Bangkok.
Jag hade hyrt en bogserbåt i Djävlehamn för att flytta en del möbler. Skepparn var en blond man med kalla ögon, krulligt skägg och öron, som stodo ut som om han ville flyga. Han var tillmötesgående och vänlig, och när han hörde, att jag själv ämnade följa med, sträckte han fram en guldhårig näve och sade: — Låt mej presentera namnet! Mitt namn är Johansson.
— Mitt namn är Engström, sade jag och besvarade hans handtryckning.
— Jag kunde förstå det, sade han och blinkade med sina vita ögonhår. D’ä ju herrn som äger Strixen, kan jag förstå.
— Nej, inte precis, men jag är aktieägare.
— Ja, det är inte dåligt heller, konstaterade han med en avlägset ringaktande ton. Det är jag med, men frakterna ä fan så dåliga just nu. Jag har en skonare, se, som jag har ax i, se, men den är på slip, se, och därför har jag tagit den här lilla skorven för att ha något att syssla med, mens Jupiter ligger på slipen, se! Hon fick sej en tötsch på låringen av en norrbagge, en jävla liten galeas, en leksaksbåt, som seglade med postelin och pottor och sånt där fanstyg. Jag kom med trä och skulle till Bergen, se, och tjockt var det som att glo i en säck, så norrbaggen rådde ju inte för olyckan egentligen, och för rexten gick väl alla hans pottor sönder, så dä va synd om den fan. Men jag fick ett par bord bräckta. Och för rexten behövde hon komma på slip, för hon var skäggig i botten efter två års segling på Bangkok.
— Bangkok — seglar ni med skonare nu för tiden på Bangkok?
— Jojomänsan, dä just vad vi gör — eller har gjort — för nu får vi väl hålla oss i sötspat — Östersjön, menar jag. Men det var inte det jag ville säja — kan herrn gissa vad galeasen hette? — nänämänsan, d’ä inte lätt dä. Han hette Mod Sverrig, och det stod ändå två stjärnor omkring namnet, och från Bergen var han. Han var väl byggd strax före 1905, kan jag tro. Har herrn hört ett sånt namn förr? Nä, jag kan tro det. Dä finns faen å skänklingar ingen skuta i hela Sverige, som heter Mot Norge. Dä gör dä inte — dä svor ja på.
— Ja, när folk sysslar med politik, blir dom galna — men hur kommer det till att ni har seglat på Bangkok med en skonare? — det intresserar mig att veta.
— Vänta lite? Johan!!! Är’e klart? All right! Klart är’e! Lägg å därborta, jävla bonnkanin! Dä va ju inte klart! Men nu är’e klart!
Han gav order till maskinen, och vi lämnade bryggan.
— Johan, come here and take the wheel! (En måste lära dom här jävla bönderna lite engelska, förstås, annars sumpar dom sej.) Är’e klart? All right! Vill herrn ha en rye whisky? Kom in i hytten då, och ursäkta att jag bara bjuder det jag har.
— Det är inte bara det!
Han plockade verkligen fram en flaska riktigt äkta rye, en Old Methusalem, en oljig, mörk Kentuckywhisky.
— Men vatten har jag inte! Vi får ta’n naken, såvida inte herrn vill ha sånt där karaffinvatten, långporter eller vaffaen dä heter. Sån här whisky ska drickas naken.
— Nå, men berätta nu om Bangkok! Hur kom ni att segla dit?
— Hur jag kom att segla dit? Jo, det var så enkelt så! Jag seglade från Göteborg till Marseille med tändstickor, äkta Jönköpings, you know, och så trä, förstås, det var tjugu år sedan och jag hade nyss tagit skepparn. Så fick jag en vinfrakt från Marseille till Alexandria — det är en stad skall herrn tro! Jag fick fler och fler frakter och en styv sådan på Indien. Jag hade inte råd att gå igenom Suezkanalen utan klarade mej runt Kap Goda Hopp till Calcutta och förtjänte ändå. För hon seglar som en modellbåt, gamla Jupiter. Ja — å så var jag därnere! Och så började jag smuggla opium och nubben in till Siam från Kina. Bussigt jobb! Där ska herrn tro att slantarna kom in. Och pojkarna, som jag hade med mig, var rospiggar allihop, bussigt folk, vägrar inte i vändningen.
