Tjuvpojkstreck.
På andra sidan bron, under vilken den mäktiga strömmen brusade, höjde sig gatan och smalnade till en gränd, gropig och smutsig, och från den gränden slingrade sig andra ännu gropigare och smutsigare gränder med underliga kåkar, snedvridna, stöttade och liksom gapande med förvånade portar över den nya tiden, som svärtade deras tak med stenkolsrök från fabrikerna och föste in ett nytt släkte i de låga rummen. Men bakom varje kåk låg en idyll, en gammal trädgård med gamla krusbärsbuskar och äppelträd och geranium och tistlar och för övrigt en flora, som var tropiskt yppig, gödd som den blivit av allt slask och smuts, som sedan århundraden flutit ned från gator och gårdar. Ty trädgårdarna sluttade brant mot älven.
I en av dessa kåkar bodde fattigprästen, och med hans son lekte jag i deras trädgård under försommarkvällarna. Vi voro klasskamrater och hade sinne för samma pojkstreck. Vi gjorde jodkväve och lade ut åt traktens pojkar, vi uppfunno krutet och våra tankar sträckte sig till och med så långt som till nitroglycerin.
Kanske inte läsaren vet, hur man gör jodkväve? Man köper jod på apoteket, slår ammoniak över och låter massan halvtorka. Sedan gör man kulor av den och lägger ut dem på lämpliga ställen. Då kulorna torkat, explodera de vid minsta beröring med en ganska bra knall och ett slag, som gör ont i fingrarna, men för resten är ofarligt, om man inte gör satsen för stor.
Vår granngård var också en idyll, och i den bodde en gammal kapten med sin hushållerska. Mitt på gården stod ett bord med marmorskiva i en liten syrenberså och på bordet stod en underlig pjäs, en urtavla på svarvad fot. Över siffran 12 lästes ordet MIDDAG och över sexan ordet TODDY. Efter denna döda klocka levde kaptenen.
Han var en sextiofem års man, förfärligt mager med lång, brun hals och ett kalt huvud, stora, utstående öron, liten, blåaktig näsa och stripiga, vita mustascher. Han syntes aldrig i trädgården, utom vid toddydags, då han ensam njöt drycken och rökte sjöskumspipa.
Men på andra tider var bersån livligt frekventerad, ty hushållerskan drack kaffe där flera gånger om dagen med sina väninnor.
Nu ägde jag och min vän ett salongsgevär. Kaptenens gård var rikare på sorkar än vår egen, och vad var naturligare än att vi utnyttjade den bättre jaktmarken, särskilt som vi lätt kunde skjuta genom springorna i planket, som skilde de båda idyllerna åt. I ett hörn bakom syrenbersån stod en väldig soplår, som alltid var öppen, och dit smögo de stora, feta skeppsråttorna utmed väggarna från alla sina hål i det gamla, murkna huset.
En dag, mitt under brinnande kafferep, kunde min vän inte låta bli att skjuta en råtta som, obekymrad om gummornas prat, tassade till sin måltid. Men skottet hördes, och djurets dödsskri kom hushållerskans hjärta att stanna av fasa. I detsamma kom kaptenen in från gatan.
— Kan kapten tänka sig, att pastorns odåga till pojke sköt en råtta alldeles nu genom planket! Tänk om det hade råkat mig, som satt ytterst! Tänk bara, sån rackare till pojke — ska vara bättre mans barn! I polisen skulle han, det skulle han!
— Nå, så hade jag väl fått skaffa mej en ny hushållerska — såna växer på trän! Pojkar ska skjuta och käringar ska skrämmas!
Och kaptenens magra skepnad försvann i förstudörren.
Min vän och jag klättrade upp till plankkrönet och ropade med triumferande röster enstämmigt: — Skvallerbytta bing bång! och döko ner igen.
— Sån en gammal rackargubbe! sade hushållerskan. Och ni, era satans pojkrackare, er ska jag nog få tag i!
— Hon kallade honom rackargubbe, och oss skvallrade hon på, sade min vän. Det ska hon få äta upp.
Dagen därpå hände det. Det var söndag och en lämplig dag för utförande av attentat. Torrt och varmt var det, och makterna voro oss gynnsamma. Vi väntade tills gumman gått till kyrkan.
Då smögo vi oss över planket, lade en stor hög krut under marmorbordet och ledde därifrån en lagom tunn rand fram till och under planket. Så satte vi oss i gräset och väntade.
