annan en stor med vatten, och dessutom vägkost
Uti en rensel, och lade dertill tillräckeligt sofvel,
Sände åt honom jemväl en kostlig och gynnande kultje.
Seglena glad utbredde för kultjen den ädle Odysseus;
Men konstmessigt gerad han styrde sin flotte med rodret, 270
Sittande; ögonlocken en blund för honom ej påföll,
Medan han gaf på Pleiaderna akt, och den sena Bootes,
Samt Björninnan, som folket också plär Vagnen benämna,
Som der välfver sig kring, och stundligt bespejar Orion,
Hon den enda, som aldrig ännu i Okeanos badat. 275
Henne nu honom befallte Kalypso, den höga gudinnan,
Medan han gjorde sin resa på sjön, städs hafva till venster.
Sjutton dagar han seglade fram, och gjorde sin sjöfärd,
Och på den adertonde sig riste de skuggiga bergen
Å Phaiekernes jord, der närmst till honom de voro; 280
Och som en sköld de syntes uti dimdunkliga hafvet.

Från Aithioperna lände nu jordomskakarn, och honom
Skådade fjerran ifrån de Solymers berg, ty han sågs der
Segla på sjön, och guden dessmer vardt vred i sitt hjerta;
Skakande hufvudet, så till eget sinne han talte: 285

Ve, ve! gudarne hafva nu annorledes beslutit
Om Odysseus, medan jag var hos de Aithiopeer.
Redan han nalkas Phaiekernes land, der ödet bestämde,
Att undkomma det yttersta mål af jemren, som stundar;
Men jag tror mig ännu nog drifva honom i ofärd. 290

Så han talte; och moln hopförde och skakade hafvet,
Med treudden i händerna tagen, och samtliga vindars
Stormar alla han jagade upp, och höljde med skyar
Jord och haf på en gång; från himmelen bredde sig natten:
Östan och Sunnan drabbade hop, och stormande Vestan, 295
Samt klar blåsande Nord, och vältrade väldiga vågen.
Och nu löste sig upp för Odysseus knäna och hjertat,
Ängslad talte han till stormodiga sinnet, och sade:

O mig, eländige, hvad skall af mig då ändtligen blifva?
Ty jag rädes, att allt sannfärdligen talte gudinnan, 300
Att jag skulle på sjön, förrn fädernejorden jag hunnit,
Tömma qvalens mått; allt detta varder ju uppfylldt.
Se, med hvad moln nu himmelen vidt kringkransar Kronion,
Huru han upprört sjön, och huru samtlige vädrens
Byar tränga uppå; mig djupa förderfvet är säkert! 305
Sälle de Danaer, tre-, fyrfaldigt, hvilka då dogo
Borta vid rymliga Troia, Atreiderna skänkande vänskap!
Så mig måtte beskärts att dö, och lykta min bane
Der den dagen, då mig de samtlige Troerne koppar
Lansar slungade på, och jag stred kring fallne Peleion! 310
Då jag begrafning fått, och Achaierne prisat min ära;
Men nu var mig beskärdt, att tagas af ömkelig ändlykt.

Talte; och honom slog den väldiga vågen från ofvan,
Rusande an förskräckligt, och svängde hans flotte i hvirfveln,
Och sjelf fjerran han damp från flotten derjemte, och rodret 315
Slungade bort ur händren, och masten för honom itubröt
Den påkommande hiskliga storm af blandade vindar;
Seglet fjerran i sjön, och derhos råstången nu neddamp;
Sjelf han en lång stund hölls neddykad, och icke förmådde
Snarligen streta sig upp ur svallet af väldiga vågen, 320
Ty så kläderne tyngde, som gett den höga Kalypso.
Ändtligen dykte han upp, och ur munnen spydde det bittra
Vattnet, som rikligen droppade ned från hufvut för honom.
Men han ej glömde likväl sin flotte, ehuru beängslad,
Utan gjorde i vattnet ett språng, och fattade honom, 325
Och sig satte derpå, undvikande döden omsider.
Honom hit nu och dit svallvågen, den väldige, förde.
Likasom då, när den höstliga nordanvinden kring fälten
Tistelfjunena för, och de hålla sig tätt vid hvarandra;
Honom hit nu och dit ock vindarne förde på hafvet. 330
Stundom Sunnanvinden åt Nordan kastade drotten,
Stundom att honom förfölja åt Vestan lemnade Östan.
Kadmos' dotter det såg, den skönfotknöliga Ino,
Leukothea, som var tillförne en ljudelig dödlig,
Men i böljornas djup gudomelig ära nu åtnjöt: 335
Hade så miskund med Odysseus, den irrande, qvalde,
Och som en årta hon dykade upp ur hafvet, och uppflög,
Och sig satte uppå mångfästade flotten, och talte?

