Båtuppdragning.
På lördagskvällen tog stormen i så okristligt att Johansson började bli orolig för sin båt, ty regnbyarna kommo rakt ifrån gattet och förtöjningstrossen var nog inte så färsk som han borde. Visserligen var masten nedtagen, men sittrummet var inte övertäckt, och man kunde ju aldrig veta hur det skulle gå om hon blev tyngre, och om hon då läckte mellan borden över vattenlinjen, så kunde det rent av gå på tok.
Johansson fick på sig oljerock och sydväst, tog stormlyktan, hämtade Jan Perssons Emil ur stugan bredvid och gick ned till bryggan. Där låg hans eka redan halv med vatten. De öste och rodde med förenade krafter emot den krabba sjön som slog som med piskklatschar och rök över från för till akter. Det var mest i sista ögonblicket de kommo ombord. Det var två fots vatten i sittrummet och skvalpade redan över sofforna. Och förtöjningstrossen hade ryckts ur klyset och redan fått två kardelar avnötta. Här gällde det att vara snabb i vändningarna. Först förstärka trossen med alla ändar som funnos ombord, ut med lilla draggen som hjälp och så pumpa, pumpa, pumpa, sen man först öst med hinken så länge det lönade sig bättre.
— Hon läcker, aset! sade Johansson. Det syns tydligt, för inte kunde regnet ensamt ha fyllt henne så pass. Och i morgon bittida måste hon upp på land, om hon inte skall sjunka, fast det är söndag. I kväll kan i alla fall inte mer göras. Slipen är för resten redan färdig, så det blir bara att låna taljor och block på varvet.
De rodde i land och började vandringen från stuga till stuga för att få hjälp till morgonens arbete. Det mötte inga hinder, ty en annan gång kan en själv behöva ett handtag så här ute i skärgården. Och för resten visste man att det skulle vankas både en och två och tilltugg med för rexten.
Det var bara hos vaktmästare Lomans de krånglade, d. v. s. bara madammen, men hon var andligt sinnad och högfärdsgalen, så henne visste man var man hade.
— Aldrig på tiden kommer Loman ut på sådant arbete på söndan! försäkrade madammen. Men Loman slog henne med frälsarens egna ord, att om din nästas ök faller i graven på sabbaten, så skall du hjälpa det upp.
— Ja, jag förstår, att det är för djävulsdryckens skull du är så angelägen. Du borde för resten hålla dig för god att supa med vem som helst.
— Är jag vem som helst? frågade Johansson.
— Nej, inte menar jag Johansson, men jag menar Östergren, det fyllesvinet, och Perssons Kalle. Men Loman kan en dra genom en ekvägg med en halv sup — när det inte vankas brännvin, är han lat som en so och går och drar bena efter sig. Hå hå ja ja! —
— Jäkla högfärdsblåsa! sade Johansson, när han kommit ut på backen.
Ty madam Loman var till den grad inpyrd med andligt högmod, att hon icke umgicks med de andra madammerna. Och visitkort hade hon lagt sig till med, där det stod tryckt
FRU JOHANNA LOMAN
född ERIKSSON
efter exempel av en sommargästfru, som Lomans haft för några år sen.
Klockan 9 på söndagsmorgonen var arbetet med båten i full gång. Där kommenderade och domderade Johansson själv, Agust Söderman, Östergren, Jan Perssons Kalle, Perssons Emil och vaktmästar Loman. Och handlarn stod där och såg på i helgdagskläder, nytt söndagsblad och krage samt käpp och cigarr. Han var inifrån landet och förstod sig icke på sjögrejor, lika litet som skollärarn, som också kommit till.
Man hade redan fått spårhakarna under kölen och gjort fast i två granar uppe i land. Två treskurna block hade de och dessutom två handtaljor, och innan halningen började fingo de en dragnagel över lag för att det skulle gå lättare.
Nu börjas det!
— Nu tar vi’n! Hal i! Å—hej! Ö—öpp! Ö—öpp! Å så tar vi’n igen! O—äj! O—äj!
— Håll an!
— Håll an, va dä!
— Håll an bättre!
— Håll an bättre, va dä!
— Lägg fast!
— Lägg fast, va dä — fast ä han! Här jävlar ligger han som han skulle va fastväxt!
— Loss!
