Hövlighet.
Vi kallas ju Nordens fransmän — gubbevars. Vad som menas med detta har jag aldrig fått riktigt klart för mig. Det är väl med det som med de flesta andra värden: När de bli utnötta, behöva de en omvärdering. Men man menar väl, att vi äro lika artiga som fransmännen. Gott! Jag har träffat många oartiga fransmän och ännu flera oartiga svenskar gunåssåvisst. Och någon statistik finns nog inte i fråga om de olika ländernas artighet.
Emellertid duger det inte alltid att vara hövlig. Det måste ske med stor urskillning. Låt mig berätta!
Jag hade bott i Paris ett par månader och fått vanor som närmade sig ett visst slags parisares, ty jag bodde i Quartier Latin. Jag kom så småningom att bli stamkund på en bestämd krog, där kuskar och målare och annat fattigt folk åt billigt men gott, raffinerat gott. Då värden på en sådan krog ser att man blir daglig gäst, kommer han fram och trycker ens hand, talar politik och slår sig ned ibland, dricker ett glas och bjuder gärna på ett. Garçonen omhuldar en, talar politik och lancerar de sista kvickheterna. Det verkar familjeliv eller åtminstone inackordering.
Nu äro ju vi svenskar vana att lyfta på hatten i tid och otid. De flesta av oss hälsa nästan hjärtligt på de tjänande bröderna, på restauranger, i butiker, och detta passar bra i Paris och Stockholm.
Men kom till London och gör det!
Jag måste erkänna att jag egentligen aldrig har trivts i London förrän på sista tiden. Jag hade tyckt mig observera att betjäningen på hotell och restauranger gapade på mig. De vände sig om, de viskade, de fnittrade. Jag fattade icke orsaken. Hotellportvakten slog upp munnen på vid gavel, då jag passerade honom, och i rökrummet väckte minsta beställning uppseende. Det blev pinsamt i längden, jag tittade mig i var spegel, om jag möjligen var sotig på näsan — men det var jag aldrig. Jag var snyggt klädd, elegant kan man säga. Jag drack de dyraste drycker, åt den bästa mat och gav gentila drickspengar, dock ej överdrivet, ty sådant medför ingen välsignelse. Men lika förbannat gapade man — nej, tacka vill jag Paris — där är man som hemma.
Emellertid kom jag åter till London för något år sen. Jag skulle bo på ett mycket elegant hotell och kom dit en förmiddag i ressällskap med en vän från Paris. Vi voro båda klädda i nya moderna kläder, köpta i Paris. Det enda originella hos oss skulle möjligen ha varit att vi hade mjuka hattar à la mode du Quartier — men jag har sett stadgade engelsmän också gå i mjuka hattar.
Nå — vi kommo till hotellet, där en gemensam vän till oss bodde sedan flera år. Vi betalade vår chaufför, portvakten satte svängdörrarna i rörelse, vi tackade med en kort hattlyftning, vi kommo in i vestibulen, lyfte på hatten för tjänstemännen, av vilka vi skulle beställa rum — har ni sett på fan — gapade inte alla, portvakt, portierer, kassörer och gäster som uppehöllo sig i vestibulen! Vi fingo våra rum och frågade efter vår vän, doktor L. Han var för tillfället icke hemma. Vi ajusterade oss, rekvirerade en automobil och reste ut på en stund — följda av employéernas förvånade och leende miner. Vi tyckte att vi kommit till en bondhåla, en brackopolis. Nej — leve Paris!
När vi efter ett par timmars promenad åter susade fram på asfalten till hotellets entré, stod vår vän doktorn där, han också småleende och med icke så litet ironi i vänstra ögat.
— Hör ni, pojkar, innan vi gå in och få en drink, så hör och lyd ett gott råd: Hälsa aldrig på någon betjäning! Rör aldrig vid hatten i ett hotell, en restaurang, en butik! Ni har hållit på att förstöra mitt anseende här. Då jag kom hem, sade en portier att ett par högst underliga människor hade sökt mig. Var det kanske patienter? frågade jag. Var det gentlemän?
— Tja, kanske det var gentlemän, men de bockade gång på gång och lyfte på hattarna ideligen — men det var kanske gentlemän ändå —
Emellertid behålla vi bilen och resa nedåt stan till Burberry för att snygga opp er. De där hattarna duga inte. Ni ska ha mössor — och det duger inte att röka caporal så där — ni måste ha pipor. Och framför allt — hälsa aldrig!
När vi kommo tillbaka på kvällen för att kläda om oss och passerade betjäningen hade vi redan skaffat oss den min, som anstår gentlemän. Alla de mötande, kyparna i rökrummet, portiererna voro bara luft för oss — och borta voro de ironiska småleendena. Man bockade till jorden och vi låtsade som om vi ej observerade det. Men jag måste knyta handen i fickan om min tobakspung för att ej vara hövlig av gammal vana.
Kom ihåg det när ni skall resa till London och försök inse, att denna uppsats icke är en humoresk! Varför skall man alltid skriva humoresker!