Kapten Elg.

Det är nu många år sedan. Från havet kommo vi in i Länningefjärden för att söka ankarplats för natten. Det började skymma och obekanta som vi voro med farvattnet hade vi just kastat kroken i ett dåligt lä under en låg holme, då vi hörde slag av åror. En roddbåt närmade sig. Den tycktes komma direkt ur skogen.

— Hallå!

— Har inte herrarna kort?

— Jo, men det börjar bli mörkt och — — —

— Här duger inte att ligga. Han blir hård till natten. Det är bäst att hissa på igen. Jag skall lotsa herrarna in i min vik. Mitt namn är kapten Elg.

Vi presenterade oss och uttömde oss i tacksägelser. Kapten Elg kom ombord och gjorde fast sin båt. Han var en lång, vitskäggig gubbe med örnnäsa och ett ovanligt trevligt utseende för övrigt.

Då vi ej hunnit beslå segel, dröjde det icke länge, förrän vi åter plöjde fjärdens svarta vatten. Kapten Elg styrde rakt på land. Vi började titta på varandra, men plötsligt öppnade sig en vik, som vi visserligen sett på kortet men ej vågat söka, då allt smälte ihop i kvällsdunklet. En båt låg därinne vid en väldig boj.

— Där ligger min skuta, sade kapten Elg. Här är dålig botten, men min boj stoppar. Det blir bäst för herrarna att ta sin förtöjningstross och göra fast i aktern på Heaven, så heter min båt. För han kommer att blåsa upp till storm, det känner jag i luften. Jag är gammal sjöman, kan jag berätta.

Vi passerade Heaven, kapten Elg lade ned vårt roder och vi kommo upp fint som en smekning, just lagom att hoppa ombord med vår tross. Det var tydligen inte första gången kaptenen gjorde manöver. Heaven var en stor kravellbyggd listerbåt, kopparförhydd och fin som en förmaksmöbel, med kosterrigg och grejor, lagom svåra för en man. Vi uttryckte vår beundran för båtens soliditet.

— Ja, hon är bra, sade kapten Elg. Hon är mitt hem, förstår herrarna.

— Bor inte kapten Elg här i närheten? Jag menar — då kapten har boj här.

— Nej — jag bor ombord.

— Året om?

— Året om. Och den här viken är min huvudstation. Tycker herrarna att det är underligt? Är inte friheten nummer ett av allt? För friheten ha inte människorna uppfunnit. Därför är den bra. Men samhället ha de uppfunnit. Därför är det dåligt.

En gammal filosof alltså! Ett original, en enstöring. Men han talade ju visa ord.

— Ja, nu vet vi verkligen inte, hur vi skall kunna tacka för all vänlighet. Men kanske kapten för omväxlings skull vill komma ombord hos oss och supera och dricka ett glas punsch efteråt?

— Nej tack — har redan skaffat, och för resten kan man ju inte vända sig i de där moderna båtarna, och vidare dricker jag inte punsch — — —

— Kanske whisky, då?

— Inte det heller, men om herrarna tycka om gammal Jamajka, så är ni välkomna på en toddy ombord hos mig, sen ni skaffat. Passar det? Välkomna då!

Det dröjde inte länge, förrän vi stego ombord på Heaven. Vi voro verkligen nyfikna. Det lyste ur de välputsade kajutventilerna. Kapten Elg öppnade dörrarna och vi gingo ned. En tekanna av silver puttrade över spritköket och ryska teglas lyste på en blänkande silverbricka. Allt var fint som i ett dockskåp. Mahognybord, skinnsoffor, blankskurad mässing, en mjuk matta på golvet. Men taket var det egendomligaste. Över bjälkarna var spänd en duk av mörkblått siden och på den voro stjärnhimmelens båda hemisfärer målade — stjärnorna i guld och vintergatan i silver.

På en mahognyskiva, som fällts ned ur ett väggskåp, stodo en sextant, en kronometer och en kompass.

— Välkomna, mina herrar, och sitt ned så länge. Teet skall snart vara färdigt. Jag håller på att greja litet, som ni ser. Det är inte omöjligt att det klarnar, och i så fall måste jag göra mitt stjärnbestick.

— Stjärnbestick?

— Ja, det är absolut nödvändigt av många skäl — särskilt för mig.

— Kapten är intresserad av astronomi?

— Naturligtvis — och vägen är lång och besvärlig. Det blir svårare att hålla rätt kurs ju längre bort man kommer och ju mer stjärnornas inbördes ställning förändrar sig. Men nu ska vi skåla!