Olycksalige, hvi är på dig jordskakarn Poseidon
Så förskräckligen vredgad, att han mång faror bereder? 340
Icke förgör han dig dock, änskönt han särdeles äflas.
Utan gör du såhär, — tafatt du ej synes mig vara:
Kläd af kläderna dina, och flotten åt vädren att föras
Lemna, och simma med händren, och sök upphinna de kuster,
Der Phaiekerne bo, der dig är ödet att räddas. 345
Här ovanskliga bindelen tag, och knyt den inunder
Bröstet; då finns ej fruktan att plågas, ej heller att drunkna.
Men såsnart som du ock östranden med händerna vidrört,
Lös den ifrån dig igen, och slunga i hafvet, det dunkla,
Fjerran ifrån östranden, och sjelf vänd anletet bortåt! 350

Så nu gudinnan talte; och gaf hårbindeln åt honom,
Och sjelf återigen neddykte i svallande hafvet,
Lik med en årta, och henne den dunkla vågen betäckte.
Men der grubblande nu mångpröfvade, ädle Odysseus,
Ängslad talade till stormodiga sinnet, och sade; 355

Ve mig, måtte ej någon ibland odödliga stämpla
Annat svek, då nu hon mig flotten att lemna befaller!
Men jag för ingen del hörsammar; ty fjerran med ögat
Ren jag skådat det land, der hon sade sig finna en fristad.
Dock vill jag göra såhär, som syns mig vara det bästa: 360
Medan i kramporna än mig bjelkarna sitta tillsamman,
Härstäds må jag förbli, och smärtorna tåligt fördraga;
Men såsnart som flotten för mig störtvågen förskingrat,
Simma jag skall; ty ej finnes till hands en säkrare utväg.

Medan detta han välfde uti sin själ och sitt hjerta, 365
Vräkte på honom en hiskelig våg jordskakarn Poseidon,
Gruflig, och olycksfull, brådstörtig, och kastade honom.
Liksom en stormande vind kringskingrar af torrkade agnar
Högen, och somliga hit försprider och somliga ditåt;
Så förspridde han ock de väldiga bjelkar; men hjelten 370
Fattade tag i en stamm, framdrifvande den som en ridhäst.
Kläderna af sig han klädde, som gett den höga Kalypso,
Och på stunden bindelen knöt sig bröstet inunder
Och sig störte i sjön brådstupa, och händerna bredde,
Äflande simma; det varsnade ock jordskakaren genast, 375
Och han rörde på hufvut, och så tilltalte sitt sinne:

Efter många strapaser du der kringirre på hafvet,
Tills du mänga dig får med zeusuppfostrade menskor;
Men jag ändock ej tror, att du någonsin prisar din ofärd!

Guden talte, och slog skönhåriga hästarnes anspann, 380
Och så till Aigai kom, der hans herrliga boningar äro.

Men nu Athenaie, Zeus' dotter, begrundade annat:
Sannerlig fjettrade hon de öfriga vindarnes vägar,
Och upphöra dem bjöd, och samtligen vandra till hvila;
Häftig Nordan hon väcktes, och krossade vägen för honom, 385
Tills han mänga sig finge med roningkära Phaieker,
Den zeusborne Odysseus, och död undvikit och Kerer.

Nätterna två, och dagarna två på den svällande vågen
Drefs han, och mången gång hans hjerta anade ofärd.
Men då nu tredje dag skönflätiga Eos beredde, 390
Äfven då upphörde jemväl blåsvädret, och stormlös
Stiltje nu vardt, men han helt nära varsnade landet,
Blickande för sig skarpt, upplyftad af väldiga vågen.
Likasom önskvärdt syns för sönerna älskade fadrens
Lif, som i sjukdom ligger, och qväljs af häftiga plågor 395
Tynande länge, och honom har ansatt skräcklig en gudom,
Men önskvärdigt ha honom från ofärd gudarne räddat:
Så önskvärdigt sig visade land och skog för Odysseus,
Hvilken nu samm enträgen, att träda med föttren på stranden,
Men då så långt han var, som man hörer en ropandes stämma, 400
Då ock hörde han gnyet emot hafsklipporna redan.
Och den väldiga böljan hon röt torrlandet till möte,
Med förskräckelig bränning, och allt insveptes i hafsskum,
Ty der fanns ej en hamn, för skeppen värn, eller skyddsort,
Men utskjutande hällar der funnos, och klippor ock bankar. 405
Och då löste sig upp för Odysseus knäna, och hjertat,
Ängslad talte han till stormodiga sinnet och sade:

