Israels jular.
Förra julen var en svår prövotid för gubben Israel. Han låg till sängs hela helgen och blev smord i ansiktet med salvor av alla de slag och fick inte så mycket som en kask en gång. Fruntimmerna gingo omkring i rummet och glodde argt och fräste var gång han ville ha en klunk svagdricka. Det var nätt och knappt att de höllo honom med matsnus.
Men själv göra och själv ha. Han kunde väl ha varit karl för sin hatt, om han varit kurant och frisk, men när en är sjuk så är en, om en också själv är orsaken till eländet.
Det var så, att — inte förra julen utan julen förut — Israel skulle resa in till Östhammar för att köpa juldricka både åt sig själv och andra. Det blev många kommissioner, brännvin åt den och konjak åt den, och kryddor och socker och allehanda specerier. Hundra kronor hade han med sig, för han är rik, snåljåpen, och största åket tog han och båda unghästarna och så bar det i väg med bakvagnen fullastad med drickeskaggar. Det var Matts Ers Johanna och Fredriksson och Pellas Agust och Karlsson i Sörgårn som skulle ha juldricka. Och Jannes Petters Johan, den fyllpoppan, skulle förstås ha konjaken. För att förbigå alla andra med tystnad.
Allt gick bra tills Israel hade satt in hästarna hos Sjöbloms och gick ut för att få sig en matbit. På krogen träffade han skeppar Östman från Gräsön, som just hade lagt upp i Gävle och hade med sig styrman Åman och tre matroser, Väddöpojkar allihop. Israel är snål. Han bjuder aldrig förrän han blir full, men då bjuder han också. Och när Östman hade bjudit, så Israel blev full, sade Israel till om toddy. Om en stund kom kortleken fram och de började lyfta, först om tolvskillingar och sen om femtioöringar, vilket gick med växlande lycka, tills Israel plötsligt påminde sig sina kommissioner.
Sällskapet var livat och alla erbjödo sig att följa med till tappningen för att hjälpa till att köpa svagdricka.
— Svagdricka, tvi faen, sade Östman. Ska du ha bröllop, efter du smäller på med så starka saker till jul?
— Nä, ja ska ha blanning, sade Israel stucken i sitt innersta, där snålheten satt som en lurande orm beredd att kämpa med stoltheten och förlora.
Sällskapet tågade till Sjöbloms, hämtade hästar och åk, och så bar det i väg till tappningen. Där bjöd Östman på öl över lag. Så bjöd Israel på en omgång. Sen bjöd styrman på en, och pojkarna salade till en. Så skulle Israels kaggar fyllas — en tredjedel öl och två tredjedelar svagdricka. Israel och Östman smakade av blandningen.
— Tvi faen, sade Östman, d’ä för svagt, d’ä som modersmjölk!
Israel hade kommit i herrskapstagen och kommenderade: — Mer öl, har jag sagt!
Det hälldes i mer öl. Israel och Östman och Åman och pojkarna smakade av.
— Tvi faen, sade Israel, d’ä bara lanken. Mer öl, har jag sagt! Och de hällde och provade och provade och hällde. Israel började bli dimmig. Östman skrek och skroderade om segling och ax i båtar och pojkarna togo snedsteg och hymlade åt sig spillöl ur hinkarna, som stodo under kranarna.
— Va ä klocka? frågade Israel och drog fram sitt fäderneärvda spindelur.
— Dä va en lustig dinka, sade Östman. D’ä ju ett tornur. Ska vi kastbyta. Jag har en kronometare som går som lagen och profeterna.
— Ja ska ha imellan, ska ja!
Israel såg fyra visare när han tittade på sin klocka. Han stirrade slött på Östman och Åman, flinade till och sade: — hupp — hick!
— Vi går till krogen igen, föreslog Östman. Där sitter nåra Gräsögubbar, som jag ska bjuda på toddy, kom bara! Inte reser du hem i kväll, inte! Kärngen träffar du väl när du vill och befaller. Sjåpa dej inte nu, bondhyvel! Nu åker vi som herrskap till Sjöbloms — men betala ölet först — — —
Sen minns Israel inte mer. Han vaknade på landsvägen. Det var svart som beck i början innan ögonen hunno vänja sig. Men då upptäckte han var han befann sig. Han passerade just Norrsunda by, han kände igen deras nya lagård. Men det var fan vad hästarna voro ljusa. Vad hade hänt? Han trevade i fickorna. Pengarna voro borta, klockan hade han gudskelov, och kaggarna — han trevade akteröver — jo där fanns kaggar. Men släden såg så smal ut. Och huvudvärk hade han så det blixtrade, och trött var han. Han gäspade. Hå-åj-åj-a-a-ah!
Och så lurade han till igen, medan hästarna fortsatte sin lunk. Bjällrorna pinglade och det kom snö.
När Israel kom hem i dagningen, befanns det att han hade bytt bort unghästarna mot ett par spattiga överåringar. Släden hade han bytt bort mot ett åk som han inte skulle vilja visa på en skogsväg en gång, och i stället för sin gamla silverrova hade han fått en dollarklocka av järnbleck, som inte gick, hur mycket man än skakade på henne.
