Min gamla koster.
Giv aldrig bort något, som är ditt eget! Men har du fått något, kan du gärna låta det gå vidare!
Jag kom hit till Grisslehamn och upptäckte havet. Det rullade våldsamt och kom med gröna sjöar från sydost, och solen sprutade eld över det hela, så det blev ultramarin med purpurränder i. Och klipporna voro som nyslaktat människokött, och det röda i grisslornas flykt lyste lackrött, buteljlackrött.
Jag blev glad ett tag och famnade hela den solrökmättade vidd, som låg framför mig, och svor att bo här för all framtid. Det ser nästan ut som om jag skulle hålla min ed, om det nu var en ed.
I dag tidigt på morgonen kom jag ut och såg havet ligga allvarligt blygrått under en smal strimma luft, som soluppgången färgade citrongul. Men över den strimman ruvade snödigra blå moln. Och emot den strimman stod min ateljé och klippan, som den står på, så vackert, att jag insåg, att detta måste jag göra något av. Jag vet mycket väl, att ju längre jag ser, blir mitt öga mera raffinerat, och skönheten öppnar sig vidare åt alla håll så länge jag arbetar, men jag skulle vilja skänka er alla samma sensation — nå, det är ju omöjligt — alltså måste jag förenkla det jag ser — alltså får ni bara en bit av min glädje. Men det är verkligen en välment skänk.
Det är ju för jäkligt, att ju mer man ser, desto lågmältare måste man bli. Det är som om gud skulle säga i örat på en: — Tag det försiktigt, giv dom inte mer än dom tål! Förenkla det åt dom och giv det portionsvis! (Nu vet jag verkligen inte, om gud säger »dom». Han kanske ibland måste hålla sig till akademien och det bestående och säga »dem».) Han har mycket att stå i och måste följa med sina trogna. Men, avsides sagt, ha vi rätt många hemligheter gemensamma. Han har upplyst mig om, att han med åren börjar bli allt mindre konservativ, under det jag blir det alltmera. En tråkig konflikt är i uppflog.
Men vad jag ville säga efter denna till synes onödiga inledning är just det jag började med. Se första raderna!
Jag fick en gång en koster. Jag fann nämligen, att jag härute behövde ett fortskaffningsmedel, som lämpade sig för havet. Det dugde inte att bara stå och glo sentimentalt ut över vidderna. Jag hade ju båtar förut, men de voro små och öppna — och just härutanför kan det ofta hända, att satan vill riva upp sjön och se efter om det är lerbotten eller sten på femtio meters djup. Då lämpar sig inte en liten centerbordssnäcka, utan man vill ha en bred båt med järnköl och ett helt gammalt avlagt järnbruk som ballast för att veta, att man klarar sig.
Jag fick alltså en koster. D. v. s. jag fick betala den med mycket litet pengar. Den förra ägaren hade inte kunnat sköta den. Han hade läst fel på korten och trott, att det, som var angivet som land, borde vara sjö, och han hade uteslutande tråkiga och ledsamma erfarenheter av sin Ellida. Jag fick båten och började segla. Båten var bra, men om jag pressade den för styrbords halsar, tog den vatten mellan borden. Jag drog upp den och undersökte »nåterna» med kniv och fann intet fel, satte den i sjön igen efter drevning och kittning — men lika förbannat läckte den på styrbordshalssegling.
Jag seglade ett halvt år med den, var ute i stormar, vinterstormar med is på däcket och is i blocken, men jag kunde aldrig segla mer än sex timmar. Sen gick vattnet upp i salongssofforna, och jag måste söka hamn så fort som möjligt.
Jag drog upp den på land dagen före en julafton, och där stod den på sin primitiva slip med stöttor av pitprops och strandvrak. Men så kom havsisen på vårkanten och sköt skiva över skiva, klämde undan stöttorna (ty i Roslagen drar man inte upp båtar ordentligt, om de inte äro ens egna). Jag sade nyss, att jag drog upp båten. Jag hade naturligtvis folk som gjorde det och som bara längtade efter att arbetet skulle ta slut, så att det (folket) fick komma hem till mig och äta kalops och dricka toddy med stora supar och Norrtäljeöl. Jag var en stor filantrop på den tiden. Nu är jag det också men på annat sätt, praktiskt.
Havsisen kom alltså och sköt undan stöttorna, och kostern ramlade ikull. Bräckte två bord, vilka vid undersökning befunnos ha ungefär samma konsistens som torrt Hellgrens snus n:r 2 — ruttna, omöjliga.
