OLOF HÖGBERG
FÅGELSKYTTEN
FÅGELSKYTTEN
OCH
ANDRA BERÄTTELSER
AF
OLOF HÖGBERG
GÖTEBORG 1912
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG
Pappersleverantör:
GRANSHOLMS AKTIEBOLAG, GEMLA
GÖTEBORG 1912
ELANDERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG
FÅGELSKYTTEN
TRE BESATTA ÄFVENTYRSHISTORIER
FÖRSTA ÄFVENTYRET:
Larslund, profet och hämnare.
I.
Larslund presenteras.
Andligen vacker, lekamligen den värsta fuling.
Du vill veta hvad Larslund var för en? Jo, jag minns Larslund mycket väl. Han var en duktig fågelkarl och äfvenså en rejäl nykterhetskarl, bärgad och välaktad, till allt detta äfven troende, sålunda också andeligen vacker, fast Larslund, om jag skall vara uppriktig, lekamligen var den värste fuling du såg.
På höst- och vårvintern höll han sig uppe i Lappmarken för att fågla ripor. På sommarn och kring jultiden ville han helst ha sin vistelse neremot gränsen till Hälsingland, just på skillnaden mot Medelpad. Si han ville bo så till, att han kunde ligga i håll med hälsingarne i och för sin fågelhandel. Och hälsingarne de’ var Larslunds rätta folk, för han hade alltid haft en märkvärdig tur med dem.
Sedan frågte du huru Larslund såg ut? Ja, när som du detta får veta, så falla byxorna af dig med detsamma. Det minsta jag kan säga är, att den obekante, som var en smula skrockfull, lätteligen kunde förväxla honom med den jag inte vill nämna. Larslund var alldeles förskräckligt lång och tunn och smal och gänglig till den grad. Det hade visst från början varit ämnadt till två karlar, men så hade det på något vis bytt om sinnelag och klibbat ihop dessa två ämnen, så att det vardt bara denne förskräckligt långa drasuten Larslund, då det annars skulle ha blifvit både Larslund och en bror åt honom, fast bägge två något kortare.
Lång och smal var Larslund i kroppen, lång och smal i ansiktet; ett helt hästhufvud i längd, utom hvad han kunde vara däröfver. Under den långa och smala pannan med den framstickande hårtappen satt Larslunds långa, smala och skarpa näsa, lagom till förskärare att stycka upp en fläskskinka med. Långt var det mellan näsan och munnen, alldeles för mycket långt, och likaså mellan munnen och hakspetsen. Larslund brukade raka sig så långt han nådde under hakan; sedan återstod skäggkransen hans, och lång var äfven den allt neröfver bröstet.
Det var en gång som jag riktigt betraktade Larslund, då han stod och såg på världen allt bortöfver skogstopparne, oändligen vida mot södern. Solen sken rakt in i ögonen på honom och han stod där så erbarmligt lång och tunn och ödelig som en ann Jeremias med den kvarterslånga munplysen mellan dessa långa fåror ned till mungiporna. Då tyckte jag, att det brann som en outsäglig längtan i Larslunds ögon. Och när han i och med detsamma började kafva litet smått med händerna, så trodde jag att han rent ut skulle flyga i väg från denna världen, dit han rätteligen icke hörde. Hade han bara tagit i riktigt, så skulle det säkert ha burit i väg med honom, så tunn och smal som Larslund var.
Det säger sig själft, att icke ens ett sådant skrälle som Larslund behöfde gå genom lifvet utan all kvinnotur, men i regeln bemötte det andra könet hans blygförskrämda åtrå med hjärtlöst begabberi. Larslund var sålunda i det stora hela taget tämligen väl frälst för kvinnan. För dansen hade han ingen fallenhet, kunde ha gått af på midten vid en starkare sväng, om händelsevis en mö velat anförtro sig åt honom. Brännvinet smakade bittert och vedervärdigt, supandet som en oförfalskad Gethsemane-ört. Ingen kunde heller säga, att Larslund någonsin syndat i ord eller gärningar på något i ögonen fallande vis. Det var nog egentligen så, att den gröfre verksynden ej hade någon riktig ankarbotten hos Larslund. Därför hörde han också lite’ smått till dessa rättfärdige, som svänga straffdomens ris. Han bar ett andeligt horn i sidan till vårt världsliga prästerskap, han hackade gärna lite’ smått på oss andra syndare gunås, i synnerhet då de dricka detta förskräckliga brännvinet. Larslund hade liksom en dragning åt något sektartadt, så att han, i sin tacknämlighet för hvad han själf var, dömde som en sträng domare öfver denna världen, som visserligen är en slem och dårlig värld. Och sådant skrälle Larslund än såg ut för, så var det ändå liksom att han gick här ibland oss och trodde att domen och förvaltningen öfver denna världens barn tillhörde honom och de andra enfaldige jämte makten, äran och härligheten i evighet, amen. Grymt rangsjuk och högfärdig var Larslund i sin ande.
»På den yttersta dagen får en tocken där en stiga åt sig för meg,» sa’ Larslund om kungen i landet på hans eriksgata, och sedan hade vi detta till ordstäf ibland oss.
En gång trodde baptisterna alldeles för säkert, att Larslund var fullt omvänd till deras lära. Det var bara frågan om att döpa karln, och hela hopen annars skulle också döpas i kapellet den gången på deras vis. En hvar af de andra klädde af sig och kröp in i dopskjortan, Larslund stod bara och såg på. Prästen förde ned den ene efter den andre i dopkaret och slog omkull dem i vattnet, karlar och kvinnfolk, gamla och unga, så många de voro. Sist skulle han dit med Larslund, men si det var tusen slut. Rocken gick det någon väg att få af honom, men att ta af sig byxorna, det sade Larslund bums ifrån.
»Si jag vill inte hafva munnen min, där hela hopen strax förut har haft alla andra delar,» sa’ Larslund, och därmed blef det, huru mycket än de snodde och vände med honom.
Likväl, detta tilldrog sig först sedan baptisterna inkommit i landet med sin förkunnelse. Långt förut hade Larslund haft känning af ett ännu skarpare egendomsfolk och därom skall nu berättas.
II.
“Tjäderprästen“.
Larslund predikar på torget.
Hopviken som en lång fällknif satt fågelskytten Larslund på sin stora spjälkorg och sålde tjäder å det folkrika torget till en af de ogudaktiga städerna vid Bottenhafvets fjärdar.
Och detta var på köpet en mycket ogudaktig stad. Borgmästarn, vrång och orättfärdig som han var, gaf alltid stadsbon hans oskäliga rätt emot främlingen. Fiskalen var jämnt en kitslig hund i hälarna på den beskedlige landsbon, när denne kom att rikta den usla stadsöknen med sina pengar och tillföra dess tärande munnar en välsignad näring ur Guds jord och marker. Stadens invånare i öfrigt, ja, hurudana de voro, kommer strax till synes!
Nu var det första dagen i åttonde månaden af tredje året efter gudsbarnens nya tidsskifte. Detta var påbörjadt, invigdt, förkunnadt, inblåst och påbjudet af den väldige Hälsinge-profeten Erik Jansson just i den märkesstund, då han i de otaliga vännernas närvaro och under deras jubel, tack- och lofsånger brände upp »afgudarne i Babel», det vill säga lutherska katkesen, kyrkopsalmboken, bibliskan, postillan och annan läsning af Beelzebub. Nu skulle folket hålla sig till anden och Erik Jansson allena! Erik Jansson var, såsom man märker, en rätt amper profet, vännerna föga mindre, när andens raseri föll på dem.
Och så är tillsägandes, att i denna stund var det ganska långt mellan Erik Jansson och Larslund, minst sina fyrtio mil, utom hvad det kunde vara därutöfver. Det oaktadt känner Larslund hastigt med sig på en gång, att Erik Janssons ande kom öfver honom alldeles oförhappandes, så att fågelkarlen i densamma stunden finner sig väckter och omvänder rakt som i ett enda andeskott. I blinken var andens raseri såsom en eld öfver Larslund, så att han kände hjärtat brinnande i sig, när han såg alla dessa hedningar och villfarande, som köpte och sålde på torget utan den aflägsnaste tanke på den tillkommande vreden. Hvarför han stiger upp och ropar åt dem att kasta ifrån sig allt världsligt lapperi och lyssna till anden allena. Och så slog Larslund ut armarne på torget, vred munnen på sned, stampade i marken, hoppade upp och begynte predika, så att det skrällde genom örhinnor, märg och ben:
»Jag skall leda dig ut på en grön ängd och vattna dig och dig skall intet fattas, säger jag!»
