En trollkarl.
Jag ägde en gång en vacker båtmodell, ett barkskepp, gjort av en konstskicklig sjöman. En gång då jag behövde modellen för några teckningar med motiv från sjön, var den borta och kom aldrig igen. Jag hade uttryckt mitt missnöje över försvinnandet, och en vacker dag fick jag besök av en gammal häradsdomare, som jag kände. Han hade tydligen något på hjärtat.
Efter övlig konversation om väder, årsväxt och fiske kröp hans ärende fram.
— Jag har hört att en sak har kommit bort från Engström och det är ju tråkigt, men en annan kan också ha lika tråkigt. Det är en sak, som har kommit bort från mig också.
— Så? Det var ledsamt, men vad kan jag göra åt det?
Han lutade sig fram mot kaffekasken och viskade: — Vill han kosta på två och femti, Engström, så kan han få tillbaks sin båt.
— Ja gärna, men hur skall det gå till? Vet Johansson vem som har tagit den?
— Nej, han viskade och blinkade, men följ med till Tälje marknad i nästa vecka, så går vi till båtsman Gaj — han tar reda på både Engströms båt och mina skötar. Han kan sådant där, se! Annars tar han en femma för ett besök, men om vi kommer två på en gång, så blir det billigare, se. Det behöver inte bli mer än två och femti på oss var.
— Ja vars, men hur bär han sig åt? Vet Johansson det?
— Han sätter diarré på tjyvarna, så de inte orkar gå, och sen är det bara att hämta sina grejor, och de törs inte annat än lämna ut dem, för Gajen är de rädda för. Engström kan vara lugn för att hans båt kommer tillbaks, om han går till Gajen.
Jag hade länge önskat träffa en klok gubbe av gamla stammen och var villig att följa Johansson till Tälje. Gubben bodde alldeles i närheten.
Vi reste enligt överenskommelse. När vi en stund studerat Täljes brusande marknadsliv utan att upptäcka gubben Gaj i folkvimlet, förde mig Johansson till Bolaget och sade: — Det skulle nog vara bra, om Engström ville bjuda Gajen på något, för han blir kanske liksom ovillig, om han får herrskapsfrämmande, men får han konfonium, ger han nog med sig, för han tycker om sådant, se! Köp en flaska konjaksvin, det räcker med vanlig dynamit. Gubben är inte på marknaden, annars skulle vi ha sett honom. Han bryr sig väl inte om såna här roligheter längre, han börjar bli skrabbig.
Ja, vi gingo till handlarn och spände för hästarna igen och åkte ut till Gajens stuga. Han var hemma, ty det rök ur skorstenen. Han höll på med kaffekokning. När vi bundit hästarna vid en grindstolpe, tågade vi in. Gaj satt på en pall vid spisen. Han var en liten snusig och vitskäggig gubbe, krokryggig och hjulbent och rökte ur ett piphuvud utan skaft. Han var klädd i en uråldrig fårskinnsväst, grå lappade byxor och träskor.
— Godagen, Gaj! sade Johansson. Känner han inte igen mig? Det är häradsdomare Johansson från Vätsjö och det här är Engström från norra socknen.
— Jasså, är det häradsdomarn? Men den andre känner jag inte. Han kisade på mig. Men sitt ner i alla fall!
Han steg upp och torkade av soffan med en skinnmössa, som låg på bordet. — Jasså, häradsdomarn är ute i stadsaffärder, kan jag tro?
— Nej, nu är det andra affärder, och affärder som Gaj ska hjälpa oss med. Det är frågan om ett par saker som har kommit bort, se!
— Inte kan jag nånting, tror nån det! Nej, häradsdomarn, emot tjyvar och elaka människor kan ingen reda sej. Vem har sagt, att jag kan nånting? Folk pratar då inte annat än dumheter.
— Åjo, nog kan Gaj, om han bara vill exmera sej till att hjälpa. Och ärligt ska han få betalt, och eftersom Petter står på elden, så kanske han kunde bju på kaffe, så bjur vi på konjaksvin, mens vi språkar om saken. Han har ju varit hjälpsam förut.
