Utter.
Roddar-Agust kom in i köket med en utter, som han sprungit fatt och slagit ihjäl på isen. När handeln var uppgjord inbjöd jag honom att dela min middag och han sade icke nej. Visserligen är abborrar ingenting att bjuda en roslagsfiskare på, men han visste att en sup och en halv öl skulle sätta bouquet på fattigkosten.
När en rospigg äter en abborre, stoppar han in den hel i ena mungipan och benar den inne i munnen under det han deltar i samtalet, varefter skelettet, vitglänsande och befriat från varje spår av kött, kommer ut ur andra gipan. Jag kunde icke underlåta att uttrycka min beundran över Roddar-Agusts färdighet i denna sport.
— Då skulle Engström si, hur uttern kan bena en fisk!
Hans tankar gingo fortfarande i utterjaktens tecken. Vi hade vänt och vridit på den lyckliga händelsen, tills detaljerna magrat nästan till osynlighet. Men Roddar-Agust var många uttrars baneman. Nu ställde han sig på vidare basis och började tala om andra uttrar.
— Jo, han kan bena fisk, han! Ackurat som fisken skulle ha legat i myrstack. Om ja har svuret nån gång, så va dä väl den gången ja kom på fem uttrar på Harö Leje. Han vet att Lejet är slätt som en hand mä bara en hög stora bumlingar mitt på. Ja skulle ut å ta opp skötarna en morron å strök utmä sydudden å då fick ja si en hel massa benad fisk som låg alldeles ve vattenbrynet. Ja stannade å funderade å rätt som de va fick ja si först två uttrar, som liksom lekte me varandra oppe på berget, å så kom två te å liksom körde bort di andra å så kom den femte. Han skulle va liksom storgubbe för di andra, för di stank som ostmaskar omkring’en, när han gav sej in i högen, fast dä hela skulle väl va som på lek. Å inga byssa hade ja, min dåre! Men vind låg åt mej te, så ja tog ena åran, när di liksom försvann ett tag, å smög mej opp, å dä va nära som på ett hår att ja hade ränt ifatt två åv dom, men di slank in under bumlerna å där låg di å visslade å fräste. Ingenting hade ja å stoppa te hålena mä å ingenting kunde ja göra. Dä va då ja svor, Engström, undra på dä! Å då så gnodde ja ner i båten å börja ro så han stog på ände å te sjöbon å hämta byssa, men när ja kom tebaks, hade di gett sej i sjön, förstås, va dä likt dä! Men två har ja skjutet där sen ätterpå, fyra har ja skjutet på isen å fyra i vattnet — den här ä den första ja har slagit ihjäl. Tre har ja taget i sax å en har ja skjutet oppi skogen ve Lindalsträsket. Ja gick på spåret i snön, förstås.
— Hur många uttrar har Agust tagit livet av egentligen?
— Har Engström läst i Skreften om sanden i havet? Gör dä, Engström, så får han en hum om minstingens en del utå dom ja har tage skinnet åv! Dä finns inte så mycke herrskap i hela Östhammar som dom ja har klätt ut i päls.
— Hur många uttrar blir det, om Agust får en halva, då?
— Ja, då får vi allt ta mä bå Öregrund å Tälje — tack ska han ha, Engström, schål å tack, tack så mycke, dä här va goa meklamenter, sa tjyven, drack ur körkvinet — men en utter sköt ja på ett riktigt märkvärdigt sätt å dä ska han höra på noga, för ja har väl aldrig hört tals om en utter som har blitt skjuten på så vis. Si dä va en söndasmorron ja gick ut te Skaten å han hade ändå blåst ostlig så de va ordentliga brott på var sjö som kom innanför Skathällen fast där var ju lugnt i lä under Storkubben å solen hade just gått opp, så dä lyste grönt igenom var sjö innan hon skummade sej å gick över — å tro mej eller inte, så fick ja si i en sjö just när han toppade sej där grundet börjar, två uttrar som lekte ini sjön. Ja d’ä sant som testamentet, varteviga ord. Di precis lekte som ett par barn å stog rakt opp när sjön reste sej å följde mä när han gick över, å så va di borta ett tag å så följde di mä nästa sjö opp igen å välte över i brottet precis som om di slog kullerbytta på lek som barnungar. Ja stog väl å titta på dä där en tie minuter, men så tänkte ja: Ja kläpper väl te på Guss makt, å så kläppte ja te på en just som han vände buken åt mej å stog rak som en knekt ini sjön, å jädrar förbistra mej, kom han inte mä sjön oppi stenarna å dö va han som ett lik. Å ja gnodde ut när sjön sög tebaks å högg’en i rompa å tie riksdaler feck ja för skinnet å d’ä så sant som han sir mej levandes här, Engström!