Mer hann Larslund inte säga, då alla dessa hedningar och villfarande brusto ut i allmänt skamskratt och begabberi. Rundt omkring blef så ett hårdt tillopp af gatpojkar, som bespottade Larslund, trampade hans fötter, slogo, knuffade och nöpo honom. Vid hvarje ofog sade dessa okynneshundar hångycklande, att han skulle gissa hvem det var, så att det, som läses i skrifterna, i allo fullbordades.
Kom så jämväl fiskalen och kastade honom i tre dygns häktelse. Sist fördes Larslund inför den orättfärdige domarn, som efter långvarigt begabberi dömde honom att utgifva mycket pengar. För öfrigt säger det sig själft, att all den fågel, som Larslund fick lämna utan tillsyn på torget, blef bortstulen af dessa ogudaktiga stadstjufvar.
III.
Efterkast.
Larslund förbannar och tillspillogifver staden.
I dessa dagar hördes en röst utanför, bredvid och öfver Larslund. Det var anden, förmodligen Erik Janssons ande, som talade och sade:
»Du skall stiga upp på ett ganska högt berg, det som närmast är, för att öfverskåda, förbanna och tillspillogifva denna staden, som trampar och bespottar profeterna!»
»Huru skall detta ske, herre?» undrade Larslund, ty han förstod genast, hvem den talande var.
»Det skall jag ingifva dig, när du kommer upp,» svarade anden. »Tag en dags matsäck på din rygg, ty det blifver dig ett göromål för hela dagen.»
Såsom bjudet var, kom Larslund med sin matsäck i tidiga morgonstunden upp på högsta berget, det som närmast var, och steg än vidare upp öfver högklinten fram till stupet mot öster, där två martallar hängde öfver branten i starka rötter.
Solen var redan uppe ett godt stycke, men ännu låg allting i markerna dränkt i lättaste mist. Bortanför otaliga, nedsjunkande topprader, i skiftande skogsgrönska kring blågråa bergskullar allt neröfver, varsnade Larslunds giriga ögon denna stad vid en flik af den blåa fjärden.
Likt den skökan Sidon låg denna stad och vräkte sig ganska däjlig i soldiset mot sin blåa strand i brokig klädnad af hvitt, grönt och rödt. Bortanför syntes ett af skogsgrönt finväfdt täcke, som denna sköka i sin lättjas vårdslösa flärd vräkt från sig i böljande flikar för att än mer frossa i solens oförtjänta nåd. Än längre bort stego landtuddar, skär och holmar jämte hafvets blågråa mur upp mot den skarptecknade vattenlinjen, där himlen mötte. På denna linje sväfvade en knappt skönjbar insekt med en lång rök efter sig.
Och den dagen låg nu Larslund mellan martallarne öfverst på klinten allt intill aftonen och förbannade och tillspillogaf denna stad åt ofärden med all eftertrycklig ifver och nitälskan. Han hade rent af lagt sig ned på hällen för att ha det rätta kastet och äfvenså icke utan en viss räddhåga, att de skulle varsna hans långa och slankiga skepnad under detta fruktansvärda göromål. Och där han nu låg vid branten, lång och smal och slankbuktig som en orm, stod fradga för hans mun och från hans ögon utgick en stickande gul eldslåga såsom på den sannskyldige, lurande ormen eller ulfven, när han ligger på huk efter sitt rof.
Till sist hof Larslund upp sin blick på vattenlinjen och varsnade den lilla, röksläpande insekten. Larslund förbannade jämväl honom, ty han hörde säkerligen till samma kompani, han gick för öfrigt med hjul och eld, han var korteligen ett påfund af den onde världsfursten. Detta gick för ett ut, när som Larslund en gång var i farten med att förbanna och tillspillogifva. Han tänkte ju inte taga någonting särskildt för detta påök i dagens arbete.
När allt sålunda var uträttadt, kraflade han sig upp på kännbart matta ben och raskade sig i väg västöfver klinten, slankbuktigt nerhukad, ty han var ännu rädd för deras ögon. På sina armt sviktande ben vacklade han ned som en orm i en liten skrefva, där han kände sig fullständigt betäckt för all spaning. Nu först erfor han riktigt huru dessa förbannelser tagit ut krafterna. Jojo, andens verk, om det bedrifves med rätta ifvern, medför alltid en stark påkänning. Larslund undrade, om han kunnat vara värre medtagen, ifall han förts upp på detta berg till att rent ut frestas af Djäfvulen — och ho vet, huru det var med brodren Larslund denna gång?
I alla fall var matsäcken god att lösa nu. Först sedan den utslappade arbetaren i andens vingård stoppat i sig en half tolft mjukkakor och ett skålpund spicket fläsk, fick han andrum att draga en lättnadens suck.
IV.
Från ord till handling.
Larslund samlar tuktorisen i sin hand.
Vidare gick Larslund bort genom de ändlösa markerna upp till Lapplands lågfjällsvidder, där han på hösten och förvintern låg på fångst efter den listiga, hånskrattande ripan. Och liksom Jona var nyfiken att erfara, huru det skulle gå med Nineve, sedan han förkunnat stadens undergång, så undrade äfven Larslund, hvad öde som kunde vänta denna stad nere vid hafsbandet efter ett så kraftigt tillspillogifvande. Dock, efter allt hvad han hörde af när- och långväga folk, fram genom åren, lät det icke annorlunda än allting väl, med framgång, lycka och stor förkofran i alla företag, så att invånarne endast yfdes öfver sin visdom i världsliga ting och blefvo än mer förhärdade.
Då blef Larslunds hjärta slutligen starkt brinnande i honom. Och anden öfver hans hufvud sade, att han själf måste gå åstad och utföra straffdomens verk. Då grufvade sig Larslund, men anden sade åter:
»Larslund, grufva dig intet! Gör dig allenast en ganska väldig och stark skruck med lock ofvan och lock nedan. Och begge locken skall du fästa med hänglås. Gå så med den skrucken upp på den närmaste stora bergklinten i söder. Och när du kommer dit, skall jag undervisa dig, hvad du skall beställa där med skrucken.» Larslund gjorde som bjudet var och kom upp på klinten med sin starka, väldiga skruck med dubbla lock och hänglås.
»Här är jag nu, herre!» anmälde han och anden svarade:
»Ja, du må allenast infånga den gamla, ondsinta och bistra jätteufven, som bygger i högsta martallen på detta berg.»
»Huru skall detta tillgå?» undrade Larslund.
»Gack åstad till stället och jag skall undervisa dig,» lät anden otålig vid det myckna frågandet.
Och huru nu Larslund vidare gick till väga efter andens fortsatta undervisning, så var saken den, att han en dag kom stäfvande ned mot den ogudaktiga staden, dragande med vidjerep öfver axeln en lång skikälke. På flaken varsnades en korg med ripor och en stor igenlåst skruck, belamrad med fasthängande dun. Alla, som sågo skrucken, togo för gifvet att den innehöll fågel och naturligtvis tjufskjuten.
»Här framme på storskogen får du fatt i en skara öfverträdare. Och så skall du tillspillogifva staden i deras händer till att sköflas af dem,» undervisade andens röst öfver hufvudet på Larslund.
Mycket riktigt, då Larslund tågade genom skogen och skulle förbi en utmarkslada på sidan, kom en skara lustiga trasvargar ylande, flaxande och jumpande på stigen därifrån. Detta var deras sätt och sed att morska upp sig till de gärningar, som hörde hemma i yrket. Under haglande inpass af sitt skämtlynne slogo tjufvarne en ring om Larslund, som stannat på vägen i all förvåning, och nafsade utan vidare åt sig riporna ur korgen. Och så bar det åter till med deras jump och flax, alldeles som hela sällskapet varit en kull roffåglar.
»Tack och heder, käre far!» ylade en af tjufvarne i hesa växeltoner. »Si dem här rosta vi och det kommer allt att smaka fågel i mun på en fattig stackare!»
»Och så har possessionaten mer fågel i skrucken,» trodde en annan. »Vill possessionaten vara så full af fanken och öppna den bara, men raskt!» Larslund hade öppnat munnen på vid gafvel af förvåning.
»I män och bröder!» började han långsamt och allvarligt. »Jag hör och ser på all ställning, att I ären sådana, som bedrifva tjufveri. Så förgripen eder ingalunda på Herrans profeter och hvad som hörer sådana till, ty detta båtar eder icke väl på ändalykten.»
