Nihal.
Trots mina vänners varningar hade jag åter givit mig ut på strövtåg nedåt dockorna. Jag hade gjort det många gånger förut och aldrig blivit antastad. Hur ofta hade jag inte hoppat på ett arbetartåg vid Fenchurch street station och följt med ända till Blackwall under studier i Londonslang och samspråk med typer av de mest skilda valörer. Men i dag var det söndag och helgdagar skulle vara särskilt farliga.
Jag steg av vid Millwall junction och letade mig fram till ingången av East India Docks. Jag klev på. En jättelik bobby ställde sig i min väg.
— Har ni något jobb här? frågade han.
— Nej, men en bob (shilling), rimmade jag och fick passera.
Men inne mellan de väldiga magasinen var det söndagsfrid och på de stora ångarna syntes knappt ett liv. Bara en och annan sotig kuli eller ännu sotigare neger hängde lättjefullt över sin reling och reagerade sömnigt för den ovanliga anblicken av en främling på en fridag. Solen stekte och luften glödde. Underbara dofter stego ur dammet och silade sig ned genom den tjocka luften. Jag ångrade redan att jag icke i stället satt och läste tidningar vid en drink i baren på Cecil. Och för övrigt verkade denna tystnad mitt på dagen i det stora London hemsk som i en trollskog. Ju mer jag greps av denna stämning, desto ohyggligare tycktes den mig bli. Fantasier om lurande faror började dyka upp i hjärnan och jag påskyndade ofrivilligt mina steg, som olycksbådande ekade mellan de höga väggarna, vilka nu påminde mig om fängelsemurar. Och ingen människa syntes till. Jag hade tänkt leta mig ut på East India Docks Road från östra kajen, men där voro portarna stängda och ingen polis syntes till. Jag måste alltså gå den rätt långa vägen tillbaka, tände min pipa och vände. Samma dödstystnad. De matroser jag sett på båtarna voro också försvunna. Men just som jag skulle vika om hörnet på det ofantliga västra magasinet för att styra rätt på utgången, hörde jag springande steg efter mig.
— Hallo!
Jag stannade.
En individ, barfota, i trasiga byxor och med resterna av en skjorta, genom vars hål man såg en röd och blå tatuering på bröstet, närmade sig hastigt.
— Ge mig litet tobak, sir!
Jag svarade ingenting för att inte låta mitt tungomål förråda mig, men tog fram tobakspungen och gav honom en hand full.
— Var det ni, sir, som nyss sökte stewarden på Bangkok?
— Nej!
— Åjo, sir, det var det. Jag känner igen er. Han var ombord, sir, men han är inte livad för saken just nu, förstår ni. För stor risk, förstår ni, sir. Fin lukt, sir! Han har en näsa, som känner sådant. Å, ge mig ett par shillings, sir. Jag säger inte ett ord. Tyst som om jag skulle ha haft en kniv i ryggen sen förra sommaren, sir!
Han skrattade obehagligt och såg på mig från sidan.
— Å, ge mig ett par shillings, sir!
— Ge er i väg, bara!
Jag uttryckte mig inte precis så, utan med en lång serie uttryck, som passade där i dockorna.
— Aj aj, sir! Ha ha ha, inga hårda ord! Passar inte en främling! Men ni kan gärna ge mig ett par shillings ändå, så skall jag visa er vägen ut. Ska säga att det är ganska osäkert här i dockorna, och konstapeln därborta står och sover som vanligt eller är inne hos vackra Madge på Guldhjärtat och dricker öl. Nå, fram med pengarna, förbannade gröngöling.
Han såg sig omkring och tog ett par steg tillbaka, drog åt svångremmen och kavlade upp sina svarta skjortärmar.
Jag tog blixtsnabbt upp min automobilpipa och blåste med den mellan tänderna en lång signal, under det jag ställde mig i boxningsgarde.
Mannen gjorde helt om och var om några sekunder försvunnen bakom norra hörnet av magasinet. Tunga steg närmade sig. Det var konstapeln.
— Vad står på?
Jag förklarade situationen.
— Jojo, man måste vara försiktig här. Har ni ingenting här att göra, kan ni gärna undvika dockorna en annan söndag, sir!
Han följde mig till utgången.
— Nu bör ni gå upp till East India Docks Road. På den är ni säker, men gå inte in på smågatorna!
Jag tackade och gick.
Det hade blivit om möjligt hetare. Den glödande luften brände i lungorna och alla gatans och grändernas dunster tycktes darra i solskenet. Jag släpade mig framåt som i en dröm. Jag kände mig fruktansvärt trött — men vad nu då!! Högst underligt! Inte en människa på hela gatan så långt jag kunde se. Dödstyst överallt. Visserligen söndag, men ändå — — — Jag måste vila några minuter. Vid planteringen framför den lilla Allsaints church stannade jag och satte mig på en bänk. Jag kände att jag måste anstränga mig för att inte falla i sömn.
Plötsligt hörde jag ljudet av korta, lätta steg. En liten pojke, som lekte med ett tunnband, stannade framför mig och såg skrattande upp i mitt ansikte. Det frapperade mig att han var ytterligt väl och prydligt klädd, något ovanligt i denna del av London. Långa och gula lockar inramade hans friska och rosiga kinder. På bandet omkring hans gula sjömanshatt stod i guldbokstäver Lethe.
— Ett konstigt namn på en båt, tänkte jag.
