Myrstacken.
Det blåser hård nordost och träden på min gård fladdra för vinden, bocka och buga, och jag tycker synd om bladen, som måste hålla sig kvar, kosta vad det vill. Det är lönnar och syrener, som brottas med stormen. Ibland susar det så att jag tror, att ett träd sjunger sin svanesång — jag törs knappt titta ut genom fönstret — men i nästa ögonblick reser sig lövmassans kontur och ser uppkäftig ut, fast den darrar längst uppe, och jag tänker: — Hej på er, mina gamla träd; ni klarar er nog! Jag sitter inne i min s. k. salong och ser hur ni arbeta. Jag arbetar också, men jag känner mig vara i lä härinne. Det är min fördel.
Jag undrar vad en syren tänker, då en vind plötsligt och brutalt blandar sig i dess liv. Kanske känner syrenen blåstens andes pust som en smekning. Syrenen fläktar som i astma, men njuter kanhända. I varje fall betyder blåsten gymnastik för träden. Blåsten är trädens Müllerska system. De bli starkare och friskare genom denna ideliga rörelse.
Jag tänker också på de vresiga och knotiga tallarna, som kanta mina berg. De visa en knytnäve utemot havet, där stormen härjar. De skulle vilja höja sig högst mot stjärnorna, men stormen böjer dem och de krypa som ormar. Men i deras krypning ligger en sjujäkla protest.
En tall säger: — Jag har gett mig fan på att fortplanta mig ända ned till havet, men så komma år av stormar och tallen vrider sig i kramp. Jag ger mig! Han ger sig, men hans tallsjäl är full av opposition. Hans byggnad blir ett hotande system av knytnävar och han glömmer nästan sin fortplantningsuppgift för försvarsfrågan. Stundom vill jag försöka se på tallens arbete rent psykiskt, men då blir jag lika ofta rädd inför hans symboliska kraft. Jag vet ju, att varje strå, varje lav, varje svamp kämpar samma liv, men jag inbillar mig att tallens liv är mera likt mitt eget. Jag vet, att denna åsikt beror på en svaghet hos mig — ett försök att lista ihop det mänskliga hos mig och tallen. Jag vet, att hans gester i striden mot vind och fattigdom icke äro mänskliga. Men jag vet också lika jäkligt säkert, att vi människor alltid tvingas att försöka översätta andra varelsers språk till vårt eget mänskliga. Vilket betyder begränsning.
Jag kom att tänka på myror just nu, därför att en myra kröp över papperet. Stundom inbillar jag mig, att myrorna stå socialt högre än vi, att de ha fattat och genomfört begreppet samhälle bättre än vi. Den, som har stått lutad över en myrstack och sett och uppfattat deras kooperativa känsla, måste stanna och undra, om de icke ha nått längre än vi, som ännu icke nått längre än till fiendskap och bellum omnium inter omnes.
Varför skulle icke myror eller bin ha nått längre än vi? Jag kan icke se någon hindrande orsak. De äro starkare än vi. De släpa fram i en oländig terräng fruktansvärt stora stockar och block och placera dem just där de behövas. Jag vill icke be läsaren röra om i en myrstack, ty man bör icke störa andra människors arbete. Men kasta ned ett löv eller en orm eller en trädgren — se hur hela stacken ögonblickligen koopererar! Och när jag står med mitt förstoringsglas och kikar på det myllrande samhället, tror jag mig stundom fatta något av den stora gudomliga lagen och förstå, att vi äro på väg åt något håll — gud vet vart.
Jag stod häromdagen och betraktade en myras arbete. Jag hoppas, att hon av ledarna hade fått i uppdrag att utföra arbetet eller kanske på grund av den Eviga Lagen känt sig manad att draga just det strået till stacken. Det var en ruttnad träbit — åtminstone föreföll den mig vara något i den stilen. Jag vågade röra myran. Det var kanske inte fint gjort, men jag kände mig som en jätte gentemot den lilla blanka som i rustning klädda företeelsen. Jag menade intet ont och jag rörde henne — eller honom — ytterst diskret. Myran lämnade ögonblickligen sin träbit och begav sig uppåt mitt pekfinger. Jag ångrade genast att jag stört henne i hennes förehavande och släppte ned henne mitt ibland hennes arbetande kamrater. Ögonblickligen störtade hon åt det håll, hennes träbit låg, gick över andra arbetare, knuffade och bråkade, såvitt jag med mina mänskliga ögon kunde se, stannade ibland och talade med bekanta och nådde slutligen sin träbit. Men ett par andra kamrater hade redan börjat röra på träbiten och mötte den rättmätige ägaren med ilskna tentakler. Jag deltog ju icke i deras samtal, men de kände på varandra och gestikulerade vilt med spröten. Det hela resulterade i att min speciella myra grep träbiten och fortsatte uppåt stacken. Runt omkring levdes ett rasande liv. Det gällde att reparera halva byggnaden, ty natten förut hade en räv varit och skrapat sönder myrornas stolta palatser. Min myra gick målmedvetet in i ett hål med sin träbit. Under tiden sysslade tusentals myror med andra ting, barr, blad, frön och dylikt. Och det var ganska intressant att iakttaga, hur var och en skötte sin uppgift. Min speciella myra dök in i ett hål, placerade träbiten i hålets mynning och stannade där. Det såg ut som om myran skulle ha tagit en åkarbrasa. Plötsligt kommo två myror och förde ned träbiten i en mystisk gång. Min myra satt kvar och såg ut som om hon hade fullgjort sin plikt. Ett par andra myror kommo fram till henne och tycktes tala vredgat och indignerat. Min myra reste sig och gestikulerade med framkroppen. Det blev en allvarlig domstolsförhandling. Jag stod andlös och undrade över vad som möjligen hänt. Och plötsligt störtade sig de båda domarna över myran och förvandlade henne till ett lik. Det verkade avrättning och möjligen hade hon gjort sig skyldig till något brott. Vad vet jag?
Den där myrstacken har jag inte långt från mitt hem. Jag brukar hälsa på där. Myrorna ha ett väldigt göra, ty stacken är mer än till hälften förstörd. Och sommargästerna, som gå förbi, röra stundom om med sina käppar i den bruna historien.
Då hatar jag sommargäster. Jag tänker att en myras hem kan vara lika mycket värt som en sommargästs. Tänk, om man skulle komma och röra om i en sommargästs hus som man rör om i en myrstack! Jag tänker, att sommargästen skulle svära och frammana andar! Inte sant?
Men om sommargästerna kunde förstå, att om de med sina käppar röra om i en myrstack, betyder detta ungefär detsamma som om någon gud rörde om i London med en kometsvans; då kanske de skulle bli hövligare och vänligare. Och finare. Vilket är viktigast!