»Nej, hör på den!» sorlade hela bandet. »Hör ni, pojkar, så där ser en profet ut!» jubelskrattade en. »Stopp för håken, de’ ä’ ju tjäderprästen, som predikte på torget i sta’n!» upptäckte en annan, och detta funno bröderna öfvermåttan lustigt.
»Ja, lägg nu beskedligen tillbaka riporna mina och hör på ett godt råd, som jag kan ge er till skänks,» manade Larslund. »Si staden är tillspillogifven i edra händer. Där mågen I plundra och stjäla allt hvad er lyster. Passa bara på, så snart jag sätter mig ner på torget med fågelhandeln, ty då löpa stadens alla syndare från sina bodar, hus och gärningar för att skamskratta och begabba mig.»
Detta funno tjufvarne inte så oäfvet och den ene skrockade öfver den andre:
»Kör i kylan, far! Det var ett bra påhitt, possessionaten! Och se’n så dela vi fångsten!»
»Ingalunda så, I män och bröder!» afböjde Larslund. »Min hand kommer icke vid det, som orent är, men I ären liks tjufvar i eder syndasäkerhet och fördömelse, och i alla fall är staden tillspillogifven åt straffdomen genom edra händer.»
Allt detta föll brödraskapet från ladan väl i smaken. Och som här kunde finnas godt rådrum för ett större band, så ville dessa bröder gärna unna flere att vara med om förtjänsten. För att träffa nödiga förberedelser aftalades, att Larslund skulle göra sitt intåg nästa torgdag något inpå lördagseftermiddagen mot mörkningen. Under tiden skulle dessa män från ladans närhet fäkta ihop och sammansluta omnejdens alla yrkesmän, luffertar och lösingar till gemensam kupp, likaså traktens alla körande skojare med hästar och skrindor i och för tjufgodsets raska bortförande, ty här skulle stjälas lasstals alldeles grymt. Dessa tjufvar fröjdades alldeles omåttligt i sin synd och Larslund fröjdades i anden, ty detta allt var ju bara straffdomen öfver den tillspillogifna staden. Till sist, när allting var kringspråkadt och planlagdt, lades riporna tillbaka i all rättsinnighet.
V.
Tjufbandets högkvarter.
Larslund återser två gammalfästmör.
På detta ville tjufvarne, att Larslund skulle följa dem inåt skogen och dricka kaffe.
Nå, hvad hade sådana för kaffetraktering att bjuda främmande på? undrade Larslund.
Åjo, man skulle inte förakta små sår och fattiga vänner, utan nu skulle han ta kälken och komma med bara. Larslund så gjorde.
Till slut hade dessa varelser gjort sig en vid och mångrummig snökula djupt i skogen, en riktig våning, kunde man säga. Deras kvinnfolk, två brunögda och svarthåriga skojerskor, som bägge sågo bra ut, höllo just på att koka kaffe i hvar sin snöspisel. De sågo storögda på Larslund och han föga mindre på dem. Bägge voro rent ut gammalfästmör åt honom. Och egentligen var Larslund själf af skojarsläkt, fast han alltid sökt hålla sig uppe ur skojareländet. Victoria Albertina hette den ena efter drottningen och tronföljaren af England. Ferdinanda Alexandra Carolina Desideria Napoleana var den andra döpt till efter konungen af Spanien, kejsaren af Ryssland, konungen och drottningen af Sverige samt kejsaren af Frankrike.
Och det förstås, att både Victoria Albertina och Desideria Napoleana nego bägge två, rakt som för en länsman. Ty Larslund var ganska patronaktig den tiden, med blanklädersmössa, blå halsduk under bruna sämskvästen, och åtsvängd om lifvet var han i en kommis-skörtrock med blanka knappar. Den hade han löst in på en auktion. Och se’n gick han ända upp öfver knäna i stora rysse-stöflar med hältrens på herremännens vis. Så att dessa vackra skojerskor rakt höllo på att bliga ögonen ur hufvudet på sig. Hur i alla syndens dagar hade Larslund blifvit en sådan patron?
Rätt i rappet var Larslund som hemma hos sig, alla voro höfligt och trefligt folk, dessa gammalfästmör icke minst. Det kunde väl så vara, att gästen, så lång som han var, fann våningen väl låg under detta snötak, som var uppskottadt på afkvistade granstänger. Men så hade ju Larslund varit ute i vintermarkerna och själf pröfvat på, hvad snökulor ville säga. Likväl hade karln aldrig funnit dem så inbjudande som här. En hvar hade sitt eget krypin, och liggplatser voro redda med granris och hö ur ladan, som tillhörde allas gode vän och broder, skojaren Bryngel Gabrielsson.
Den inbjudne gästen fick sätta sig ned på en bänk af granstänger framför lågande eld i den gemensamma köksstugan och bjöds kaffe å bricka af den nigande Victoria Albertina, medan den icke mindre nigande Desideria Napoleana bjöd doppbröd ur en rotkorg, som också var stulen likt hela bohaget. De ville också ha honom att göra sig en kask ur bjuden flaska, men då sade Larslund bestämdt ifrån:
»Jag brukar aldrig den orätta varan, men ni andra ä’ ju liks öfverträdare i er syndasäkerhet och fördömelse. Så att huru ni gör för egen del, det öfverlämnar jag,» tyckte han.
Detta funno tjufvarne bara roligt, men de måste förstås bliga åt Larslunds gammalfästmör att hålla snattran vid de allvarliga orden. Victoria Albertina och Desideria Napoleana bligade på Larslund, på hvarandra och hela sällskapet. Hvad i syndens alla dagar nu då? Det lät ju rakt som Larslund hade blifvit någonting prästerligt?
Under fortsatt samspråk fick Larslund reda på, att två stycken i sällskapet voro ett par riktiga storkarlar, bland tjufvar räknadt. Den ene, en man med godt och vederhäftigt utseende, när han skickade sig som folk, var ingen mindre än mästertjufven Lilja. Den andre gick ej för någon sämre än kyrktjufven Nimrod, såsom han själf älskade att kalla sig. Han hade från början varit en duktig jägare, men äfven numera, då han var ute i stöld och tjufveri, kallade han detta för jakt, hvilket var en lustighet tjufvar emellan. Annars hade mannen pröfvat alla möjliga yrken bredvid det nuvarande och visat en märkvärdig fallenhet i allt. Äfven Nimrod kunde tas för en mycket hygglig karl, när han ville folka sig och lade bort den gastaktighet, som var öflig tjufvar emellan. Och hvad sedan beträffar Larslund, som satt och hörde på, hvad de voro för ena, så brydde han sig inte om att bestraffa vare sig den ene eller den andre, då så var, att hela sällskapet var öfverlämnadt. Den som en gång för alla är hemfallen åt fördömelsen, är sedan fritagen från allt hvad bannor heter.
»Hvar ha ni riporna där, som vi skulle få till soppkoket?» sporde på en gång Victoria Albertina och Desideria Napoleana.
Tjufvarne bligade på hvarandra både skojigt och skamset.
»Ja ursäkta oss, Larslund,» vidtog mästertjufven Lilja efter någon tvekan. »Si vi hade nog reda på, att en fågelkarl skulle komma tågande öfver skogen, men att det var en sådan karlakarl som Larslund, det hade vi rakt ingen kunskap om. Och nu stå vi där, förstås, utan riporna där, som vi lofte hushållerskorna våra.»
Håhå, Larslund förstod piken och var inte den, som lät sig förtryta. De skulle ta för sig ur ripkorgen så mycket som behöfdes för ett ordentligt helgdagskok, inbjöd han, eftersom nu en gång hände, att Larslund själf var hos dem på kaffedopp. Dessa skojarejäntor voro, förstås, inte sena af sig och alla, som voro hemma i snökulan, mente tro på, att nog skulle den gården få vänta länge på en karlakarl med jämförliga spendersbyxor.
»Men så har väl den här karln något kvar i skrucken med?» antog kyrktjufven Nimrod med en räf i hvardera ögonvrån.
»Ja, äfvenså där har jag nog en fågel, men ingalunda en sådan, som en får något helgdagskok på,» upplyste Larslund och såg riktigt inpiskad ut.
»Bara en fågel i hela skrucken?» undrade mästertjufven Lilja med en nyfiken glimt i sina trygga brunögon. »Det måtte väl vara en svår häjare de’?»
