Sensationer.
Jag gick ned till ateljén, där jag har mina grejor, för att hämta papperet, som jag just nu skriver på. Det var natt och stilla, mjukt mörkblått med någon aning av rött, som dagen lämnat efter sig, då den dog. Och stjärnorna brunno dämpat med tysta och avvaktande lågor och skogens silhuett stod och tecknade av sin egen vackra kontur gratis åt mig, som om den skulle ha velat säga: — Du är trött i kväll, min broder, arbeta inte, här har du mig ju färdig! Och havet som arbetade i stranden så sakta — sakta — havet och jag blevo sentimentala tillsammans och kommo överens att icke störa varandra. Jag gick tyst på min sandstrand och beundrade den svaga, gammalkyrkliga förgyllningen på den blida dyningens kant, då den sög sig upp mot mig och gjorde linjer av musik. Det var faktiskt musik! Om man lägger ner örat till en sådan där svag, oändligt förnäm rörelses livsyttring bland de milliarder sandkorn som göra en strand, hör man inte bara kvartstoner, utan musikens begrepp, där det icke finns bara oktaver utan allt. Men jag skall inte bli sentimental. Jag måste vara karl och röka och dricka och tala mot mitt bättre vetande!
Alltnog! Jag gick åt hemmet till med mitt papper och tänkte just på en farlig och hemsk cowboykniv från Argentina, en kniv, som jag fått av en vän. Jag tänkte mig rida med mustangen och pampas under mig och var inne i fantasin, så jag nästan drack Argentinas luft, där jag gick, då det plötsligt prasslade till i skogen, som kantar min strand. Jag tvärstannade och såg Havhästen, näcken, med ljus man om ett långt allvarligt ansikte. Jag såg Havhästen och hann, under den tusendels sekund sensationen varade, tänka på den vackra dikt om Näcken, som är en pärla i vår litteratur:
Arme gubbe, varför spela,
kan det smärtorna fördela!
Fritt du skog och mark må liva,
kan Guds barn dock aldrig bliva.
Och plötsligt rusade Havhästen i galopp ned till mig, ty han ville ha socker. Den intelligenta läsaren har kanske insett, att det var min islandshäst, som uppträdde på skådebanan. Jag gick naturligtvis hem med hästen och lät honom äta upp allt socker jag hittade i mina skåp.
Men jag har sällan blivit så tvärrädd. Jag svettades av rädsla. Jag är inte rädd för människor, men för troll och sagofigurer.
Det hela berodde antagligen på att jag nyss hade läst några ark korrektur på min bok om Island, i vilken jag har talat om Havhästen.
Nästa kväll är det mörkt igen med allvarliga mörkblå moln som trängas med varandra. Ingen lucka visar rymdens oändlighet. Det är kvavt och träden stå väntande på något hemskt och avgörande, något för deras existens betydelsefullt. Allt är tyst hemma. Alla utom jag sova. Jag har nyss läst ett par böcker, flugit igenom dem och låtit det värdefullaste i dem avsätta litet stoft på min själs vingar. Det är underliga böcker om raskultur och politik och filosofi, böcker som få läsa och böcker skrivna av fantasimänniskor, goda fantaster.
Jag läser och undrar om livet är till för goda människor. Jag misstänker att de onda, de dumma, brackorna, de egoistiska, de obegåvade lumpna småsjälarna, som icke ha något att ge, men söka inbilla andra att de ha något att ge, och ta betalt för denna imaginära gåva, att dessa människor äro de, som segra i kampen för tillvaron.
