Karl XII, Herkules och Gustav Mattson.
Jag är bjuden på långgrogg av kapten Söderbom ombord på hans förande fartyg, briggen Alma av Långsund. Det är midsommar, och då nästan alla hans matroser äro härifrån, har han inte velat neka dem en dans med hembygdens tärnor på den nya dansbanan, särskilt som han samtidigt kan få säga ett ord åt ett par av sina redare, som bo här. Och dessutom stod där ett fult band av tjocka nedåt Norrhällans fyr, vidare behöver han allt upp i handelsboden ett slag, och för resten gör han vad han vill, vad det anbelangar! Han har seglat in nog mycket pengar åt de där åkerråttorna!
Alltså finnas många och giltiga skäl, varför han helt sonika gick in här och slängde kroken.
Gubben Söderbom är en gammaldags skeppare, en liten kubisk figur, isgrå i hår och skägg, sjöögd och säker. Han har seglat på alla hav sedan han inte var längre än en märlspik och tycker att Östersjön är en soppskål.
Hans styrman, Matts Andersson, är lika gammal, från samma trakt och har egentligen samma åsikter. Kaptenen och han äro ett par siamesiska tvillingar. De ha växt upp tillsammans, tagit sina examina tillsammans och levt tillsammans hela livet, men gräla alltjämt, utom i tjänsten, förstås. Andersson fick aldrig skuta, han, men nu skulle han nog inte trivas med att stå som befälhavare på eget däck. Han är rödhårig och har långa röda tofsar i öron och näsborrar, på näsan och över ögonen. Båda ha guldringar i örsnibbarna mot fluss.
Den som gjort mig bekant med de båda gubbarna är skeppar Mattson på jakten Albrektina, också han till åren kommen. Han är en blond jätte med långt, vilt skägg, fasta grå ögon och munnen full av snus. Han har varit en förfärlig slagskämpe i sina dar och ingen i hela skeppslaget kan ljuga som han. På styrbordssidan av hans jakt läses ALBREKTINA, men på babordssidan står det ANITKERBLA, ty skriften skall gå framåt såväl som farten! Jäklar anamma! Mattson är min gamle kamrat på sjöfågeljakterna sedan många år tillbaka, och nu är han i den egenskapen inbjuden att tillsammans med mig gästa Almas kapten.
Nu sitta vi fyra i den rymliga och hemtrevliga kajutan. Den är nästan som en salong, med speglar, soffor och stolar. På en vägg hänger en tavla i en enkel mahognyram under ett ojämnt fönsterglas. Den föreställer ett fartyg och målades av Söderbom då han var lättmatros.
I luften framför fockmasten står:
Skeppetts Namn
Heddvik kommer
Ifrån Nederlenderna
och Skall gå till Lon-
Don samt har till
Last apellsiner
och fikon
år 1867.
Bredvid detta i sin naivitet rörande konstverk hänger i en ståtligt förgylld ram ett porträtt av Karl XII. Det är ett fruktansvärt träsnitt, klippt ur Swenska Weckobladet för en människoålder sedan.
Kapten Söderbom har bra varor och tungorna komma hastigt i gång. Mattson njuter av att för en gångs skull få smaka annat än brännvin. Och röken från goda Bremercigarrer påminner honom om Nordtyskland, där han seglade som pojke. Whiskyn frammanar bilder från London och Leith. Han är i rospiggarnas himmelrike. Vi tala om allt mellan himmel och jord, om frakter och segling och människosläktets ständiga förändring till det sämre. Förr fanns det folk, jäklar anamma! Nu finns det snart ingen sjöman kvar mera! Bara såna där ångbåtskallar som luktar olja och ser ut som negrer. Förr var det rent och skrubbat ombord — som här, säger Söderbom, men nu ser det ut som i en kolryss i alla skutor. Snart finns det ingen i Roslagen som kan tagla en sladd eller slå ett halvslag eller lägga ett pålstick — jag vill inte tala om stora trumpeten! Och ger man en man ett slag så han knyter sej, så blir han oppkäftig — är det tider det?! Jag har fått smaka katten så bloden skvätte, men nu ska en gubevars inte få nysta till dom med en fot en gång. Nej, det är slut med sjömansskapet i Sverige, det är vad det är! Skål i alla fall, Engström!
