Kvinnan.
— Ni pratar, sade den lille skalden. Ni pratar om kvinnor! Bon! Har ni verkligen kvinnor i Stockholm?
— Ja, sade jag, det förefaller nästan så, ty folkmängden ökas — det är ju ett bevis, som inte haltar.
Längst borta vid bordsändan satt prins Karageorgevitsch blek och trött. Han log — om åt mig eller skalden vet jag inte.
— Nå, sade skalden, om ni menar honor, kan ni ha rätt, men kvinnor, det är ett annat djurslag. Har ni suffragetter? — naturligtvis ja! Dem kallar jag inte kvinnor — men de som inte vilja ha rösträtt kallar jag inte heller kvinnor — se på den där till exempel!
En lång mörk dam gick igenom salen. Hennes ögonfransar tycktes vila på hennes kinder.
— Ni menar att hon skulle vara kvinna i er mening?
— Se på mannen som följer henne! Det är en amerikan — mr Gould, ni vet — se på honom och säg sen, om ni inte tror att hon är kvinna! Se på hennes ögonlock! De vila på kinderna tungt som om hon aldrig skulle få kraft att lyfta dem. Tror ni att han är orsaken? Nej! Tror ni att hon är det! Ja! Tror ni att hon bryr sig om rösträtt? Tror ni att hon bryr sig om kärlek?
— Nå, sade jag, då är det väl pengar hon bryr sig om. Det skulle jag kunna förstå. Är det inte mr Gould som har betalat hennes hatt, hennes kostym för övrigt?
— Nej — ja, det vet jag inte för resten, men jag känner henne — hon går omkring i detta Paris och väntar på döden. Hon skulle vilja ha ett barn, men det skulle deformera henne, och hon skulle behöva internera sig en tid under havandeskapet — — —
— Nå, men då ha vi kvinnor hemma i Sverige, kvinnor, som inte äro rädda — — —
— Ja, men var blir då kvinnan av — begreppet kvinna? Det blir ett hat, en lagrad kärlek, som arbetar som vinet om sommarn. Le vin travaille. L’amour travaille aussi — och när kärleken slutat arbeta, är kvinnan kvar som en naturkraft som uppfyllt sitt ändamål — ett jäsande hat mot mannen som deformerat henne!
— Nå, men då är i alla händelser en plikt fylld, livets eget krav! Inte sant?
— Men vad har ni vunnit med det? Ingenting! Nästa kvinna! Alla kvinnor i steeplechase!
Den lille skalden talade sig varm. Det hade blivit tyst vid bordet och alla hörde på vårt samtal. Jag kände mig som en av de björnar, som småstadsborna i Sydfrankrike tro gå i sele framför våra droskor.
— Säg mig, sade skalden, hurudana äro era blonda kvinnor? Kanske de kunde skaffa mig en sensation?
— Tja! Men tillåt mig undra om ni inte är en snobb! Hur gammal är ni? Kanske jag är indiskret?
— 21 år — det bör räcka!
Plötsligt hördes från bordsändan prins Karageorgevitschs blyga röst:
— Jag är jämnt dubbelt så gammal.
Den lille skalden ignorerade prinsens replik absolut. Han rynkade sina ögonbryn och sade: — mr Engström, ni har kallat mig snobb!
— Monsieur, sade jag, jag frågade bara, om ni var snobb — — —
— Ett ögonblick, sade prins Karageorgevitsch, nu passerar mr Gould med madame!
Den långa svarta kvinnan närmade sig följd av mr Gould. Hon gick först med ögonfransarna vilande på kinderna. Mr Gould gick efter, litet stapplande i sina blanka skor och trevande i sin vita sidenväst. Antagligen efter de amerikanska millionerna.
— Detta var alltså vad ni menar med kvinna? frågade jag skalden.
— Såg ni inte hennes ögon? replikerade han.
— Nej, hon vågade inte visa dem.
— Nå, där har ni kvinnan? Era blonda slå ut ögonen som solfjädrar, våra mörka äro naturkrafter, som gömma sina ögon till ögonblicket då de behövas.
— Men vänta, sade prins Karageorgevitsch, nu gräla de därute i tamburen. Låt oss gå!
Vi gingo ut! Den svarta kvinnan hade lyftat sina ögonfransar och skrek åt den så kallade mr Gould på äkta argot: — Qu’est-ce que t’affure sur ton bobino?
Det är uttytt: Hur mycke fick du på din klocka?
Den lille skalden försvann i världsvimlet och prinsen och jag förvärvade våra rockar. På gatan väntade automobilerna. Vi höggo en kupé och åkte nedför avenyen, som om vi aldrig hade träffat några skalder i hela vårt liv.