Och så fick Larslund anledning omtala, hvem som fanns i skrucken, huru han kom dit och hela uträkningen med den bistre klofulingen. Jo, det vore just ett både lustigt och välförtjänt kap åt dessa kitsliga hundar till stadsbrackor, tyckte hela karlsällskapet, och dessa skojerskor, som redde fågeln, tyckte alldeles likt.
»Ja du ja, som alltid är framme och gör dig för,» fnyste Victoria Albertina mot den andra.
»Och du som alltid går bakom och gör dig mör,» fnyste Desideria Napoleana. Och så blef det inte mer svartsjuka för den gången, men hon låg ända på djupet och grodde till sig.
»Vänta lite’, go vänner, så ska’ ni få höra,» utbrast kyrktjufven Nimrod och sken som solen i Karlstad. »Si nog kunde vi hjälpa Larslund med att rusta ut den, som är i skrucken, så att stadsbrackorna skulle kunna ta’n för hornfulingen själf, när det bär till. Hälst då Larslund vill vara så hjälpsam mot oss, stackare!»
»Ingen hjälpsamhet att nämna,» tillrättavisade Larslund. »Staden är tillspillogifven i edra händer till att tuktas, ty I ären tjufvar i eran syndasäkerhet och fördömelse. I ären tuktoriset, men kom äfvenså ihåg att förbannadt är allt ris, hvarmed Herren tuktar!»
»Jaja, det förstås,» biföll kyrktjufven Nimrod sackande och så var det ny bligning åt kamraterna. »Jaja, jaja, Larslund är profet på sitt vis, han, och vi ä’ bara tjufstackare på vårt usla vis. Så att dessa två delar ska’ inte röras ihop och blandas samman liksom ärter och fårskinn, förstås. Men si nu har jag i min lifsdag också fuskat som fyrverkare. Och om vi sloge oss ihop allesammans, så skulle vi kunna rusta ut fulingen i skrucken med en hejdundrande rumpa, glödande röd och gnistersprakande, så fort han kommer upp ur skrucken.»
Och detta vore bara en ringa sak, blott man finge hem vissa smågrejor från apoteket, kruthandlarn och färgboden. Man skulle öppna nedra locket på skrucken, åt den sida där ufvafulingen hade klorna, och kring hans bogar fästa upp en tio famnar lång stubinraket. Omkring raketen skulle vidare den illistige Nimrod foga en ännu längre, väl hoplaskad spiralskruf af näfver med starka skoningar och ledigt centrumhål för raketlinan. Näfverspiralen skulle fästas vid linan här och där på två famnars afstånd och målas eldröd i cinober.
Raketen och spiralen skulle till slut läggas ihop på botten af skrucken. Så att när ufvafulingen komme ut, skulle hela rumpan komma efter i sin ändlösa längd, vidunderligt djuptaggig, gnistrande och rykande som ett eldglödande fanders.
Kyrktjufven Nimrod sken som en fullmåne, där han satt med kaskblandningen i de grofva näfvarne. Hans åhörare syntes också belåtna, Larslund icke minst.
»På sådant vis få dessa syndare skåda en liknelse af den de tjänat hafver,» tyckte han.
»Och människan bör väl också ha någonting roligt här i världen,» mente stortjufven Lilja.
»Jag far alldeles som Larslund, jag är också led på stadsbrackorna,» återkom kyrktjufven Nimrod. »Nå hvad tycker ni? Ska vi skicka efter grejorna? Ska’ vi ta’ på oss trygorna och fäkta ihop en tre, fyra bördor näfver på skogen? Gabrielssons lof ha vi på förhand.»
Sagdt som gjordt. Här skulle bli ett torgdagskalas, som komme att stå i mannaminne.
Larslund stannade som gäst hos bandet i dagarne tre. Vid första tillfälle, då han gick ut, ville skojerskorna veta, huru det var, att Larslund talte så prästerligt. Joho, svarade tjufvarne öfver hvarandra, Larslund var liksom vriden i det profetiska nu för tiden.
»Men för död och pina, jäntor, håll snattran bara, annars är hela stadskalaset bortskämdt för oss. Larslund är nu andens högste profet, hör ni det!» inplantade Nimrod och Lilja om hvarandra.
»Håja, inte går Larslund af för era hackor!» fnyste Victoria Albertina och vippade rodret.
»Ja, inte för din hacka heller!» fnyste Desideria Napoleana och slängde än värre med stylet.
»Och inte för din heller!» vippade och fnyste den andra tillbaks.
Så skulle du bara ha sett, huru de möttes i hvassa ögonbett! Två trutar, två par ilskna ögon stodo rätt inpå hvarandra. Och Larslund, som just nu kom in igen, tyckte nästan, att håret steg upp som en borst på dem. Så följde en gäll skojarträta mellan dessa två, som alldeles hade glömt bort fågelredningen. En ljungande träta i ord och inga visor, så att Larslund själf fick sitta och höra af deras egna munnars motsatta vittnesbörd, hvilka ogudaktiga skamstycken de voro, dessa hans gammalfästmör i det framfarna och frånskilda. Larslund rent af knäppte händerna samman och tackade i all tysthet, för att han icke var lik dessa syndatroll, öfverträdare och utbölingar i deras stygga åthäfvelser.
»Jojo, där skall en få se, att gammal kärlek rostar inte,» trodde en af karlarna, som bara hörde på och hade lustigt åt allt. Larslund sade ingenting utan behöll sina tankar inom sig. För öfrigt tänkte han mest på ett och samma: huru tillspillogifvelsen, så kraftig som möjligt, skulle gå hem öfver denna stad.
VI.
Tillspillogifvelsen.
Dem enom till straff, dem androm till varnagel.
Tillspillogifvelsen, denna minnesvärda händelse, inleddes därmed, att Larslund å aftalad tid, med skikälken i vidjerepet öfver axeln, kom tågande inåt torget helt beskedligt och sjönk ned på flaken med oskyldigaste min att sälja fågel, den månginbundna skalken!
»Nej, se på tjäderprästen! Tjäderprästen! Tjäderprästen!»
Det var genast ljud och genljud från alla håll. Lång stund gick ej om, innan så godt som alla människor öfvergåfvo sina gärningar för att beskåda och skamskratta tjäderprästen. De fröjdades åt tjäderprästen, så att mungiporna drogos upp åt öronen. De föreslogo under ändlös skrattfägnad, att man skulle taga af tjäderprästen på midten och göra två nödårspräster af honom. Och där satt Larslund som ett menlöst får, med någon förmaning till en eller annan, som var för grymt ogudaktig mot honom. Under tiden voro tjufvarne framme i första varpet, men här skulle varpen blifva flere.
Borgmästarn och fiskalen med stadsvaktmästarna hade varsnat skockningen å torget och kommo undrande tillstädes.
»Hå, är tjäderprofeten ute igen!» utbrast borgmästarn under rungande skrattsalfva och utfor strängt:
»Du är en gammal poliskund! Sitta här och ställa till folkskockning... Det här ska’ du få böta för!»
»Hvad har du i skrucken, som är så väl låst?» ansatte fiskalen.
»Käre hjärtanes, beskedliga, goa herre, fråg’ mig inte, för jag törs int’ svara,» skälfde Larslund till ny skrattfägnad.
»Tjufskjuten fågel, förstås!» afbrände fiskalen.
»Kluck, kluck, kluck!» kom nu en grof skrockning från klofulingen, som också ville ha ett ord i laget.
»Han har lefvande fågel där!» sorlade massan enstämmigt.
»Således ett oförsvarligt djurplågeri på köpet! Du öppnar skrucken genast, karl!» befallde borgmästarfar.
»Har ingen nyckel, käre goa herre!» klagade Larslund.
»Upp med skrucken, karl, annars låter jag bräcka upp låset!» hotade fiskalen.
»Nej, käre hjärtanes, beskedliga goa herre, släpp inte ut densamme, som är där!» bad Larslund som för lifvet. »Käre hjärtanes, låt’n för Guds skull vara där han är!»
»Du tar kälken, skrucken och hela konkarången och följer med bara till vaktkontoret!» befallde öfverheten under hela stadens bifallssorl.
Här var ingen annan råd än lyda.
En stund senare var den växande massan packad vid rådstugan med ögonen på vaktkontorets upplysta fönster. Och nu, medan tjufvarna hade fria händer för andra varpet, följde raskt på hvarandra en rad förskräckliga händelser, som bokstafligen inbrändes i ett helt mannaminne framåt.
