Trutklippans fyr.
Ett vitt hav, en vitglödande luft, en sol som öser vitt ljus och vit värme över en vit centerbordssnäcka, där jag sitter med min kamrat och transpirerar. Hans ansikte är overkligt som färg. Jag ser honom som genom mjölkglas. Svett pärlar på hans panna och kinder. Som om små stjärnor skulle flyta över ansiktet. Hans linnerock går ihop med havet och luften. Men under toften där han sitter är blå skugga och ur den blinka gröna blixtar — apollinarisflaskornas solreflexer. Men apollinarisen hjälper inte. Den kommer omedelbart ut genom porerna — och nyss ha vi badat — inte det heller hjälpte. Dyningen gungar oss i oändligt långsam takt. Ingen horisont — men vi ha en känsla av att glida någon vart. Kompassen visar att stäven vill nordpå, men seglen hänga slappa och standerten är död. Båten styr alltså — eller äro vi i någon ström?
Plötsligt se vi något sällsamt. Det är som om vattenytan oändligt långt borta skulle skäras av ett taggigt vidunder. Vi se endast taggarna och ana en ofantligt lång rygg under. Men det är ju alldeles nära. Horisonten är borta och det finns inga avstånd. Nu se vi. Det är ett stim tumlare, vilkas svarta ryggfenor röra sig alldeles förbi oss och tyckas välva sig runt som hjul.
Jag reser mig upp för att se genom kikaren. Men innan jag hunnit resa mig fullständigt, får jag en vision av ett skär med två stugor och en del av en rund byggnad, någon jättepelare. Då jag rest mig fullständigt är alltsammans borta. Jag böjer mig igen, mycket riktigt. Det är Trutklippans fyr. I denna glödande luft och i denna belysning är havet fullt av överraskningar och solstrålarnas spel följer lagar som ännu äro outforskade.
Jo, alldeles riktigt! Vi äro till och med ganska nära Trutklippan. Vi tyckas glida med sydlig ström. Alltså ta vi i land där. Visserligen lär det inte finnas någon hamn, men fyrvaktaren måste väl kunna dra opp sina egna båtar och för resten har han nog ingenting emot en grogg och en pratstund. Han ser nog sällan folk.
Men denna värme är fruktansvärd! Det måste komma något ur den, åska eller världens undergång, en glödande vilsekommen bit av en stjärna som närmar sig. Vi ta årorna och ro — nå, nu ha vi ju fyren alldeles inpå oss. Som en dröm ligger den på vattnet med färger som i en pärlemorsnäcka. En man kommer ut ur en stuga. Han står som en blåvit skugga mot luften. Han ser på oss genom en tub.
Å herre gud så skönt! Det kommer en fläkt, en vindpust, och havsytan vattras svagt. Ser du, vattnet verkar pansarskjorta, just samma teckning i vattringen. Men denna aning om vind dör bort, flyger norröver och försvinner som om någon skulle ha målat ett hårfint blått streck mitt i allt det vita.
Vi lägga till vid berget. Mannen med tuben kommer ned till stranden. Han har stort rött skägg och små vattenblå ögon.
— Herrarna stanna väl här över natten, säger han. Det blir väder av det här, och den där lilla båten är ju ingenting att komma med i en riktig storm. Om herrarna ror runt den här udden, så har vi slipen där.
Vi rodde dit, togo ner seglen, gingo i land och snart hade vi med hjälp av en fyrskuren talja dragit båten långt upp på land.
Fyrvaktaren tryckte våra händer och önskade oss välkomna.
— Jag skall säga herrarna, att det är rart att få besök på Trutklippan. Det är jämnt åtta månader i dag, sen jag sist såg ett främmande ansikte. Men nu hoppas jag herrarna håller till godo med så enkelt som jag har det. Sprit har jag inte, för sådant är en fly vara, för att inte tala om ölet, men fisk finns och dessutom har jag nog lite säckfågel — —
— Säckfågel??
— Ja, ejdern är ju förbjuden så här års, men så här ute i havet är det inte så noga. Här behöver man inte stoppa den i säck, när man går hem från jakten. Och potatis finns och kaffe, förstås.
