Fredrikson.
»Nog har vi
mat, men vi
haver inget brännevin!
Finns här någon
handlingsman, som
haver ett glas öl?»
Sången lät hes ur sjöbodens mörker. Det var naturligtvis Fredrikson, som var full igen.
— Vem ä dä som går å smyger omkring knutarna? Kom hit, alle man, judar å proselyter, greker och galiléer, bara ni har öl — ja ä sjuk i da, dössjuk — jaså, ä dä Engström! — Godagen, inte illa ment, men si, den där akviaviten som åltysken har, den borde förbjudas mä en särskild paragraf — inte blir en så sjuk utå vanlit Öregrundsbrännvin.
Jag kom barfota med uppkavlade byxor i vasskanten med min gäddsnara och skulle just vika om Fredriksons sjöbod, då han hörde mina steg. Det hade lyckats bra med fisket. En liten knippa smågäddor, utmärkta frukoststekgäddor, dinglade vid min svångrem.
— Va ska han mä såna där småglin te gädder, inte får en nå betalt för dom, å för resten ä dä olaglit.
— Jag säljer inte gäddorna, jag äter opp dom. Och för resten är det tillåtet att snärja.
— Ja ska låta bli å anmäla Engström, om han bjuder på en sup.
— Tror Fredrikson, att jag går och bär brännvin på mig?
— Nå, då kan ja bju på bå en å en halv, sämre kar ä ja inte!
— Nej tack, Fredrikson, jag fortsätter runt udden, och sen blir det lagom att steka fisken till frukost. Vad gör Fredrikson i sjöbon? Sitter och nubbar, kan jag tro.
— Nääj, Engström, utimillan mig och flaskan är likasom att ett stort svalg befästat — nej, i da går dä inte — särskilt om ja inte får sällskap. Tysken var för svår i går kväll. Här håller ja på mä nätena, för vi ska lätta dom i morron, men ja ger näten faen, ja följer mä honom, Engström, å sir på när han snärjer gädder, å litern tar ja mä mej ifall torsten skulle komma på för häftit.
— Nej, stanna här, Fredrikson, och gå inte med och skräm gäddorna. Adjö nu! Sköt nätena, jag vill gå ensam!
— Vill å vill! Ä inte dä här min egen strand? Går ja inte vart dä kan falla mej in. Ja ska — —
— Adjö nu!
— Jaha! Jasså? Han exmerar inte å gå ihop mä Fredrikson, för Fredrikson ä full, tror han, Engström, ja har varit i lag mä högre herrar än honom, ska ja säja, mä disponenter å deriktörer å präster å fan å hans mor — —
— Ja, stanna nu, Fredrikson!
— Nej, nu ä ja mä, jädrar å slå alarm! Här har Engström pojken opp i alla väder! Tror du ja väjer för nån åv kvinna född, nähäj, gosse — tror du inte ja har skött folk, bå snobbar å rallare — stanna, Engström, får ja säja honom en sak — han tror ja ä dragen, men ett lindebarn ä mycke fullare än ja — tror han inte att ja har varit annat än fiskare, jo, dä kan Engström ta gift på — —
Fredrikson halvsprang vid min sida, ty jag påskyndade mina steg åt landsvägen till.
— å när ja va förman ve skogshygget ve Dannemora å hade två hundra man — säjer å skriver två hundra man — å alla ville di åt mej — di ville si mitt hjärteblo, å ja gick in i högen, inte så mycke som en spasserkäpp hade ja — bara tomma knytnävarna å så frågade ja: Va vill I, folk? frågade ja. Vi vill ha påökt, sa di. Dä ska I få, sa ja, kom an bara, ett dussin i taget, inte fler, sa ja, men jämnt ett dussin, å di kom, å jädrar anoda ble dä inte kattabalik åv, dä va väl tie minuter som ja inte rörde marken mä föttera, men så gjorde ja värmlandskastet, som ja lärde mej utå en beväringskamrat, å di stank omkring mej som ostmaskar — vänta, Engström, ska han få si hur värmlandskastet ä — vänta, säjer ja, dä kan va gott å kunna när en kommer i lag mä såna som bå mej å Fredrikson — en tar i kragen på dä här viset — —
— Låt bli det där, Fredrikson! Tar han i mej, så tar han i far sin!
— Fara mej hit å dit! En tar så här å — —
Nu voro vi ute på landsvägen och Fredriksons stuga lyste vit mellan lönnarna bara några steg därifrån.
— Å så — —
— Fredrikson!!! ljöd det från lagårdsbacken.
— Va i helsinge nu då? Ä käringen i faggerna? Ja, ursäkta, Engström, men dä va inte illa ment.
Mor Fredrikson öppnade grinden och sade: — Jasså? Ä dä på dä viset?
— Va har du å säja te om, käring? sade Fredrikson.
— Jo, först dä här! Och mor Fredrikson tog litern ur rockfickan på maken och dängde den i stengärdesgården — å sen dä här — och hon tog ett fast tag i rockkragen på Fredrikson, vred om, så han hickade — taget var värt minst 2:50 — och sade: Han ä inte så farli som han låter, Engström. Dä värsta återstår honom.
Det var en målmedveten hand, som förde Fredrikson in i det trevna hemmet.