Jag sade, att jag inte ville ha med den kostern att göra mera som båt utan tänkte hugga sönder den till ved, när vårvintern kom. Det var visserligen synd om en massa detaljer, särskilt om trallarna — ni lantbor vet förstås inte vad trallar är — det är någonting med urholkningar i, plats för buteljer och glas. Och den här båten såg i sitt inre ut som en bikupa. Alla kubikdecimeter (bikupdecimeter), som icke hade upptagits av de förra ägarnas stofthyddor, bestodo av trallar. Det hade med ett ord varit en vanlig Stockholmsgrosshandlarfyllbåt av den mest renodlade sorten. När jag kom ombord för en segling och satte ner min vanliga liter och ett dussin öl, tycktes de andra oupptagna hålen gapskratta åt mig. Eller gapa hungrigt.
Nåväl! När mina byamän hörde, att jag tänkte hugga sönder kostern till ved, skickade de en deputation. De ville köpa kostern och ha den som kvarnbåt. Man seglar nämligen här i skärgården med säden till någon ö, där det finns kvarn. Jag varnade de delegerade. Jag sade, att det inte var en båt utan en likkista. — Nå, den likkistan skulle de nog reparera. — Men jag ville inte ha deras liv på mitt samvete. — Nej, nej, felet var det att jag inte hade skött den, båten var den bästa båt av det slaget i hela Roslagen. — Vad jag ville ha? — Ingenting, men jag tvår mina händer, jag vill ingenting ha att göra med er drunkning. — Hi-hi! Drunkna! Då simmar vi hem hellre på säckarna — va kostar båten? — Ingenting, men kom ihåg, att ni, som ä gamla sjömän, får klara er bäst ni kan! — Vem ska båten skrivas på, för den måste ha nån ägare? — Jag skänker den till hela byalaget.
Därigenom hade jag mig ovetande sått split i byn. Ty ingen ville stå för rulljansen. De seglade några gånger till kvarns och funno, att hon läckte. De slogo på blyplåtar, drevade här och var, men var och en av ägarna fordrade av alla de andra, att de skulle se efter det hela. Det blev gurgel och fiendskap — och en vacker dag sålde byalaget båten till några arbetare vid Finnby såg för en spottstyver.
Reparationerna hade ju varit ytliga, och det kommo Finnbypojkarna snart underfund med. Hon började läcka på fullt allvar. Mellan Grisslehamn och Finnby är väl en svensk mil. Med god bris hunno Finnbypojkarna segla mellan Finnby och Grisslehamn, men nätt och jämnt. Ty då kostern kom mitt för Käringsundet, var den halv med vatten, och de hade intet annat att göra än att köra den på grund. Så gingo de i land, söpo och dansade, och när hemresan gällde, gällde det också att pumpa läns, hissa på och segla för att på morgonen åter tvingas sätta båten på grund i Finnby innan han sjönk. Intressant nog, även som segling betraktat.
Jag vet verkligen inte, var båten finns nu, men möjligen har den reparerats och tillhör vår stolta skärgårdsflotta.
Nu återvänder jag till det, varifrån jag utgick: — Giv aldrig bort något, som är ditt eget. Men har du fått något, så låt det gärna gå vidare!
Jag betalade så litet penningar för båten i jämförelse med det nöje, jag haft av den, att jag måste betrakta den som skänk. Men de ädla givarna ville inte längre äga den — kan det ligga något i det? Ville de pröva min duglighet på sjön? Eller ville de ge mig avsmak för sjön för att vara försäkrade om min existens och få nöjet att fortfarande umgås med mig? Detta är mig ännu en gåta. I varje fall var det dem en sjujäkla risk. Ty genom den båten fick jag smak för sjön, fast jag ofta i hårt väder satt och svor över de ädla givarna. I den båten lärde jag mig litet av segling och lärde mig att snåla med styrbordshalsarna. Men en gång måste jag sätta rakt på land en decembernatt och blev fördröjd, då jag samma kväll borde ha skickat gubbar till Strix. Ty jag måste leta mig fram efter stjärnorna mitt igenom en skog, som inte är så lätt att traversera. Medan en gammal fiskare stod och pumpade för att hålla båten uppe på den häll, där han stod och hängde med fören — visserligen i lä, men ändå. Ty det är inte lustigt alls att kliva i sjön i december, om det skulle gälla.
Nu återvänder jag än en gång till mitt filosofiska fynd, som jag började med: — Giv aldrig bort något, som är ditt eget etc.
