Östermans eftermäle.
Ja, nu är han då äntligen död och begraven, Österman, han mågen till Matts Efraims Kristins Petter, Engström var ju i lag med honom på sikfisket det där året de fick så okristligt oförnuftigt med sik? Just han, som de kallade Tegeltaket för han hade så rött hår, så det fräste om det, då det regnade. Inte söp han ihjäl sig, visst inte, ånej, för inte dör en av brännvin, så mycket brännvin finns det väl inte, utan en kan tvärsom säga, att han levde av brännvin de tre sista åren, brännvin och kaffe. Sista gången han försökte äta, det är för resten ett par år sen, försökte han med tre supar och två halva öl och ett dillblad, men dillbladet kom upp igen. Det var inte lönt med mat, han var för ovan, se! Människan blir som hon vänjer sig, se! Som för exempel rika grosshandlare, som äter kött ett par gånger i veckan, de skulle dö knall och fall om de inte finge sina köttschok på sina bestämda tider. Och vi skulle bli omöjliga på sjön och oviga som mjölsäckar, om vi skulle äta kött så där överdådigt. Ånej, det är nog bäst som gud har räknat ut det åt oss, strömming och potatis varannan dag och potatis och strömming varannan. Det är bara rikt folk som har råd att föra diet. Diet är välan kan jag tro, att di äter vad dom vill. Ja, kunde jag inte ge mig faen på det! Men Österman han förde inte diet, för han åt inte ett dyft, bara drack, och det var verkligen tur, att förbudet inte kom innan han självdog, för då hade han dött av svält. Vad han dog av? Ja, det är inte gott att säga, men jag tror att det var av sådant där som herrskap kallar förkylning. Han ramlade i sjön när han skulle ta opp en ålryssja, för sjön gick hög och han hade väl tagit in bra nog till frukost. Hade inte käringen fått fatt i ett byxben på honom, hade han gått till botten som en sten, för han kunde inte simma. Och han hade inte tvättat sig sedan bröllopet, ge mig si, för tjugufem år sedan. Han var rakt liksom rädd för vatten, se! En annan brukar väl skrapa av sig det värsta till jul och midsommar, men det gav han faen i! Om Engström kommer ihåg Mordlund, den där som mördade en hel skeppsbesättning i Mälarn för några år sen, så sa just Österman, när han såg en grosshandlare bada vid Hälludden: — Det där vore just lagom straff åt Mordlund! Så vattenhållet låg han inte åt. Men det var ju hans sak. Han var inte människa på ett halvt år efter det där badet. Ja, det vill säga, han ökade kanske på förkylningen en kväll i februari, när han skulle gå till svinstian och se om suggan. Han var liksom lite dragen då med, om man skall tala rättvist, så han somnade i stian. Och på morron hade suggan ätit opp hans mössa. Jag skulle inte tala om det, om inte suggan hade blivit som tokig och liksom full och blev inte människa på flera dar. Mössan var gammal, och det kan väl Engström tänka sig, att suggan som inte var van vid starkt, skulle fyllna till av alla spritångorna som hade gått upp i den mösskullen. Så på morron, när käringen hittade Österman i stian, så var suggan och han liksom jämspelta.
Men säga vad en vill, så var Österman en riktigt bra karl. När han sade ett ord så var det sagt, och lovade han spendera på en liter, så höll han loven. Så ingen skall komma och tala på hans döda mull, åtminstone inte jag. Ja ajöss, Engström, vi träffs när vi råkas, sa tjuven till domarn. Vind svänger åt rätt håll och vattnet sjunker, så vi får väl fina vädret rätt vad det är! Ajöss!