Inne på kontoret hördes oförmodadt vilda tjut och oläten, flaxande af tunga vingslag, ett våldsamt strul, en ohejdad uppstakelse, förskrämda rop. Lamporna släcktes men något eldrödt blossade hastigt upp öfver spjälgardinerna. En vidunderlig, flaxande fuling varsnades uppe mot taket i detta eldröda. Borgmästarn, fiskalen, vaktmästarna kommo som utkastade på gatan i all bestörtning, sönderklösta och blödande, och sist kom Larslund.
»Jag har ju så innerligen bedt och förmanat dem att inte släppa ut’n,» skar Larslund igenom, erbarmligen jämmerylande. »Om jag inte bedt och förmanat dem så träget att ta’ sig till vara!»
»Hvad är det? Hvad i guds namn är det?» sorlade frågorna i den ryggande hopen.
»Jag tror rakt, att karln hade själfvaste fan i skrucken!» utbrast borgmästarn ända öfver sig i all uppriktighet, och räddhågan minskades icke häraf.
I detsamma varsnades detta eldröda i öfra våningens farstufönster och illvrålet hördes taga vägen uppåt vinden.
Alla ögon riktades hemskt spörjande upp genom kvällsmörkret åt takåsen. Jo mycket riktigt, eldglödande, sprakande, stormtjutande, flaxade fulingen upp genom takluckan, som sotarslarfven lämnat öppen. Släpande efter sig en gnistrande röd, skiftaggig rent outsäglig svans i vågrät ställning styrde han nordvart öfver berget och dalade långsamt bakom skogskammen.
Jojo, i denna stad hade nog lefvats ett alldeles för syndigt lif, framsorlade kvinnfolken under eftertänksam tystnad hos dessa gudsris till karlar, som skulle ha’et. Nånå, det var väl ändå någon vån, att en tocken där stygge flög i väg! Men huru i all världens tider var det belefvadt, då en sådan som tjäderprästen kunde komma med en dylik i skrucken? Och så en annan ingifvelse: Hvar höll tjäderprästen hus?
»Tjäderprästen! Tjäderprästen!» ekade ropet genom massan.
Nej, den skälmen hade visst passat tillfället och smitit i väg med kälken midt under djupaste andakten, men härom hann ej mycket grubblas.
»Elden är lös på vinden!» ljöd åter ett rop, som inledde tillspillogifvelsens egentliga hufvudskede och det sista, afgörande varpet för tjufvarna.
Jojo, man hade ej förgäfves haft påhälsning af elddjäfvulen! Alle man måste nu gripa till vapen mot röda hanen, en långvarig dust, som slöt omsider på sena natten med bärgning af den skamfilade rådstugan.
Till sist, när en hvar återsåg husliga härden, sporde han med alltmer förlängdt ansikte, att körande bärgningsmanskap varit tillstädes öfverallt i husen och lasstals mottagit familjernas dyrbaraste tillhörigheter i den ena bortkörande karavanen efter den andra. De förskrämda kvinnorna hade i all trohjärtenhet öfverlämnat allt utan tvekan på enkel uppfordran af två vackra, genomärliga ansikten, som gått omkring och ordnat det hela med välbestälda förtroendemäns lugn och trygga värdighet.
Körande bärgningsmanskap?
Jo, det var just en härlig upptäckt!
Här hade stulits, stulits utan återhåll, utan skam, utan hejd, utan hut, utan återvändo!
Här fick man riktigt smaka på andens straffdom, ja åtminstone Erik Janssons andes.
Hvar skulle man nu få tag i denna fördömda tjäderpräst, som kommit hela eländet åstad? De ovärdiga stadsbrackornas första tanke var gifvet att taga den skuldlöse landsbon för hufvudet! Men tjäderprästen var och förblef osynlig.
Då kom frågan strax på rätta spåret.
Hvar hade man dessa vettvillingar, som ställde sig i omak med tjäderprästen och löste hans skruck i onödan, ty man ville brygga deras påsköl!
Här märker du, käre läsare, straffdomens fortgång i det förtärande kif, som blef de ogudaktiges sannskyldiga gissel, till dess himmelen förbarmade sig öfver detta samhälle och lät omvändelsen slå rot i den djupa skräck, som eldfulingen hade inbrännt.
Larslund, Larslund, när hände, att illfundigare skalk än du trampade Bothniens land?
Och nu på köpet trifdes anden ej längre hos dig för ditt högmod, men du, affälling, trifdes dess bättre med de vackra skojerskorna i snökulan, illflinade åt svartsjukan, njöt med välbehag deras kaskar, yfdes åt deras smicker!
Larslund! Larslund!
Icke brydde du dig om, att dessa bröder, som du förde mot staden, jagades som vilda djur, förströddes som agnar åt alla väderstreck.
Nej, det var ju detta, som gjorde, att du fick dväljas ensam med de rara skojerskorna såsom deras uppburna hedersgäst i välförsedt hus...
ANDRA ÄFVENTYRET:
Larslund smusslar med brännvin.
I.
Larslund samvetsöm.
En välsignelserik brännvinsstöld.
Nu är att berätta, huruledes Larslund vid ett gynsamt tillfälle skamsägandes stal en ankare julbrännvin med sådan lycka, att han icke blott hade största vinst och förkofran af sin stöld utan jämväl skördade gudsvälsignelsens innerliga tack och stora hedersgåfvor för sin bedrift. Gå någon annan åstad och stjäl brännvin med sådan framgång som Larslund!
På goda grunder påstods att en son efter Larslund ledde sitt upphof från snökulan, en son, som blef den yngre Larslund och for till sjöss. Men huru mycket fadern än fåglade och lade ihop förtjänsten, så kom han sig aldrig i något giftesbestyr utan förblef gammelpojke. Han skulle reda sig själf och hade förstås ovåligt stäldt med mat och annat, där han bodde som en annan bosshumla i farstukammarn.
En tid tyckte nog folket synd om Larslund, så att både en och annan bjöd karln på mat och julgäste ibland. Sedan hade han länge hört dem skälla öfver att han legat inpå annat folk och gästat och ätit, utan att någon sett så mycket som en skatefjär i gengäld, huru mycken fågel den snålhunden än sålde. Ledast i truten voro pigorna, särskildt bolagspigorna hos arrendatorn, som skulle vara förmer än den öfriga pigstaten.
När så denna försmädelse af världen aldrig tog slut, vardt Larslund liksom brinnande i sitt hjärta och tänkte väl en gång för alla stoppa igen smädemunnen på dessa öfverträdare. Så att han gick ut i byn gårdmellan och bad dem att få låna sig en tunnsäck. Och det var kort före jul.
»Hvad skall Larslund ha den tunnsäcken till nu då?» ville pighåren veta.
»Jag skulle försöka få ut bosset ur kammarn min nu till jul,» svarte Larslund och såg alldeles uppriktig ut.
»Ja det blir väl träget göra till nästa jul, det, Larslund? Jaså, Larslund skall ut med bosset? Och vi, som trodde att Larslund skulle handla till jul och bjuda oss till något hejdundrande kalas så där i efterjulshälgen?»
»Nej, d’är nog inte sådana tider nu!» tyckte Larslund och såg aldrig så uppriktig ut som då.
Ja så där lät det nu i gårdarne, när han skulle låna tunnsäcken. Ändtligen fick han tag i en och gaf sig i väg öfver ån till handelsmannen på mon.
Just som han lyfte foten för att stiga in på boden, ser han hela långa skaran Hälsingebönder komma körande med en hop smörbyttor, fårkroppar, hudar, fläsksidor och andra nyttiga sportler. De skulle in åt Sundsvall och handla till jul, för den sta’n låg närmast i hugget för dem på gränsen. Det vardt stagnation vid bodarne. Spiknyktert och regält folk syntes de vara.
Nästan i samma stund kom nu från andra sidan en hel karavan Medelpadsbönder, som också stannade, Larslund såg att det var socknens eget folk till det meriga. Kyrkvärdarne kände han särskildt igen, bägge litet påstrukna, men inte så, att någon var ovettig på något vis. På de andras skryt och bragderingar hördes alltför väl, att de hade handlat hem julbrännvin i stan. Det var inte nog med att de smakat varan själfva, utan då det nu var så nära jul, så ville de äfven hålla sig framme och bjuda en hvar på supen ur matsäckskaggen sin.
