En midsommarsaga.
Harön hade fått en ny skräddare och det var ett evenemang. Han kom som en uppenbarelse från en annan och fullkomligare planet. Svart och skön var han, liten och mörkhyad och såg ut som en roué, blå under ögonen och med förföriska, sotmörka små mustascher. Och hans läppar sågo ut som två klarbär.
Och om han verkligen hade sytt sina egna kläder själv, var han en överdängare i skrädderiets konster och hemligheter.
Han kom uppifrån land och hade två kappsäckar och en dragkista med sig, så det syntes att han inte var barskrapad. Han visade sin plånbok hos handlarn och fick kredit. Och tog in hos Maja Österberg, lotsänkan, och fick kammarn på vinden. På väggen utåt byvägen satte han upp en plåtskylt. I skuggade versaler stod där: P. A. Schölins Skrädderi och Reparationer ävensom kemisk Tvättning till billiga Priser.
Det dröjde inte länge, förrän gubben Isak Stäv, f. d. båtsman och skräddare, var slagen ur brädet. Han måste börja på med näten igen, medan Schölins affärer blomstrade. Stävens byxsnitt hade under minst fyrtio år haft samma lantliga karaktär, och hans rockar sågo ut som västar, knappt tillmätta som de voro av nationalekonomiska skäl. Men här kom Schölin med vida kavajer och byxor av en hittills ouppnådd elegans. Till och med gubbarna blevo anstuckna av moderniteten, och en viss tendens till tävlan dem emellan började märkas. Detta hade till följd att handlarn införskrev lyxartiklar. Löskragar av olika beskaffenhet anlades, och stövlarna började vika för resårskons mera mondäna egenskaper.
Schölin uppträdde alltid som föredömet, visserligen det ouppnåeliga, men alltid eftersträvansvärda. Och så småningom, steg för steg, vann högfärdsdjävulen insteg i Haröböndernas hjärtan.
I sin sjöbod satt gubben Stäv, dyster och avdankad, och tuggade palttobak medan han lagade sina fiskbragder.
Schölin var ogift. Detta hör till historien. Han hade flyttat ut till Harön vid islossningen. Så kom den verkliga våren, följd i hälarna av skärgårdens härliga sommar. Fågeln skrek på fladorna, luften var full av kärlek, laxen hoppade och pojkarna togo fram fioler och handklaver. Och flickorna började gå arm i arm om aftnarna på bygatorna, och på lördagskvällarna stod den manliga ungdomen längre än vanligt med rakkniven framför mässingssnusdosans mönjekantade spegelglas.
Skärgårdens försommar är farlig. Kornknarren ropar i åkrarna och på ängen, och blomdoften slår inte bara i näsan. Den går rakt in i hjärtat och ställer till ett jäkla liv. Ja, jag vill inte gå in i detaljer. Möjligen har en eller annan läsare varit härute under denna ljuvliga och förförliga tid. Sjövikarna stå fulla av fiskar, som bara gå och vänta på att ett under skall ske. Kråkorna skrika av moderskärlek. Och denna doft av blommor! Herre gud!! Vem kan motstå den?
Icke var det då underligt, att mästerskräddarn Schölin, 30 år gammal, elegant, tip top ut i fingerspetsarna, hasade sig ned från bordet, där han sökt lägga sin själ i sitsen på ett par cheviotbyxor, och gav sig ut, lystrande till kornknarrens kärva musik och nosande efter unga flickors vittring. Han ikläder sig sin mest förföriska kostym, randiga byxor och fantasijaquette. Han stryker med sin violtvål ett par gånger över sina små svarta mustascher, doppar fingrarna i smörburken och slätar ut sitt svarta hår, påsätter halmhatten och går ner på vägen, lyssnar och vädrar. Ha! Från ångbåtsbryggan hörs handklaverslåt och taktfast fottramp. Schölin är ute på kärleksstigen. Han bryter diskret en syrenklase från busken vid grinden, tänder en Commerce och är redo som en kärlekens scout.
Kornknarren knarkar i den gröna åkern. En lätt dimma stiger från ängen. En försenad taltrast ger sin själ genom strupen, och på avstånd brusar havet.