— Hör nu kapten, vad är det för en mackapär han har där på väggen? frågade Mattson. Är det nån släkting, va? Men han har en sån sjuhelsinges kran, så släkt kan det väl inte vara?
Han pekade på Karl XII:s porträtt.
— Känner inte Mattson igen Karl XII? Det var dåligt! Jo, jag har hans porträtt, för att jag tycker om styrka, se! Och Karl XII var den sista starka karl vi har haft i Sverige.
— Åja, skryt lagom! sade styrmannen. Herkúles var väl ett strå vassare!
— Du kommer alltid och dillar med din Herkúles — han var inte svensk, hur många gånger skall jag säga dig det?
— Var han inte svensk? Du är ta mej fan inte riktig! Herkúles var svensk så äkta som jag, och hör sen! Hör nu Engström, var inte Herkúles svensk?
— Jo, det är möjligt, men jag vet inte säkert.
— Ja, sade Mattson, att Karl XII var stark som själva faen, det har jag hört. Han slogs ju med tio stycken på en gång, men nog var han en barnunge emot Gustav Mattson nere i Södervik ändå — — —
— Hör nu Engström, sade kapten Söderbom, finns det väl någon sådan kulstötare och släggkastare och brottare nu för tiden, som Karl XII? Det vore väl faen! Jag har satt opp hans porträtt bara som ett föredöme för alla som kommer ner i kajutan — och i alla hamnar, både här och utrikes, när det kommer ner skeppare och vi börja gräla om styrka, så visar jag på Karl XII, och var lugn för att alla känner till honom. Men den där förbannade Herkúles, vad var det för en daggmask — nej, hör du Andersson, han dugde inte att lyfta en fjäder en gång! Nu har jag hört dej skräna om Herkúles så mycket, så det kan vara nog. Nej, Karl XII, det skall jag säga Engström, var en karl, som höll att ta i. Och ändå levde han bara av mögligt bröd och värmde sig vid glödgade kanonkulor och sov på bara marken i 50 graders köld, och när han steg opp sen om mornarna så var han pigg som en mört och började slåss med detsamma för att få värmen i kroppen litet. Och så kommer du med din Herkúles! Herkúles! Vad faen var det för en mamsell? Det där har du fått om bakfoten, Andersson! Komma här och skräna och skrika om en sån där som aldrig har hållit i ett skot! Herkúles! Nej — — —
— Hör nu kapten, sade Mattson, nog var både Karl XII och den där Herkúles bara lindebarn emot Gustav Mattson ifrån Södervik ändå! Han var svensk, jäklar och slå alarm! För jag kände honom — — —
— Hör nu Engström — tyst, Mattson!
— Skål, Engström, säj mej, vad vet han om Karl XII? Inte ett dugg vet han, om han säger att han inte var den starkaste karl som har gått i ett par byxor! Säj ut nu bara!
— Ja, Karl XII var en ovanligt spänstig karl, men han var en liten karl — — —
— — Liten karl! Liten!! Kors i jösse namn! Och han har ändå gått i skola och vet så lite! Nej, Engström, han var stor som ett hus och hanses svärd förmådde ingen annan lyfta, står det i böckerna. Var han liten? Det var faen? Hur liten var han då? Hur — — —
— Hör nu kapten, sade Mattson, den här Gustav Mattson som jag talar om — — —
— Gå och häng sej med sin Gustav Mattson! skrek kaptenen och tömde sin grogg, hur liten tror Engström att Karl XII var? Var han som en tumnagel? Eller var han som nosen på Andersson? Eller var han som käften på Mattson här? Han som har läst i böcker, borde väl kunna säga det något så när!
