AFSKEDSSÅNG.
Farväl, du kära fosterbygd, farväl, du barndomshem! Du, lugna bäck, i dalens skygd, din afskedsvisa stäm! Sjung denna gång din vemodssång vid kort en afskedsstund, ty ack så snart i brådsam fart jag lämnar denna lund.
Farväl, du sköna fosterdal! Farväl, min faders bo! Du sköna lund i skogens sal, du stilla, öde mo! O, susen än' — er unga vän skall snart från Eder fly. I fjärran land, från hemmets strand skall hennes framtid gry.
Farväl, du dyra fosterjord, farväl, mitt bardomslif! Din sista suck, sitt afskedsord nu ur ditt hjärta gif! Du älsklingsdal, och blommors tal, o, doften än en gång. Du fågelsvärm, mitt hjärta värm än med din afskedssång!
Hvart berg, hvar sten i denna dal, jag hviskar Er farväl! För alla Er af smärtans kval tärs bittert nu min själ. Min sista blick min afskedsnick jag skänker alla Er Månn' nånsin jag i lifvets dag Er, dyre, återser!
Men om jag dröjer långt från Er och synes mer ej till, och ingen vän Ni komma ser, som så Ni älska vill — så hör, o al! I skogens sal, du susa än mitt namn! Du lugna bäck, ur böljan väck min bild uti din famn!
Så kommer han engång till Er, min käre barndomsvän, och hör mitt namn, min bild han och minnes så mig än. Han tänker då: "För mig också Er vän engång var kär." Och tyst mitt namn han suckar fram — och drömmer om mig här.
1870.