Schölin påskyndar sina steg. Han är van att segra i kvinnolek uppe i landet. Men om kvinnorna här vet han ingenting. Antagligen äro de lika kvinnorna överallt i Sverige.
Han kommer ner till ångbåtsbryggan mitt i en onestep. Han tittar efter spelmannen. Det är båtsman Stäv, konkurrenten, som trakterar ett vanligt 12-kronors klaver med sina sjuttiofemåriga fingrar.
— Nä si skräddarn!!! Jäklar i min ask ä inte skräddarn här!! Opp å hoppa, skräddare! Här äst’u välkommen!
Och Schölin går med eleganta steg in i samlingen. Han ger sig fan på att imponera med en gång. Han går runt och viftar med sin syrenkvist.
— Va äre som dansas? frågar han. — Ånstäpp, skräddare! Gå an! Dansaruinte den, jäkla tråmålare?
— Om?!! säger skräddarn. Men jag ska utvälja mej en schavig krusifikadongsbahyscha först! Tro inte ja tar hocken som helst!!!
Det blir litet tystnad på bryggan. Visserligen är skräddarn elegant, och visserligen har han sytt kläder åt pojkarna, men om det gäller att spela högsta höns, har han misstagit sig grundligt. För här är sjöfolk, som har dansat med både svarta och gula och vita i alla hamnar jorden runt. Och här är skräddarn ny och oerfaren. Neej, byxor kan han sy, men kom inte å bräck an med våra fjällor! No, get off!
Skräddarn fattar inte situationen utan tror sig vara nummer ett. Han stoppar och ställer benen i elegant ställning, medveten som han är om sina byxors pressning och form för övrigt. Han säger till båtsman Stäv:
— Hör’ru göbbe, spel opp en ånstäpp te, mens ja utväljer en liten filikompinkomsnärt!
— Go an, gubbe, ropar församlingen, och båtsman Stäv drar i väg med en vals!
Skräddarn går med små danssteg laget runt. Han anser sig ha vunnit i detta spel om kvinnor. Han stramar till och tittar på flickorna, slår dem om hakan med syrenkvisten och säger: — Vill du dansa mä mej? Han tar dem om livet och gör begynnelsesteg, klappar dem i stjärten och säger: Vicka på! Och dansa ut!
Men han har misstagit sig. Om också varje flicka gärna hade velat dansa med skräddarn, så hade hon en känsla av att hennes ordentliga fästman skulle ha reagerat. Och de reagerade.
Matrosen Johansson från barken Clotilda går plötsligt fram, vaggande och väldig, och tar Schölin i båda axlarna.
— Hönnu lille skräddare, när’u syr byxer, är’u kul i haksvängen, men när’u bräcker an mä doser, är’u minus. Nu klappar’u min fjälla i akterkastellet å tar henne midskepps — dä ä straff på dä! Å nu tar ja dej i famn så här — helle duden, sån en leksakspojk — å så vräker ja dej i sjön så här — — —
Och i nästa ögonblick låg Schölin i spat och trampade vatten med sina skräddarben.
Johansson lade sig ned och räckte norra kardan åt Schölin, som hade fått ett par kallsupar och ville kräkas. Och gubben Stäv spelade upp den gamla roslagsdansen skojarn.
— Han kan sy byxer, den dåren, sade Stäv, men fanimej han kan spela skojarn! Å fruntimmer förstår han sej inte på. För alla ä di tokia i’n, men di törs inte för sina pojkar. I kan ge er fasen på, att så pilletransker som han är i kväll, så går han direkt in till kärngen Maja Österberg, som är 70 år! Ja känner ullen, sa faen, raka tullvaktmästarn.
Skräddarns debut som fruntimmerskarl var misslyckad. Men tre månader efteråt var han gift med lotsänkan Maja Österberg, som var omkring 40 år äldre än han. Det blev ett liv och ett prat i stugorna. Men gumman, som hade en gård, påstod att hon var så gammal, att hon inte kunde sköta den utan ung hjälp.
Jag var nere och såg på gumman. Hon såg rödkindad och ung ut. Hon stoppar nog i 20 år till.
Schölin syr kläder och familjen har en ung piga, som har vackra armar och en dolsk blick. Den pigan hatas av fru Schölin, men frun ville inte förlora henne för allt i världen, därför att hon sköter korna så bra.