Olika kulturer.
Jag behövde en naken modell, en gubbe, och vände mig till åtskilliga fiskare med hövlig förfrågan, om de ville blotta sina behag för mig. Jag förespeglade dem en hel tia för en seans på en halvtimme, ty det gällde bara teckning. Fast det är icke bara det. Men ingen ville!
— Stå som en apa, det vill jag inte, om Engström också betalade hundra riksdaler. En har väl någon skam i kroppen!
Jag försäkrade att det inte var något för Strix utan en privatsak och att det gällde benen och ryggen, vilka jag ville ha så gubbiga och magra som möjligt. Och den lilla potatismagen, rynkig och vacker, fast man nog kunde ha sått havre i rynkorna med deras goda jordmån. Nej! Ingen ville blotta sina behag för mig.
Jag gick in till pråmskeppar Söderlund och talade med hans hustru, ty man bör alltid börja med kvinnorna, om man vill nå något mål.
— Tror inte fru Söderlund, att Söderlund skulle vilja stå modell för tio riksdaler en halvtimme? Jag behöver en mager kropp och en gammal kropp. Söderlund ser ju tämligen mager ut och gammal är han ju också.
Fru Söderlund, gift med Söderlund sedan fyrtiofem år, svarade: — Toker, han Engström! Inte vet jag om Söderlund är mager eller fet! Inte ser han fet ut i ansiktet åtminstone — — —
— Har inte fru Söderlund sett Söderlund naken?
— Jag skulle väl skämmas ögonen ur kroppen om jag skulle få se en karl naken!
— Ja men ni ha ju åtta barn ihop!
— Ja det ha vi och det är ingenting att skämmas för. Men jag har inte sett Söderlund naken. En sir väl inte på nätterna, när det är mörkt! Men kan Engström få Söderlund att klä av sig, så gärna det! Men jag tror’et inte. Vad skall det tjäna till för resten? Om han ska rita, så kan han väl rita folk med kläderna på. Någon hut och skam ska man väl ha i kroppen.
Så resonera svenska bönder faktiskt. De äro rena som änglar och deras vita vingar ha stoftet kvar orubbat. Utom då det gäller affärer. Man påstår att judarna ha särskilt utvecklat affärssinne. Men jag undrar om de inte ligga under svenska bönder och särskilt Rospiggar i fråga om ekonomi. Kvinnan förstå de på sitt speciella sätt, primitivt och sunt! Det är något av skapelse i deras erotik, något som icke kan diskuteras. Eden eller helvetet med naturkrafterna lösgjorda och lugn sömn och trötthet. Som då djur eller blommor älska.
Detta var om Rospiggarna.
En gång reste jag långt söderut i Europa och kom i sällskap med en rumänisk skald, en svart fan, som hade smutsig krage och såg ut att ha löss. Jag minns inte hur vi kommo i samspråk, men jag minns att vi plötsligt voro mitt inne i en ilsken debatt om kvinnan. Tåget stannade vid en liten station — det var i Tyrolen. En kvinna steg ombord på tåget och placerade sig mitt emot oss. Hon var verkligen mondän, utan överdriven parfym och utan något annat shocking. Men hon hade något i sitt ansikte, som talade om erfarenhet. Hennes väska var tip-top och när hon öppnade den och lädret fick rynkor, luktade den dam.
Min reskamrat, rumäniern, tystnade och försjönk i beundran. Hans svarta ögon strålade ut erotik, men erotiken gjorde sig något löjlig, då man såg hans smutsiga krage och hans orakade haka. Han blev sentimental och lyrisk. Han generade damen. Hon talade med sina nedslagna ögonlock och visade tydlig nervositet, ty skalden fixerade henne oförskämt.
Jag steg upp och gick ut i korridoren, vinkade åt rumäniern och han kom. Jag förehöll honom det oriktiga i att göra damen generad. Kunde han inte låta bli att fixera henne så där, skulle jag be att få ta en annan kupé och bereda plats för skalden där också. Ty jag reste i första klass, skalden hade andra.