Under det jag tänker detta blir det kvavare. Allt mörknar, och trädens löv hänga slappa och trötta, men deras teckning är vacker. De se ut som om de vore av bly och deras grönska blir materiell. Jag skulle vilja gå ut och hjälpa varje blad på min kastanj att resa sig, spruta ut sig självt fullt av livskraft och leva fullt och vackert. Då dånar det plötsligt och åskan, som jag väntat, är här. Åskan är vacker när man ser den över havet. Den är ju alltid vacker, men man ser mera av den, då den går därute. Dagen blir svart som beck, som mörkblått beck, och plötsligt ritar en blixt upp sitt vackert greniga träd på sin griffeltavla. Under en sekund är allt ljust — landskapet blir en vacker gravyr med varje detalj minutiöst utförd. Det är Sinai och Lagens Tavlor och som om en förlåt skulle dras undan för ett ögonblick. Då jag säger en sekund, menar jag naturligtvis bara att all denna skönhet stannar kvar på min näthinna en sekund — bortåt, ty näthinnan är ju litet trög — och jag är tacksam för det.
Ett ögonblick är hela naturen av självlysande guld. Man har fått blicka in i guds härlighet. Den som förstår vad jag menar nu och är glad och förnäm och icke bracka — herre gud, vad jag beklagar och älskar brackorna! Många missförstå mig kanske nu. Men jag använder ordet bracka som gammal student. Det låg något övermodigt i vår värdesättning av dem vi som studenter kallade brackor — men nu vill jag med brackor mena folk som kommit på sned i livet som folk och söka göra något mera än de andligt ha råd till och värdesätta värdelösheter. Jag skulle vilja upprätta ett hem för brackor. Men vilken bracka ville offra några millioner på ett sådant hem? Det blev kanske för stort!
Nu blixtrar det! När jag skriver ordet blixtrar, skulle jag vilja skriva det vitt på svart grund. Det ser så dumt ut att skriva svart på vitt, när man talar om underbara ting. Mitt rum lyses upp av blixten, som kanske slår någon bracka i skallen många kilometer härifrån. Prosit!
Ett ögonblick har jag faktiskt varit inne i guds härlighet och skådat in i det gudomliga maskineriet. Die Weltmaschine, där remmarna gå och hjulen snurra och det sprutar blå eld ur tungor och hjärtan och stenar och blad och själar.
Nu blixtrar det igen. Och åskan är mycket nära. Jag vet hur långt ljudet går i sekunden och jag räknar ut att sista åskslaget möjligen hände på min mark. Men nu kommer regnet, detta härliga regn som slår ned, mjukt och varmt och som en hälsning uppifrån, detta ljuva varma, som man skulle vilja dricka eller kläda av sig i.
Och det strömmar över min gård. Små rännilar söka sig fram. Det blir fåror i sanden och jag ser hur en cigarrettstump åker i en rännil som en lustjakt. Och blomblad driva och fastna på små blågrå stenar och plötsligt — med ett! — skriker en gröngöling och far över gården. Det blir en lucka i molnens blå tak och en stråle sol kommer ner och träffar just rätt in i mitt tacksamma öga. Jag går ut och drar djupa andetag och dricker hälsa och skönhet. Katten kommer ut ur köket och sträcker på sig och gäspar. Och stararna gno som fan och berätta för varandra om något skvaller, som jag lyckligtvis icke har något att göra med. Och det kommer en sval god vind från havet. Tallarna stå och nicka och prata med varandra. Allt är som rentvättat. Men där längst ute mot Åland går åskan fram i natten med mörkblått mörker, som det lyser ur ibland!
Jag träffar skeppar Söderbom på vägen utanför mitt wigwam och säger för att säga något: — Det var en jäkla åska, som gick över här nyss. Sov kapten, kanske, eller hörde kapten hur det brakade?
— Visst faen hörde jag åskan. Jag har långa öron, ska jag säga Engström. Men det här var ju ingen åska. Det var ju bara som om gud fader skulle ha hostat och hållit hand för käften! Neej! Då skulle Engström ha hört en åska för — ge mej si — ja — tie år sen! Då skulle Engström ha varit med. Jag var inne på telefon och telefonerade till redarn i Stockholm, och just som jag stod och telefonerade, så slog åskan ner i telefon, rakt i käften på mej. Nu har jag ju bussiga doningar, som håller, men det var en tand, som jag hade låtit plombera, och plomben smälte förstås, och det var ett jävla åskslag. Dä lukta fanimej svavel ur halsen på mej åtta dar efteråt. Det var åska, Engström!