Ve mig, efter nu land oväntadt mig unnade skåda
Zeus, och jag svalget ren har genomsimmande lemnat,
Syns mig emellertid ur grumlade hafvet ej utgång. 410
Utom spetsiga banker jag har, och böljan omkring mig
Döner, den plaskande, brandt sig reser i höjden en klippa,
Hafvet ett bråddjup är, och med fötterna båda jag icke
Gitter på bottnen hålla mig fast, och räddas ur ofärd;
Ty, om jag frestar att gå, kanhända mot klippiga kusten 415
Rycker mig väldiga vågen, och går ansträngningen fruktlös.
Men om jag simmar ännu allt vidare, dit der jag funne
Nedåtsluttande stränder kanske, och hamnar i hafvet,
Räds jag, att mig då återigen bortröfvande stormen,
Fjerran ut på den fiskiga sjön, tungt suckande, förer, 420
Eller en gud mot mig påhetsar ur hafvet den stora
Hajen, ty sådana många hon när, dånrik Amphitrite.
Vet ju, att uppbraggt är mot mig dånrik Poseidaon.

Medan detta han välfde uti sin själ och sitt hjerta,
Honom väldig en våg bortförde till klippiga stranden. 425
Der nu hans hud afslitits och ben derjemte förkrossats,
Hade ej laggt i hans själ klarögda gudinnan Athene,
Att han med händerna två, anrusande, fattade klippan,
Och sig suckande höll, tills väldiga vågen förbigått.
Så nu han undvek den; men vid återstudsningen honom 430
Slog anrusande vågen, och långt bortstötte i hafvet.
Liksom uppå en polyp, enär han drages ur gömslet,
Vid sugrörena hålla sig fast småstenarna talrikt;
Så af klippan också från kraftiga händerna honom
Huden i stycken slets, och han höljdes af väldiga vågen. 435
Och der skulle nu dött olycklig Odysseus i förtid.
Hade åt honom besinning ej gett klarögda Athene.
Dykande opp ur böljan, der hon framsprutar mot stranden,
Simmade han förbi, anblickande landet, om möjligt
Nedåtsluttande stränder han funne, och hamnar i hafvet. 440
Men då han simmande kom till den skönframrinnande flodens
Mynning, tyckte han der just vara den yppersta platsen,
Fri för klippor och skär, och undan vinden en tillflygt;
Kände, hur floden böljade fram, och bad i sitt sinne:

Hör mig, o konung, eho du än är; dig nalkas jag, mångbedd, 445
Flyende bort ur sjön, Poseidaons hotelser undan
Af odödliga gudarna ock plär vinna försköning
Hvarje irrande man, som nalkas, likasom jag nu
Nalkas din bädd, ditt knä, sen många strapaser jag utstått.
Ja, miskunda dig, kong; bönfallande vet jag mig vara! 450

Sade; och strax han dämmde sin fart, och hejdade vågen,
Gjorde stiltje framför, och räddade drotten till flodens
Mynning; Odysseus' knän af matthet dignade båda,
Äfvensom kraftiga händren; hans mod var kufvadt af vattnet.
Hela hans hud var svullen, och hafvet frusade ymnigt 455
Ur hans näsa och mun; men han andlös vorden och ljudlös
Låg vanmäktig; på honom var kommen en faselig trötthet.
Men då han andades åter, och lif sig samlat till hjertat,
Då ifrån sig också gudinnans bindel han löste,
Och den kastade hän i den hafåtrinnande floden. 460
Väldiga vågen den bar med strömmen tillbaka, och Ino
Tog den i händerna strax, men nu, aflägsnad ur floden,
Den fruktgifvande jord han kysste, och hvilte i vassen;
Ängslig talte han till stormodiga sinnet, och sade:

O, hur jag lider! af mig hvad skall dock ändtligen blifva? 465
Om jag i floden här tillbringar den ängsliga natten,
Räds jag, att skadliga frosten i mängd och alstriga daggen
Kufva min själ, som af matthet ren är nära att digna;
Blåser derjemte på morgonen ock ur floden en kall pust.
Men om jag stege dit upp på kullen i skuggiga dungen, 470
Och i de buskiga snar insomnade, om mig förskonte
Trötthet och frossa, och mig påkomme den ljufliga sömnen,
Rädes jag för vilddjuren ett rof och byte att varda.

Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes
Att sig i skogen bege, som han fann helt nära till vattnet, 475
Uppå en kringsedd plats; och han smög två buskar inunder,
Vexta tillsamman, en vild oliv, och den andra en fruktbar.
Dessa igenom ej nånsin de fuktige vindarne blåste,
Icke den brännande soln med strålarna träffade dessa,
Regnet trängde ej fram; så tätt oliverne vuxit 480
Vexelvis vid hvarandra, och dem nu smög sig Odysseus
Under, och strax sig redde med egna händer en rymlig
Bädd; ty af löf der fanns tillräckeligt ymniga hopar,
Hvad till läger behöfts åt tvenne män eller trenne,
Under den vintriga tid, om aldrig så bister han vore. 485
Skådande dem, vardt glad mångpröfvade, ädle Odysseus,
Och sig i midten lade, och pågjöt hopar af löfven.
Likasom då man gömmer en brand i den dunkliga askan,
Fjermast på fältet, enär ej grannar finnas i nejden;
Räddande eldens frö, att han annorstädes ej tändes: 490
Så sig Odysseus gömde i löfven, och honom Athene
Sömn på ögonen gjöt, att göra, det fortaste, ände
Uppå dess plågsama tröttnad, och ögonlocken betäckte.