— Men tyckte inte Agust att det var synd om dom? Just när de lekte i sjöarna och solskenet?
— Synn!! Om di där!! Han har väl sett hur en utter kan ställa te me en strömmingssköt? Hade han skötar själv, Engström, skulle han inte tåla sej själv för utter! Nej, tocka jäkla tjuvdjur ska döden dö, som Skreften säger. — Men nu ska han ha tack för handel och vandel å näringar utå alla di slag, Engström, ja ä rakt tvungen å gå å titta te ryssjerna ett slag, å ska dä va, så ä ja inte så noga mä en gäddpinne eller en lake — för här vet en då att en blir fägnad, tillade Agust med en menande, fast förgäves inriktad blick på flaskan — Ja tack då å ajöss!
Själv har jag aldrig lyckats skjuta någon utter fast jag många vintermornar väntat vid spår och gryt.
Men sent en sommarkväll för några år sedan kom min seglingskamrat, löjtnanten, in och berättade att han fångat en utter, d. v. s. han trodde att det var en utter. Han hade kommit från havet i sin kanot och i mörkningen hört ett konstigt läte och sett en mörk punkt röra sig utanför Loskäret. Han tog bort akterrumsluckan och paddlade ifatt djuret, grep det beslutsamt om nacken, slängde ner det i rummet och stängde, innan han hunnit undersöka vad det var. Och nu ville han ha min hjälp att få ut det, ty hur mycket han än vände och vred och skakade kanoten, hjälpte det ej. Nå, vi buro in kanoten i löjtnantens kök och började om arbetet. Vi borde naturligtvis ha gått och lagt oss helt lugnt i stället för att ställa till oväsen. Nu föreföll det som vore kanoten tom, vilket jag också misstänkte, men löjtnanten försäkrade att ett djur fanns därinne.
Emellertid lyckades vi slutligen och ut sprang en tre à fyra månader gammal utterunge, arg som ett bi, och det kan ingen undra över. Det var litet svårt att infånga honom i det stora rummet, men då det väl lyckats, lugnade han sig märkvärdigt hastigt och bet ej längre omkring sig. Och då jag dagen därpå kom tillbaka hade han fått några strömmingar och föreföll nästan tam. Redan samma kväll följde han oss på gården och landsvägen.
Jag telefonerade till min kamrat L., om vilken det är bekant att han hyser ett i bästa mening levande intresse för allt skapat, således även för djur, och frågade om han ville ha en levande utter. Jo, det ville han gärna. — Nå, alltså gå Kalle Andersson, löjtnanten, uttern och jag ombord på Hellas, sticka i väg söderut, runda Landsort och ankra inom närmaste framtid utanför ateljén.
— Välkomna!
Och vi seglade. En oförgätlig resa blev det och detta var icke minst utterns förtjänst. Utom vår egen proviant medförde vi naturligtvis skaffning åt vårt fosterbarn. Vi ansågo att några strömmingar och småålar borde räcka till vår första ankarplats. Vi hade icke reda på att man, om man vill tämja en utterunge, bör ge honom kokt mat. Det första han gjorde ombord var att utvälja en secessus eller latrina, som de gamla så skönt uttryckte sig. Han valde salongen alldeles nedanför trappan till sittrummet, och han behöll platsen med en halsstarrighet, som överträffade Karl XII:tes.
Han tycktes inse att han behandlades väl, lät sig tagas och smekas och var nästan ständigt på rörlig fot. Han ville ligga mjukt och trivdes endast på en av sofforna. Under nätterna höll han sig egendomligt nog ganska lugn och fick i början ligga bakom min huvudkudde. Stundom hasade han sig ned och lade sig bakom min rygg och jag sov, men uteslutande av naivitet. Ty en utterunge är ej att leka med, något som vi snart skulle få erfara.
Vi hade gått in i kanalen mellan Stora och Lilla Möjan för att proviantera åt uttern, ty vårt förråd av ål höll på att ta slut. Han hade levt av ål några dagar och vi undrade litet över att hans tacksamhet icke riktigt motsvarade vår välvilja. Han började nämligen morskna till och högg efter oss då och då. Vi tänkte, att han möjligen fick för litet ål.
I kanalen fingo vi ligga tre dygn för en orkanliknande storm och under tiden gingo vi stundom i land. Uttern var alltid med och följde oss som en hund. Han försökte aldrig gå i sjön utan tycktes till och med känna motvilja för vatten. Han fick ål så mycket han orkade äta. Och sista dagen i kanalen, då löjtnanten en gång gick ned i salongen för att locka upp uttern till ett nytt ålmål på sittrumsdurken, gjorde han från till synes vilande och hoprullad ställning ett blixtsnabbt utfall på nära en meters längd och högg välgöraren i överläppen. Tvärtigenom. Och hade han fått tag med underkäkens tänder också, hade löjtnanten fått vandra genom återstoden av livet utan överläpp.