Ty ett sådant givande bestraffar sig alltid förr eller senare.
Finnbypojkarna kommo seglande som vanligt med min f. d. båt och satte på grund på det vanliga stället. Lördagskvällen var mörk men med ny, och jag kom med målskrin och staffli (hopfällbart) på ryggen från en promenad till ett ställe, där jag skjutit morkullor och där berget låg så helvetes vackert — medge, min broder, att vi ändå hålla på det pittoreska! Inom gränser, förstås! Eller utom gränser! Hur du vill!
Jag kommer alltså fridfullt. Visserligen hade jag en billig cigarr mellan tänderna, och den kanske lyste till ibland, då jag drog in andan särskilt energiskt, men jag menade ju intet illa med det.
Då dyker upp en man ur ett buskage och säger: — Vaffaen har du för sjukdom, dä lyser ju ur halsen på dej?
Jag svarade inte, ty jag märkte att mannen var berusad.
— Har du puckel på ryggen också? (Han menade målskrinet.) Å oförskämd ä du också, din sjuhundrade jävel! Men här ska du få si på en gosse, som plockar nåra hundra såna där jäkla snobbar som dej! Kom an! Kom an bara! Här har du den som va mä när knivarna gick, vet du va dä va?
Och han började hoppa jämfota på svenska bönders maner.
Jag svarade inte.
— Jaså, du är för snobbi för å svara också — — men nu jävlar å slå larm — säj om dä du sa nyss, säj om’et bara, så ska du få hosta opp tarmarna genom näsborrarna!
Jag fortsatte vägen hemåt.
— Sån en feg jävel — han ä rädd för en fatti arbetare — som sliter å släpar för — å köss mej! Kom tebaks ska du få si på en utsjungning så håren ska rakna på dej — nä’ru, här visslar kulerna — akta’rej — jösses — ess — — —
Hans fruktansvärda hotelser drunknade i dyningens arbete bland strandstenarna och sydostens bråk i altopparna. Jag gick hem och lade mig oantastad.
Men dagen därpå mötte jag Fridolf Mattson. Han frågade: — Kom inte Engström i bråk mä Finnbypojkarna i går? Di va här mä Engströms gamla koster.
— Nej, men dä va en jävel, som hostade ett slag, fast ja brydde mej inte om’et. Jag gick hem, å han såg ut som om han var lika nöjd.
— Nä, men jag tänkte, eftersom Engström hade den vägen hem, förbi kostern, så kunde di väl inte låta bli å bråka, fast di borde veta, å vet mä, att han ä som en prisänt utå Engström, å hadde inte Engström vari te, så hadde di ju inte haft kostern.
— Nej, di bråkade inte. En skällde lite, men dä vet en väl en lördagskväll, å mä en hel helgda framför sej, hur dä ä!
— Ja, men ja träffade på dom, vell säja en, å dä va själve Adelgren, som står för kostern. Jag kommer vägen fram å skulle hem, å så kommer Adelgren fram å säjer: — Va i helseke går du här å stryker ätter, jäkla bonne? sa han. Ja sa: — Vill du smaka kniven? Å därmä så tog han opp en stor sten, å ja frågte igen, om han ville smaka kniven. Å så drämde ja te’n så han stöp.
— Mä kniven? frågade jag.
— Nä, mä en gärsgårdsstör, å han stöp mä dä samma. Ja va tebaks å titta på han en halvtimme ätterpå, men han lå som han lå. Dä va samma kar, förstås, som hostade emot redaktörn, förstås.
— Ja, men om nu Fridolf har slagit ihjäl honom, kan dä bli obehag å!
Fridolf grinade brett.
— Nä, han va borta i da môra. Ja gick förstås opp ett par gånger på natta å tittade på aset, för ja va liksom lite inkiätt å schalu, om ja skulle ha drämt te’en för mycke, men tredje gången ja kom ut, så va dä bara blospår ättern. Men ge inte bort en koster te!
— Ja, men herre gud, det var ju Fridolf, som klämde till honom först. Han bara tog en sten!
— Ja, dä förstås, men en vet ju aldrig va en sån där otäcking kan ta sej te!
P. S. Jag ger aldrig bort en koster mera. Fridolf Mattson har sedermera utvecklat den fara, jag kan komma att löpa. Och jag ger inte ens bort en rutten bit av en grästross. Ty en vacker dag kan jag få stryk av nya ägarn. Så är livet! Giv intet! Tag bara, om du har krafter! Men det har du inte, lika litet som jag.