Mars.
— O—i—åååjå—oo—åjåio—ki—ksch—ksch—pti—pti!
Fröken Linnea sätter sig upp i sängen och lyssnar, som om hon ville suga in mörkret genom öronen. Vad i herrans namn var det? Det lät som skriet från en människa i dödsnöd.
Men nu är det tyst. Vinden går över taket och väckarklockan pickar, men detta gör tystnaden bara djupare. Fröken Linnea lägger sig igen.
Hon är skaldinna, ty hon har haft två dikter i Idun. Hon är fyrtiotvå år och har nyss läst Karin Michaëlis, men hennes blomsjäl uppreser sig mot synpunkterna i Den farlige Alder. Hon har nämligen icke vaknat som kvinna än och hon känner ungefär som hennes gamla fina ogifta tant nere i Sörmland, som ryste, då någon sade byxor: — Om jag visste, att någon visste, att jag har en mage, så skulle jag dö!
Hon avskyr jupe-culotten, men beundrar suffragetterna på avstånd. Och när hon läser att en kvinna blivit stadsfullmäktig, går det en kåre av stolthet över hennes rygg.
Fröken Linnea försöker somna. Hon ligger och tänker på en passus i Den farlige Alder: — Om männen anade hur det ser ut inne i oss kvinnor, då vi äro över fyrtio år, så skulle de fly oss såsom pesten eller slå ned oss som gamla hundar —
Hennes väninnor ha varit ursinniga på Karin Michaëlis och sagt, att hon förrått könets hemlighet och prisgivit den åt männen — — Fröken Linnea kan inte förstå — ty hennes eget inre är liljerent, och stoftet på hennes Psykes vingar är orubbat — nu vill hon sova. Hon gäspar och slukar små portioner av det doftande mörkret i alkoven. Hon —
— Åjåjoå—OÅA—a—ksch—oi—oiiii—å—ksch—pti—sch!
Fröken Linnea sätter sig förfärad upp igen. Vad är detta? Med darrande hand tänder hon ljuset och lyssnar. Men hon hör bara slagen av sina egna pulsar — dunk — dunk — varifrån kom detta förfärliga ljud? Är det någon sjuk, kanske en döende, men var?
— Oiiii—I—åaio—O—ksch—ksch—pti!
Fröken Linnea hoppar ur sängen, tar ljuset och trippar ut i salongen. Hon stannar och lyssnar igen. Tyst som i graven! Så öppnar hon matsalsdörren och tittar ut försiktigt. Ingen där. Hon öppnar köksdörren. Ingen där heller. Hennes bara fötter frysa på korkmattan. Men vad var det? Från jungfrukammarn hörs ett fnitter — ki—ki—hi, hi—hi — har Selma besök så här sent? Det var konstigt! Den stadgade fyrtioåriga Selma från Småland. — Kanske det där ljudet kom från köket. Men nu blev där plötsligt dödstyst.
O, fröken Linnea, du känner icke livet och människorna! Och du känner icke våren, den farliga våren, som hoppar omkring på bockfot och gör lustiga språng i kapp med bäckar och ljumma vindkast.
Fröken Linnea knackar på Selmas dörr. Intet svar. Hon knackar igen och hör ett sömnigt: — Va ä dä? och knakandet i sängen, då Selma vrider sig ur den.
Selma kommer ut i köket, gäspande och gnuggande ögonen.
— Har Selma hört de förfärliga nödropen nyss? Jag trodde att de kom härifrån, och nu alldeles nyss hörde jag ljud från Selmas rum — men Selma har ju sovit, ser jag — å såna ljud det var! Det var som om någon skulle ha dött i plågor — har inte Selma hört?
— Äsch, d’ä la portvaktarkattera, som ä oppsläppta på vind — —
— Men varför skriker dom — det var bestämt inga kattor — det var mänskliga skrik — jag blev förfärligt rädd — Selma ser att jag darrar än!
— Äsch, d’ä kattera — förstår inte fröken varför di skriker, gamla människan!
— Nej, ä dom sjuka eller —
— Hi hi hi — dä va då dä stolligaste ja har hört i min da — förstår ho inte att di ä liksom pilletranska — att hi hi hi, att di blir liksom stollia nu i mars — di blir liksom kärleksfulla, om ja ska säja rent ut! Det vet la var barnonge, å dä ingenting å göra åt. Di slåss å väser å skriker som om en skulle hålla på å ändra dom, dä ä som dä ska va, när som att kärleken sätter åt dom på skarpen —
— Egendomligt, mycke egendomligt — men jag tyckte att jag hörde något ljud från Selmas rum nyss och jag tänkte — jag trodde — —
— Ja har la talt i sömnen igen. Si, ja brukar göra dä, när som att ja ä redit trött. Å ja har bå skurat å tvättat i da, så unnelit vore dä inte — en stackare får då träla — fast inte klagar ja, fröken ä rent en ängel, dä ä ho — —
— Ja, god natt, Selma! Men usch så hemska ljud! Riktigt hjärtslitande. Stackars djur!
— Synn om kattrackara! Synn om dom, som får fälas å anbata sej som dom vill! Tänk om e mänska skulle ge sej te å gnälla som ho hade tarmvre, när dä där sätter åt na! Då komme allt polisen å sae ifrå! Gonatt nu, fröken! Gå ho å lägg sej å va inte rädd för katter! Di lognar sej nog, när di ha spottat å fräst nåra tag!