— Ja, men vi ska inte bli osams, för det är ju fråga om gamla Sverige! Lova mig det, kapten, att inte bli rasande, om jag berättar, hur Karl XII verkligen såg ut!
— All right — — —
— Men hör nu kapten, sade Mattson. Han var i alla fall en mygga emot — — —
— Tyst, säger jag! Engström, hur stor var Karl XII?
— Han var inte så stor som Herkúles, det svor jag på, sade Andersson. För Herkúles — — —
— Tyst, styrman!! Jag skall väl om inte faen rider märket ha appell på mitt eget folk ombord på min egen skuta — hur var det, Engström?
— Jo, han var en liten karl med rödgult hår, ungefär fem fot lång och inte alls brottare eller atlet. Men han var alldeles ovanligt spänstig när det behövdes. Han var en styv karl, som orkade med mer än de flesta av hans storlek. Gå och se på hans kläder i Nordiska museet, när ni kommer till Stockholm! Kapten skulle inte få dem på sig ens med skohorn. Och för resten kan jag berätta, att min svärfar var med och ritade ett porträtt av honom, när de sist öppnade hans kista i Riddarholmskyrkan. Det är efter hans berättelse jag har det jag vet om storleken på kungen.
— Det var faen, sade kaptenen.
— Nå, men Herkúles då? frågade styrman. Var Engströms svärfar med när de öppnade hans kista också?
— Nej, han kom för sent till den öppningen.
— Det var otur, det! sade styrman och tog en väldig klunk. Är det sant, det här? Dom påstår att Herkúles ska ha varit den allra värste att slåss — — —
— Äsch, sade Mattson, jösses vad han hade legat under, om han skulle ha bräckt an med Gustav Mattson från Söderviken! För han var Sveriges starkaste karl, och det svor jag på. Han kom med samma båt som jag norr över i Kvarken. Det var väl för fyrti år sedan och — — —
— Hör nu, avbröt kapten Söderbom, det var faen det här med Karl XII! Är det verkligen som Engström säger? Att han var liten och smal och rödhårig? Då tar jag ner porträttet, det gör jag!
— Det skall kapten inte göra! För om en karl är liten och smal och rödhårig och ändå är som en stålfjäder, och gör saker som andra inte göra efter och gör dem bättre än stora klumpar till karlar, så är han väl ändå styvare och mer värd att beundras, därför att han är liten till växten. Men nu skulle jag vilja höra vad det är för storverk som den här Gustav Mattson från Söderviken har gjort. Tillåter kapten, att skeppar Mattson här berättar hur det gick till?
— Jo, nog gör jag det! Men det barkade åt helsefyr både med Karl XII och Herkúles! Andersson må säga vad han vill.
— Jo si, sade Mattson, jo si! Var ska jag börja nu? Jag börjar med skål! Si jag seglade med Rosenklippe, den där gamla briggen, ni vet, som såldes hit sedermera. Vi låg oppe i norra Kvarken en dag och låg för styrbords halsar för laber NNO. Vi låg en hel hoper skutor däroppe, mest roslagsjakter var det. Rätt som det var kom en djäkla ONO-rivare. Det blev vitt med en gång och det var inte storm, det var orkan. Då förstår Engström, som är sjöman, att vi fick den faen på styrbords låring, vad?
— Jo, men vad har det att göra med Sveriges starkaste karl?