Det var en underlig kurre! Vad menade han med sitt stjärnbestick? Förändringen av stjärnornas inbördes ställning? En lång och besvärlig väg?

— Tänker kapten ge sig på långtur?

— Ja, det måste vi väl alla en gång, förr eller senare.

Aha! Mannen hade tydligen en skruv lös. Inte därför att han talade om döden — men vad nytta kunde han ha av sina instrument på den resan!

— Ja, skål! Rommen är god, inte sant? Det var tur att jag fick se herrarna, just som jag lade ut mitt sista abborrnät vid udden. I annat fall hade herrarna kanske fått arbete i natt. Hon blir nordlig, och ni hade draggat, så sant jag heter Elg. Och så hade ni gått på land, innan ni fått upp klutarna, för det är 30 famnars djup utanför holmen, och så lång är inte er kätting. Jag har förlorat en gång på det sättet. Det var i Medelhavet. Vi kom från Messina och skulle gå till Genua och fick på oss en Sirocko med sådan sjö, att vi måste söka första bästa lä — det var under en liten ö som heter Molara utanför Sardinien. Och vi hade inte väl fått ut ankaret, förrän han svängde om som en soldat gör vänster om, och vi fick honom från nordnordost — en Greco Tramontana, säger vi i Medelhavet — hon lade sig på sidan för bara riggen och drev på land — först förlorade vi det ena ankaret och det andra stoppade inte. Det var min första båt, ser herrarna, och jag grät som ett piskat barn, ackurat så! Och det kom ut bönder, som gick i fårskinnspälsar, fast det var mitt i sommarn, och ville bärga, och jag måste hota med pistolen. Ja, det var den tiden, det — men herrarna dricker ju inte! Jag ansvarar för rommen!

— Kapten har tydligen varit med, och vi ha bara prövat på Östersjön. Men är det inte sant som sägs, att i Östersjön inträffar de flesta förlisningarna, proportionsvis?

— Det är sant, men det beror på dåliga grejor — ja, Östersjön är inte att leka med, men det är en pöl, en vattenpuss — nej, Södra Indiska oceanen, det är vatten, det? Jag var med på Charles Heddle anno 1845 — — —

— Förlåt — hur gammal är kapten?

— 75 år fyllda — det syns nog, men ursäkta ett ögonblick! Jag måste tala med min son — jag hör honom jämra sig — jag skall strax vara tillbaka!

Kapten Elg gick skyndsamt upp på däck, stannade några sekunder på styrbordssidan vid styrrummet och gick sedan med hastiga steg föröver.

— Han är alltså inte ensam ombord, resonerade vi. Hans son ligger tydligen sjuk i skansen. Men något jämmer kunde vi inte uppfatta därifrån.

Doktorn, min kamrat, öppnade dörren och gick försiktigt uppför trappan så långt, att han kunde se över skylightet. Så kom han ned igen och var helt blek om nosen.

— Vet du, det här är patologiskt, sade han. Nu står kapten och talar uppåt luften och gestikulerar. Han är skvatt galen, något annat är inte möjligt. Vi får se upp med honom. Tycker du inte att det är praktiskt att vi seglar i natt eller åtminstone i dagningen? Vi är ju visserligen två, men det kan bli tråkigheter.

— Ja, men vi ska väl se hur det hela utvecklar sig.

Nu kom kapten Elg med tunga steg akteröver, klättrade ned och bad om ursäkt för sitt dåliga värdskap.

— Har kapten en son ombord?

— Ombord? Nej, långt ifrån! Ånej, så väl är det inte! Han drunknade i Delagoa Bay för 25 år sen. Det var en präktig pojke, sjöman i varje tum, och vacker sen, må herrarna tro! Men han har det inte bra, jag kan inte förstå det. Han jämrar sig allt oftare och oftare. Men han är väl inte färdig än, kan jag tro. Jag är den ende som kan lugna honom — men det där kan ju inte intressera herrarna — jag talte visst om Charles Heddle, tror jag! Jo, det var en fransk brigg, som jag gick jungman med. Vi kom in i den märkvärdigaste orkan, som kanske någon kommit levande ifrån. Den varade från den 23 till den 27 februari. Det var en ordentlig rotationsorkan och vi gick kompassen runt på läns hela tiden fem gånger med ibland ända till 12 knops fart för bara topp och rigg. Men det var också en seglare, må herrarna tro. Hade kapten förstått orkanläran, skulle vi kanske lätt nog ha kommit ur den där cirkusen, men på den tiden visste man inte så mycket. Nu finns det böcker om allting — men nu jämrar han igen! Det är för märkvärdigt. Se, han hade gått och blivit kär i en flicka, pojkstackarn, och mycket tyder på, att han tog livet av sig.