Fröken Linnea trippade in och kröp till sängs.
— Oiiåjåj—oOO—I—oi—ksch—pti—pti!
Fröken Linnea blev inte rädd nu, men hon låg och stirrade ut i mörkret, full av nya tankar. Kärleken — vad är kärleken? Den tanken var inte ny hos henne. Hon hade grubblat över mysteriet. Hon hade diskuterat frågan med sin tant i Sörmland, men utan resultat, ty den gamla fröken hade mycket dunkla föreställningar om det andra könet. Hon föreställde sig karlar som brutala, ludna orangutanger, ty så hade hennes gifta syster sagt, och hon var olycklig och dog av sorg och hennes man var en major med kolossalt skägg och bred som så här över axlarna och svor som en stalldräng och drack — kan du tänka dig — han drack så att han vomerade ibland! Och vid en sådan skulle en flicka av familj vara fästad ett helt liv med oupplösliga band! — men Gud tog bort den änglasjälen — hå hå, ja ja!
Fröken Linnea tänkte på Den farlige Alder igen: — Det borde stiftas en klosterorden i stor och munter stil, för kvinnor mellan fyrtio och femtio år. Ett slags asyl för övergångsårens offer. Ty i varje kvinnas liv komma år, då hon är bäst betjänt med en frivillig inspärrning eller i alla fall med en fullständig avspärrning från det andra könet.
I de åren äro vi förryckta, men vi kämpa för att låta anse oss som kloka.
Ingen har ännu någonsin högt uttalat den sanningen, att kvinnan med varje år som går — som mot sommaren, då dagarna bli längre — blir mer och mer kvinna. Hon förslappas icke i det, som angår hennes kön, hon mognar ännu långt in i vintern.
— Är jag sådan också? tänkte fröken Linnea. Och hon återkallade i sitt minne detaljerna i en situation för tjugufem år sedan. Det var hennes enda upplevelse. En kadett som hon dansade med hade kysst henne bakom en dörr och hon hade slitit sig lös och sprungit upp på sitt rum och gråtit, gråtit! Han kom aldrig igen, men Gud vad hon längtade efter honom. Kanske hade hon sprungit från livet den kvällen. Var fanns han nu? Han var naturligtvis också major och en luden, brutal orangutang — men — Gud! — ville han komma, komma nu, just nu — hon rodnade i mörkret och drog täcket över sitt glödande ansikte — nej! nej! jo! jo! nej! jo!
Plötsligt satt hon upprätt i sängen — —
— OiioooO! Ooiåjåjåj—oå—ksch—kschkschpti—ksch!
Fröken Linnea brast i gråt. Mörkret omkring henne pressade ihop hennes bröst — å, så varmt det var — och i mörkret virvlade stjärnor, tätt förbi hennes ögon — eller kanske var det innanför ögonen. Pulsarna hamrade. Hon kröp under täcket igen, men i kudden hörde hon sitt hjärtas hastiga slag och stjärnorna virvlade i ursinnig dans tills hon somnade. —
Portvaktarns kattor hade givit henne nyckeln till livsgåtan. Hon var väckt — aufgeklärt. —
Dagen därpå gick hon upp till fruntimmernas tavelutställning för att träffa Sappho, målarinnan, som var den största filosofen i Nya Freja. Hon ville tala ut, vända ut och in på sin Psyke och få ett råd. Hon fick tala. Hon talade länge, rösten skalv.
— O, du lilla dumbom, sade Sappho, när fröken Linnea kom till sin enda upplevelse — o, du lilla idiot! Livet är en konstnärsfest, en huggsexa, och den som är för blyg att ta för sig, när man till och med bjuder omkring smörgåsbrickan, han har inte kraft att armbåga sig fram till varmrätten, och desserten går han säkert miste om — det är skada, ty den är den bästa. Din ålder är verkligen farlig, för du har varit blyg. Du borde gå i kloster och läsa postillor. Kör ut alla kattor — och kan du inte det så lyssna noga och läs Casanovas memoarer till! O, du lilla dumskalle!
— Casanova?
— Ja, du har två saker att välja på — kloster och postillor eller kattmusik och Casanova! Lika tokigt båda delarna, men — ja — hör du, säg, är det verkligen sanning, det du berättat. Är du verkligen så grön? Driver du inte med mig?
— Men, älskade vän, hur kan du tro — —
— Ja, läs då Casanova och låt saken utveckla sig — kom upp i Nya Freja nästa sammanträde och berätta om något har hänt. Naturen är ibland inte så grym som den ser ut. Den är ett ymnighetshorn, du lilla Danae, och kanske ditt gullregn hänger i något moln. Du skall få låna min Casanova, för det passar sig inte i detta idiotiska samhälle, att en dam köper den. —
Och nu ligger fröken Linnea, fyrtiotvå år gammal, skaldinna, aufgeklärt och allting i sin säng till långt in på mornarna och läser mémoires de Jacques Casanova de Seingalt, écrits par lui-même. Och väntar på undret.
Oiiii—Ååijojojåi—åIå—O—kschksch—pti—pti!