— Bryt inte av mej! Jag vill berätta hur allt gick till! Vi fick’en på styrbords låring och med samma gick bägge röjelskotena, och skothornena piskade sönder seglet med lik och hela helsiket och storröjeln gick åt fanders. I förbramseglet höll skotena, men när vi firade rån blev det slag i seglet och duken gick ur likena. Och — — —
— Hör nu Mattson, sade kapten Söderbom, det där är nog bra, men håll sej till saken! Det var om Gustav Mattson — — —
— Kapten, sade Mattson, om jag skall berätta, så skall jag hjärta i min talg berätta alltsammans. Skål! När vi firade storbramseglet, så sprang lovarts skot och gigtåg så det lät som kanonskott och kättingen piskade sönder lovartsnock på stormärsseglet. All right! På jagarn gick hals och skot och seglet blåste opp efter staget opp till förstången och när yttre klyvarn halades ner, piskade skotblockena sönder inre klyvarn. Förstäng höll — — —
— Hör nu Mattson, hosta inte så mycke segling, för det kan ju inte intressera Engström! Den här Gustav Mattson — — —
— Håll babblan och skål! Skall jag berätta, så skall allt med! Så halade vi in briggseglet under gaffeln och hade det som stormapa. Allt det där var gjort med en utsjungning. Men sen skulle vi ju lägga henne för så små segel som möjligt för att hon skulle klara sig bättre och inte bli för lovgirig. Vi halade alltså — — —
— Mattson, till saken! jäkla skeppare!
— — Vi halade alltså in briggseglet och gjorde fast fanskapet. Vi firade ned trasorna av storövermärsseglet och gjorde fast’et. Där låg hon nu för storstump, förövermärssegel, förstump, fock och förstäng. Storstänget fick stå, för det hade hållit — — —
— Det var en satan att predika, sade styrman — — —
— Skål! Men vi låg litet för lågt och måste styra missvisande västkurs för att sen falla av åt sydväst, och sen fick vi platt akterlig och åkte in som i hallonsaft in i norra inloppet av Ratans hamn. Är det någon som varit i Ratan? Tacka fan för det! Engström med! Nå, då känner han schäsen. Vi var de första som kom in för stormen, men efter hand kom en massa andra in. En del såg ut som busar, så de måste ligga och reparera och lappa. Stormen höll i sig, och så en dag kom vi några stycken rospiggar överens om att ställa till dans och kolifej för flickorna i byn. Brännvin hade vi och det vi inte hade, skaffade vi. Vi var väl en sju, åtta pojkar som ordnade med allt det där och hyrde ett kök och en kammare hos en gammal käring. Spela handklaver kunde vi allihop, men det var inte alla som ville dansa, utan därför fick dom, som inte ville dansa, sitta i kammaren och spela femkort och durak och salahybika och vad fan som helst — — —
— Ja, men Gustav Mattson, han som var så stark? — — —
— Om jag inte får tala om som jag vill, kan ni resa opp till Ratan själv och höra efter! Men så kom det en hel massa norrlänningar dit, brädgårdsarbetare förstås, och ville vara med och dansa. Gärna det, sa vi, för flickorna hade förstås sina tjangser bland dom. Gärna får ni dansa, sa vi, men vi har så lite brännvin, så det räcker bara åt oss själva. Men dansa får ni så mycke ni vill — musiken klarar vi, sa vi. Då blev norrlänningarna förbannade för att de inte fick sprit, och rätt som det var satte en norrlänning krokben för en pojke ifrån Väddö, här strax söderut. Men det skulle han inte ha gjort, för det var just Gustav Mattson. Han har samma namn som jag, men jag vill just inte påstå, att det var jag. Det var en ungefär lika stark som jag.
All right! Gustav Mattson gick ut till oss, där vi satt och spelte femkort i kammaren, och berättade som saken var och frågte, om vi inte skulle börja kasta ut nu. Men jag satt i god tur i spelet och svarade: — Neej, Gustav Mattson, det hinner vi väl med! Vi väntar en momang. Då gick han in och började på att dansa igen. Men rätt som han dansade, så var det någon som öppnade ett fönster och vräkte in en hink med skulor och smörja, vad det var, genom fönstret och det träffade Gustav Mattson och flickan som han dansade med och golvet blev ju nersmort och det luktade som faen.
Då gick Gustav Mattson ut i kammaren igen och berättade som det var och frågade, om vi inte skulle börja kasta ut nu.