— Var hon otrogen — — —?

— Hör nu, herrarna! Vad är trohet? Säg det bara! Trohet är en sak, som människorna uppfunnit, därför finns den inte i verkligheten. Allt som människorna uppfinna är saker, som för dem själva i fördärvet, därför att de är fantasier. Säg mig, om en karl eller kvinna är kär, kär, och riktigt kär, så är han eller hon naturligtvis trogen, för trohet — med det menas kärlek, fast trohet är ett dumt namn på kärlek. Men om endera parten blir kär i en annan, så kallar motparten honom otrogen — men då är han ju trogen den nya. Och till och med om han aldrig hoppar över skaklarna utan håller sig fast vid den första hela sitt liv, så kan det aldrig kallas trohet, om han bara en enda gång längtar efter den andra. Men sådant kallas trohet av folk! Nej, troheten finns inte, för den har människorna uppfunnit, och därför är den bara en fantasi. Det finns bara två saker, som människorna inte har uppfunnit, och det är kärlek och frihet, och därför äro de de bästa av alla uppfinningar. Resten är skräp — är inte rommen bra? Skulle tro det! — Skål nu bara och förlåt, att jag inte är så flitig med bägarn — nu kommer det vind för resten — hör, hur det porlar utmed sidorna!

En stormil skakade masten.

— Han kommer rakt igenom gattet, men den här bojen stoppar för en fullriggare, så herrarna behöver inte vara rädda! Och herrarnas tross är ny, såg jag. Ja, ja, jag kommer! — ursäkta, herrarna, men jag måste upp på däck ett slag.

Han klättrade upp igen och gick föröver.

— Vad tror du om det här? frågade doktorn.

— Naturligtvis är han rubbad på något sätt, men hans filosofi är ju oklanderlig.

— Ja, den är till och med storslagen på sitt vis, men tror du inte, att vi bör gå ombord till oss och låta gubben sova?

— Jo, och vi få hålla vakt, ifall den här sinnesförvirringen skulle vara akut och det faller honom in att kapa trossen. Är den kronisk, så är han en mycket ofarlig dåre.

Kapten Elg kom snart tillbaka.

— Det är mycket tråkigt det här! Det måste ha hänt något med pojken. Han svarar så otydligt — bara jämrar och jämrar. Men det finns kanske sjukdomar där också — ska inte herrarna fylla på? Inte? Nu blir det vind i alla fall, som herrarna hör. Nå — jag är alltid färdig! Men vägen blir krånglig, om jag måste lätta.

— Vilken väg?

— Den här!

Han pekade på stjärnkartan i taket. — Vi får att göra här uppe litet var, herrarna också, förstås! Bara alla hade så bra i ordning på sina skutor som jag på min! Ja, vi tar väl en torr sängfösare då, eftersom herrarna vill gå. Jag sov också, då jag var ung — intet att tacka för, bara en mänsklig gärning! Godnatt, och sov gott!

När vi kommit ombord hos oss och togo nattgroggen i sittrummet, sågo vi kapten Elg gå upp på backen med sextanten. Molnen hade blåst bort och några stjärnor blänkte. Det blåste hårt, och vi hörde hans röst som ett förvirrat mummel. Så dök han ned. Hans kajutventil mörknade efter några minuter. Vi bäddade i våra enkla kojer och slocknade, medan stormen växte.

Stormen bröt nacken av sig under natten. Vi vaknade tidigt. Viken låg nästan spegellugn. Kapten Elg sov. Vi hörde hans snarkning, när vi skulle göra loss trossen. Men jag fumlade kanske något under arbetet. Dörrarna öppnades och kaptenen stack upp huvudet.

— Vill inte kapten dricka kaffe hos oss?

— Nej, tack! Det är bäst att herrarna ge sig i väg och begagnar sig av vind. Jag har annat att göra — — — ute på fjärden blåser det än!

— Vi ha lagt visitkort med tack på här i storskotet — vi ville inte väcka en gammal man —

— Det tackar jag för — jag får besök snart för resten. Kanske måste jag ge mig i väg redan i dag — man vet aldrig. Ja, adjö, herrarna, å, för all del, det var ju bara mänskligt — och lycka på resan!