— Kanske fyrmästaren tillåter att vi tar lite konfonium med i land? Kan inte vi helt enkelt få bjuda på supé? Vi har brännvin och öl och whisky och apollinaris och konserver i massa. Men kan vi möjligen också få var sin koj för natten — annars reder vi oss nog i båten.
Fyrvaktarens ansikte hade lyst upp vid uppräknandet av de på Trutklippan sällsynta läckerheterna.
— Jo, nog finns det kojplatser, alltid. Ja, var så goda och stig upp då! Märkvärdigt att ungarna inte fått syn på oss än, annars brukar de nog ha ögonen med sig.
— Så — fyrmästarn är gift?
— Ja, och har tio barn, det äldsta fjorton år — ja, barn är en Guds gåva, förstås — — men det är många munnar som ska ha mat. Fast nog räcker det alltid till här ute. Här är ju inte några frestelser till lyx eller sådant, och inte blir det något uteliv för mej heller, ha, ha, jag menar krogliv, förstås, som drar pengar.
Vi lassade på oss en del av vår proviant och gingo upp i fyrvaktarens stuga. Nu myllrade ungarna in och vi välkomnades av hustrun, en liten tunn varelse, som såg ut att kunna blåsa bort när som helst.
— Nu sätter du på kaffe först, sade fyrvaktaren, och sen på kvällskvisten dukar du snyggt, för herrarna vill bjuda på supé.
Så hårt tonfall hans röst fick, då han talade till hustrun! Jag såg på honom från sidan. Det måtte vara hemskt att bo med en sådan man på en klippa i havet. De små stickande ögonen under röda ögonhår talade sitt tydliga språk, de väldiga rödludna kindknotorna, det okänsligt formade örat, ur vilket en röd hårtofs stack ut, det röda skägget, i vilket gula tänder lyste till ibland och den hårda pannan, mannens stämpel var skarp och klar. Och den lilla hopkrympta människan vid hans sida med sina tio ungar skulle väl också kunna berätta, om hon ville.
Runt omkring oss stodo barnen och stirrade med vidöppna ögon och gapande munnar. Vårt besök var en epok i deras liv. De två minsta började plötsligt gråta. Situationen blev dem för överväldigande.
— Ut med ungarna! sade fyrvaktaren. Jag tror du glömmer kaffet för resten! Herrarna får ursäkta, att de inte har folkfasoner, men de ser ju aldrig någon människa.
Snart sutto vi vid kaffekasken och pratet var i full gång. Vi talade om fiske och sjöfågeljakt, segling. Hustrun satt i rummet bredvid. Jag såg henne genom den halvöppna dörren och observerade att hon ibland skrattade till, ett kort, underligt, liksom dött skratt.
— Skall inte frun dricka kaffe också? frågade jag.
— Jo, om herrarna vill så — kom in, Charlotte! ropade fyrvaktaren. Hon kom in och satte sig liten och försagd vid dörren. Vi fortsatte samtalet och hon började skratta igen. Vid den minsta obetydlighet kom det där skrattet och nu lade hon inte band på det. Då hon satt i andra rummet var det undertryckt, tystare. Jag och min kamrat började undra, om det stod riktigt rätt till i hennes hjärna, och som om hon gissat våra tankar, sade hon plötsligt:
— Herrarna undrar väl över att jag skrattar, men se det är så roligt att höra människor tala.
När mannen någon gång talade med henne, blev följden ett barn.
Äldsta flickan kom in och hälsade från fyrbiträdet, som bad om ett samtal.
— Han kan vänta!
— Men kan vi inte be fyrbiträdet komma in och ta ett glas med?
— Nej, det där folket kan man inte umgås med, och disciplinen, ser herrarna, den är en viktig sak på en sådan här plats.
— Ja, men jag tycker att man skulle känna sig böjd för att ty sig ihop, då man är så få på ett så litet skär.
— Duger inte! Nej, är man förman, skall man hålla disciplin! Vart skulle det ta vägen annars!
— Ja, men fyrmästarn tillåter väl att jag bjuder honom på ett glas nere vid båten?
— Det lägger jag mig inte i, men sådant där folk skall man hålla kort.