— Nej, jag satt i god tur och hade nära på vunnit igen det jag hade lagt ut för brännvinet. Då sa Gustav Mattson: — Jag ska tal om för dej, Gustav, att jag är egentligen ilsken av mej. Jag är så ilsken, så när jag vaknar ibland om mornarna, när jag har supit, så har jag fickorna fulla med krås och halva strupar. Och fällkniven är alltid våt. Nu börjar jag kasta ut själv!
Och därmed gick han in i köket och började kasta ut norrlänningar. Han kastade ut dem genom fönster och dörrar utan åtskillnad och utan att öppna fönster eller dörrar, så att han förstörde för många fler riksdaler dörrposter och fönsterbågar än glasrutor.
Och när norrlänningarna blev utkastade, så var det bara näsorna, som tog i backen, för något annat hann inte komma ner, förrän han var ute på gården och började valsa med dem igen. Han hade tagit dem som de satt på stolarna eller stog emot väggarna eller var oppe i dansen.
De försökte förstås försvara sig, men efter en liten momang fanns det inga blad kvar på knivarna och inga lock på snusdosorna. Och var Gustav Mattson gick fram, så rörde han armarna så här, så här, och det blev en gång efter honom, en gång så bred, så de kunde ha kört med par efter honom.
Och ute på gården fanns där en gammal uttorkad brunn. Där kastade han ner sexton stycken, för där fanns inte rum för flera. Och det kan både kapten Söderbom och Andersson och Engström förstå, att det måtte ha varit en helsikes trängsel åtminstone på bottnen i den brunnen.
Men nu är det så, att när en börjar slåss och har framgång och medgång och tur så blir en mer och mer opplivad. Det vet jag väl själv ifrån Hamburg och Lübeck och Genua för resten, när jag var i mina bästa tag. Och Gustav Mattson var livad — det fanns ingen hejd längre. Han började springa efter stora stenar, som han kastade in i köket och i kammaren. Det var inte en, utan hundratals, det svär jag på så sant jag vill komma till gud och inte till hornpetter, när jag dör! Och jag svär på lika troget, att ingen av stenarna han kastade in var så liten, att det inte behövdes tre, fyra fullvuxna norrlänningar att välta ut dem, för att bära dem var stört omöjligt. Ratanborna höll på att välta sten i sex dagar, innan de kunde få börja städa något så när bekvämt inne i rummen.
Men en sten fick de inte längre bort än i trädgårn utanför. Där ligger den än, och på den står det inhugget i guldbokstäver dessa sanna ord: Gustav Mattson. Det är mitt namn, fast det inte var jag och fast jag var med. Men det är som en heder att ha varit med vid det tillfället. Nu frågar jag kapten Söderbom och Andersson och Engström: Hade Karl XII eller den här Herkúles kunnat klara norrländska sågverksarbetare så bra? Jag frågar bara! Säg rent ut! Jag har varit med om ett slagsmål, där jag inte rörde marken med fötterna på en hel kvart — så tätt stod vi — så nog har jag varit med! Och Engström vet, att de ha byggt den nya dansbanan i Grisslehamn med så pass mycket mellanrum mellan plankorna, så blodet skall kunna rinna av så hastigt som möjligt — det vet han — så Engström har nog varit med också. Men hur mycket hade Karl XII varit med! Inte ett dyft! Det svor jag på. Om han hade känt till hur det går till i Roslagen och i Norrland, så hade han sökt sig hit på tjänstledighet i stället för att hålla på och leka nere i Ryssland och Turkiet, om han verkligen tyckte om slagsmål!
— Nå, men Mattson, frågar jag, vad gjorde Mattson under tiden, mens Gustav Mattson redde opp slagsmålet?
— Ja sa ju till Engström för en stund sedan, och det är både kapten Söderbom och styrman Andersson vittnen på också, att jag sa, att jag satt i tur i femkort. Hade jag kommit ut, hade det inte behövt bli något slagsmål! Skål!