— Ho ho, vem har sagt det? Folk är tokuga till att prata. Men nog kan jag bju på en kaffeslick om häradsdomarn och den andra, vad han hette, vill exmera, för jag har tre koppar, fast två är utan fat. Men inte kan jag något inte! Ho ho, neej, tycker nån det!
Han tog fram de tre kopparna ur ett väggskåp och torkade dem med en trasa.
— Nej, inte kan jag något, men far min kunde, han! Han var den skickligaste till att doktorera i hela Roslagen. Han kunde stämma blog med ögona och dra i led och lite utav varje, men inte kan jag något, inte!
Gubben hällde i kaffe och vår flaska kom fram.
— Ho ho! myste Gaj. Se, far min, han fick ta vid, när doktorerna i Tälje och Stockholm sa ifrån sej de sjuka. Men han hade lärt av en finne också, för de kan.
— Ta nu en redig kask, Gaj, det kan han behöva! Det vankas väl inte så ofta, kan jag tro.
— Tack, häradsdomarn, neej, gunås så visst, vad det inte gör. Stopp å belägg! Jag tål nog inte så mycket, som när jag var pojke, för då fanns inte min like i Roslagen, vad det beträffar.
— Jo, se det är så — vänta nu, ska Gaj få höra — att det har kommit bort saker för oss här, Engström och mej. Och om Gaj ville vara så hygglig och hjälpa oss med det, så är vi villiga att betala vad det kostar.
— Inte kan jag nåt. Det mesta har jag glömt, och så är det syndigt för resten.
— Inte är det syndigt att hjälpa folk att få tillbaks sin välförfångna egendom. Skål, Gaj!
— Int kan jag nånting, inte! Och för resten är det så mycke grejningar och ordnamenter med sånt där! Och kanske jag inte har hemma allt som behövs. Är det nån särskild som misstänks? Jaså, si då blir det allt lite kostsamt, fast jag skall göra det så billigt som möjligt för fängningens skull. Det blir fem kronor person.
— Det var dyrt det, sade häradsdomarn.
— Jag har inte bett häradsdomarn komma hit, svarade Gaj med mycken logik.
— Neej, det förstår sej, men jag trodde — —.
— Skål, Gaj, sade jag. Men behöver Gaj inte veta vad det är för nånting som är bortkommet?
— Neej, det vill jag inte veta, för då förgår kraften. Men det var mat för en sjuk det här, det får jag säja. Varifrån är han egentligen?
— Från Grisslehamn.
— Å kors, så långt ifrån! Och vad är hans profasion?
— Jag är målare.
— Då känner han Målar-Nisse, d’ä en tokig jävel, när han inte sitter inne. Men skicklig är han, när han är nykt. Han skulle förtjäna pengar som gräs, om han inte söpe så okristligt — han känner väl Målar-Nisse, han som strök kyrktornet i Ensta? Han brukar bo hos mej, när han är på trakten, å starkt har han alltid med sej när han kommer.
— Jo, nog känner jag Målar-Nisse.
Gubben Gaj började bli upplivad. Han gick till spisen och skakade på kaffepannan.
— Å, Petter skäller än, så vi kan få påfyllning. Ska det vara en slick till?
Vi fingo nytt i kopparna. Jag frågade Gaj om hans far.
— Jo, den ska han tro var en doktare hela dan! Men han hade fått gå igenom mycke hos finnarna, innan han blev den han blev. Han fick trampa på Nya testamentet och svära, men vad han svor på talte han inte om. Schål! Jo, jag har nog kvar gubbens ordningar, men dom visar jag inte — neej, inte för hundra riksdaler, så fattig jag är! Han lärde mej en hel hoper förstås, men det är ju syndigt att hålla på med sånt här. Schål, schål, häradsdomarn, varför super han inte?
— Det var dyrt, det där, sade häradsdomarn. Kan det inte få bli för billigare?
— Neej, det är stört omöjligt! Det är så mycket som skall skaffas ifrån abeteket och lite varstans ifrån. Schål, schål! Och meklamenterna är dyra nu för tiden, när en är för gammal att göra dem själv.