Medan hustrun dukade till supén gingo min kamrat och jag ut och pratade med fyrbiträdet, som stod försjunken i djupt begrundande av vår båt och dess överklassgrejor, den smäckra wiren, den blänkande mässingen och den vita manillan. Nej då, för all del! Han hade ingenting emot en whiskygrogg.
— Nå, jagar ni mycket säl här omkring?
— Ja, nog har vi skjutit mycket förr, men nu när man är ensam, så — — Fyrmästarn och jag jagar inte mer ihop och man måste vara två. Se, det blev liksom ovänskap oss emellan efter den där historien med finnarna.
Aha! Nu kom jag ihåg. Det hade till och med gått igenom pressen. Det hade kommit finnar över på sälisen och de fingo en bra jakt runt Trutklippan, medan fyrvaktaren hade otur. Så en dag bröt isen upp, på en gång, som ett skott, för en nordlig orkan och finnarna kommo i livsfara. Fyrbiträdet såg det och sprang upp och varskodde sin förman, men han vägrade hjälpa till. — Va faen har de här att göra i vår sälis?
— Men vi kan väl inte låta folk dö så här för våra ögon, när vi kan hjälpa dom!
Fyrbiträdet tog sig ut ensam till finnarna och räddade dem. Därav fiendskapen. Det kom i finska tidningar och diskuterades några dar. Men absolut klarhet blir det aldrig med saker och ting, som hända så där långt ute i havet.
— Behåll nu den här flaskan och tag en grogg när det blir för ensamt!
— Å, herre gud, får jag hela flaskan? Jo, det får jag säga! Ja, tack och tack igen! Ett sånt kalas bjuds man inte på alla dar. Ja, se det är då skillnad på folk och folk.
När vi kommo upp i fyrvaktarens stuga, var det dukat bara för tre. Vi ville ha frun och barnen med — vi hade ju konserver för en månad ombord. Nå — frun fick ju komma med om vi nödvändigt ville — och nog fick vi bjuda barnen också, men de skulle äta i köket. Herrarna tar ifrån sig för mycket!
Ja, det blev fest på Trutklippan och frun skrattade sitt trista skratt så länge hon var med.
— Nå, jagar ni mycket säl här i vårisen? frågade min kamrat.
Fyrmästaren sköt en pil ur de vattenblå, en hastig, med en misstanke på spetsen.
— Nu blir det inte mycket jagat, åtminstone inte i isen. Ja, det var en tråkig historia med de där finnarna! Herrarna har väl läst den i tidningarna, kan jag tro. Men vad skulle jag göra? Jag hade gikt i axeln och hade bara varit till hinders. Det var inte så farligt som de skrek om, när en man kunde rädda dem. Och för resten, vad har finnarna här att göra, på svenska sidan, i vår sälis, jag frågar bara det. Bra var det emellertid att de blev räddade, för det hade ju blivit prat och skriverier, och de som inte förstår, vad som menas med sälis, de skriker värst. Vad har en tidningsmurvel, som sitter i Åbo eller Stockholm, för aning om sådana grejor? Och finnarna kan hålla sig hemma och gå till bottnen där i stället för att komma och förstöra jakten för oss. Skål!
Detta var ju en mycket tydligt formulerad moral och vi ansågo ämnet utagerat.
Fyrvaktarn groggade snällt och blev rätt öppenhjärtad. Han föreslog att vi skulle segla till Utklipporna och jaga ejder och han visste, var gäss häckade på svartkobben. Hade vi ätit gåsägg? Nå, då skulle herrarna få känna på mat som stoppar.
Men vi måste sova, ty i dagningen skulle vi fortsätta norrut, och det dröjde inte länge förrän vi befunno oss på andra sidan. Jag drömde om en liten människa, en pygmé, som skrattade och tiggde och bad att jag inte skulle slå henne för att hon skrattade.
När vi seglade, var Trutklippans hela befolkning nere vid slipen. Där viftades och hustrun skrattade.
Vi kryssade mot en svag nordlig bris. Havet låg blåklintblått i solskenet. Och det tycktes mig som om jag hade lämnat ett av dessa många privathelveten, av vilka jorden är så överfull.