På kvällen ankrade vi under Harörans fyr. Där kände lotsarna kapten Elg. Lotsen Österlund berättar:

— Den! Den, må herrarna tro, är galen, om någon är. Han är teosof, se, andeskådare, eller vad fan man skall kalla’t. Styv sjöman har han varit och fört båtar jorden runt många gånger om, men så kom han ut för olyckor, se. Först dog hanses hustru och så drunkna hanses pojke, som var styrman på en engelsman och hade tagit engelsk examen. Och det tog honom, se! Och så tog den dåren och gifte om sej på gamla dar med ett ungt fruntimmer, en bondflicka inifrån land, tokern! Och det stog inte länge på, förrän hon bynte ty sej till andra, men han var kär och schalu som en marskatt, gamlingen, och märkte ingenting, stollen, se! Så blev han sjuker, för han hoppade i och räddade en man i hamnen i Västervik, och det var sent på hösten och det slog sej på bröstet, se, och blev lunginflammation. Nu hade han en liten gård nere i södra skärgårn, se, och när Elgen blev sjuk, så sa hustrun, att hon måste ha en karl på gården, för hon stog inte ut med att sköta rulljangsen själv. Ja, Elgen kunde ju varken säja till eller ifrån, där han låg på kammarn mest som ett lik, och då så tog hustrun dit kusin sin, se, just den hon låg inne med mest, se! Elgen har berättat’et själv, för vi har seglat skanskamrater i fyra år på en Gävlebåt, fast jag är några år yngre än Elgen.

Så en dag kommer hustrun opp på kammarn, där han ligger, stackarn, och säger: — Ska vi låta trycka kort till begravningen? frågar hon. Och det var väl hårda ord till en stackare som är sjuk, när han inte är död än! Han svarade: — Ja, tryck bara! D’ä bara å trycka dä!

Och en annan dag kommer kusinen opp och sätter sej på sängkanten och säger: — Ja, nu lider det väl med dej, Elg! säger han. Men jag tänker på hur svårt det skall bli att få dig nedför den här trånga trappan. Det borde du ha tänkt på innan du lagt dej här. Du kunde lika gott ha lagt dej nere i stugan, för nu får vi fira ner dej och vrida dej som en krumgädda i trappan, sa kusinen.

Men då var det precis som om något hade lossnat i bröstet på Elgen och han sa: — Ut, din jävel! sa han. Och så steg han opp och var mest som frisk. Det var ett riktigt underverk, se. Och när han fick hasa sej ner i stugan så fick han se, förstås, att de hade levat som gifta, hustru hans och kusinen, det syntes på sängen, se! Och klen som han var, så benen knappt bar honom, så var han så hemsk och mordisk ändå, så det blev rent hus på momangen. Och så fick han skilsmässa, fast prästen, han, Jansson i Lövnäs kapell, var och talte med honom många gånger. Men han stog som ett berg — det var inte värt!

Han hade seglat ihop bra med pengar, Elgen, och det mesta i skutan ägde han, så det var ingen bräcken med slantar. Först fick han ju ge hustrun pengar, förstås, men så dog hon i barnsäng — det var som en tur, se! — och när hon hade dött, så sålde han sin andel och blev rakt som konstig, för han började läsa i böcker och fundera för sig själv. Han var bestämt kär i människan ändå, hur undersamt det kan låta. Och så köpte han båten, han har nu, och sen dess seglar han så länge sjön går öppen, och om vintern bor han också ombord. Och han har fått klart för sig, att han och båten skall bli levande upptagna till himmelen — vill säga, han tror inte på gud, utan han tror, att han skall få kryssa mellan stjärnorna och planeterna i evighet amen! Och varenda dag talar han med pojken sin, som drunknade. Det är rent av rörligt att höra honom stå och tosas om kvällarna — jo, nog känner jag Elgen! Men har herrarna sett så fin han håller båten? Det vill jag säga, att det finns ingen så fin båt i hela segelsällskapet. Och gott huvud har han, när han inte är tokig! Det är rent av synd, att fruntimmer ska få kollra bort såna personer!

Jaså, herrarna har träffat Elgen — kapten Elg, skulle jag väl säga, fast vi har varit skanskamrater — ja, såna sjömän finns det inte många, och klokare är han än vi allihop tillsammans, när han inte är galen — och pengar har han — och bjuder gör han, fast han inte nyttjar mycket själv av den varan — ja ska säja, att det är inte ofta det bjuds och inte har man råd att skaffa något själv — d’ä inte såna tider! Tackar allra mjukast, men det var inte meningen, ja, då får en väl säga tack då, och inte nej!