Mycket riktigt! På beräknad tid kom gumman tillbaka från kyrkan med en likasinnad, och om en kort stund sutto båda vid sitt kaffe i soffan.
Min vän tände på. En fräsning, ett väldigt rökmoln och ett ännu väldigare skrik fyllde gården.
Då röken blåst bort, låg hushållerskans gäst och sprattlade som en däckad abborre under upphävande av ett bland de värsta tjut jag hört.
Hastiga steg hördes och kaptenen kom ut.
— Vad satan tjuter ni för, käringar? Har fan flugit i er i kyrkan? Men här luktar krut!?
— Å — å — goa kapten — det är den här prästpojken, som — — nu är mitt tålamod slut — han höll rakt på att bränna opp oss. Tänk, det rök till och vi var som mitt i en eldslåga.
— Är ni skadade? Lever ni, eller är ni döda?
— Nog lever vi, men oj, du min skapare —
— Nå, då så! Pojkar ska skoja med käringar! Stör mig inte!
Och han slog igen dörren mitt för näsan på skvallerbyttan.
— Nej, nu är det nog! sade hon. Nu går jag in till pastorn. Här ska bli rejs!
Vi bleknade.
— Skubba, du, sade jag till min kamrat. Jag stannar och säger, att far din inte är hemma, när hon frågar.
Han skubbade. Gumman kom. Jag stod där oskyldig i dörren.
— Är pastorn hemma?
— Nej, han gick ut alldeles nyss.
— Har du varit med om det här?
— Du!! Sa hon du?!
— Åja, nog förstår jag att du har varit med, annars skulle du inte vara här, när pastorn är borta. Och hans slyngel till pojke har förstås sprungit sin väg. Men om inte pastorn vill hålla reda på sin pojklymmel och dom odågor, som springer här och ställer till rackartyg, så ska ja säja till kapten att han går in och ger er stryk! Och det efter noter ändå.
— Äsch, det har han inte krafter till! Han är för mager! sade jag och spände ut mitt tunna bröst.
— Å, nog kan han tukta en sån där snorgärs som dej.
— Den! Som ser ut som en kattskalle på en kälkstake!
Pojkar äro otacksamma. Jag kan inte hjälpa det, men så är det.
— Ska vara bättre mans barn, men dom är som hamnbusar i truten! Men det här ska kapten få veta. Det finns väl polis och rektor. Vänta, du bara! Hon knöt näven mot mig och skyndade ut.
Jag bleknade. Jag såg en ohygglig stut i perspektiv, relegation och evärdlig nesa. Min vän kom fram och jag berättade det som hänt. Hon hade kallat mig du! Det var oerhört av en sån där kaffekäring och skvallerbytta. Det var nog dumt att jag sagt det där om kaptenen, men när en blir arg så —
Ja, han tyckte också att det var dumt, för kapten var en väldigt hygglig gubbe. Men han kunde nog aldrig få veta, vad jag hette.
— Ja, men om han frågar din far!
— Äsch, inte tänker han på det!
Men tydligen hade jag berört någon särskilt ömtålig sträng hos kaptenen, ty efter första lektionen dagen därpå blev jag inkallad i lärarerummet. Kaptenen befann sig också där. Rektorns min var hotande.
— Du lär ha förolämpat herr kapten?
— Nej, det har jag inte gjort.
— Ljuger du också?
— Nej.
— Kanske herr kapten själv skulle vilja säga, vad gossen sagt, då han tycks tredskas?
Kaptenen blev pionröd.
— Tja, egentligen har gossen inte sagt något till mig utan till min hushållerska.
— Nå, men vad har han sagt?
— Hm — tja — det — — tja, det vet jag egentligen inte, men det är oförskämt — tja —
— Har du sagt något till herr kaptens hushållerska?
— Jaa.
— Vad har du sagt? Berätta ärligt och sanningsenligt!
— Jo, jag sa att kaptenen inte kunde klå mig, för han såg ut som en kattskalle på en kälkstake, men hushållerskan kallade honom gubbrackare och det är väl mycket värre — — —
Det ryckte i mungiporna på den gamle rektorn och det hördes fnitter från de yngre lärarna. Kaptenen vågade jag inte se på.
— Gå och anmäl dig för klassföreståndarn, få vi talas vid sen! Marsch!
Jag gick med tungt hjärta tillbaka till klassrummet. —
Stryk, anmärkning för oskick och B i seder vid terminens slut.
Gamle, hygglige kapten! Gamle, hygglige rektor!