Lotsen Pettersson.
Jag satt utanför min stuga på Harön och målade av min röda vägg och mitt gröna gräs, där vårblommorna blänkte som blå stjärnor, då f. d. lotsen Pettersson kom in med en kasse fisk. Han tog onödigt långa steg och hans ögon voro beslöjade men målmedvetna.
— Vi har fått fisk utå faen, sade han, och jag tänkte presenta Engström ett par kilo.
Jag blev generad, ty jag kände inte Pettersson något vidare. Han var en blond jätte på sexti år, hade tre medaljer och en ohygglig törst. Detta var ungefär allt jag visste om honom utom det sorgliga faktum att han hade satt bort en tysk ångare på Kvarngrynnan och blivit avskedad. Sedan blev han goodtemplare, vilket betyder detsamma som att supa så mycket man orkar, i hemlighet förstås. Jag förstod att han ville ha sprit.
Jag sade: — Vad får jag bjuda Pettersson på? Vichyvatten eller kaffe eller choklad? Eller te? För Pettersson dricker ju ingen sprit?
— Choklad!?? Pettersson gapade och visade ett par rader gula tänder. Neej, d’ä som att äta jord, och jag är ingen daggmask. Det skall jag säja Engström först som sist! Jag förstår hanses vänlighet, för han tror att jag är goodtemplare, men det yrket lade jag bort för ett par timmar sedan.
— Nå, då får jag bjuda på en kask kanske?
— Det stoppar länge, men har han whisky, stoppar det ändå längre. För det är en jävel som har retat mig, och det duger inte med gamla Pettersson. Han vred om ratten medsamma och slutade med goodtempleriet. De har tagit ifrån mej min plats, men medaljerna kan de inte ta ifrån mej. Och de här gröngölingarna, som lotsar nu, skulle vara tacksamma ibland att få gamla Pettersson med sig — vill Engström ha fisken eller vill han inte? För här krusas inte — neej, så faen dä gör!
— Det betyder tydligen, att Pettersson vill veta om Pettersson får en grogg eller inte! Pettersson får en grogg, och jag är tacksam för fisken!
Jag sade till om en grogg i köket, och den kom. Innan den kom, invigde Pettersson mig i situationen. En ung lots, som också var goodtemplare, hade varit gaddig och slängt ut ett par ord om att det inte var så helt med Petterssons nykterhet.
— Jag blev förbannad och gav honom en vinge, så han dåna ett slag, och sa att det angick honom inte.
— Men det hörde han ju inte när han var avdånad!
— Det ger jag faen! Folk skall väl höra opp! För resten skall jag tala om för Engström att spriten har räddat mig flera gånger, och ju mer man orkar supa, ju bättre är det. Det svor både Pettersson och jag på just nu! Spriten har räddat mig en gång nere i Spanska sjön. Hade jag inte kunnat supa då, hade jag inte suttit här och hade inte kunnat ge Engström den här fisken!
Jag visste, att han var en god berättare och ljög mest av alla på Harön. Och jag visste också att han varit en väldig sjöman, som gjort rent hus på sjömanskrogarna litet varstans jorden runt.
Nu kom groggen ut på gårdsplanen.
— Neej, så faen jag sitter härute som en tiggare och dricker. Ska jag serveras, så skall det ske inne, kom ihåg det.
— Men inne är det hett som i helvete och fullt med flugor. Det är bättre här!
— Det gör detsamma! In med skrabbet — jo, det var det jag ville berätta, att hade jag inte kunnat supa så bra som jag kan, så hade jag gått till botten i Spanska sjön den gången. Det var med Ceres ifrån Liverpool. Då ska Engström se det var sjö! Å du hurrande jävel, vad det var sjö! Men sånt var jag van vid, förstås — och rädd har jag aldrig varit — den som tror det har sej en vinge, så särken blir tom.
— Men skulle vi inte flytta in grejorna?
— Just well! Flytta in’et!
Jag lät den tjänande systern, en av landets döttrar, bära in virket i den glödheta salen.
