Haröliv.
När Agathe, åltysken från Stettin, kom och lade sig i Haröbukten, blev det liv i land. Han kom visserligen så tidigt att ålen icke hunnit slå till, så att någon kommers var det för tidigt att tänka på, men han hade med sig en stor ankare akvavit, och hövligheten fordrade, att man rodde ut och hälsade skepparn och pojkarna välkomna. Den ena matrosen var en rackare för resten, var svår på flickorna och hade fått smörj åtskilliga gånger särskilt framåt höstarna, då det inte var så lätt att se vem som gav smockan i kvällsmörkret. Men på försommarn hade allt groll glömts och för resten bjöd skepparn på kask och han var inte snål, det skall Gud veta. Särskilt första kvällen fick man sin ordentliga hyra och cigarrer till, fina tyska svarta jäklar så man blev jämt yr i skallen.
Nu vet alla som lagt till vid Harö och varit där någon tid, att gubben Isakson och hans måg Janson inte varit kuttrasju sedan gubben gjorde paktum mellan dotter och måg och tvang honom att skriva på bara några minuter före vigseln, då det inte var så gott att neka för skandalens skull, fast nog hann Janson tala om för gubben vad han var för en skojare. Gubben och mågen talade aldrig ett ord med varandra sedan — de bara tittade som arga tjurar vid måltiderna, och nog kan man tycka att mågen hade rätt att vara ilsken. Gubben kunde väl sagt ifrån i tid, så hade det inte blivit äktenskap av, men efter tredje lysningen var det ju inte så lätt och för resten hade flickan måst börja ta ut kjolarna, så vad det beträffar var ju allt som det skulle.
Allt det här visste ju skepparn på Agathe om, och första kvällen i Haröbukten visste han också att både Isakson och Janson kommo ombord — i var sin båt förstås och på olika tid. Och då blev det alltid gräl, när de fått en fyra, fem kaskar. Då talade gubben om för alla i kajutan att mågen inte var värd så mycket som en strömmingsråk och mågen sade rent ut att gubbjäveln skulle få på plytet när de rodde hem — ibland skulle han se hjärtbloden på gubbfan. Men skepparn bara skrattade och sökte raljera bort alltsammans med mera kask. Där satt gubben och mågen och söp och morrade åt varandra. Gubben var för resten inte rädd för Janson, ty den senare hade supit rätt friskt i sin tid och var väl inte så mycket att ta i, men han kunde ju vara lömsk och ge gubben ett tjuvnyp bakifrån, om han inte såg opp.
Så kom förra sommarn. Vi seglade med kuttern till Harön, och när vi svängde in i viken låg åltysken där redan. Det var sent på kvällen, men vi uppfattade tydligt att man inte gått och lagt sig än ombord på Agathe. Där skreks och sjöngs, och Ede, äldste matrosen, spelade handklaver på backen. Vi sågo några skuggor röra sig på däck i något slags takt. Man dansade bland rundhult och ändar på däcket.
Just som vi fått kroken i bottnen bara några famnar från Agathe, hördes en misstänkt plumsning och förvirrade skrik därifrån. Vi sågo en man hoppa i en av de många ekorna som garnerade sidan. Vi sågo honom luta sig över kanten och hala in ett bylte som hostade och spottade, och någon skrek: — Lägg den jäken i ekan! Låt’en inte komma ombord igen! — Ånej, va lugna ni, han kan inte, så gärna han vill! — Låt dä värsta rinna å’en, å ro’n i lann! Ta å dra den jäken mä en ända ett slag! Ryka på svärfar sin, tänk sån en jäkel — men gubben var säker, han gav’en en ibland ögona så dä passa precis!
Då förstodo vi. Janson hade börjat bruckla med gubben Isakson om gammal ost och fått sig en kimboblängare, för gubben hade gamla sjötag och Janson var ju bara långt oppifrån land.
Någon rodde Janson i land. Liggande på bottnen av ekan sjöng han en vild sång, som handlade om blod och kniv och gubbfan. Han improviserade alltid, då han blev full. Det var inte vers, men det lät som något gammalt hedniskt kväde, nog så ruskigt för resten. Karlen som rodde vräkte Janson i land, där han blev liggande som en hög kläder. Han gav ifrån sig en och annan ton i början — sen somnade han.
Först mitt i natten rodde de andra gästerna från skutan. Vi väcktes av knakandet i båtar och åror, när de gåvo sig i väg. Vi hörde dem bråka i buskarna och småsjunga uppåt skogen. Janson sov som ett paket.
Dagen efter skulle vi gå upp i byn och köpa färsk fisk. Vägen slingrade sig genom hagar och skogsmark, och just som vi skulle gå ut på Mattsons odling, skar ett skrän genom tystnaden, ett nödrop som kom oss att först tvärstanna och sedan ana något hemskt. Och det tystnade ej. Någon skrek för livet. Vi rusade i riktning mot den vrålande. Vid Mattsons lada rörde sig något bakom en albuske.
I gräset låg Janson på rygg och Isakson satt gränsle över honom. Janson gjorde skamgreppet på gubben och gubben skrek som om kniven satt i honom. Men gubben hade fått in vänstra tummen i näsan på Janson och vred till tolv medan han med andra handen tryckte ned hans fria arm. Vad som gjorde scenen särskilt pittoresk var att Isakson var alldeles naken så när som på byxor och skor. Hans rock, väst och skjorta lågo i småbitar runt omkring.