— Loss, va dä. — Ta å peta ner rullarna, annars tar kölen i botten! Hur långt ska vi dra opp’en?
— Mattas du, Östergren? Vi drar, tess vi inga krafter har, sen behövs dä inte längre! Å—opp! Ö—öpp! Tu blocks!
— Tu blocks? frågar handlarn. Va ä dä?
— D’ä engelska, jävla bondkanin! svarar Östergren som tagit ett par kaskar på morgonen och är litet sjövild. Dä betyder att blockena kommer täjt!
— Jasså, säger handlarn och ser klok ut.
Men skollärarn, som är vetgirig frågar: — Va betyder täjt?
— Ska va skollärare och vet inte va täjt ä! Hörru gå hem å läs böcker å aktarej för graven! Å en sån där jävel ska oppfostra våra barn — nä den säljer vi billigt! — Men nu så lämnar hon vattnet! Nu så halar vi, tess di här bägge alarna tar emot — dä blir kul i haksvängen —
— Va betyder kul i haksvängen? frågar skollärarn omigen.
— Å köss mej! Lägg fast!
— Fast ä dä! Husch! Dä frestar på — hon ä tung som en fullriggare — nu låter du väl flaskan gå ett slag igen, Johansson.
Flaskan går.
— Ja, säger Agust Söderman, dom här bägge alarna ä som ditsatta av vår herre.
— Ja, säger Perssons Kalle, han har allt gjort bra mycke nytta, han mä!
— Måtte välan dä, så gammal som han ä! säger vaktmästar Loman.
— Hädar du, vaktmästare? säger Östergren. Dä skulle käringen din höra, så finge du flytta ur tvåmanssängen å ligga på sofflocket.
— Nej, inte hädar jag, å nog ä vår herre bra, men ett har han skapat åt helsike, å dä ä fruntimmerna! Men di här alarna har han satt bra! Nu gör vi fast vid dom, så vickar hon inte över utåt, om också vårisen kommer och tar bort stöttorna. Nu ta vi henne mä en levande gång. Ö—öpp! Ö—öpp! Ett tag te! Lägg fast!
— Fast ä dä!
— Ta spettet och baxa undan den där stenen!
— Håll räjt! Klart ä dä!
— Å så kommer hon igen! Ö—öpp! Ö—öpp! Tu blocks! Å nog ä dä för resten! — Lägg fast!
— Fast ä dä!
Man torkar svetten ur pannan och tittar efter flaskan.
— Men pumpa får du göra själv, Johansson.
— Ja, nu går vi å tar en bit hemma hos mej, säger Johansson. Jag ror över med blockena och taljorna i eftermiddag. Ja tur var dä att vi fick opp henne, å tack ska ni ha alle man! Vi sätter bara en stötta profesoriskt nu först, så sköter jag om resten i morn. Fan i mej börjar dä inte dugga igen! Han går över på ost, sir jag! Nu gick vi!
De gå över skollärarns trädgård.
— Det var tur för dej, skollärare, att dina äpplen blåste ner, innan skolbarnen hann stjäla dem ur träna!
— Inte törs de stjäla på ljusa dan, fast det är svåra ungar ni har här på ön. Och på nätterna törs de inte för hunden.
— Äsch, va bryr pojkar sej om hundar! Omkring Tälje hade dom hundar i trädgårdarna när ja var barn också, sade Östergren. Men vi smetade stryknin på byxbaken. Hundarna högg en gång, men di högg inte en gång te!
— Nu ljuger du, Östergren! Varifrån fick ni strykninen?
— Åv apoteksdrängen, förstås!
— Ja du har varit mä om mycke du, Östergren, sade Loman. Dä kanske inte handelsmannen vet, att dä var Östergren som simmade över med telegrafkabeln från Gibraltar te Afrika.
— Dä ä välan inte möjligt, tvivlade handlingsmannen. Nu ljuger bestämt Östergren!
— Ja visst narras han, sade skollärarn. En sådan kabel är naturligtvis för tung.
— Förstår ni inte, landkrabbor, att ja simmade över mä en smäcker ända, å sen halade jag hela grejet in i Afrika. Begriper ni inte dä, bondkaniner? Ja, ajöss, ajöss! skollärare! Ajöss, handelsman!
Och båtuppdragningsmännen öppnade grinden och klättrade i det börjande regnet uppför backen till matfröjderna som väntade dem i Johanssons stuga.