Sjette Sången.

Sålunda sof han nu der, mångpröfvade, ädle Odysseus,
Utaf trötthet betagen och sömn; men gudinnan Athene
Hän till Phaiekiska männernes folk begaf sig och förste,
Hvilka tillförene bodde uti Hypereia, det vida,
Nära Kyklopiska män, högmodiga utöfver höfvan, 5
Som dem plundrade stundligt, och voro större i krafter.
Flyttande, förde dem an gudsköne Nausithoos dädan,
Fjerran ifrån påhittiga män, och till Scheria bragte,
Och kring staden en mur uppreste och boningar byggde,
Gjorde åt gudarna tempel jemväl, och åkrarna delte. 10
Men han, af Keren kufvad, då ren bortgått till Aïdes;
Nu var Alkinoos kong, som lärt sig af gudarna vishet.
Och till hans boning gick klarögda gudinnan Athene,
Redande hemkomst åt stormodige drotten Odysseus.
Gick så uti mångpyntade kammaren, hvarest en jungfru 15
Låg i sin bädd, odödliga lik till vext och till skepnad,
Nausikaa, stormodige drotten Alkinoos dotter;
Och bredevid två tärnor, som fått af Chariterna fägring,
Hvar vid sin post; tillslutna de blänkande dörrarne voro.
Men nu till jungfruns bädd hon hastade, liksom en vindflägt, 20
Stod vid dess hufvudgärd, samt talade ordet, och sade,
Liknande dottren utaf den skeppsnamnkunnige Dymas,
Som, jemnårig med henne, jemväl var älskad af hjertat;
Hennes skepelse tog klarögda Athene, och talte:

Nausikaa, hvi födde dig så försummelig modren? 25
Ligga minsann ovårdade än de prydliga kläder,
Och dig är bröllopet när, då du måste dig kläda i granna
Sjelf, och gifva åt dessa jemväl, som föra dig hädan.
Ty af kläderna plär till menskorna spridas ett vackert
Rykte, och fadren glädes dervid, och den vördade modren. 30
Men låt oss gå för att tvätta, då morgonrodnaden randas,
Och jag vill följa dig åt, medhjelperska, att du må snarligt
Färdig bli; ty ej länge du mer en jungfru skall vara.
Redan fria dig till de ypperste alla i landet,
Bland Phaiekernes män, der sjelf du eger din hembygd. 35
Men nu, välan, din herrliga far, ombed, att i morgon
Bittida dig mulåsnor och vagn utrusta, som bringar
Gördlarna alla i tvätt, och slöjor, och prydliga mantlar.
Detta är äfven för dig långt vackrare, än om du skulle
Vandra till fots; ty fjerran från stan tvättgroparne äro. 40

Talade så, och bort sig begaf klarögda Athene
Hän till Olympen, der gudarnes städs orubbliga boning
Vara sägs; han af vädren ej skakas, ej heller af regnet
Vätes, och snön ej heller sig närmar, men ständigt ett molnlöst
Solsken breder sig ut, hvit strålglans sväfvar deröfver. 45
Salige gudarne der förlusta sig dagarna alla.
Dit klarögda gudinnan nu gick, sen hon ordat med jungfrun.

Genast sig infann ock skönthronande Eos, och väckte
Upp skönslöjade jungfrun, som strax förvåntes åt drömmen.
Och hon begaf sig i rummen, att allt för föräldrarna säga, 50
För sin älskade fader och mor. Dem fann hon derinne.
Satt så vid spiseln hon, med tjenande tärnor i sällskap,
Tvinnande purpurne tråd, men fadren i dörren hon mötte,
Hvilken då just ock ämnade gå till de frejdade kongars
Råd, ty de bolde Phaiekerne dit inkallade honom. 55
Och helt nära hon stod, och talte till älskade fadren:

Pappa, skulle du vilja åt mig utrusta en mulvagn,
Hög, välhjulig, att jag må föra de ståtliga kläder
Ned till floden att tvättas, som mig otvättade ligga?
Både dig sjelf det höfs, som vistas bland yppersta männer, 60
Att rådpläga i råd, med snyggade kläder på kroppen;
Utomdess dig också fem söner i salarna finnas,
Tvenne af dem förmälde, och trenne blomstrande svenner.
Med nytvättade kläder hvar dag åstunda de alle
Träda i dansen, och mig allt sådant ligger på sinnet. 65