Söderbom.
När Söderbom hade fått några kaskar, kom han alltid i det vilda lynnet. Han var en storväxt, bredaxlad karl och hade satt skräck i samhället ända sedan han blev så gammal, att han dugde på sjön. Hans tempi voro de vanliga. Först började han gråta så hela kroppen skakade, och så länge han höll på med det, var han inte farlig. Då kunde man med lämpor och goda ord få ut honom på vägen, men då var det också bäst att regla dörrar och bomma igen fönster. När han då inte kunde komma in igen, blev han ursinnig, slog ihop händer och klackar, neg och svor, rev ned staket, sparkade på dörrarna och lovade utgjuta blod, tappa dom bleka allesammans. Då även detta blev utan resultat, drog han kniv, gick omkring halva natten och högg i dörrar och väggar så att kvinnor och barn gräto och männen lovade sig själva och sina hustrur, att detta var sista gången de varit i lag med Söderbom.
Han hörde också till det slags folk, som klär av sig för att sätta fasa i andra och det hade hänt några gånger, att han under gråt tagit av sig alla plagg utom skorna för att bli litet ledigare, när det stora slagsmålet skulle börja — ingen vågade sig på honom, ty han såg verkligen fruktansvärd ut, där han valsade naken på vägen och högg med kniven omkring sig.
Så hade Söderbom hållit på i många år och rädslan för honom tilltog, men som det oftast var han som bjöd, var det inte så lätt att undvika hans sällskap, och kask får man inte alla dagar.
Men så kom en ny präst till socknen, en ung man, och hans första göra var naturligtvis att bekanta sig med sina sockenbor. Han såg hygglig ut, kunde prata med både gummor och gubbar, och det riktigt förståndigt till och med, fast han knappt hade början till skägg än och var liten till växten.
En söndagskväll var han inne hos lotsförman Karlson och drack kaffe. Och rätt som det var, började ett kattrakande ute på vägen. Karlson tittade ut genom fönstret. Mycket riktigt, det var Söderbom, som var i tagen igen.
— Vem är Söderbom? frågade pastorn.
— Jo, nu är det bäst vi reglar och bommar till, för annars kan det bli blodsutgjutelse, sade Karlson. Söderbom har supit igen, och då drar han alltid kniv och stark är han som en björn och ett riktigt vilddjur. Det har han varit ända sen han var barn.
— Det var otäckt, sade pastorn. Har han skurit någon?
Karlson såg på sin hustru.
— Nääj, det tror jag verkligen inte han har gjort. Kan du påminna dig, om han har skurit någon? Neej, om jag tänker efter, så har han inte det. Men han lever galen och hugger kniven i varenda dörr utefter hela landsvägen, när det sinnet rinner på honom.
— Nå, men har han slagit någon då? Han måtte väl ha gjort något våld någon gång, eftersom han är så fruktad?
— Neej, när jag tänker efter, så kan jag inte påminna mig något sådant, men farligt ser det ut — hela byn låser in sig, när han är ute och är i tagen.
— Vad är ni för karlar i byn, som tål sådant där? Jag skall gå ut och tala med honom.
— Nej, för Guds skull, goda pastorn, gör inte det! Det kan bli en olycka!
— Nu går jag ut emellertid, men ingen får följa med.
— Ja, men pastorn — — —
— Adjö på en stund!
Pastorn gick ut. Det var nästan nermörkt och några steg bortåt vägen valsade Söderbom som bäst och högg kniven gång på gång i handelsmans magasinsvägg, allt under upphävande av fruktansvärda tjut och avgivande av löften om blodtappning.
Vad som hände mellan pastorn och Söderbom fick ingen veta. Men tjuten tystnade, och om några minuter kom pastorn in igen. Söderboms stora slidkniv bar han i handen.
Karlson gjorde stora ögon.
— Hur har pastorn burit sig åt med honom? Vi var rent hjärtängsliga.
— Söderbom kommer aldrig att bråka mer, sade pastorn. Sådana som bara köra kniven i väggarna och tala stora ord, äro de minst farliga.
— Ursäkta, men pastorn har väl inte kunnat klå honom, pastorn som skam till sägandes är så ung och småväxt?
Pastorn log.
— Något illa har jag inte gjort honom. Emellertid tror jag att Söderbom är avsatt från sitt tyranniska regemente här i byn. Men nu måste jag gå. Tack och adjö!
— Men törs pastorn verkligen gå ensam? Söderbom — —
— Jo, jag är inte rädd och behöver ingen hjälp. Adjö nu!
Karlson och hans hustru gapade efter pastorn, då han gick, och gapade på varandra.
— Si, det var en präst, det!
Dagen därpå cirkulerade ett rykte, att pastorn tagit kniven från Söderbom. Andra dagen växte ryktet med lavinens hastighet. Pastorn hade hållit på att slå armar och ben av Söderbom, som höll sig inne och plåstrade om sina bulor.
När söndagen kom, var socknen mangrant samlad i kyrkan. Men vad som väckte största förvåningen var, att Söderbom var där också. Han var kanske den andäktigaste, han bad och sjöng och lät sina ögon lita till predikanten som till ett högre väsen.
Och så fortgick det. Söderbom var och förblev som en omvänd hand och kyrkan förblev packad varje söndag. När pastorn efter några år fick ett större pastorat, sörjdes han uppriktigt av hela församlingen, icke minst av Söderbom.
Jag träffade kyrkoherden för något år sen och frågade, hur han burit sig åt med Söderbom.
— Å, det var ganska enkelt. Jag känner materialet i skärgården, och det var ganska viktigt för mig att bli populär i socknen för att få meriter till en bättre. Söderbom kunde ha kramat sönder mig om han velat och förstått situationen, men jag satte allt på ett kort och förlitade mig på riktigheten av det vanliga omdömet om sådana där skränare, som bara höta, men aldrig slå till. Jag gick fram till honom, där han hoppade som en stolle, och sade: — Låt bli det där, annars får du stryk! Tag hit kniven! Genast, annars smäller det!
Och karlen blev faktiskt rädd. Han darrade som ett asplöv och bad: — Snälla söta, slå mej inte! — Du skall slippa stryk, om du lovar bättra dig. Och får jag reda på att du burit dig dumt åt igen, går jag hit och piskar upp dig. Gå i kyrkan om söndag; jag vill se på dig. Ingen skall få veta om det här, så länge jag är i socknen. Jag är den nye pastorn! Karlen var det beskedligaste kräk på jorden, det var bara hans supkamrater som skämt bort honom och trott, att han var en förskräcklig slagskämpe. Skål!
Och vi skålade, ty vi voro på en stor middag med mycket champagne hos en hovpredikant.