— Nej, sade skalden, och hans svarta ögon sköto blixtar. Jag förstår kvinnor. Hon påminner mig om en älskarinna jag hade en gång, en kvinna från De Svarta Bergen, från Montenegro. Hennes hud var sval som ormskinn, eller som luften i ett tempel, men i hennes sköte brann hundra helvetens eld.
— Aber mein Lieber, sade jag, dies haben sie von einem rumänischen Dichter gestohlen. Ich habe es gelesen, wo erinnere ich mich nicht. Aber eben so gute Sachen schreiben wir auch in Schweden.
— Ich bin derselbe rumänische Dichter, der ich dies geschrieben habe, sade skalden högtidligt.
— Aber ein Dichter soll sich nie wiederholen!
— Mein Herr, ich empfehle mich!
Och skalden gick in i kupén och placerade sig med glödande ögon mitt emot föremålet. När vi kommo till nästa stad, försvunno de båda arm i arm i folkvimlet på perrongen.
Rumäniern kände tydligen kvinnorna.
Just nu tänker jag mig möjligheten att skeppar Söderlund eller fru Söderlund skulle komma ut i Europa på Orientexpressen. Jag undrar om någon rumänier med glödande ögon skulle kunna förmå henne att befria sig från halvyllegrejorna. Eller om ett par svarta ögon skulle kunna förmå skeppar Söderlund att lägga av kostymen från skräddar Lundin.
Olika kulturer! Jag kom att tänka på kontrasten och ber läsaren om ursäkt, om jag möjligen stört hans sinneslugn.
Österblom.
En rospigg.
Det blev rykande sydost med snöstorm nyårsafton. Syrengrenarna slogo på fönstren som om de ville in i värmen. Havet dånade.
I kvällningen klampade det på förstubron och fumlade på dörren. Låset gnisslade. Jag gick och öppnade, nyfiken att veta, vem som gjorde mig besök en dag, då var och en i regel håller sig hemma.
— D’ä bara jag, vill säga Österblom. Jävla väder! Eftersom Engström vill ha lake, så har jag en knippa med mig. Jag hann inte vittja mer än tre ryssjor, förrän stormen kom på mig.
— Det är bra, Österblom, stig in och få något varmt i kroppen. Vad sägs om en kask i kylan?
— Ja, det vore väl syndigt att säga nej, när guds gåvor bjuds — — laken ä fin, ska jag säga, och romstinn som tullvaktmästareflickor — 70 öre kilot — och så har jag allt en and, som jag sköt i Strömmen i går — en krona, gör mej 3 kr. 80 öre, eftersom laken är 4 kilo jämnt, god vikt. Det blir lagom till snuspengar för nyårshelgen.
— Österblom var mig en fan att äta snus!
— Åja, men det behövs också lite att skölja ner’et med. Och julbrännvinet är gunås slut. Det skötte pojkarna om så ledigt som ingenting. För jag skall berätta, att de kom hem båda två från Göteborg dagen före julafton. Skutan deras kom ut för en körare på Nordsjön, som tog bort tre man och däckslasten. Det var just som tur, för nu fick de komma hem över julen och smaka på strömming och lutfisk. Det är fem år sen de var hemma sist.
— Men stå nu inte här och stampa i förstun! Äsch, vad gör rena snön! Kaffet står på spisen och kaggen skäller än, när man smakar på honom. Stig in bara!
Gubben Österblom slängde lakknippan, anden och mössan i ett hörn på förstugolvet och klev in.
— Men säg till i köket medsamma, så inte kattjäklarna går på fisken.
Snart hade jag ordnat allt och fått Österblom placerad i min bästa stol med en svart cigarr mellan de svarta tandraderna. Han spann som en gammal katt. Kaskarna ångade. Stormen ven därute.
— Det är för märkvärdigt med pojkarna, sade Österblom. För de har sett precis detsamma som jag på sjön. Det är inte alla som har gåvan, se, men jag har den, och de ha ärvt den efter mig. De såg Sjöfröken ombord mitt på Nordsjön, när de hade det som värst.
— Sjöfröken??
