Kolportörerna.
När sjömannen August Vesterman efter fyra års resa mönstrat av i Stockholm för att hälsa på mor sin på Harön, hade han några timmar på sig innan Östanåbåten gick, varför han beslöt sig för att blöta några riksdaler av hyran på källaren Svea. Av gammal vana tittade han in på Sjöbergs plan för att se om några vedskutor från hemtrakten lågo där, och mycket riktigt, där låg Fridolf av Harö och hade just slutat lossa. Johan Fredriksson var ombord och var icke ovillig att gå med ett slag på krogen, men han måste byta om kläder först, för han tyckte stället var onödigt fint. Mässingsstången hade passat honom bättre.
Under vägen upp fick August veta ett och annat från Harön. Det hade kommit två kolportörer dit och ställt till oreda. Pojkarna hängde läpp och flickorna suckade. — Och jädrar anagga, det var inte så säkert, att inte August höll på att få sig en styvfar.
August baxnade. Hans mor, lotsänkan, var ganska tät och inte vidare gammal heller. Nu hade en av kolportörerna nästlat sig in hos henne och det pratades allmänt att det skulle sluta med giftermål.
Detta hade gumman tigit om i sina brev — fast han hade nog märkt att hon låtit mer gudsnådlig än förut på sista tiden. — Jädrar i det! tänkte August, medan de båda stegade Götgatan framåt.
Så slunko de in på Svea och skulle ha sig en bit i matsalen. Där var tjockt med folk och från kaféet hördes redan stim och skratt. De började äta, fingo ett par supar och skulle just sätta sig, då Johan Fredriksson plötsligt spetsade öronen och gjorde tecken åt August.
— Jädrar, här blir liv i luckan — jag tycker jag känner igen ett par röster härute i kafét!
Och Johan gick fram till kafédörren och kikade genom bokstäverna i det mattslipade glaset. Han blev röd i ansiktet av iver.
— August, hörru, härute har du styvfar din, kom och glutta här! D’ä den där svartskäggiga som just håller fröken om livet. Och punsch dricker de, å röda är de i fjäset!
Mycket riktigt, där sutto två herrar i svarta bonjourer och nojsade med uppasserskan och hade punsch i ishinken och en halv konjak på brickan.
— Är dom där läsare? frågade August med skäl.
— Jo, dä just kolportörerna hemifrån. Kom nu och säg om vi inte hade tur! Och jag som ville gå på Stången! Här tror dom de är säkra för Haröbor, förstås!
August hade redan ett beslut i görningen — att först komma underfund med gummans känslor för kolportören och sedan löpa till anfall med sitt tunga artilleri. Han blev tankspridd och åt under tystnad. Så sade han: — Hjälper du mig, Johan, om det skulle bli affär av? Då ska du få se på en vals, som jädrar — — — Men nu går vi ut och får oss en toddy!
— Dummer, tror du jag kan visa mig därute. Det vore ju rakt tokigt, för mig känner de igen. Nej, vi smiter ut direkt, och när jag kommer hem, så ska vi valsa ett tag med de jäklarna, om du vill vänta till dess. Jag seglar i morron bitti och dom där dröjer nog inte så länge i stan. Så träffas vi alla fyra därute.
August kom i god tid till Östanåbåten. Ett par minuter innan den kastade loss, vilka kommer ombord om inte kolportörerna! Det var riktig bondflax, menade August.
Ombord uppträdde de inte alls som på Svea. De talade salvelsefullt med passagerarna och inom kort hade de några gummor omkring sig på fördäck och improviserade ett litet föredrag med sång.
August gnisslade och måste ner i försalongen för att få sig en kaffehalva. Och där höll han sig hela tiden, ty han var rädd att ilskna till och förgå sig i otid.
På Harö brygga stego de båda gudsmännen av. August träffade ett par bekanta och ville ha hjälp med sina grejor till gummans stuga. Då den svarte hörde detta, bad han att få ställa sin väska på kärran, ty han hade samma väg.
— Bor herrn hos madam Vesterman? frågade August.
— Ja, jag bor där, min unge vän! Skulle ni möjligen vara madam Vestermans son?
— Det stämmer, det!
— Gud välsigne er ingång i föräldrahemmet! Där varder stor glädje, synnerligen om modershjärtat får räkna sonen bland dem som tjäna Herran!
August gnisslade invärtes, men lade band på sig.
— Er mor är bland dem som hava Nåden i riklig måtto. Måtte icke hennes hopp om sin älskade son komma på skam.
— Nä, köss — — — August höll på att dänga till gudsmannen, men hejdade sig, och hans beslut angående styvfadern in spe mognade hemskt hastigt.
