Halka.
Den våren jag bodde på Harön, var det lika halt som nu en hel vecka och blåste storm till, så att människorna hade ganska svårt att reda sig både på sjön och på land. Tullroddarns gumma, som skulle gå över Mörtviken på kafferep, blåste i land på Granholmen en halvmil från Harön och måste stanna över natten hos Johan Svensons. Nå, hon fick ju kaffe där också, fast inte så gott och inte så mycket, men vi trodde alla att hon gått ner sig, och ville gå ut och söka, vi som hade broddar, men tullroddarn som var småsnål och rädd att få bjuda på kalas om vi kommo hem med käringen, tyckte att det var rent av omänskligt att skicka ut folk mitt i natten i sådant väder. Han sade att gumman klarade sig nog. När hon hade klarat sig i sextio år, klarade hon nog resten med! Vad han menade, vet jag inte, men vad gumman menade efteråt, sedan någon vänlig själ berättat roddarns omtänksamhet om oss, det fick han veta, och det så det hördes över hela fiskläget. Gumman hade för resten inte farit illa. När stormbyn kom, satte hon sig och bara åkte i väg och hamnade som sagt nedanför Johan Svensons. Men hade vind varit lite mer västlig, hade hon åkt till havs, och det gick öppet utanför Sälgrynnan.
Emellertid blev det auktion efter gamla Matts Anderson. Mycket folk kom inte dit, ty väglaget var inte precis något auktionsväglag. Men jag var där och ropade in diverse saker, bland annat det där gamla spanska röret med guldring om, som alla ha sett hos mig. För att inte tala om den stora kopparkitteln som jag fick för tolv kronor och som arvingarna köpte igen sen och bara ville ge tio för, de rackarna, och gubbens gamla sjöskumspipa med silverbeslag, som jag fick behålla, därför att hon var ingen sjöpipa utan alldeles för stor. Gubben hade rökt den bara om söndagarna och ändå var hon alldeles full med snus och annat elände, lika mycket av varje, och det pep i henne som när en människa skall till och dö.
Hur det var blev jag kvar på auktionen lite längre än nödigt var, emedan jag ville se hur slagsmålet skulle avlöpa. Skomakarn var där också, förstås, med en liter i var ytterrocksficka, för frikostig är han, stackarn, säga vad man vill. Och hur han bjöd och bjöd och söp själv, blev det bråk inne i kammarn mellan honom och två matroser från Jupiter. De hade mönstrat av i Malmö och kommit och överraskat far sin, gubben Österberg för resten, Matts Österberg, som bodde alldeles hemmavid. Länsman var där förstås inte, för han bodde en hel mil inåt fastlandet och ingen kunde begära att han skulle ge sig ut i sådant herrans väglag. Men utroparn, Jan Fredrik, och tullvaktmästare Sjöblom och ett par till satte upp gossarna mot väggen och hotade med stämning för störande av auktionsfriden och då lugnade de sig, fast matroserna lovade att se hjärteblodet på skomakarn och skomakarn skrek om, vilka vassa doningar och hårda saker han hade hemma i verkstan, och när de bet på sulläder, så skulle de väl bita på sjöbusar också. Så det var ingen bräcken på något håll, vad modet angår. Rätt som det var gingo matroserna sin väg. Skomakarn stannade en bra stund men så lommade han av också. Och en stund efteråt gick jag min väg, jag med, med spanska röret i ena handen och sjöskumspipan i den andra. Kitteln kunde jag ju knappt ta med fast jag hade nya och stöddiga spikskor, som man stod med om det så hade blåst döda käringar i luften.
En styv fjärdingsväg hade jag att gå.
När jag kommit mitt på hopmarksskogen, fick jag plötsligt höra det värsta nödrop jag i mitt liv hört. Jag kan inte likna det vid något bättre än när fan skall till och ta en präst. Då låter det nog åt det hållet.
Och jag sprang ditåt. Nästan nermörkt var det, men jag höll mig mitt i ljusningen mellan granarna på båda sidor, och när jag äntligen kom fram, urskilde jag i det djupa diket något svart som krälade. Och ur det svarta kom det förskräckliga skriket.
Det vore skamligt att skriva om det jag skrek nedåt diket, för då finge jag väl onåd hos fruntimmer och läsare, men det verkade genast. Skriket tystnade och tre karlar kravlade sig upp på landsvägen.
— Ä dä Engström så hjälp mej för jössu namn, hördes skomakarns röst.
— Va ä du för en jävel, som lägger dej i andras affärder, skreko de båda andra som med en mun. Kom an bara, för här har du gossar, som inte ä rädda för ett år på Långholmen!
Jag vill inte heller berätta vad jag svarade, jag nästan skäms för det själv. Men det hade den effekten, att de skulle till att rusa på mig. Jag retirerade något och höll spanska röret färdigt, men jag hade inte behövt det, ty båda satte sig i isgatan och det lät, som när man välter ett par mjölsäckar från ett lass. De hade inga broddar och voro således hjälplösa. De började läsa böner där de sutto, och det var böner, som inte skulle ha passat i alla kyrkor, det.
— Snälla söta Engström, för jössu namn följ mej hem, di håller på å alldeles fördärva mig.
— Gå på bara, skomakare, så går jag emellan er och de här gossarna!
Emellertid hade de lyckats komma på fötter och sökte slå en försiktig kana fram till mig under det de frikostigt lovade att hacka mig till korv.
— Jag behövde bara peta till dem med käppen helt litet för att de skulle kapsejsa igen och så höllo vi på ett par gånger, tills en slog skallen i, så att jag trodde den spräcktes. Då lovade jag dem smörj, om de inte höllo sig lugnare, och det tycktes hjälpa, fast de förespeglade mig en ganska kort levnadsbana så snart det blev annat väglag. De stannade och rådgjorde, och under tiden avlägsnade jag mig med den halfotade skomakarn under armen.
Han uttömde sig i tacksägelser. Han beklagade, att han inte kunde bjuda på en klar, för litern hade gått sönder under slagsmålet, men om jag hade några skor att halvsula, skulle han göra det alldeles gratis, för hade jag inte kommit, så hade de gjort honom rakt olycklig.
Jag följde skomakarn till hans stuga och såg till att han fick låst om sig, och gick hem.
Dagen därpå såg jag de båda matroserna och talade vid dem. De voro hyggliga pojkar och bådo om ursäkt. — Men hade det varit någon annan, så jädrar — — —
Någon vecka efteråt hade jag verkligen ett par pjäxor, som behövde halvsulas. Jag skickade dem till min vän skomakarn.
Om två dagar infann han sig med dem och lämnade samtidigt en räkning på 5:75. Han tog mera än i Stockholm, den tusan!
Men han kände sig säker, ty av spåren, som gingo ut från min förstubro, såg jag att han nu var försedd med bastanta broddar.
Tacksamheten reste vården, stod det på gamle kapten Österbloms gravsten. Men det var tacksamhet för att han dog, ty han hade lurat redarna under tretti långa år.
På den breda vägen behövs inga broddar. Men skomakarns väg var en smal och kullrig bygata. I februari.