— Nu är det så, att vi har fått så mycket fisk, så jag kan avstå den här kassen, sade Pettersson. Inte för jag vill ha något betalt för fisken, och inte för jag vill bli bjuden på nånting, men när Engström vill bjuda, så säger jag inte nej — för det ska faen va goodtemplare längre, när det kommer gröngölingar och skäller för att en tar sig en kläm, fast en är goodtemplare — — det passar mig inte, inte alls! Jag har tre medaljer och dom har jag förtjänat. Och då kan jag ha rättighet att ta mig en svavelsyring — va? Men det var inte det jag skulle berätta utan när spriten rädda mig i Spanska sjön. Vi fick en sjö över oss, som slog bort allt som var på däck — däcket blev som hyvlat, och alle man åkte över bord utom jag, för jag stog till rors, se, och tog hela sjön över ryggen. Engström må tro eller inte, så plurrade dom allihop utom jag, för alla var på däck. Och då passade jag på och gnodde ner i kaptens kajuta och bröt opp alla skåpena för att hitta tombuteljer och korkar — — men det var lögn! Där fanns inga tombuteljer! Bara fulla litrar med whisky och konjak och akvavit och vin, men vinet gav jag faen, se, för det fyller bara buken. Och så gav jag mig till att dricka ur en tre, fyra buteljer whisky och konjak och stoppade dem innanför skjortan med korkar i förstås, för en man flyter på fyra buteljer, som äro korkade. Och så plockade jag på mig en tio eller tolv flaskor till och fick tag i en livboj, och just som skutan sjönk, hoppade jag i med en lucka och en planka, som jag hade surrat ihop. Utifall att inte buteljerna skulle stoppa. Men luckan sjönk med detsamma och plankan med, för hon var sur som ett gammalt fruntimmer och livbojen med, och där låg jag och funderade över om jag skulle gå till botten. För dussinet flaskor jag hade tyngde, så att jag fick nätt och jämnt truten över vattnet. De fyra tomma jag hade innanför skjortan stoppade inte. Då tog jag och bad till gud ett slag och satte i mig två till och korkade dom ordentligt och stoppade dem innanför också. Och då flöt jag. Men jag fyllnade till, så att ingen, som har blivit tagen av polis i Stockholm, har varit så full som jag var. Men då kom jag att tänka på ett gammalt sjömansrecept, att det går att supa sig nykter, och då söp jag ur ett par flaskor till och blev nykter som en spigg. Engström kan tänka sig, att det var nödvändigt — med den sjön som var, och för att inte få kallsupar måste jag hålla en liter för munnen hela tiden. Och ju mer jag söp och korkade igen flaskorna, ju lättare blev jag, och när jag äntligen blev upptagen av en engelsman, som såg, att det låg en man och söp i en sådan sjö, och kunde begripa att det var något galet med honom, då begrep jag, att spriten har sin välsignelse med sig. För den är ju skapad av vår herre, den såväl som choklad och stryknin och rävkaka och vanligt lageröl!
Ja, skål Engström! Det var längesen jag fick ett sådant kalas! Fisken går till just nu, och vill han ha en kasse då och då, så är jag inte så noga. Men goodtempleriet får de sjuka syssla med, och Engström behöver inte betala för lite fisk. En gång simmade jag över Haröfjärden — det blir en halv mil fram och tillbaka — med en liter konjak och en liter brännvin i var sin mungipa och drack ur dem under tiden. Men jag var ung då. Sånt där gör man inte om på gamla dar — får jag inte fylla på Engströms glas? Det ser så tomt ut i botten — inte? Jasså! Jaha! Men då var jag pojke ändå, hade nyss gått och läst. Men jag var förståss den starkaste på Harön — skall inte Engström ha mera? Jag vill bara säga, att fisken får Engström gratis, och mer fisk kan han få, det kostar ingenting! Ja, jag skall väl gå då. Om han har arbete, fast det är skillnad på arbete, skall jag säga! Lägg till med lotsbåten vid en skuta i en storm som har stått tre dar — tror Engström det är bekvämare än att sitta här och smeta färger på en trasa? Ja, ajöss i alla fall och tack! Jag skall inte genera honom vidare. Men så långsint är jag inte, att han inte kan få en kasse fisk till! Ajöss!