Nattsegling.

I stjärnstrött majestät välvs himlens kupa

och Svartklubbfyrens dubbelblixtar glimma.

Skylightet skimrar matt, belagt med imma,

ty i salongen sitta två och supa.

Jag står vid rodret och försöker rimma,

men näktergalen i min sångmös strupa

ger hesa toner blott, och icke djupa

med klangskön alt, som förr sig lät förnimma.

Dock — huru starkt och underbart ändå

att under stjärnor över svarta vatten

sig drömma glida mot den fjärran ö,

där än han dväljs min ungdoms Fågel Blå!

Men i salongen ge de sådant katten,

ty vid en grogg de spela whist à deux.

II.

Ur skansen dyker gasten Österman

och till en jättejäspning gapet formar,

hans hakskägg darrar, när han jäspar ut.

Så stoppar han sin snugga, tänder an

och spottar ut en sky av tobakslut

i lä — som gammal sjöman — och han gormar:

— Nej — d’ä en jädrans lögn å få en blund,

så länge herrns kamrater håller låda!

Säj åt dom, att di håller käften båda —

di ska för attan tusan ha miskund!

För resten har di inte varit bråda

mä groggarna, för d’ä en långer stund

som jag har luggit å fått slita hund

å känt i halsen en sjujävla klåda!

III.

Nu är skylightet svart. Från trick och slammer

och grogg och rök de lagt sig ljuvt att vila,

gentila och virila och trankila,

mens Österman sin nattkrök fromt anammar.

Men över mig Orion ännu flammar

och svarta brisar över havet ila,

och rimmen bli alltmera puerila,

ju vitare de välva, havssjöns kammar.

Nu komma två terziner med på slutet —

sonetten är ett band, en black, en boja,

som jag vill slita sönder i atomer,

ty det som borde svalla fritt, blir gjutet,

och tankar löpa fara att bli goja,

om rytm skall mätas medelst metrofoner!

IV.

Men det är svårt att sluta och jag dröjer

en stund ännu vid rodret. Det förnöjer

en gammal diktardräng att stå och drömma

och rad vid rad med rimsöm sammansömma.

Här är jag ensam. Ingen kan fördöma

min klena vers och ingen kan berömma.

Och medan diktande jag havet plöjer,

mitt tysta värv mitt eget jag förnöjer.

Då steg där upp av moln en kolsvart vägg

och brotten spotta över lovarts bog.

Hon lade till. Vi måste ta in rev!

Jag skrek det högt, och ut ur skansen klev

Matts Österman och mumla i sitt skägg:

— Di andra herra måtte ha fått nog!

Med två rev inne susa vi mot söder,

min vakt är slut och Matts står trygg och styr.

Han pejlar Tjärvens pigga treblixtfyr,

som kastar stjärnor ut i natt och glöder.

Han fått sin kurs, och medan stormen gnyr

han valkar bussen och sin själ han göder

med tanken på en morgonkask som föder

nytt liv åt kroppen medan dagen gryr.

Jag går och lägger mig, men rimmen vaka

och gå i takt med brottens slag mot bogen

och liva mig till ännu fler sonetter.

Jag trivs på havet, fastän född i skogen,

jag är en biltog man och dömd att smaka

på livets bittraste och värsta rätter.

Biltog man? Det är ju dumt? Livets bittraste rätter! Fnoskigt! De två sista raderna halkade ur mig fullkomligt skaldiskt. Jag måtte vara skald. Jag förstår nu, att yrkesskalderna inte mena så allvarligt, när de klaga sin nöd och påstå att de äro olyckliga. Sonettens form är särskilt lämplig för sådana utgjutelser.

Men jag blev på dåligt humör därför att jag nyss i min ficka hittade räkningen på min prästlön — 142 kronor och några öre. Varför just örena? Och varför just 42 kronor mer än hundra. Tydligen äro de rigoröst noga med själavården här i Väddö! 142 kronor! Det är ju alldeles förbannat! Jag har aldrig varit i Väddö kyrka och tänker inte heller gå dit. Jag har aldrig åtnjutit själavård av prästen här och tänker dö utan sådan. Vore jag präst och åtnjöte underhåll av en sådan man som jag, skulle jag skicka tillbaka summan. Men nu sitter prästen naturligtvis och göder sig på min bekostnad, fast vi bekänna oss till olika religioner. Det finns folk som har mage. Kanske han sitter och hånler åt mig också på köpet! Jag passar på just nu och föreslår statens skiljande från kyrkan. Staten är i detta fall jag. I alla händelser blir det nu prästens moraliska skyldighet att besöka mig i min lya och försöka omvända mig till sin religion. Jag vet inte vad han heter, men han bör ha reda på mig, om han är en verklig och renhjärtad och vitlevrad fåraherde. Han har betalt för att sköta om mitt mellanhavande med högre makter. Han är ansvarig för mig och min framtid. Om han inte mycket snart kommer hit och försöker omvända mig, kommer jag att vända mig till domkapitlet, som lär vara en hög instans. För resten är jag bror med ett par biskopar.

Jag sitter och överraskar mig själv med att ilskna till! Jag tycker mycket om P. P. Waldenström. Nästa gång jag kommer till stan skall jag söka upp honom och vi skola tillsammans ändra om det här otrevliga förhållandet. 142 kronor för min själ! Om året! Nää, hör nu! Jag sköter själv om min frus och mina barns och min egen själavård, och ingen hederlig människa har haft något att anmärka på resultatet av skötseln.

— Nej, kära människor, prästen i Väddö lever lika väl som alla andra präster på min och andra idioters dumhet.

Men nog nu om detta! Jag hoppas att vad jag sagt gör gott någonstans! —

Jag skrev så där tragiskt, därför att jag tyckt mig märka att ledsna skalder alltid använda sonettens form för att klaga sin nöd. Min gamle vän Gustav Fröding menade som jag och fann att sonetten mycket väl kunde användas karikatyriskt. Jag menar alltså ingenting med biltogheten, ty jag är ju en beskattad medborgare och förtjänar genom ärligt arbete mer än de flesta statsråd. Hur jag sköter pengarna blir en annan fråga. Jag är mycket lättsinnig, och om jag träffar en man som inte har pengar, ger jag honom allt vad jag har, om hans själ och hans ansikte tilltala mig. Detta är absolut sant. Och jag skulle kunna ge honom 142 kronor mera, om jag inte behövde betala prästlönen. Nu fortsätter jag sonetterna:

VI.

Men nästa dag med sol och len sydväst

och purpurvitt på blåa vågors kammar,

mens dagens ljus ur österns källor flammar,

jag lagar till ombord en liten fest.

Då glömmer jag allt fult. Jag bara glammar

och minns blott vackrast, styvast, noblast, bäst,

och Den såväl som den är ärad gäst,

vem än han är och varfrån än han stammar.

Å herre gud, vad jag är kär i allt!

I människor och djur, i våg och skog och berg —

mest i en vän som tänker just som jag.

Jag tror jag lever herren till behag,

vem än han är och söker hålla färg,

om ock jag synes dikta litet kallt!