»Här finns varan!» skröto medelpadingarne. »Drick den som hågas och tag riktiga julsupar! Jul bara en gång om året! Vi ha ändå hela 75-kanns-kaggen osprättad i skrindlådan. Och den, som inte detta tror, kan gå dit och titta på’n för all säkerhet, sedermera!»
»Ja, just här i skrindlådan ligger han,» sade den, som körde kaggen, och gjorde sig besväret att äfven öppna locket.
Larslund, där han stod och hörde på allt detta vid bron, tog nogsamt ögonfäste på den särskilde syndaren, som förde detta förskräckliga brännvinet. Sedan var det liksom att hans ögon aldrig ville släppa den skrindlådan. Och Larslund kände hjärtat brinnande uti sig...
Emellertid söpo hälsingarne såsom bjudet var och sade tack, tack.
»Vi ha nog ännu en bit till stan och vårt julbrännvin är ohandladt, så att detta var nog en tacknämlig sak,» tyckte de.
Larslund blef också bjuden, men tackade för godt bud.
»Si jag är nog inte af de drinkare,» tyckte Larslund med hjärtat brinnande uti sig.
»Är du någon slags baptist eller läsare annars då?» ville de veta.
»Han frågade så räfven ock, när som han hade ätit ut nådåret sitt,» svarade Larslund undvikande.
Han ville ej inlåta sig i allvarligare ordation med dessa öfverträdare i den omständighet, hvari de nu foro och voro. Sedan var han fågelkarl och sådana prata aldrig mycket i onödan.
Hela sällskapet stadsresande bönder, hälsingar såväl som medelpadingar, hade sig nu in till handelsmannens fru för att köpa kaffe och smaka på en kaskblandning, medan hästarne pustade ifrån sig. Och Larslund, som inte söp, kunde gärna stå där och se om kräken, tyckte de alle man.
Och då nu Larslund stod där i ensamheten med sitt brinnande hjärta ute på backen, så betänkte han all den stora syndaonöda och medfart, som skulle drabba dessa bönder, sockenbor och medkristne, om de nu i hälgen skulle genomgå den svåra omständigheten att supa upp allt detta förskräckliga brännvinet. Icke nog med att de själfva fore illa till kropp och själ, skulle de äfven misshandla hästarne på kyrkvägen, handtera kvinnfolken sina som hedningar och förstöra all gudsfrid i hus och hem för sig och husfolket. Ja, det skulle blifva en förödelse, om de finge ha kvar detta förskräckliga brännvinet, tyckte Larslund i sitt brinnande hjärta. Hvarför han så kvickt som aldrig det slänger upp brännvinskaggen deras ur skrindlådan och ner i säcken sin, knyter för bandet fort och breder till höet i skrindlådan, så att allt skulle se gillt ut, och har sig sedan bakom knuten med detta förskräckliga brännvinet i säcken.
Det var väl och vackert gjordt och Larslund stod återigen och såg efter hästarne så uppriktig som aldrig det. Hela sällskapet kom ut med kasken nerom kragen. Så bar det först i väg med sockenborna och då drog Larslund på mun en smula i sitt brinnande hjärta, tills sista skrindan var ett par hjärpflug borta.
Då gick Larslund till hälsingarne, som just ämnade köra vidare, och ville veta hvad de hade för pris på smöret.
»Det beror ju på, huru mycket du vill köpa,» tyckte de. »Tar du hela byttan, så är vi billig.»
Nu sänker Larslund rösten och säger så här, medan en liten räf liksom glindrar och plirar bra nog djupt i ögonen på honom:
»Jag hörde nyss helt knapphändigt, att ni skulle till stan efter en särskild del. Och det är en stor orätt att köpa och dricka sådant slag, men jag förstår nog, att jag inte förmår vika er. Ni ska ju liks den orätta varan ha? Jag har också en 75-kanns-kagge af den sortens dricka, som inte fryser. Då kunde ni så gärna göra en kristelig byteshandel med mig?»
Mer behöfde Larslund inte säga. Hälsingarne öfverlade en stund enskildt och därpå sade alle man:
»Det må vara händt! Hvar har du din drickeskagge?»
»Kom bakom knuten, så kan vi profva’n där i det enskilda,» tyckte Larslund och de följde honom.
Kaggen var full, varan befanns god och allting gillt.
»Ja, hvad skall du ha för kaggen nu då?» undrade hälsingarne.
»Jag får väl en af de större smörbyttorna?» tyckte Larslund.
»Annat slag, andra doner! Du får gärna två, gosse! Vi äro inga skojare och tänkte inte skinna ut dig, fast du hörs bra oförståndig i handeln,» mente hälsingarne tro på, den ene öfver den andre.
Här blef inget bråk om mått och vikt, utan rejält och trohjärtadt folk var det å ömse sidor. Kaggen togs om hand af hälsingarne och smörmåtten stufvades i säcken åt Larslund utan att den obehörige fick minsta nys om den ena eller andra varan.
»Och så skall du ha din hederliga godvilja inpå handeln,» tyckte nu dessa, som köpt brännvinet.
Ja, nu må man veta, att Larslund blef så storögd som aldrig förr i sin lefnadsdag. Det blef först ett stort knyte, som stoppades i säcken så stinnt som det var, innehållande hvarjehanda okändt. Sedan langades fram en fårkropp åt Larslund och det var ej nog med allt detta. Hälsinggubbarna hviskade något sinsemellan och kommo så fram med ännu ett bylte. Där fanns en stor fläskskinka, grann och fet som aldrig det.
»Den här skall du också ta hem och på samma gång vi gästa ur kaggen, skall du steka af det här,» tyckte dessa tacknämlige brännvinsköpare.
Larslund blef alldeles öfver sig gifven för så många sportler och sade så tacknämligt han kunde:
»Si detta kan jag då kalla att råka ut för riktigt hedersfolk. Tack och tusen tack ska’ ni ha. Och jag vill inte förhålla er att d’är inte riktigt rätt att bruka den varan, men då jag nog förstår, att jag inte kan vika er... ja, som sagdt var: tack och tusen tack i alla fall!»
»Ja, d’är väl rätteligen vi, som måste tacka,» tyckte hälsingarne på sitt vis. »Si du har gjort oss en alldeles ovärderlig tjänst, gosse! På det här viset slapp en fara fram åt stan och komma sig ut för fyllan och polisen och allt hvad illt är. Och skulle vi ha kört fram så mången man med alla våra hästar, så kunde en knappast ha tagit hem mindre än 6o-kannsfatet. Nu går det lika bra med fjärndelen och bättre, till det meriga. En har hela hopen af sina nyttiga varor kvar.
Med den här skvätten kan en lefva som folket i hälgen, då den delas på så mången man, och så mår en bättre efteråt. Du skall ha gudsvälsignelsen och mycken tack gosse!»
Det var med ett ord en riktig fägnad för hälsingarne öfver att de sluppo ifrån stadsresan.
Ett och annat nyttigt som de behöfde för hälgen såsom lutfisk, risgryn, peppar, kanel och julkusar, fanns gudinog hos handelsmannen där på mon.
Så vände hälsingarne sina kampar och spände af till sitt land igen. Då Larslund det såg, drog han åter på mun i sitt brinnande hjärta.
Och här varseblef han ju tydeligen, att hvad som är synd för den orättfärdige, det är en rättfärdighet för den rättfärdige, ty denne har sin tillåtna frihet i de saker, där syndaren är bunden af sin lag. Hade en syndare tagit och sålt denna kagge, så hade det visserligen varit stöld och syndig handel, men när som nu Larslund själf gjorde detta, så var det ju en tydlig välsignelse på alla möjliga vis!
II.
Fortsatt byteshandel.
Än mer flödande välsignelse.
Jaha, nu kunde Larslund först afyttra ena smörbyttan för alla de julvaror han behöfde. Och sedan var hufvudsaken den, att han kom öfver ån med två säckfyllor julgods jämte fårkroppen, alltsammans ett ordentligt draglass, så att han måst låna både kälken och en ny säck hos handelsmannen.
Och detta var samme Larslund, som gett sig öfver ån med bara en stackars tomsäck och icke lagt ut ett kronans öre. När Larslund länge och väl betraktat detta undret, så insåg han granneligen, att han hela tiden vandrat på den rätta vägen, så att därom icke fanns det minsta tvifvel mer.
Just ungefär midt på ån möter så Larslund en käring, som räknades för hans moster. Och hon ville förstås ha reda på hvad han drog.