— Kom och lek med mig! sade han. Kan ni ta fatt mig?
— Nej, vet du, lille vän, jag är alldeles för trött.
— Åjo, åjo, kom bara! Kan du inte ta fatt mig?
— Kanske jag inte är så trött ändå, tänkte jag, och pojken såg så bedjande ut.
— Nå, spring då!
Han sprang och jag följde honom. All trötthet var borta. Vi sprungo ett varv runt kyrkan och så ut på gatan förbi Poplar station. Han sprang som en hare. Jag förvånade mig att en så liten kunde lägga i väg med sådan fart. Jag ansträngde mig emellertid och tycktes vinna på honom. Som en pil satte han över gatan och in i en gränd, vek om hörn, sneddade över nästa gränd och in genom en öppen dörr, den jag i hastigheten tyckte vara en portgång. Innan jag hann betänka mig, stod jag inne i en liten halvmörk kammare. Dörren slogs igen efter mig. Pojken var försvunnen.
— Ha ha ha, äntligen har jag dig! Stig fram och sitt, gentleman!
Då mina ögon hunnit vänja sig vid den svaga belysningen i kammaren, upptäckte jag två personer, en gammal gumma, som satt och stickade eller sydde på en pall i ett hörn, och en mörkhyad karl, som låg på en säng. Det var gumman, som hade välkomnat mig med de mystiska orden. Hon var klädd i en trasig kjol och en ännu trasigare kofta, som nödtorftigt dolde en smutsig, mager barm.
— Vad är meningen? frågade jag. Släpp ut mig genast!
— I sinom tid, sir, i sinom tid ska vi kasta ut resterna, och mycket blir det väl inte kvar, när Nihal har behandlat er en stund. Nihal! Nihal! Stig upp och hälsa på gentlemannen här!
Karlen i sängen gäspade och sträckte på sig. Så svängde han benen över sängkanten. Nu såg jag att han var malaj, ehuru klädd i europeiska, snygga sjömanskläder.
— Salaam, Sahib!
— Vad är meningen med det här? Öppna ögonblickligen, annars — —
— Vad annars?
Han steg upp och såg mig in i ögonen: — Känner ni inte igen er härinne? Se er omkring noga. Leta i ert minne. Minns ni för 13 år sedan en natt här, bara 10 minuters tid, men tillräckligt för mig att minnas!
Han talade pidgin och jag måste anstränga mig för att förstå.
Jag såg mig omkring i rummet och jag mindes. Mycket riktigt, där fanns den svartnade blodstrålen på väggen över sängen! Och där fanns drottningens porträtt med sina blodstänk!
För 13 år sedan gick jag i dessa trakter en natt under beskydd av mr Moser late of Scotland Yard, för att studera det London, som främlingar vanligen ej få se. Här i den sängen hade Jack the Ripper skurit halsen av ett av sina offer och blodet hade sprutat på väggen ända upp till taket. Samma gumma satt där den gången också, och i sängen låg en karl, som drog täcket över ansiktet, då vi stego in. — Var ogenerade, sade mr Moser, då gumman visade tecken till förskräckelse. Det är ingen häktning den här gången! Vi pratade med gumman väl en kvarts timme innan vi gingo ut på nya äventyr.
— Nå, minns ni nu? frågade malajen.
— Jo, jag minns, men varför håller ni mig kvar och hotar mig? Det besöket var väl oskyldigt, om något. Släpp ut mig genast, annars skjuter jag!
Han tog ett hopp som en tiger och grep om min handlove med en järnhand, kände på mina fickor och skrattade.
— Haha, utan revolver! Skjut ni lugnt på bara, medan jag lagar i ordning grejorna.
— Men vad har jag gjort er? Jag har ju inte ens sett ert ansikte förrän nu! Tro för resten inte, att jag ger mig i första taget — — och jag lutade mig ned och tog skyffeln ur kolboxen, som stod bredvid mig.
Gumman kraxade fram ett skratt.
— Gör i ordning grejorna, Nihal, innan gossen blir för ostyrig.
Nihal drog fram en lång kris bakom kudden. — Lugn, gentleman! Den här är bättre än ett dussin kolskyfflar, men först ska vi ordna med några andra instrumenter. Ser ni, sir, de tio minuterna ni stod och gapade och var nyfiken på den där blodfläcken, var tillräckliga för mig att göra den största förlust en man kan göra. Medan ni stod och gapade och pratade dumheter härinne, hann Joe Turnhull och Mike O’Breane smita undan med hela rasket, och hade den åsnan Moser dragit bort täcket, så skulle han ha fått se ett ansikte vitare än ert, ni kristne hund — men det gör detsamma nu — —
I detsamma kastade jag mig framåt och slog till med skyffeln — men i nästa ögonblick gick hela rummet i vågor. Jag såg röda stjärnor dansa och något kallt trängde in i min rygg, sakta — och så försvann alltsammans i ett orangefärgat, iskallt moln, ur vilket något duggade på min hjärna. Så hörde jag ett dån, som närmade sig. Det blev som åskdunder —
— Och jag vaknade och satt i en säng. Svetten strömmade, hjärtat dunkade. Var var jag? Allt var svart omkring mig. Sover jag? Är jag vaken? Var finns tändstickor? Var är nattduksbordet? Där är en vägg, men var är fönstret? Då hör jag dånet igen. Herre gud, jag är ju hemma! Det har blåst upp till sydostlig storm, och isen bryter upp.