Och i infickan hittade han en kvitterad räkning på lageröl från tappningen. Han, som skulle köpa svagdricka!
De andra kommissionerna voro inte uträttade.
Då man har en käring, som spottar och fräser, vad heller som är, och en dotter som blänger argt, och en måg som är ett fyllsvin och som man skall vara en föresyn för — och så går och ställer till så här för sig, då är man inte värd mycket i reda pengar. Och det fick gubben Israel veta och äta upp det också. Han försökte borsta upp sig i början och visa att det var han som stod för rusthållet och gjorde med sina pengar vad faen han ville — ut, kjoltyg! — men kvinnfolket malde och malde och bevisade vilket kräk han var. Han hade ju fått skänka bort alla kaggarna, för ingen ville betala för annat än svagdricka, som ju var beställt — och hästarna och släden och klockan — ja, när en är ett svin, så är en. Det finns ingen hjälp för det.
Gubben Israels sätt att sköta kommissioner hade det med sig, att han inte fick resa efter dricka förra julen. Det fick drängen göra i stället. —
Det hade smällt till och blivit kallt. Fjärdarna lågo och dagen före julafton slipade Israel sina skridskor för att åka över till Medholmen och hugga en julgran, som han sade. Men han hade helt andra uträkningar. Han visste att han inte skulle få så mycket som en kask en gång under hela helgen hemma utan att det skulle bli ett förskräckligt liv med fruntimmerna, och mågen ville han inte supa med. Därför åkte han i väg till Nedanby till häradsdomaren, som var hans kusin.
Han kom inte hem på kvällen och inte på natten heller. Kvinnfolken voro över sig givna. De trodde att han åkt ner sig i Kvarnåoset.
Men vid tolvtiden dagen därpå kom han hem och släpade benen efter sig. Han var blå i ansiktet och kunde inte tala för heshet. Han hade ramlat omkull på isen och slagit skallen i och svimmat och legat som en död sill hela natten i en vassbänk med näsan och halva ansiktet mot isen.
— Om ja hade varit full, då hade dä varit begripligt å förklarligt, men jag fick bara ett glas roselikör inne hos häradsdomarn, å dä kan väl ingen bli full å.
— Roselikör! sade dottern. Va dä likt dä! Ni stank ju brännvin som e dranktunna, när ni kom hem! Å var har ni julgranen? Å va skulle ni i Nedanby å göra? När ni sa dyrt å heligt, att ni skulle till Medholmen! Ni ä just en — ja vill inte säja så fult ja menar! Så ni hör va ja säjer!
— Stå inte å bjäbbas mä dä fyllesvinet, sade modern. Han kan gärna ha’et som han har’et! Hå hå, ja ja! E stackars kvinna har nog å bära på. Vyssja barn å sköta fyllehunnar, d’ä hennes lott ifrån vaggan till graven. Men d’ä bra i alla fall, så länge en har den otäcken i fållbänken, om han också ä sjuk. Då vet en teminstingen att han inte ä ute å super å gör å mä pengar. Tänk om han hade legat å dött ute på isen! Tänk sån en skam i hela byn! Men du hade teminstingen fått åka som herrskapslik te körgårn ätter dina spattiga fyllemärrar, din otäcking!
— Har ni grälat nog än? väste Israel.
— Gräla! Ja säjer bara dä som rätt å sant ä! Tycker du att du har buret dej åt som folk? Tycker du att dä ä nåt te likt te å komma hem som ett djur? Oppbränd i fjäset å nära halvdö å såna där ska Guss änglar bära sin hand över emot stenen så att di inte förgås i synden och lusten! Du borde tänka på din dödliga själ och allt efter ovantill är liksom hedningarna som göra dock av naturen det lagen innehåller! Du lever en liten tid och I sen mig icke, står det i Skriften! Dä borde du tänka på, för snart kan Herren komma liksom en ljungeld och liksom ett stort väder med furstar och resenärer och varda liksom en av dem och i åthävor funnen såsom en människa full med nåd och sanning, ödmjukande sig själv och vart lydig intill döden, ja, intill livsens krona! Gräla, säjer du, ock ock ock, du tror jag haver utvalt den bästa delen, såsom I brukaden den, såsom I icke brukaden den, men många äro kallade och få äro utvalda. Jag har väl fått bära dagens tunga och hetta, å va skulle lagårn ha varit om ja inte hade gått där dagligen och stundligen som den trogne örtagårdsmästaren, som känner sina får, men I kännen icke mig. Och jag har gjort det med fröjd och icke med suckan, ty det som ovanefter är haver sin tid, men du är likasom det förbannade fikonaträdet som bär sin frukt i sin tid och förslösar sina ägodelar i främmande land bland bolare och horkarlar och all slemhet låter ibland eder icke ens nämnde varda, utan hellre tacksägelse! Ock ock ock, om du baraste kunne få dina ögon öppnade för tacknämligheten ibland dem som utvalda äro ibland tusen sinom tusen som tacka och lova, ty det första är förgånget, si jag haver kallat dig, jag är min och du är din! Ock ock ock — — —
— Du läser å går på som en kallpitör, väste gubben Israel. Ta hit dricksmuggen, för kask får ja väl inte, fast ni sitter å lapar kaffe så ni kan storkna. Men kommer ja opp ur den här sängen, så ska ja dansa en vals mä er, så lever å lunger ska bli som mos i kroppen på er.