»Jag har varit öfver och handlat till hälgen,» svarade Larslund. »Si jag hade ändtligen tänkt stoppa igen munnen på dem, som gå här och försmäda mig.»
»Det gör du riktigt rätt i, gosse!» tyckte mosterkäringen. »Jo, dom har nog skällt, så att det förslår. Tag nu och dräm igen smädetruten på dem riktigt en gång, så att det står i mantal!»
Så kunde käringkroppen inte hålla sig, utan måste dit och lösa upp säckarne för att rannsaka allt hvad där kunde vara.
»Förbarme sig, förbarme sig!» hojtade käringtrollet ända utöfver sig. »Joho, nog syns det på all din handel, att du har fåglat som en riktig karl i år. Jo, så här går det, när människan är rättskaffens.» Och nu hörde Larslund detta vittnesbörd äfven af den blinda världsmänniskan...
Till slut löste hon upp knytet också. Där funnos två stora ostar, en hel binga julkakor och åtskilliga dussin ägg. Så fick käringspöket tag i skinkan...
»Den där skall stekas nu på julkvällen,» tyckte Larslund.
»Är du alldeles tokig, gosse?» hojtade mosterkäringen. »Detta här kan vara fläsk nog för hela året, om stycket kommer i den hand, som förstår att hushållera. Nå, hocken har du tänkt ska’ reda julkalaset åt dig nu då?»
»Ja si d’är nog så, att jag har ingen om mig...» Längre hann ej Larslund, då mosterkäringen skar in och tyckte som så:
»Jag skall ta hand om dig och julköpet och alltihop. Och så flyttar du till mig, om det så vore denna dag. Jag har ju hus och hem och ved och värme. Ingen är du utför och inte far du i fyllan. Gå nu efter flyttsakerna dina, hvad du kan ha, så att vi få allt i ordning till jul. Och om du så vill, så skall jag laga i ordning tre rediga kalas för att stoppa i dem, så att de’ ska’ stå under i mantal!»
Och allting skedde nu efterhand såsom mosterkäringen hade funderat. Pigorna, som hade skällt värst, fingo första julgästningen, och den blef så häftig, att de hade en efterkänning, som stod under i tre månader. Andra gästningen vederfors byns käringar, som hade grasserat något mindre, och detta så att den stod under i två månader. Sist inbjöds karlstaten, som hade varit minst svår i skällningen. Denna gästning stod under en hel månad.
Maken till dessa kalas hade ingen sport i mannaminne, för det vardt ett sådant springande öfver gårdarne, ett kattrackande och löpande fram och åter för dem i hela byn. På sådant sätt fingo de alla sina gärningars lön. Larslund, som hade bespisat så många hedningar af intet, insåg nu ännu fastare, att han var på den rättfärdiges väg.
III.
Bäst af allt.
Larslund får gratifikationer för brännvinsstölden.
Så hände sig att denna rediga mosterkäring åt Larslund hade varit öfver till handelsmannen på mon en dag och kom hem till Larslund med en besynnerlig rallsaga.
Kort före jul hade någon beställsam person kommit till prästgårn och inbillat den stränge kyrkherren, som var en svår nykterhetspräst, att en del sockenbor, däribland bägge kyrkvärdarne, hade tänkt ta hem hela 80 kannor brännvin på salning sinsemellan. Hvarför prästen mycket riktigt hade ställt sig i håll för dem i vägkroken när hela bröten kom hem från sta’n. Alle man nekte i sten för brännvinsköpet, men så tog prästen sig för att rannsaka skrindorna deras i vittnens närvaro. Kyrkvärdarne hade bägge två sett ut som räfven, när han just har ätit ut nådåret sitt, bönderna hade också synts mycket slagna, men summan var att prästen ingenting fann. Och han tyckte nog så innerligen väl om, att folket var oskyldigt till detta rykte, helst då han nu kunde frisäga kyrkvärdarne, som annars hade måst afskedas på grått papper. Så hade kyrkherren hållit ett strafftal öfver lögnen, som så bedrabbat de oskyldiga, och bedt dem ej illa upptaga att han som själasörjare träffat nödig anstalt att bevisa deras redliga oskuld. Att en del smakat brännvin nu på stadsresan, finge väl vara opåtaldt för denna gång, tyckte han till slut.
Dessa bönder hade emellertid synts som fallne ur skyarne och bligat så erbarmligen stinnt på hvarandra. Det var väl därför, att de i sin oskuld inte kunde begripa, hvilken som kunnat skambeljuga dem så inför prästen, trodde mosterkäringen.
»Det där tör väl vara nå’n lögnsaga ändå!» sade Larslund och såg så uppriktig ut som aldrig det.
En dag längre fram under hälgen gick han på en stor nykterhetsfäst, där prästen var med och äfvenså bägge kyrkvärdarne, men nu som riktiga nykterhetsprofeter utan allt svek. De gingo omkring och talade om den stora oliklighet, som följer med brännvinslifvet, och skulle nu ha alla människor på sin lista. Till slut kom den ene till Larslund och skulle ha honom med.
Då var det liksom att en liten räf började flina djupt inne i ögonen på Larslund.
»Nåmen, var inte kyrkvärden själf en med bland dessa öfverträdare, som hade tagit hem en brännvinsankare till helgen?» undrade han så varligen.
Den här andre såg förbi honom rakt ut i vädret såsom de ljugande skalkar bruka, och sade så högt och morskt han kunde:
»Nej, hör du, gosse, detta är då bara folkprat och lögner. Och si det kan ju intygas af själfvaste kyrkherren, som undersökte slädarne våra i vittnens närvaro.»
»Detta äger fullkomligt sin riktighet,» intygade också prästen, som hörde hvarom fråga var. »Människorna voro dess bättre alldeles oskyldiga till detta förtal.»
»Ja när som då kyrkvärden var oskyldig, så var det ju alldeles bra då,» tyckte Larslund så uppriktigt.
Men så steg han litet närmare och sade helt sakta åt den ende, som skulle höra hvad han nu yttrade:
»Si nog kan jag tala om för kyrkvärden huru det egentligen bars till, att inte prästen fick tag i 75-kanns-kaggen eran i skrindlådan, där ni hade’n.»
Den andre stod och klippte med ögonen och visste rakt inte, hvad han nu skulle dra till med.
»Si om kyrkvärden så vill, så står här densamme, som kan tala om, huru ni kom undan denna bedröfvelse med prästen,» tyckte Larslund ännu en gång.
Den andre såg sig om försiktigt, besinnade sig och sade omsider helt lågt:
»Kom och följ mig bort till vrån, så får jag tala med dig i det enskilda!»
Och när som de nu stodo mot hvarandra i vrån, så var det också två räfvar, som grinade rätt besynnerligt mot hvarandra. Det var kyrkvärdens groft världsliga bonderäf, som bekymrad och nyfiken tittade in i ögonvrån på Larslund efter dennes lilla andliga räf, där den låg hopkrupen, så att inte ens hvitfläcken på rumpan syntes fullt ut.
»Jaha, huru var det nu då?» undrade kyrkvärden lågt.
»Jo si jag visste nog, att prästen var till hands vid vägkroken för att rannsaka era skrindor, men si jag ville inte unna prästen så godt, att han skulle få tag i ankarn eran. Hvarför jag var till hands vid bodarne, där jag förstod, att ni skulle stanna, och lyfte kaggen ur lådan och vräkte’n hastigt på sidan om vägen, medan ni var inne och drack kasken. Så förstås, att jag sparkade öfver kaggen lite’ snö, där han låg. Förmodligen ligger han kvar på samma ställe, men huru därmed är, så har jag visserligen inte sett efter. Sak samma om också kaggen skulle vara borta, för det är nog som en stor synd och oliklighet med brännvinet, det kyrkvärden sade så sannt till desse drinkare nyss på stund. Så att här står nu densamme, som hjälpte er ifrån denna bedröfvelse med prästen,» sade Larslund.
Kyrkvärden stod och besinnade sig en stund.
»Jaså, det var ändtligen du, som hjälpte oss på sidan med kaggen?» sade han till slut och tog Larslund tacknämligt i handen med en varm tryckning. »Ja, om du visste, karl, hvad vi ha grubliserat och funderat öfver denna oförborgerliga händelse! Vi ha grubliserat så, att en tid trodde vi att det skulle bära till dårhuset med både mig och ämbetsbrodern. En gång begynnte jag tro, att det kanske var en Herrans ängel, som hjälpte oss. Jaså, det var du? Ja, någon ovärderligare tjänst kunde du aldrig ha gjort oss, för den harmen hade jag och ämbetsbrodern inte velat ha för tusen riksdaler. Du är väl så beskedlig att du tiger?»