På bergklinten under fyren låg gumman Vestermans vackra stuga, och när skottkärran skramlade på hällen, hörde hon att det kom främmande och gick ut att möta.
— Nä, si Agust, kära hjärtandes — — — och pastorn i sällskap — —
Gumman såg litet generad ut.
— Välkommen då i stugan — ja, här är sig likt, och jag hoppas att du ska trivas, fast nog är det förändringar invärtes, om en ska tala om det.
— Har morsan ont i magen, eller va är det om?
— Nej, min unge vän, min son, ville jag säga, det har försiggått en stor förändring med madam Vesterman — Lovisa ville jag säga. Nu bor Gud i hennes hus, och han skall välsigna det med salighet och frid nu och i all framtid, amen! Men min son, min son, vänd om, vänd om och förkasta icke Jesus.
— Hör nu, får jag tala med morsan nu tvärt på skivan och i enrum?
Madammen kastade en rådvill blick på pastorn, som genast högg in: — Lovisa vill gärna ha mitt råd, vare sig det gäller världsliga eller andliga ting.
Men nu brast det löst inom August.
— Dä va då djur och djävlar, förbannade skojare, ut med dej, annars ger jag dej en så skjortan blir tom. Ut! Ut genast! Nå, så knalla dej i väg — —
Pastorn himlade sig: — Fader, förlåt honom, han yrar!
Och gumman tjutande: — Agust, Agust, tänk på vad du säjer — — å, å, Gu tröste mej! Komma hem som ett vilddjur — —
— Ska den där skojarn eller jag ligga här i natt? Välj bara! Sjung ut, morsan!
Gumman åjade sig och betraktade pastorn.
— Min goda Lovisa, han lugnar sig nog, ty Gud har stävjat svårare sinnen än hans. Jag går, ty friden vill jag och icke striden. Jag kommer tillbaka i morgon bittida. Nu går jag och vilar hos broder Sjöberg. Guds frid, goda Lovisa, och Guds frid även åt dig, förvillade son av fadershuset!
Pastorn avlägsnade sig majestätiskt.
Det var tur att han gick, ty August hade redan börjat niga och göra luftsprång.
— Är det sant, som dom säjer, att I skall gifta er med den där? Sjung ut bara!
— Å, kära Agust!
— Ja, sjung ut och tvärt på skivan!
— Sir du Agust — —
— Ja eller nej!
— Sir du Agust lille, d’ä så att — —
— Ja eller nej!
— Agust lille, hör på mej — —
— Godnatt då, morsan, jag går väl ut och lägger mej i byn. Alltid finns det något hål för mej. Ajöken, morsan!
Och August gav sig av med långa steg. Nere i backen stannade han och ropade: — I kistan ligger tyg till brudklänningen, ajöken!
August var borta i två dagar, och gumman var över sig given.
Men tredje dagens morgon kom han tillbaka. Han kom och väckte gumman, var lugn och fridfull och bad henne inte vara härsken. Han skulle visa henne en lustighet. — Är pastorn hemma? frågade han.
— Nej, d’ä förunderligt, men han har inte varit hemma på hela natten.
— Kom med då, ska morsan få se! Så här gör vi med skojare på Harön.
Gumman blev vit om nosen och traskade med.
Från ladan i skogsbrynet hördes skratt och skrik. Ett dussin pojkar från byn sutto i gräset med ölbuteljer omkring sig och betraktade följande uppbyggliga tavla:
På laduväggen ett stycke uppåt hängde pastorn, oskadad, men ledsen, ty han var korsfäst på det sättet, att man i kläderna runt omkring kroppen slagit in spikar. På marken under honom stod den andre kolportören med armarna utsträckta, han också, men det berodde på att man skjutit en gärdesgårdsstör in genom ena ärmen och ut genom den andra utmed ryggen. Båda voro dessutom målade svarta med kimrök i ansiktena.
Gumman dånade icke, ty skärgårdsfolket har starkare nerver än så. Men hon vart förstummad.
Och fram trädde Johan Fredriksson, besättningskarl på jakten Fridolf av Harö, och höll en lustig rättegång med de båda syndarna, därvid det uppdagades och erkändes, att de voro stora hycklare och världens barn och att de förtjänat det ärliga kok stryk, som de fått under nattens lopp, innan de försattes i det hjälplösa tillstånd, i vilket de nu befunno sig.
Så befriades de ur samma tillstånd, varpå Johan kommenderade: — Spring för livet!
Och de löpte till skogs.
När kvällsbåten lade till vid Harö brygga smögo två slokörade stackare ombord för att antagligen icke återvända till ön i brådbrasket.
Men den kvällen firades en fest i änkan Vestermans stuga.
Det är underligt, vad fruntimmer kunna glömma lätt.