Israel fick sin mugg, drack sitt sura dricka och dåsade av, ty han hade feber. Vaknade och somnade igen. Det var en jul att fröjdas åt!
Denna julen är gubben Israel kurant igen. Han går och funderar på något sätt att lista sig in till Östhammar. Men han har inget giltigt uppdrag, så det får väl vara. Han har resignerat och kanske insett att det är klokast att stanna hemma och icke utsätta sig för en storstads frestelser. Drängen sköter fortfarande om kommissionerna. Käringen predikar och dottern ser sur ut. Mågen raglar in om kvällarna, stapplar och bullrar i trappan, då han skall upp på kammarn, där han bor för sig själv. Han får inte vara tillsammans med hustrun, ty hon är sur som ett paradisäpple. Gubben Israel håller på att resignera.
— Nå, skall inte Israel in till stan till julen? frågar jag i bygatan, där vi mötas.
— Nää, svarar Israel, hä blir ingenting å i år.
— Varför inte dä då?
— Jae, hä många skäl, hä! Ja ä för gammal, å så ä dä ett så syndigt liv i stan, å så kostar dä pengar — å så ä dä di förbrännade fruntimmerna! Engström ä ju gift själv, så han vet nog åv’et.
— Ja, ja, men nog reser jag in till stan och tar en hippa, när jag tycker det passar. Ska vi inte resa in tillsammans? Jag bjuder!
— Hä hä hä, tycker nån dä! Ja — nä dä går inte, dä går inte alls dä. För si dä ja super opp, dä finge ja äta opp hela året te nästa jul. Men om Engström ville ta hem en liter åt mej så säjer ja inte nej, dä gör ja inte. Men bevaran hemma hos sej själv, Engström, annars själ di’en. Ja hade en liter i sjöbon, den stal drängen, en liter hade ja i stallet, den stal drängen mä. En liter hade ja i birån, den stal kärngen, å en liter hade ja i kakelugnen, den stal dottern. Men den enda litern som ja har fått hatt i fre någe så när länge, den hällde ja opp i vattenkaraffinen — di trodde dä va vatten, ända te dottern svalde ett drickesglas, så nu ä dä förkylt som skepparn säjer! Hå hå, ja ja, va mänska får genomgå! Men vänta han, Engström, tess han blir sjutti år! Då får han si att fruntimmerna kan ta kål på honom. Di mal och di mal å kommer mä Guss ord å evangelium å rässom dä ä så ä en dräng, när en skulle va hussbonne. Ett kräk ä en, å ett kräk blir en å slåss tjänar ingenting te. Då kommer di mä länsman å bibelspråk å paragrafer å fräser å jävlas och knävlas! Giftermål å äktenskap, dä hör faen te, ursäkta ordet!
— Ja, men Israel skulle ha tagit tömmarna från början!
— Ja tog dom, Engström, men då släppte di efter å vart lena i mun å fägnade som gårdvarar, å rässom dä var så hade di kapson på mej, för ja var för släpphänt. Di rakt som sövde me å satte på munkorgen. En ä ett kräk, Engström — ja, han ä ju gift själv — d’ä vackert väder i da å vattnet har sjunkit, d’ä ett märkvärdigt väder i år, men dä ska ju bero på kometen, tror han den ä farlig? Nä, kunne väl tro hä, hä bara som luft, å varför skulle han slå ner just här i Roslagen, när dä finns så många tyska å engelska å amerikanska land å slå ner på, å sjön, som ä mycket större än land! D’ä bara dumheter! Å Portugal, som har blivit bortskrämd från sitt land! Di sköt ju mä kanoner på honom, tänker nån dä! Dä stog i Östhammars tidning att de skulle bli demonstration, när Branting fyllde sjutti år. Men di bara hurrade å polisen tog några stycken mördare, tänk vad di lever i Stockholm! Å d’ä väl inte stort bätter i Östhammar! Nä, ja tackar Gud för att ja slipper resa te nån sta!
— Israel har fått nog! Det ser jag det! Men den där litern tror jag vi inte bryr oss om. Vill Israel ha en sup, så kom ner till mig! Så ska vi dryfta äktenskapet och Östhammars tidning. Det är det enda en riktig rospigg behöver för själen. Är Israel med på det?
— Tack, Engström, men ja skulle väl satsa lite för kompaniskapet — fast Engström ä ju rik — han behöver inte tänka på litern eller riksdalern. Ja, ajöss — tack så mycke — ja si vänskapen ä bättre än äktenskapet — ajöss — oändlig vänskap, sa Bjärka-Pelle. Tack å ajöss — vill han ha en lake, när ja tar opp ryssjan, så tar ja inte mer än di gör i stan! Ajöss!