»Behöfver inte nämnas!» tyckte Larslund, ty han såg, att den andre kom upp ur byxsäcken med två hopvikta 10-riksdalrar.
Larslund tyckte förstås, att detta var väl mycket hedersamt. Till slut tog han emot hackan ändå, ty den var ju ett tydligt bevis på, att Herran handlar redliga med den rättfärdige, tänkte Larslund i sitt brinnande hjärta.
Längre fram kom äfven den andre kyrkvärden stickande med sin godvilja. Och för all säkerhet ville gemene bönderna icke heller sämre vara, utan kommo, äfven de, med en vacker kollekt, som Larslund tacknämligt höll till godo för det han stal ifrån dem julbrännvinet, efter världsligt språk taladt.
Dock begriper ju världen ej hvad som hör anden till. När Larslund rätt betänkte det märkliga under, som nu vederfarits honom på allt vis, började ett allt mäktigare styng i hjärtat säga honom, huru orätt det var, att han kvarstod i de otroendes samfund. Han tillhörde tydligen det folk, åt hvilket domen och förvaltningen öfver de orättfärdige blifvit öfverlåten. Flitiga öfverläggningar hade han en tid med de troende och tidigt på våren, så fort isen bröt upp vid sjöstranden, döpte de Larslund under åkallan, bön och sång och tack och lof.
TREDJE ÄFVENTYRET:
Larslund som fåratjuf.
I.
Ovälkommet besök.
Larslund störes i sin julefrid.
»Guds fred, Larslund!»
»Och god jul, Larslund!»
Den ensamme gamlingen i stugan såg upp från Skriften, som han satt och läste vid linoljelampan och en klick månljus genom rutan. Såg upp med ett par plirande glasögon på de två inträdande främlingarna, som hade hälsat vid dörren och stodo där i skumrasket. Den store smulgråten Larslund blef ängslig för någon gästmottagning nu på julaftonen och såg bekymrad bort till den lågande spiseln, där lutfisken hans stod i kokande.
»Hocken är sådan kännare med mig, utan att jag känner honom?» smågnällde karln i huset halfsnäft.
»Åjo, d’är nog ingen fler än Larslund som håller den längden, och han är nog för den skull vida bekant,» svarade den ene främlingen, en reslig och väl muskelsatt karl. Han sade strax hvilka de voro.
Han själf var björnskytten Walther och kamraten, en trindlagd, brunögd och jovialisk person, var baptisten Strandman. Bägge två voro ute för att se till, att folk efterlefde lag och rätt i allmänhet och särskildt ställde sig konungens befallningshafvandes höga order till åtlydnad. De tjänstgjorde med andra ord som länsdetektiver, men detta namn var ännu ej uppfunnet nu på höstvintern mot olycksåret 1867. För öfrigt kommo dessa förtroendemän nordvart från Hälsingland och hade under dagens lopp i storstigande sträcktåg lagt tillrygga närmaste landsvägssträckan inåt Medelpad, en stelfrusen, snölös och kruttorr landsväg, som all mark var denna höstvinter.
»Och nu är det bara på det viset, att Larslund, som bor närmast till, får ta’ vara på en herrekarl, som ligger här utanför i dikeskanten, alldeles redlöst öfverlastad?» angaf jägaren som ärende.
»En herrkarl... nu på julafton?» kom det långsamt ur Larslund, med fasa för en sådan syndare och fasa för besväret.
»Ja, en liten tapp till karl i bäfverpäls. Kanske Larslund har nå’n känning om hocken det kan vara här i socknen?»
Larslund förstod genast, att det var länsmannen, men vågade icke genera en sådan öfverhetsperson med namngifning för konungens höga befallningshafvandes utskickade, så att han endast skakade på hufvudet. För öfrigt sade han nej och nionde nej till det ovälkomna bestyret nu på julaftonen. Till sist, när jägaren hotade att anmäla honom för höga öfverheten, blef Larslund het om öronen och äfvenså ganska kvick i vändningarna.
Därute i månskenet öfver den rimfrostiga marken synades den redlöst druckne. »Hå, det var ju bara handlarn västpå moa,» flinade nu den skalken Larslund och ansåg för den skull bäst att dra hem honom på vinkkärran med några fårskinn öfver.
En stund senare stod han inom skalmarna till kärran, med den druckne pålassad och täckt af fårskinn, som böljade uppåt med hårsidan så att det i tvärhasten nästan såg ut som fårkroppar vid månljuset, anmärkte de andra två. Då nu allt var i ordning som sig borde, sträckte jägaren och baptisten vidare efter landsvägen. Larslund kom sakta knegande efter med sin kärra.
II.
Ett litet knep.
Larslund förkortar sitt besvär.
Nu hade gamle lurifaxen Larslund ingalunda tänkt underkasta sig ett sådant besvär som att draga länsmannen all väg hem till dennes gård nu på julaftonen. Först och främst ville han icke, att lutfisken skulle stå där och förkokas i grytan. För det andra var Larslund nästan rädd, att länsmannen skulle blifva en ännu kitsligare hund i hälarna på honom, ifall en sådan storkarl finge veta, att Larslund skaffat hem honom på vinkkärran i slik belägenhet. Åh nej, Larslund var gammal och bekant med den onda, margfaldiga världen, hade för resten varit ute en dags morgon förut!
Kärran knekade fram öfver den stelfrusna vägen; månens sken silade fläckvis ned öfver den omgifvande, rimfrostiga mon mellan resliga, glesa furustammar. Redan då Larslund hunnit fram till vägkroken, där skogslåttern och utmarksladan syntes till vänster i månens fulla sken, stannade han kärran och släppte ner skalmarna i en fläck halfskugga från skogskanten. Själf lade han skyndsamt i väg inåt slåttern för att se, om ladan var öppen, ty där tänkte lufvern hans instufva länsmannen för natten.
Två bönder, Gullik Persson och Hindrik Andreasson, hade emellertid kommit hart efter, tämligen plägade med julbrännvin och lastade med julköp för hemmen. De hade sett den långe, slankbuktige Larslund springa i väg från kärran, med en lång skefvande skugga öfver den rimfrostklädda skogslägdan.
»Det var då en förskräcklig brådska den där fick från kärran på eviga rappet!» tyckte Gullik Persson, en liten torr och grinig karl med tunn röst.
»Vänta lite’, vi ska’ se hvad skorfven där har i kärran! Fördömme mig, är det inte fårkroppar! Se så där, ja! Nu vet en då, hocken har varit framme som fårtjuf hos’n Stor-Elias i natt,» mullrade Hindrik Andreasson, en fyllig, stor och dum karl.
Nog af, saken var så pass uppenbar, att de skulle sticka in till länsmannen i förbigående och ange sig som vittnen mot fårtjufven. Hvarpå Gullik och Hindrik togo sig en sup och stäfvade vidare på hemvägen, glada i hågen att ha fått ett tag på den skorfven Larslund, som aldrig varit riktigt utaf den rena evangeliska läran utan farit med alla möjliga lärdomsväder och tokheter hit och dit. Då de gått en sträcka, så föll dem likväl in att stanna litet och se efter, hvad karlen vidare toge sig för.
Emellertid hade Larslund funnit ladan öppen, redt till en rejäl höbädd för länsmannens räkning och återvände till kärran utan aning om ondt. Han vickade på flaken, så att den medvetslöse skyddslingen sakta gled ned på marken, tog så den lilla karltappen mödosamt på sin gängliga rygg och stapplade i väg med bördan bort till laddörren. Då länsmannen ändtligen var nedbäddad i höet med all kristlig omsorg, återvände Larslund med en suck af lättnad. Och ej synnerligen lång stund senare satt han vid sin goda lutfisk, lagade sig en julgröt, tände sedan det tregrenade ljuset på sitt bord, satte i sig gröten och njöt sedan under hela kvällens lopp det härliga gudsordet uti Skriften, allt under tack och lof för att han själf ingalunda var som länsman och andra syndare.
Här må läsaren icke glömma, att detta tilldrog sig nära nog en mansålder tillbaka, med helt andra folk- och tjänstemannatyper samt mycket skiljaktiga fordringar på lefvernet mot nu. Minst af allt afser denna historia att chikanera dem, som i våra dagar bära ordningsmaktens tunga och betydelsefulla ansvar!