Men en gång, vi kom in till Bangkok och hade tagit oss fram en bit uppåt floden, då var koléran i Siam, se, och i stan. De dog som flugor i land, men vi klarade oss ända tills vårt vatten tog slut. Vi måste ju ta ur floden, men där flöt tjockt med lik, för siameserna häver dom sjuka i spat märesamma. Var faen skulle vi ta vatten ifrån om inte utombords? Faen, kunde jag hjälpa att där flöt lik. Jag drack, och pojkarna drack — inte mådde vi illa av det! Men vi hade en jungman, en aptekarson, en jävla snobb, som klagade på vattnet och sa, att det inte var människodryck — sa han. Han gick i land och klagade för konsuln, och konsuln sa att jag måste köpa vatten i land, sa han, det hade besättningen rätt att fordra, sa han. Han trodde, att det inte var hälsosamt med utdunstningen från koléralikena, som flöt omkring i spat, sa han. Men jag sa, att jag har druckit vattnet och besättningen har druckit vattnet, allihop ha vi druckit, och inte faen har vi fått koléran, sa jag. För rospiggar biter inte själva döden på. Men den där aptekarsnobben är rädd för koléran, och den, som är rädd för den, den dör, sa jag. Och faen ta mej dog inte pojken också. Och då tyckte jag det var klokast att lätta och ge mej i väg, för jag hade en frakt till, kontraband, som väntade på mig i Shanghai. Men Bangkok är en jävla stad — det är inte någon stad för rexten, det är en skärgård, som är full av kineser och malajer och fan och hans mor och förgyllda kyrkor och andra dumheter. Nä, nu ä dä nog slut mä den gamla seglingen. Jag har i alla fall en gård på Tjockö med fiskvatten och lite skog. Så jag klarar mig, vad den saken anbelangar. Och Jupiter börjar åldras som jag. Och ont är det om folk. Di vill ha okristliga hyror nu för tiden — — —
— Så kapten kommer inte att segla på Bangkok mera?
— Jo, kunde jag få folk, så — — — Men nu blir alla pojkar i Roslagen extra tullvaktmästare, för di ä lata och vill inte göra något, se! Fast di kunde förtjäna pengar som gräs! För tullen är väl något olagligt i alla fall? Ska inte handeln vara fri i jössu kristi namn? Jag bara frågar herrn, ska han inte det?
— Jo, jag tycker det verkligen också.
— Si dä, si dä, nu lättar vi på gamla Methusalem, Health! Tip, mister Engström! Tycker herrn om tullvaktmästare?
— Ja, jag känner verkligen många hyggliga sådana.
— Jaså, nå! Ja, men har herrn sett någon tullvaktmästare arbeta?
— Ja, jag har haft tullvaktmästare ombord i min kutter.
— Nå, men har di undersökt ordentligt?
— Nej, det måste jag verkligen medge!
— Si dä, si dä! Ingen tullvaktmästare kan göra något ordentligt, därför att han inte ids. Det finns ett djur, som heter trögdjur — känner herrn till det? Vi kallar’t Sloth på engelska. Det finns i Syd-Amerika. Det hänger på en gren med huvudet nedåt. Det är vad det gör — men inte ett jävla dugg mera. Vi köpte ett sånt därnt i Rio en gång när jag seglade med en engelsman. Och kapten döpte det till landingwaiter — d’ä just tullvaktmästare det! Ursäkta att jag pratar, men herrn känner väl till släktet.
— Joo vars.
Vi reste inomskärs och gjorde 9 knop. Solen sken och bogen spottade skum. Allt var frid och fröjd. Vi lade till i Furusund för att äta middag. Jag träffade en lots, medlem i Pelarorden, en gammal vän.
— Hör du, sade jag, det var verkligen en originell kurre, som för min bogserbåt.
— Å fan, har du fått tag i Johansson! Då är du väl vid det här laget fulljugen. Men rolig är han, fast han kan prata omkull en människa. Han har lärt sig ett gammalt konversationslexikon utantill. Var var han nu?
— I Bangkok.
— Bangkok? Då håller han på att öva sig med B. Han blev kuggad, då han skulle ta styrman, men han känner till skärgården bra. När han har repeterat G, kommer han att bräcka dig i fråga om Grisslehamn. Trodde du på honom?
— Ja, nästan.