Jag sprang fram, ryckte undan gubben och kastade mig över Janson. Men i samma ögonblick fick denne ett bra vridtag om linningen på gubbens kalsonger. Han vred tyget ett par gånger om sin handled. Jag försökte rycka loss linningen, men taget var för gott. Jag bad en av mitt sällskap att skära loss gubben ur taget. Kamraten tog upp sin kniv, gjorde ett snitt och gubben reste sig upp. Jag lade mig över Janson och höll hans armar.
Men Janson hade fått se min kamrats kniv och började under tårar tigga att få låna den. Han såg hemsk ut. Blodet rann i en jämn, tjock ström ur näsborren, som just hade smekts av gubbens järntag. Hans händer voro blodiga upp till armbågarna — det hela verkade slakt. Men värst såg gubben ut. Han var blodig om hela sin nakna överkropp.
— Gå nu hem, Isakson, så håller jag Janson under tiden.
Janson fräste av ilska och småsjöng om kniven.
— Ska ja gå hem igenom byn på dä här viset å bli som ett apspektakel för hela byn? Ska ja dä, Engström? Vill han dä? frågade Isakson.
— Tror Isakson att det är något nöje att ligga och hålla Janson? Tror ni jag har tid med sådant här? Gå nu hem bara, Isakson!
— Nä, han får inte gå hem, förrän jag har klätt å’en böxera mä. Har ja klätt å’en oppte, så kan ja väl klä å’en nerte mä! gnisslade Janson.
— Inte går ja hem så här som ja nu ä! försäkrade Isakson. Ja ska ha Jansons kläder, annars går ja inte hem, nä så jäklar — å dä svor ja på! Ja ska ha klära, ska ja! skrek han. Å va i hellskota har Engström mä dä här å göra för resten?!
— Ja, va faen har du mä dä här å göra, Engström?! grät Janson. Släpp opp mej, annars!
Ja, vad hade jag egentligen med saken att göra? Och en kamrat instämde: — Låt dom här kurrarna göra opp saken sinsemellan! Vi kan ju stanna kvar och se efter att de inte använda tjuvtag. Slåss ni, bönder! Men tar ni fula tag, får ni smörj båda två!
Nå — att spela skiljedomare i ett mellanhavande, som aldrig kunde göras upp, var ju ingen framtid. Jag släppte Janson.
De röko ihop igen och vi ställde oss på lagom avstånd, beredda att ingripa om så skulle behövas.
Striden gällde nu Jansons rock och väst, ty det skulle ju ha varit en evig skam för byns rikaste bonde att gå hem naken som ett spektakel.
Plötsligt fick Isakson ett bra tag i Jansons rockkrage. De ramlade omkull båda och Janson kom under men framstupa. Isakson slet till och alla ryggstyckena i Jansons rock, väst och skjorta följde med, sköra som kläderna voro av svett och saltvatten. Vild av triumfen över denna lyckade åverkan på fiendens garderob, tog Isakson ett nytt tag, innan Janson hunnit resa sig. Denna gång fick han tag i byxlinningen — och i nästa ögonblick höll han i sin hand hela Jansons byxbak. Mågen var nu värre tilltygad — om jag så får uttrycka mig — än svärfadern.
Då lyste det till ett fult grin i Jansons ansikte, som blivit kritvitt mellan blodstrimmorna. Som en pil var han vid gärdesgården och ryckte loss en väldig stör. Det låg mord i blicken — men nu kastade vi oss emellan. Janson slet av sig resterna av rocken och skjortan, som hasat ned över händerna, och han stod lika naken som svärfadern. Men vi höllo de båda kämparna och förklarade striden avslutad. De ångade av svett och akvavit.
— Om ni nu inte håller er lugna, blir det stryk, sade vi, och det efter noter. Såja, sååja, bråka inte — — nej, lugn, såja! Egentligen borde ni ha smörj — men ni ska slippa — så hyggliga ä vi! Helt om, marsch!
Det blev ett dystert tåg tillbaka ned till sjön. Men kämparna lugnade sig och de insågo att skammen att gå nakna genom hela bygatan aldrig skulle kunna överlevas. Nere vid stranden tvättade de sig och fingo var sin långa oljerock, varefter vi följde dem till byn.
Vi stannade utanför Isaksons stora byggning för att få tillbaka våra oljerockar.
Just som gubben dök in i förstun, kom jag ihåg, att vårt ärende från början varit att köpa fisk.
— Hör nu, Isakson, det var sant, kan vi få köpa lite färsk fisk, ropade jag.
Han vände sig om.
— Ja, ja har just tagit opp abborrar för eget behov ur sumpen i da på morron, så dä går väl an — skulle dä va möcke?
— Ja, så där ett par kilo ungefär.
— Men ja vet inte redit, va di tar för abborrn nu — d’ä ont ätter fisk, ska ja säja.
— Ja, i Grisslehamn tar dom 70 öre, förklarade jag.
— Ja, men i Tälje tar di visst 80 — d’ä ont ätter fisk!
Rackargubbe!