— Nå, kan inte Gaj lära mig något för pengar? Jag betalar gärna.
Han plirade full av fan.
— Ja, det skulle vara att samla harar. D’ä väl jag den enda i Sverget som kan vid det här laget — går det inte? Jo, så faen! Det var en gång för många herrans år sen, det var barvinter och nyfrusen is, och jag gjorde mina exter och filioxer nere på viken vid Rännarby, för jag såg att sjövattnet skulle stiga — och jag lag ut lite på viken åt hararna. Det var första gången jag provade det knepet, far min hade lärt mej det. Och på morron, när jag kom ner till sjön, var viken full av harar, och de satt så tätt som de kunde sitta, viken var vit av harar. Så nog hjälpte gubbens resäft, alltid! Jag smög mej fram förstås och sköt en — och alla de andra satt stilla. Så laddade jag om och sköt igen, och alla de andra satt stilla. Och så sköt jag så länge jag hade krut och hagel och alla, som inte var döda, satt stilla lika förbannat. Då begrep jag förstås att de hade frusit fast med fötterna och jag sprang hem efter en lie och lånade granngårns höskrinda och två hästar, och så mejade jag och körde hem två och ett halvt lass harar, som jag sålde till Stockholm, men jag fick inte så mycket pengar för dem, för hare var billigt på den tiden. Det är många år sen. Schål!
— Vad kostar den konsten att lära?
— Ja, för fängningens skull ska det få gå för femti kronor — det är inte opris.
Häradsdomarn satt med ögon och öron på skaft.
— Var inte dum, Engström! Det är för dåligt med hare hemma, så lägg inte ut några femti kronor, när vi få betala våran tjyvaffärd så dyrt! Var inte tokug!
— Ånej, var lugn, häradsdomarn!
— Men när jag hade sålt mina harar, fortsatte Gaj, röd i ansiktet och uppe i falsetten, så hade jag i alla fall så mycke pengar, så jag ställde till ett kalas, som de talte om i Roslagen i sju år efteråt. Och vi dansade i stugan så elvajäkligt, så det låg så mycket golvsplint kvar efter oss, så vi hade till kaffeved en hel vecka.
— Hör nu, Gaj, sade jag, kan vi inte göra upp den här tjyvaffären med en femma jämnt?
— Jae vars, för fängningens skull, fast häradsdomarn har pengar som gräs. Jag är inte obillig, det kan ingen säja. Tack så mycke, många tack! Och är det något som fallerar, så vet I var jag bor. Ja, ajöss, häradsdomarn, å ajöss, va han hette! Ska I inte ta med dropparna, som är kvar i putellen? Å, tack å välsignelse! Jo, si dä blir nåt för gubben! Ajöss, ajöss!
— Han blev jämnt i hammarn, Gajen, sade häradsdomarn, då vi sutto i släden igen. Men nu kan Engström vara säker om sin båt och jag om mina skötar. Han har doningar i dragkistan, må Engström tro. De säger, att han har ett pekfinger av ett lik, som han sinar kor med, och kyrkfönsterbly och kyrkgårdsmull och ormgaddar och en svartkonstbok efter gubben far sin. Kyrkoherden har varit och talat med honom, för han går aldrig till skrift. Och vild säger de han var, när han var båtsman. Och jäntorna kan han lära, hur de ska göra pojkarna galna i sej. De springer hos honom titt och tätt. Och stöper gör han över de sjuka — förstås när doktorerna inte duger nåt till — och när gör de det, Engström? De bara klår efter pengar, för de behöver till fina kläder och fruar som inte kan koka kaffe en gång. Men varför lämnade han kvar flaskan, Engström? Det smäller till och blir kallt!
Vi närmade oss det stolta Tälje, satte in hästarna hos handlarn och gingo upp på hotellet.
En vecka efteråt hade häradsdomarn fått igen sina skötar. Min båt förblev borta.
— Men varför går inte Engström i stugorna och ser efter om någon har blitt sjuk? Då är det ju hanses eget fel. Han måste gå omkring till folk och slå sej i språk och höra sej för. Varför gör han inte det?
Ja, säg det!