Nu hade vi funnit vad det betydde att tro på en utterunge. Han förvisades ögonblickligen till skansen, där han under återstoden av resan lyckades förstöra ett reservsegel, åtminstone vad färgen beträffar. Vi hade tydligen förvirrat hans begrepp med avseende på platsen för secessus.
Emellertid ankrade vi en dag post tot discrimina rerum utanför L:s ateljé och uttern togs i land. Hans första omtanke sedan han orienterat sig var att utse secessus i det rum, han tills vidare skulle bebo. Vi hade avlämnat reskamraten, och vår mission var fullbordad.
I sitt nya hem fick han mera rationell kost och behandling än den vi i vår okunnighet förmått ge honom. Han blev allt tamare och sällskapligare och fortsatte naturligtvis med den fixa punkt han utsett vid sin introduktion i familjen.
En gång då den nye ägaren tagit honom med i båt och hunnit långt ut på fjärden, började uttern bli orolig. Och plötsligt gled han över relingen, simmade tillbaka, sprang uppför backen till corps de logiet och fullföljde sin avsikt därinne just på den punkt, som hans samvetsgrannhet förbjöd honom utbyta mot någon som helst annan på denna jorden.
Man kan ju inte kalla honom stubenrein. Men det var en egenskap av långt högre valör som tog sig uttryck.
Nå, uttern fick cementbassäng och levande fisk ibland och andra för en utter behagliga förmåner, tills han en dag fick det bästa av allt, friheten. Han fördes till en ö långt ute i havsbandet och fick gå som han behagade, kom fram till stugan och fick fisk, försvann och kom igen och försvann slutligen för alltid.
En utter i frihet är bland det graciösaste, elegantaste, härligaste man kan se. Tro inte att han blir våt inpå kroppen, fast det ser så ut. Emellan det glänsande våta yttre av pälsen och huden stannar ett skyddande luftlager, då han dyker. Då människan en gång har erövrat vattnet som en utter och luften som en fågel, då skulle jag vilja samla ihop knotorna och leka med. Vi skola komma därhän och längre.
Jag anförtrodde dessa tankar åt min vän Roddar-Agust en kväll vid en toddy.
— Ja, flyga mä maskiner, som di gör, dä kan så va, men ge sej i sjön som en dåre, när en inte behöver, dä ä väl så galet så ja iss inte tänka på’et. En kan nog dråsa i ändå, om en inte sir opp. Dä skulle va för fiskets skull, menar Engström? Nää, så förbistra mej om di får mej te’et. Men fiska mä tam utter dä går, Engström, å d’ä så sant som bibeln. När ja va barn så fanns dä en gubbe på Gräsön, som hade två stycken, som han hade fött opp sen di va så små som så här. Å vill han tro mej eller inte så drog di hem fisk åt gubben så han ga faen i skötar å ryssjer å bara satt å åt så han ble tjock som en grosshandlare å hade ändå över te å sälja i Öregrund, saltad, förstås.
— Ja, Agust, och till slut blev han så tjock, så han kom inte ut genom dörren.
— Kors tänk, har Engström reda på dä mä? Ja, den som läser i böcker, han får då reda på allting. Men dä här ä dagande sanning, kanske inte att han ble precis så tjock, men han tog aldri i en fiskebragd, å ut gick han aldri, han hette ändå Mattson, Jan Mattson, å hans syster va gift i Harg å hennes barn lever än. Å uttrarna låg i var sin hunnkoja å va precis ackurat som gårdvarar, så dä va inte lönt å gå te gubben om nätterna, för uttrar ä skarpbitna, fast di inte skäller.
— Nå, men har Agust hört om jägarn som gick vilse på Lövstaskogen?
— Naij!
— Jo, han gick och gick och till slut blev det kväll och inte en matbit hade han. Så kom han till en kolarkoja och där lade han sig med sin hund. Och på morgonsidan blev han förstås hungrig och hunden var hungrig också. Kan Agust gissa, vad han gjorde?
— Naij!
— Jo, han hittade kolarns kaffekokare i granrisbänken och gick ut och hämtade vatten i ett kärr. Så gjorde han opp eld och högg svansen av hunden och kokte hundsvanssoppa och åt och blev mätt. Men vad tror Agust att hunden fick?
— ??
— Jo, han fick bara benen, stackarn! Vad säger Agust om det?
— Jo, jag tänker på gamla båtsman Fånglina. Han ljög så styggt, så han fick heta Lögnens Fader, så länge han levde. Men hade han levt nu, så hade han allt fått kalla Engström för pappa, å dä gör ja mä, rättså gammal ja ä! Schål!