— Känner inte Engström till Sjöfröken? Det var faen. Och har ändå så mycket böcker, men det är väl bara romaner och traktater och sånt skräp. Har han inga böcker om sjöfart och seglation? Där bör det väl stå på varenda sida om Sjöfröken. Jo, en skuta, som inte har en Sjöfröken ombord, den är det ingen lycka med. Och det kan man för rexten veta på förhand, om en skuta skall ha lycka med sig. Som för exempel, när de byggde Hoppets Wälgång härnere på Väddön och folket hade gått hem om kvällarna, så arbetades det och bultades i skrovet om nätterna lika förbannat som om dagarna. Det var inga goda tecken, och hon förlorade också nere i Spanska sjön. Det var just ingen som ville bli skeppare på henne, men så var det den tokstollen Eriksson nere på Rådmansö, som tog henne. Ja, han fick armen avsliten i en kink i ankarkättingen första resan. Andra resan tog Petter Storm henne, han ifrån Marön, och de kom ut för orkan i Kattegatt och Petter gick överbord och på hemvägen satte styrman henne på grund norrpå Bornholm, och där står hon än.
— Nå, men Sjöfröken — hur ser hon ut?
— Jo, det skall jag kunna berätta för Engström, för jag har sett henne många de gånger. Hon syns ju inte så mycket, för det är bara då det är mörkt, som hon kommer fram. Men hon är klädd som den finaste fröken på det finaste kaffehus i Stockholm eller Lübeck eller Havre eller var faen som helst — i silkekjolar och tyll och köpkläder. Och om hon visar sig under storm då och då, är det inte farligt, men försvinner hon och går i land, då kan man hälsa hem. Pojkarna såg henne, och de hade fått lärdomen av mig, så de var inte rädda ett dyft. De bara flina, när skepparn sa åt dom att ta på sig livbältena. Håll räjt, kapten, sa de, här vilar inga ledsamheter, och ändå gick sjön över skutan, så hon såg ut som ett grund. De turade om till rors och fick henne klarad. Och de skall visst få något slags belöning, säger de. Schål, schål! — Ja, nu söp jag jämnt ut, men det finns mer i flaskan, ser jag. Tack, tack, det lenar opp kylan för en fattig fiskare, som får ligga på knä på isen i timtal och vittja ryssjor. — Men sej mej, Engström, jag tycker att hanses hund, den där Dackel, börjar se gammal och skrabbig ut. Han har väl sett sin bästa tid. Kan inte jag få överta honom?
— Vad i herrans namn skall Österblom med Dackel att göra?
— Hundolja! Koka hundolja på honom, naturligtvis, för det är det bästa i hela världen att täta skor med. Jaså, går det inte? Ja, det är synd det, för det skulle bli mycket hundolja av den. Om Engström skulle ändra sej, så säg bara till Österblom! Det är väl bättre, att det blir hundolja av honom än att han ligger och ruttnar i jorden! Jaså, inte det! Schål, schål! Ja, nu söp jag ur. Det var riktigt gott och starkt kaffe Engström har, och brännvinet är Norrtäljebrännvin, kan jag förstå, 46 %. Jaha, den som bara kunde få kylan ur kroppen, men det är svårt för en gammal man. Jaså, han skall arbeta nu? Skall det vara arbete för en fullvuxen karl att sitta och spreta med en liten penne? Då har han aldrig hållit i ratten på en fullriggare dikt bidevind i storm med byar och hög sjö. Ja, ajöss då och tack! Hör nu, Engström, han kunde gärna betala 75 öre kilot för laken, så blir det jämnt 4 kronor jag skall ha. För Karlsson i Norrviken tar 75 öre.
— Österblom vet, att jag inte är snål, men Karlsson tar bara 70 öre. Försök inte, Österblom! Ger man en rospigg ett lillfinger, tar han hela handen, det känner jag till sedan gammalt. Hur vet Österblom, att Karlsson tar 75 öre?
— Ja trodde dä — — —
— Och nu får Österblom bara 70 öre, som han har begärt. Vad säger Österblom om det?
— Ske guss vilje, sa flickan. Ajöss och godnatt!