Pingst.
Ingen blomma kan lysa i gräset som Tussilago. Men den glöder icke varmt. Dess färg är i släkt med vårens ännu svala luft. Den är bara ett löfte, en aning. Men dess guld har i sin kalla intensitet ändå en högre valör än metallen. Den är det gulaste gula, som kan tänkas.
Min skog är blå och violett av sippor. I vildrossnåren och under granarna och tallarna är det varmt som i drivbänkar och där växa de i en rikedom och mängd, som jag ej minns mig någonsin ha sett förut. En och annan gulgrön Gagea försöker göra sig gällande i all denna blå yppighet, men ser helt försagd och tvinande ut. Den viker för anemonernas övermakt och propagandapolitik.
Fem steg från sippornas förposter plaskar havet och solnätet darrar över tång, röda stenar och sand som blir blågrön på djupet. Den blå sidenytan spelar sommar med solrök och hägringar. Längst ute går en vit ångare. Den ser ut att stå stilla och dess rök breder ut sig som en ofantlig pinjekrona. Åland hägrar tydligt, och solen glänser i fönstren på Ekerö posthus.
Vattnet har sjunkit hastigt och runt kobbarna lämnat kvar en vit saltrand, som ser ut som snö. Men eljest är allt sommar och leende därute och genom det stilla plasket i stranden och den svaga brisens sus i tallarna höres alfågelns musik bedårande klangskön, ett det vackraste ackompanjemang till vårens tusen andra melodier.
Nu borde den pingstfirande mänskligheten passa på att vara hänryckt. Luft- och vattenandarna äro gynnsamt stämda. Nu borde vita lustjakter med blåsippsgirlander i master och rår och glada människor på däck under sång och musik stäva ut från alla stränder, ut på det lockande, glittrande vänliga havet. Egentligen skulle de ha sidensegel och förgyllda rår. Men det vore kanske ändå bättre med vattentäta skott och förstklassig livräddningsattiralj.
Jag vet icke, vilken makt som just nu tvingar mig att berätta en hemsk historia från havet härutanför. Men det är icke alltid så ljuvt drömblått som i dag.
En marsdag för många år sedan gingo en gammal fiskare och hans son ut i sälisen. De hade från utkiksberget sett ett par brunnar långt utanför Storbrottet. Sälen borde redan ha fått kutar och dessa måste vara så unga, att de icke kunde simma. Alltså fanns det utsikter att få slå någon kut om icke rent av en fullvuxen hona vid brunnarna.
Med var sin kälke, bössa och pikstav gingo de ut på isen. Vädret var det vackraste, solsken och stark kyla.
De hade hunnit en halvmil ut till havs, då pojken plötsligt stannade, pekade åt norr och frågade:
— Far, vad är det där?
Gubben kisade mot norr. Ett blåsvart moln steg upp bakom Understens fyr. Men det var intet vanligt moln. Det rörde sig i det, det böljade och vred sig.
— Jesus, pojke, isen bryter upp! Vi måste springa för livet, rakt på land!
Och de sprungo. Allt högre steg molnet och från norr hördes ett fruktansvärt dån, som växte och kom närmare. Snart sågo de havet bryta mot isen. Och sjön närmade sig kolsvart under molnet med vita brott.
Men de hade icke sprungit länge, förrän de kände att isen började sucka under dem. Det var stora tjockiskäl med blåis emellan.
— Lägg av kälke och bössa, men behåll pikstaven! vrålade gubben genom dånet. Pojken lade av.
Som mera lättfotad än den gamle och mera rädd kanhända, sprang pojken några steg före fadern. De stora iskälen började spricka under långa knakande och knastrande ljud. Och sprickorna i blåisen sprutade vattnet i kaskader.
De närmade sig Dagen, det yttersta skäret. Bara några minuter och de skulle vara räddade.
Men plötsligt hörde pojken ett: — Hjälp! bakom sig. Han vände sig om på den gungande grunden och såg att fadern kommit ned i en nybildad vak mellan ett par käl. Endast huvudet var synligt över sprickan. Luvan hade fallit av.
Pojken vände och grep gubben i hans grå hår, men fick bara huvudet i handen. Halsen hade skurits av i den vassa blåisen.
Han stod på sitt gungande iskäl med sin förfärliga börda och stirrade på den slagen av skräck och kritvit i ansiktet. Så slängde han den ifrån sig med ett vanvettigt skrik och sprang, sprang — — —
När han kom i land, var havet öppet, och för en rasande nordan drev isen, söndermald till sörja, söderut.
Det var ingen stolt säljägare, som kröp under fårskinnsfällen den aftonen, utan en liten gråtande roslagspojke, som fått något att minnas, som skulle förfölja honom vaken och i drömmen, så länge han levde.
Jag tror inte på havet, inte ens i dag. Men vackert är det och pingsthänryckningsblått.